jump to navigation

Obama-anhängarnas avskyvärda hyckleri april 28, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Korruption, Partipolitik, Politik och samhälle.
5 comments

Europas socialdemokrater och vänstermänniskor är överlag mycket imponerade av Obama. Det märks inte minst vid statsbesök. När Bush II åkte utomlands var det inte ovanligt att tusentals människor drog ut på gatan för att demonstrera, både mot Bush som person och mot hans krig. Vad jag vet har Obama aldrig mötts av en arg mobb, om något så har han mötts av dyrkande folkmassor som gör vad som helst för att få en glimt av sin frälsare, idol och herre. Denna dyrkan är något av det vidrigaste som finns och blotta tanken på det får mig att må fysiskt illa.

Obama är inget annat än ännu ett i en lång rad massmördande monster och ekonomiska analfabet som valts till USA:s president, eller ”den fria världens ledare” som det så anspråkslöst brukar kallas. Han är en vidrig, lismande skurk, en lögnare, en krigsgalning och socialistfascist, vars respekt för individens fri- och rättigheter är på samma nivå som…ja, vilken vanlig politiker som helst. Bush II, McCain, herr och fru Clinton, Santoroum, Saddam Hussein, Gadaffi, Assad. Take your pick. En maktgalen tyrann. Precis som sin föregångare, dennes föregångare, dennes föregångare och så vidare.

För den som inte varit hjärndöd de senaste dryga 3 åren borde det här vara en uppenbar självklarhet, men propagandamaskinens kraft kombinerat med hämningslöst hyckleri gör att skygglapparna sitter hårt, så låt mig ge några små exempel:

1. Obama och korporativisterna

Här är Obamas lista på donatorer i presidentvalet 2008. På top-20 listan hittar vi inte mindre än fem banker, varav samtliga gav mer än 500,000 dollar. Goldman Sachs gav över en miljon. Den andra stora gruppen är universitet, som givetvis är de stora vinnarna på studielånsubventionerna. Utan dessa skulle terminsavgifterna rasa mer än huspriserna 2008-2009. Naturligtvis finns där även General Electric och the US Government. På McCains lista finns samma banker och några till, även om han fick mycket mindre av dem än Obama. Listan på Obamas donatorer 2012 ser likadan ut som 2008. Vad har ni socialistiska hycklare att säga om det här, eller om att Obama under 3 år givit mycket mer pengar till bankerna och storindustrin än vad Bush II gjorde under 8 år?

2. Obamas krig

Förutom att ha eskalerat kriget i Afganistan så har Obama aktivt utvidgat kriget till Pakistan. Han tycker också om att mörda folk med drones. Obama beordrade fler drone attacker under sitt första år som president än Bush II gjorde under de fem föregående åren. I dessa attacker har mellan 1,500 – 2,000 människor dött. Bara i drone attacker, bara i Pakistan, bara under Obamas tre första år vid makten. Det utöver hans egna små förströelser i Libyen och Syrien, för att inte tala om hans krigshetsande mot Iran.

Men i rättvisans namn ska han ha beröm för att han tagit bort trupperna från Irak. I och för sig lämnade han kvar flera tusen legoknektar och en ambassad som är större än Vatikanstaten. Inte tog han ju hem soldaterna heller, men ändå. Detta till trots är han tveklöst en lika vanvettig krigsgalning som Bush II, men socialistiska hycklare har tydligen inga problem med att oskyldiga dör om det är en socialistisk ikon som är mördaren. Men säg mig, socialistiska hycklare, vad är den principiella skillnaden mellan att Saddam Hussein beordrar sitt flygvapen att bomba oskyldiga kurder och att Obama beordrar sitt flygvapen att bomba oskyldiga afganer och pakistanier?

3. Obamas kränkningar av individuella fri- och rättigheter

Bush II:s Patriot Act är något av det vidrigaste som USA åstadkommit på det inrikespolitiska planet och har föga överraskande lett till tusentals övergrepp och maktmissbruk. Utan att så mycket som att blinka förlängde Obama Patriot Act, att han skulle motsätta sig dess förnyande fanns inte på kartan. Hans egna bidrag till den amerikanska polisstaten går inte av för hackor de heller. Inte bara har han tagit sig rätten att låta militären arrestera amerikanska medborgare på amerikansk mark och hålla dem fångna i hemliga fängelser utan rättegång på obestämd tid och utan någon som helst kontakt med anhöriga eller advokater, han har också tagit sig rätten att låta mörda vem som helst, var som helst i världen. Han har inte ens lyckats stänga Guantanamo Bay, men det är ju inte som att hans skulle ha försökt heller. Han har även eskalerat kriget mot droger, vilket kanske är det värsta enskilda exemplet på institutionaliserat övergrepp och kränkning av mänskliga rättigheter. Och inte ett pip från de socialistiska hycklarna. Det är tydligen okej att förstöra oskyldiga människors liv och kasta dem i fängelse för offerlösa brott när det sker på order av en socialistisk ikon.

Här är nu tre exempel som alla visar samma sak: Det finns absolut ingen som helst principiell skillnad mellan Bush II och Obama. Den enda skillnaden är kvantitativ. Obama gör allt det onda som Bush gjorde, men på ännu större skala och på kortare tid. Han är alltså Bush III, men ännu värre än Bush II. Man ville inte tro att någon kunde vara värre än Bush II, men jämfört med  Obama är Bush II en skolpojke. Det visar också hur mycket socialistiska hycklare älskar massmördare. Massmördaren Che Guevara är ju en socialistikon han med. Det vore intressant att höra en socialistisk hycklare förklara vad de finner så attraktivt hos massmördare och hur det går ihop med deras tomma, ihåliga och alltigenom lögnaktiga mässande om ”solidaritet”.

Tyvärr kommer vi aldrig att få något svar, för de har inga. Jag har aldrig stött på en socialistisk hycklare som kunnat göra något annat än gapa och skrika okvädningsord när hans idoler ifrågasätts. Aldrig ett försök till seriös diskussion, inte en tillstymmelse till substans, inte den blekaste skugga av ett argument. Bara skrik, skrän, förnekande, lögner och propaganda. Det är det enda som finns i den socialistiska hycklarens förvrängda och förvridna hjärna.

Solidaritet när den är som allra bäst april 20, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
6 comments

Kolumn nummer 4 år 2012, publicerad i ÅU den 20.4.2012

Så nu ska Finland ta i bruk en ”solidaritetsskatt” som innebär att de som redan betalar mest ska betala ännu mera. Det torde vara uppenbart för vem som helst att solidaritetsskatten bara är en chimär med vilken man försöker distrahera, eller åtminstone göra det lättare, för de lägre klasserna att acceptera momshöjningen. Men låt oss glömma detta djupt omoraliska politiska trick för en stund och se på saken ur ett annat håll.

Att rika ska betala mer och mer är som tidigare noterat en global trend och gammal tradition. De ska betala sin ”fair share”, sin rättvisa andel. Men vad är rättvist? I USA betalar den rikaste 1-procenten, den som Occupy Wall Street hatar så mycket, ca. 25 procent av den totala federala inkomstskatten. De rikaste 50 procenten betalar i princip hela den federala inkomstskatten, medan de fattigaste 40 procenten inte betalar någon skatt alls. Samtidigt utnyttjar de rika förstås de offentliga tjänsterna mycket mindre än de fattiga. De rika använder mycket mindre offentlig sjukvård, kollektivtrafik, utbildning och lyfter förstås mycket färre bidrag av olika sorter.

Med andra ord: de som betalar för de offentliga tjänsterna är de som använder dem minst och de som använder de offentliga tjänsterna mest är de som knappt betalar för dem alls. Ju mindre du använder, desto mer betalar du. Ju mer du använder, desto mindre betalar du. Är det rättvist? Borde de här förhållandena alltså förstärkas ytterligare?

Varenda skattehöjning på ”de rika” är inget annat än de fattiga som röstar till sig ännu mer pengar från andra till sig själva. De fattiga vill ju inte att pengarna ska stanna hos staten, utan att de kanaliseras ut till dem i form av gratis utbildning och sjukvård, subventionerad kollektivtrafik, bidrag för allt mellan himmel och jord och allt möjligt annat trevligt.

Det må kännas enklare, men smart är det inte. Det är inte bra att mer och mer pengar tas från det privata och ges till det offentliga. Dessa inkomstöverföringar minskar mängden tillgängligt kapital som behövs till investeringar i produktionskapaciteten som i sin tur gör det möjligt att hålla jobb kvar i landet. Och det är som bekant de fattiga arbetarna som lider mest när en fabrik stängs ner, mycket mer än de rika cheferna.

När man till exempel höjer skatten på lön innebär det att arbetsgivaren måste betala mera pengar för att nettolönen ska hållas på samma nivå, vilket även innebär högre sociala kostnader.  Det ökar i sin tur produktionskostnaderna vilka till största del brukar tas från konsumenterna. Företaget blöder alltså mer pengar, men personalen kan till och med få mindre i handen. De högre personalkostnaderna gör det svårare att nyanställa (eller att undvika uppsägningar) och leder till att konsumentpriserna höjs för att bibehålla den lönsamhet som krävs för att kunna hålla igång verksamheten på lång sikt. Så de fattiga kommer inte bara att måsta klara av högre momssatser, de måste också klara av högre momssatser på högre priser och med mindre pengar i plånboken.

Prisökningar slår alltid hårdast mot de som har minst marginal. I sin vilja att i solidaritetens namn plundra de rika mer än vad de redan gör har de fattiga alltså skapat en situation i vilken de själva lider oproportionerligt mer än de rika. Klyftan mellan rik och fattig blir ännu större, medelklassen ännu mindre, samhället mer polariserat. Poetisk rättvisa?