jump to navigation

Separation av bank och stat september 8, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Senaste kolumnen, publicerad 7.9.2012, nummer nio för året.

Ett intressant tema i den pågående debatten om eurokrisen är separationen av stat och bank. Det var synnerligen aktuellt då man diskuterade det spanska räddningspaketet. Budskapet var att bankerna måste räddas, men inte på bekostnad ökad statsskuld. Tanken är alltså att räddningspengarna går raka vägen in bankernas balanser i stället för att först lånas ut till staten (t.ex. Spanien) som sedan ger pengarna vidare.

 

Från den ekonomiska korrigeringens början 2008 har diskussionen fokuserat på två saker: Staternas skulder och bankernas exponering mot dessa statsskulder. Nedskrivning av staternas skulder har upplevts som omöjliga, eftersom det skulle leda till oöverstigliga kreditförluster som i sin tur skulle dra bankerna ner i konkursens malström. Men är det någon som har hört någon djupare diskussion om hur det kommer sig att bankerna har så stor exponering mot statsobligationer? Överraskande nog hittas svaret hos staten.

 

En orsak till varför man hör så litet om det här kan vara uppfattningen att bankerna ärhelt oreglerade, de får göra vad de vill. Ingenting kunde vara mindre sant. Banker har väldigt starka restriktioner på vad de får investera i och hur mycket. Dessutom varierar kapitalkraven beroende på investering. Men det menas att för vare 100 euro en bank placerar i en viss typ av investering (t.ex. statsobligationer) så måste det ha två, fem eller tio euro i eget kapital. Ju lägre risk investeringen har, desto mindre eget kapital måste banken ha.

 

Statsobligationer har överlag ansetts vara helt riskfria, vilket betyder att kapitalkraven för att investera i dessa har varit väldigt låga. Det har givetvis varit ett starkt incentiv för bankerna att placera stora summor i statsobligationer, eftersom ju mindre de måste ha i eget kapital, desto mer kan de låna ut och få ränta. Med andra ord har staten själv genom sina egna regleringar dels tvingat, dels givit väldigt starka incentiv till bankerna att låna ut sina kunders pengar till staten.

 

Det torde inte vara svårt att inse motivet bakom just dessa regler. Genom att tvinga och sporra bankerna till att placera i statsobligationer säkrar staterna sin egen finansiering. När stater lånar upp pengar för att finansiera sina budgetunderskott handlar det alltid om miljardbelopp. Av rent praktiska skäl kan sådana auktioner inte riktas till allmänheten, utan måste riktas till gigantiska finansinstitut som har de miljarder som staterna behöver. Miljarder som till stor del består av de pengar som finns på vanliga människors konton.

 

Staten och banken ligger alltså i samma säng. Det är sannolikt den starkaste och mest långlivade sammansvetsningen av det privata och det offentliga som finns. Nu påstår alltså politikerna, inklusive vår käre ledare Katainen, att de vill ”separera bankerna från staten”. Det är givetvis nonsens och lösningen de har skulle inte på något sätt uppnå detta mål. Vad de föreslår är ju att EMU-länderna gemensamt lånar upp pengar på marknaden som de sedan injicerar in i bankerna, som i sin tur lånar pengarna vidare till de enskilda staterna. Bara politiker kan kalla det för att ”separera bankerna från staten”.

 

Lyckligtvis har jag en lösning som i hög grad separerar bankerna från staten: Förbjud bankerna att investera i statsobligationer. Gör det helt enkelt olagligt för dem att låna ut pengar till staten, precis på samma sätt som det är olagligt att låna pengar till terrorister och organiserad brottslighet. Förbjud också stater från att äga eller låna pengar, direkt eller indirekt, till bankerna. Det skulle vara ett stort steg mot den separation politikerna påstår sig vilja uppnå.