jump to navigation

Skatteparadis oktober 10, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn nummer 10 år 2012. Publicerad i ÅU onsdagen 10.10.2012.

 

Det har varit mycket diskussion om skatteparadis den senaste tiden. Finska bolags vinster skickas via komplicerade ägarstrukturer utomlands och hamnar i fickorna på riskkapitalister medan den finska skattmasen står med skägget i brevlådan. I ett radioprogram på Yle konstaterades att det finns många som offentligt fördömer skatteparadisen, men ingen som i eget namn talar för dem. Nåväl, låt då mig bli den första.

En av de saker som upprör många kritiker är att det på ställen som Cayman-öarna finns tiotusentals företag registrerade, men de är i regel bara postlådor. Företagen har ingen verksamhet där, bara sin hemadress. Än sen?, säger jag. Dessa små paradisöar har sällan några naturresurser att tala om. Deras läge motiverar inte byggandet av en stor hamn. Inte ens turismen är alla gånger så betydande. Genom att locka till sig företag med låga skatter och stark sekretess kan de sina blygsamma förhållanden till trots skapa en ekonomi som erbjuder både arbetstillfällen och välstånd för sina invånare. Kritikerna vill svartlista dessa mikrostater och alla som har något med dem att göra. Vad som skulle hända med skatteparadisens invånare om deras bästa förutsättning för dräglig existens fråntogs dem verkar inte bekymra någon över hövan.

Till skillnad mot vad konsensusen säger så är skattekonkurrens en positiv sak. Det är bra att individer och företag har möjlighet att flytta till gynnsammare klimat. Risken för att de produktivaste flyttar bort lägger åtminstone litet hämsko på statens överdrifter, vilket Frankrike redan fått erfara. Det är också nyttigt att hålla i minnet att Europas veritabla explosion i teknisk, ekonomisk och samhällelig utveckling skedde då vår kontinent var splittrad i hundratals furstendömen och stadsstater. Det var just den starka konkurrensen dem emellan som möjliggjorde den raketartade höjningen av européernas levnadsstandard under 1800-talet i synnerhet, i stark kontrast mot de stagnerande, centraliserade imperierna i Mellanöstern och Asien. Västvärldens nedgång har föga överraskande sammanfallit med allt ökad centralisering i både USA och Europa.

I den ändlösa diskussionen om svart ekonomi, skatteflykt och dylikt glöms en viktig aktör bort. Ironiskt nog är det den största skatteboven av dem alla: skattmasen själv. Den finska skatteförvaltningens misstag, felaktiga beslut, ineffektivitet och ren kistväktarmentalitet orsakar finska företag och skattebetalare enorm skada varje år. Skattetvister som pågår i åratal är hör till vardagen och även om den skattskyldige till slut vinner så får den aldrig någon som helst ersättning för de kostnader som processen har inneburit. Kostnaderna består inte bara av konsultarvoden, utan också av egen tid, egna resurser, de pengar som ligger på skattmasens konto och den ständiga osäkerheten om hur det kommer att sluta. Det är något som våra ”undersökande journalister” gärna skulle få ta sig en titt på.

Faktum är att vi behöver mer skatteparadis. Vi behöver mer valfrihet.  Vi behöver fler ställen där det finns något sorts integritetsskydd, för individens rätt till privatliv och sekretess är snart ett minne blott. Vi måste ta en lång begrundande blick på historien och inse vilka katastrofala följder centralisering och centralplanering har fått. Konkurrens har alltid varit oss tillgodo, oberoende om det är mellan individer, företag eller länder. Ju flera alternativ vi har, desto friare är vi. Och här spelar skatteparadisen en viktig roll.

Annonser