jump to navigation

Solidaritet när den är som allra bäst april 20, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
trackback

Kolumn nummer 4 år 2012, publicerad i ÅU den 20.4.2012

Så nu ska Finland ta i bruk en ”solidaritetsskatt” som innebär att de som redan betalar mest ska betala ännu mera. Det torde vara uppenbart för vem som helst att solidaritetsskatten bara är en chimär med vilken man försöker distrahera, eller åtminstone göra det lättare, för de lägre klasserna att acceptera momshöjningen. Men låt oss glömma detta djupt omoraliska politiska trick för en stund och se på saken ur ett annat håll.

Att rika ska betala mer och mer är som tidigare noterat en global trend och gammal tradition. De ska betala sin ”fair share”, sin rättvisa andel. Men vad är rättvist? I USA betalar den rikaste 1-procenten, den som Occupy Wall Street hatar så mycket, ca. 25 procent av den totala federala inkomstskatten. De rikaste 50 procenten betalar i princip hela den federala inkomstskatten, medan de fattigaste 40 procenten inte betalar någon skatt alls. Samtidigt utnyttjar de rika förstås de offentliga tjänsterna mycket mindre än de fattiga. De rika använder mycket mindre offentlig sjukvård, kollektivtrafik, utbildning och lyfter förstås mycket färre bidrag av olika sorter.

Med andra ord: de som betalar för de offentliga tjänsterna är de som använder dem minst och de som använder de offentliga tjänsterna mest är de som knappt betalar för dem alls. Ju mindre du använder, desto mer betalar du. Ju mer du använder, desto mindre betalar du. Är det rättvist? Borde de här förhållandena alltså förstärkas ytterligare?

Varenda skattehöjning på ”de rika” är inget annat än de fattiga som röstar till sig ännu mer pengar från andra till sig själva. De fattiga vill ju inte att pengarna ska stanna hos staten, utan att de kanaliseras ut till dem i form av gratis utbildning och sjukvård, subventionerad kollektivtrafik, bidrag för allt mellan himmel och jord och allt möjligt annat trevligt.

Det må kännas enklare, men smart är det inte. Det är inte bra att mer och mer pengar tas från det privata och ges till det offentliga. Dessa inkomstöverföringar minskar mängden tillgängligt kapital som behövs till investeringar i produktionskapaciteten som i sin tur gör det möjligt att hålla jobb kvar i landet. Och det är som bekant de fattiga arbetarna som lider mest när en fabrik stängs ner, mycket mer än de rika cheferna.

När man till exempel höjer skatten på lön innebär det att arbetsgivaren måste betala mera pengar för att nettolönen ska hållas på samma nivå, vilket även innebär högre sociala kostnader.  Det ökar i sin tur produktionskostnaderna vilka till största del brukar tas från konsumenterna. Företaget blöder alltså mer pengar, men personalen kan till och med få mindre i handen. De högre personalkostnaderna gör det svårare att nyanställa (eller att undvika uppsägningar) och leder till att konsumentpriserna höjs för att bibehålla den lönsamhet som krävs för att kunna hålla igång verksamheten på lång sikt. Så de fattiga kommer inte bara att måsta klara av högre momssatser, de måste också klara av högre momssatser på högre priser och med mindre pengar i plånboken.

Prisökningar slår alltid hårdast mot de som har minst marginal. I sin vilja att i solidaritetens namn plundra de rika mer än vad de redan gör har de fattiga alltså skapat en situation i vilken de själva lider oproportionerligt mer än de rika. Klyftan mellan rik och fattig blir ännu större, medelklassen ännu mindre, samhället mer polariserat. Poetisk rättvisa?

Kommentarer»

1. Kaj Grüssner - april 25, 2012

Några svar från läsarna:

SOLIDARITET NÄR DEN ÄR SOM VÄRSTLåt mig först låna definitionen på ordet skatt från Norstedts Svenska ordbok:
”Obligatorisk avgift till stat eller kommun som kan sägas vara medborgarnas bidrag till det allmänna, så att viktiga samhällsfunktioner kan upprätthållas”.

Som bekant, kan ingen betala skatt utan inkomster och principen har alltid varit, att det är solidariskt att de med större inkomster, deltar med en större andel än de fattiga.
Kaj Grüssner titulerar sig som skattekonsult, trots att han inte besitter ens någon som helst uppfattning om begreppen skatt eller beskattning. Hans kolumn (ÅU 20.4.12) är omänsklig, vedervärdig och rent av skrämmande. En ytterst besynnerlig skattekonsult.

Beskattningen gäller trots allt levande människor, vilket herr Grüssner helt förbiser.
Han är inne på samma linje som Björn Wahlroos i hans nya bok där han vill begränsa demokratin och där han stämplar alla låginkomsttagare, pensionärer och sjuka som samhällets cancer. Wahlroos idkar utpressning då han hotar att de rika skattebetalarna flyttar från landet om inte staten gör som han kräver, dvs. i praktiken avskaffar de rikas beskattning.

Vår skattekonsult vill vända på steken och gör en ny definition av vad beskattning innebär. Den så kallade solidaritetsskatten stämplar han som ett djupt omoraliskt politiskt trick.
I synnerhet omhuldar han begreppet ”de fattiga” som enligt honom ”röstar till sig ännu mer pengar från andra till sig själva”. Du milde! Aldrig trodde jag att de fattiga skulle ha så stor makt.
De fattiga vill att ”pengarna kanaliseras ut till dem i form av gratis utbildning och sjukvård, subventionerad kollektivtrafik, bidrag för allt mellan himmel och jord och allt möjligt annat trevligt.”

Omvänt. Herr Grüssner vill inte att så ska ske. Emellertid förblev det oklart vad han egentligen vill. Antagligen helt privatisera utbildning, hälsovård, kollektivtrafik, bidrag och allt annat trevligt.

Emedan de rika använder mycket mindre av allt detta trevliga är hans slutledning den, att beskattningen är orättvis. ”Ju mer du använder, desto mindre betalar du [i skatt].”
Grüssner borde som skattekonsult vara medveten om att åtskilliga miljarder går som stöd till allt möjligt trevligt för våra företag. Investeringsstöd, stora summor för innovationer, marknadsföring och export.
Mycket trevligt, inte sant?
”Det är inte bra att mer och mer pengar tas från det privata och ges till det offentliga.”, konstaterar Grüssner.
Hur är det tvärtom? Pengar från det offentliga till det privata näringslivet? Säkert ska även de bort, om han är konsekvent.

Min fromma önskan är, att vår käre skattekonsult tar sig en funderare. Vi skattebetalare är människor av kött och blod. Troligtvis även skattekonsulterna. Det finns mycket som inte kan beskattas alls: solidaritet, kärlek, empati, medmänsklighet, familj, vänner mm.
Som skattekonsult kunde Grüssner sätta alla klutar till och komma med förslag hur man kunde prissätta och beskatta alla immateriella förnödenheter. Givetvis såvida Grüssner själv är medveten om att även dessa egenskaper är livsviktiga för människans liv. Inte bara pengar. Det förefaller osannlikt att han vet det.
Kay-Ove Isaksson

2. Kaj Grüssner - april 25, 2012

Storkapitalet tappar terräng

Skattekonsulten Kaj Grüssner angriper den s.k. solidaritetsskatten i sin kolumn i Åbo Underrättelser (20.4). Kolumnen är ett uttryck för den nyliberala ideologin när den är som mest avskalad – all mänsklig omtanke lyser med sin frånvaro. I Grüssners idévärld är det inte ”smart” att beskatta de rika mer för att trygga välfärdsservicen. Han ondgör sig över att fattiga får ta del av gratis utbildning, sjukvård och subventionerad kollektivtrafik.

SFP:s ekonomiska rådgivare Björn Wahlroos är ute i samma ärende i sin nyutgivna bok: han vill skrota den nordiska välfärdsstaten. När jag läser Grüssners och Wahlroos utläggningar stärks jag i min tro att den av socialdemokraterna drivna regeringspolitiken håller på att vända Finland i en mera rättvis riktning. Storkapitalets representanter och deras medlöpare tappar terräng.

Regeringens budgetram för de kommande åren präglas av socialdemokraternas krav på ökad samhällelig rättvisa. Skattelinjen kan betecknas som historisk, eftersom åtgärderna för första gången på länge minskar inkomstklyftorna något. Sedan 1990-talet har de rikas inkomster ökat mest, medan fattigas inkomster närmast stampat på stället. Nu fryser man inkomstskatten för en två års period, höjer skatten för de som tjänar över 100 000 euro om året samt skärper beskattningen av miljonarv och höga pensioner. Därtill ska nämnas att kapitalskatten gjordes progressiv och arbetslösas grunddagpenning höjdes med 100 euro vid årsskiftet.

Regeringen nöjer sig inte med att bara anpassa statsekonomin, utan man gör också konkreta satsningar för att stimulera tillväxten och sysselsättningen. Företagen sporras att investera och satsa på forskning och utveckling. Industrins verksamhetsförutsättningar förbättras genom investeringar på underhåll av järnvägar och vägar. Vidare kompletteras regeringens spetsprojekt, sysselsättning av unga, med ett kunskapsprogram för att fånga upp unga utan andra stadiets utbildning.

Socialdemokraterna vill att alla oberoende av bakgrund ska ges en chans i livet – att utbilda sig och få ett arbete. Välfärdsordningarna behövs för att ingen ska lämna kvar i fattigdomsträsket. Att Finland blivit ett av världens rikaste länder visar att välfärdsmodellen fungerar – medborgarnas potential tas till vara. Den sociala rörlighetens dynamik, tilliten och det mänskliga kapitalet utgör sammantaget fundamentet i Finlands framgångsrecept.

Mikael Hiltunen, ordförande
Åbo Socialdemokrater

3. Kaj Grüssner - april 25, 2012

Världen enligt Kaj Grüssner
”Att de rika ska betala mer och mer är som tidigare noterat en global trend” hävdar Kaj Grüssner i sin spalt i ÅU 20.4. Faktum är ju att beskattningen av de rika lättades markant i förhållande till medelklassen framför allt i USA under Bush den yngre, men också i andra länder. Påståendet är således obegripligt. Och när Grüssner gör gällande att det är fel att beskatta de rika för att de använder mindre av t.ex. kollektivtrafik eller offentlig sjukvård blir det verkligt skumt. De rika får använda sig av dessa precis lika mycket som alla andra. Beskattningen har alla tider inneburit en inkomstöverföring.

Grüssners ”rättvisa” skulle ju inte uppfyllas ens med plattskatt. Istället borde det uppbäras fasta avgifter, möjligen så att de rika erlägger lägre avgifter. När han sedan räknar upp ”gratis utbildning och sjukvård, subventionerad kollektivtrafik, bidrag för allt mellan himmel och jord och allt möjligt annat trevligt”, går det inte att ta miste på hans förakt för allt detta. Och detta kommer alltså till genom att ”de fattiga röstar till sig ännu mer pengar från andra till sig själva.”

Detta är ingenting mindre än ett underkännande av att man demokratiskt beslutar om skatter.
”Mer och mer pengar tas från det privata och ges till det offentliga”, gör Grüssner gällande. Detta efter att land efter land, Finland medräknat, genomfört massiva skattesänkningar! ”Dessa inkomstöverföringar minskar mängden tillgängligt kapital som i sin tur gör det möjligt att ha jobb kvar i landet”, heter det vidare. Men det behövs ju pengar till annat med, t.ex. offentlig sjukvård och subventionerad kollektivtrafik (förstås inte enligt Grüssner, men för det anför han inga argument). Det är ju viktigt att ta hand om arbetskraftens hälsa, och att de som går på jobb kan ta sig dit på ett miljövänligt sätt.

Sen följer en vidunderlig kullerbytta. Grüssner beskriver vad som händer då man höjer löneskatten: produkterna blir dyrare, vilket drabbar de fattiga. De rika som man inte får beskatta är alltså uppenbarligen fabriksarbetare! Vid beskattningen av de rika är det dock frågan om kapitalinkomster och direktörslöner som ofta inte står i någon som helst proportion till arbetsinsatsen. Att höja skatten på sådana inkomster medför inte höjda produktpriser.
”I sin vilja att i solidaritetens namn plundra de rika mer är de redan gör har de fattiga…”, får vi läsa. Dethär är alltså vad som sker i vårt samhälle idag enligt Grüssner: de fattiga plundrar de rika!

En stillsam fråga till ÅU:s redaktion: Kolumnisterna står visserligen för sina egna åsikter. Nu är dock Grüssner ÅU:s enda kolumnist på ekonomiområdet. Innebär det inte ett ställningstagande från tidningens sida?

Risto Nurmela
Pargas

4. Kaj Grüssner - april 25, 2012

Mitt svar:

Kolumnen var inte ideologiskt driven, den grundade sig på ekonomisk teori. Enligt den allmänna principen ni nämnde så är det bra för de fattiga att de rika betalar mycket skatt, eftersom de fattiga får diverse tjänster och service genom detta. Det är enkelt att se den omedelbara fördelen, men som ekonom måste man se till det mindre uppenbara. Jag listade några av dessa saker i min kolumn.

Hög beskattning på lön leder antingen till högre produktionskostnader eller lägre reallöner, i regel både ock. Skatt på konsumtion (t.ex. moms) är en direkt höjning av konsumentpriserna. Skatt på investeringar och placeringsinkomster minskar tillgängligt kapital med vilka man kan göra de nyinvesteringar som krävs för att trygga fortsatt verksamhet eller möjliggöra nya verksamheter. Det gör att t.ex. fabriker måste vara så mycket lönsammare för att kunna hållas igång. De ökade lönsamhetskraven brukar innebära ovilja att höja löner eller vilja att höja priser, och i sista hand nedläggning och utlokalisering.

Som jag skrev i kolumnen är det folk med de lägsta inkomsterna och minsta marginalerna som lider mest av det här. Se bara hur det har gått för de stolta finska pappersarbetarna eller den finska tillverkningsindustrin i stort. Tusentals jobb har gått till andra länder medan det skapas väldigt få nya. Vår finska välfärdsstat har grundats på en robust tillverkningsindustri som under sin glansperiod skapade många arbetstillfällen och stora inkomster. Men vart är vi på väg nu? Se på PIIGS-länderna, Grekland framför allt. Vad händer när de statliga utgifterna bara växer medan inkomsterna inte hänger med och allt färre är villiga att investera och jobba här?

Det individuella beroendeförhållandet till staten har ökat kraftigt varje generation. Man tar för givet att skola, sjukvård, högre utbildning, äldrevård, kollektivtrafik etc. alltid kommer att finnas och betalas av staten. Ingen ska behöva betala direkt för något i någon större utsträckning. Vad händer med alla de hundratusentals människor som är beroende av allt det här när pengarna är slut? När du inte får dina bidrag, du får ingen tid till läkaren, det finns inte plats i skolan? Återigen är det de svagaste och fattigaste som drabbas överlägset mest. Wahlros kommer att klara sig bra, de grekiska miljonärerna har inte berörts av krisen desto mera. Det är de vanliga människorna som lider.

Det är dem jag är orolig för och det är deras uppmärksamhet jag vill väcka. Ni må tycka att det är en omänsklig och vedervärdig ambition, men personligen anser jag att det är långt mer omänskligt och vedervärdigt att förneka de allvarliga strukturella problem vi har. Det gjorde grekerna och se på dem nu.

5. Eva - maj 11, 2012

Hej

Förklara för mig

1. hur du förklarar att realkompensationen för 80% av de amerikanska arbetarna mer eller mindre stått stilla sedan 1980-talet, enligt EPIs årliga genomgång.

2. hur internet, den största delen av modern medicin, datorer, de första systemen för massproduktion (utvecklad på ställen som Springfield Armory), kärnkraft utvecklat helt eller till största delen genom STATLIGT finansierad grundforskning.

3. Sverige har haft högre tillväxt än USA de senaste 18 åren om nu höga skatter är så förfärligt för ett lands produktivitet (ekonomisk teori säger inte att skatter måste minska risktagande eller innovationer).

6. Kaj Grüssner - maj 20, 2012

Hej Eva!

Främsta orsaken till att realinkomsten har stagnerat så mycket är att det har tryckts så mycket pengar. Det har lett till att priserna har stigit mer än lönerna. Bara de senaste tio åren har det skapats otaliga biljoner nya dollar. Penningtillväxten var visserligen inte lika stor under 1980 och 1990-talen som under det senaste decenniet, men sedan sista länken till guld klipptes av 1971 har inflationen skenat iväg. Stagnerande realinkomster är en konsekvens av detta.

Det internet som vanliga konsumenter har haft tillgång till de senaste 20 åren åren eller så har mycket litet med det nätverk som det amerikanska försvarsdepartementet än gång skapade. Att säga att staten skapade internet är ungefär som att säga att han som upptäckte elden skapade ångmaskinen. Statens bidrag till forskningen år också grovt överdrivet. I England utvecklades forskningen mycket snabbare än Frankrike och Tyskland, trots att forskningen i England sköttes privat medan Frankrike och Tyskland hade hög statlig inblandning i forskningen. Massproduktion är för övrigt en följd av industrialiseringen.

Tillväxt är ett mycket trubbigt mått och skatterna i USA är långt ifrån så låga som många tycks tro. Bolagsskatten, t.ex., är mycket högre i USA än i Sverige, dessutom är skattelagstiftningen tusen gånger mer komplicerad där än här. En annan bidragande faktor är förstås att USA:s ekonomi är många gånger större än Sveriges. Det finns en oändlig mängd faktorer som förklarar tillväxt och brist därav, att bara titta på nominella skattesatser räcker inte riktigt för att dra så svepande slutsatser.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: