jump to navigation

Alf Rehns fundersamma funderingar november 21, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Småprat.
add a comment

Alf Rehn har en intressant kolumn på Yles hemsida. Intressant för att nästan allt som Rehn säger är intressant, men också för man inte alltid vet exakt vad det är han försöker säga. Och det kan mycket väl vara hela poängen med kolumnen.

Andemeningen verkar vara att det inte bara finns en enda ekonomi, eller en rätt ekonomi. Redan där börjar frågetecknen dyka upp. Vadå ”enda” eller ”rätt” ekonomi? Och framför allt: vem har påstått något sådant? Därefter kommer han in på olika sorters ekonomier, varav marknadsekonomi är först ut. Tydligen finns det en massa människor som påstår att marknadsekonomi är den enda rätta ekonomin och den har ”vunnit”. Återigen har jag aldrig hört någon komma med sådana påståenden, som dessutom är fullständigt absurda på en mängd olika plan.

Marknadsekonomi knappast sägas vara annat än del av ekonomin som grundar sig på frivilligt utbyte mellan samtyckande individer. Det inkluderar för övrigt gåvogivande. Det har ingenting med rätt eller fel att göra, det är ett ytterst värdeneutralt faktum. Har marknadsekonomin ”vunnit”? Inte vad jag kan se. Det är inte mycket man kan göra i dagens värld, inte ens i den ”fria världen”, utan diverse tillstånd eller annan typ av inblandning från externa parter. Så om man med marknadsekonomi menar fria marknader, frihandel, frivilligt samarbete och utbyte så lyser nog denna ”seger” med sin frånvaro. Det är nog något alla marknadsförespråkare är överens om.

Sedan går han över till att försöka bevisa att marknadsekonomi inte är det enda som finns. Fortfarande är det oklart vem det är han argumenterar mot. De ”unga samlingspartister” han nämner i början vet nog bättre än det flesta att det finns en massa annat än bara marknadsekonomi. De ”enkla sanningar” han menar att bland andra dessa ungdomar vill reducera världen till har nog väldigt litet med dessa ungdomar att göra, det är nog något Rehn själv har läst in. Dessa ”sanningar” tycks dessutom ha föga med ekonomi att göra, de känns snarare politiska så på vilket sätt de är relevanta i en diskussion om ekonomi som vetenskap vet jag inte.

Ofrånkomligen nämner han den österrikiska skolan för att på ett föga subtilt sätt insinuera att dessa ungdomar är representativa för den österrikiska skolan. Inte särdeles snyggt. Det är förstås enkelt för en erfaren professor att slå lekmän på fingrarna, något jag själv fått lära mig, men när det kommer till den österrikiska skolan bör man hålla i minnet att Rehn själv inte är så värst bekant med den. Även det har jag själv fått erfara och det är heller inget ovanligt bland mainstream professorer. De gör sig sällan besväret att bekanta sig med den men det hindrar dem inte för att ha massa tvärsäkra åsikter om den, på tal om vetenskaplighet…

Överlag känns det som att Rehn inte gör mycket mer än rapar upp tämligen innehållslösa floskler utan något klart syfte. I mina ögon ser det bara ut som att han försöker reducera den vetenskap han själv företräder till total humbug. Det finns en massa olika logiker och åsikter, men inga rätt och inga fel. Den ena tycker si och den andra tycker så, båda åsikter är lika mycket värda eller lika värdelösa. Varför han vill förlöjliga den vetenskapliga disciplin han vigt sitt yrkesliv till förstår jag inte, men också detta är långt ifrån ovanligt bland mainstreamare. Österrikare, däremot, brukar nog försöka framhålla nationalekonomin som en mycket viktig vetenskap.

Trots Rehns bedyranden existerar faktiskt rätt och fel även inom nationalekonomin, precis som det gör inom andra vetenskaper. När folk lite vårdslöst talar om marknadskrafternas makt är det egentligen inte fråga om något annat än ekonomisk lag. Det finns lagar inom ekonomin precis som det finns lagar i naturvetenskaperna och ofta så påminner de mycket om varandra, därav de överlappande allegorierna. Man kan försöka motstå dessa lagar och ibland lyckas man också en tid, men för eller senare går det inte längre och korrigeringen brukar vara smärtsam.

Om du blåser tillräckligt mycket luft i en bubbla, må det sedan vara en såpbubbla eller ballong, så kommer den för eller senare att spricka. Fysiken dikterar detta med att en kropp, i det här fallet bubblan, inte rymmer mer än en given mängd volym. När den gränsen överskrids så spricker bubblan.

Samma gäller ekonomiska bubblor, som husbubblan. Luften är i det här fallet pengar som skapas genom bankernas kreditexpansion. När mer och mer av dessa pengar söker sig till bostadsmarknaden binds mer och mer resurser där. Det blir dyrare att producera hus och konkurrensen bland husbyggare ökar, medan antalet kunder stadigt sjunker. Till slut spricker bubblan och marknaden imploderar. Det har hänt otaliga gånger genom historien och lär hända många gånger till, och det finns väldigt tydliga och klara skäl till detta, varav jag redan nämnde några.

Skillnaden mellan fysiska bubblor och ekonomiska bubblor är subtil men viktig. Man kan tämligen exakt räkna ut hur mycket luft en bubbla tål innan den spricker, eftersom antalet variabler är begränsade och de är kvantifierbara. Det gäller inte ekonomiska bubblor. När den spricker beror på en oändlig mängd mer eller mindre viktiga faktorer varav ingen kan kvantifieras. Därför går det inte att säga en husbubbla spricker när genomsnittspriset når x euro. Detta är en sanning som Rehn inte verkar vara så hemskt bekväm med, det är få mainstreamare som är det.

Summa summarum så borde Rehn avhålla sig från att debattera den österrikiska skolans meriter med unga samlingspartister. Vill han ta den diskussionen borde han ge sig på någon i hans egen viktklass. Personligen skulle jag väldigt gärna se en debatt mellan Rehn och svensken Per Bylund, som sannolikt är nordens främsta österrikare. Min gissning är att Rehn skulle vara långt mindre kaxig efter den debatten.

Vi behöver mer risk november 11, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn nummer 11 år 2012. Publicerad den 10.11.2012 i Åbo Underrättelser.

Greed is good” lyder den legendariska repliken från filmen Wall Street, i ett anförande som Gordon Gekko håller för aktieägarna i ett bolag han ämnar köpa upp. Och visst har han rätt. Girighet, eller strävan efter vinning, är det som har drivit utvecklingen sedan människan kom till. Men liksom allt annat måste girigheten, som är inbyggd i alla människor, balanseras. Motvikten till girigheten är risk, rädslan att förlora. Tyvärr har välfärdsstaten i generation efter generation haft som utsatt mål att minimera risken i våra liv, med katastrofala följder.

En de värsta konsekvenserna har jag berört förut: individens beroendeförhållande till staten. Det är synnerligen uppenbart när det gäller pensionen. Den allmänna konsensusen är att om inte staten tvingar oss att spara för ålderdomen så skulle ingen göra det.. Det är dock värt att notera att alla du frågar säger att de nog själva skulle spara, det är bara ”alla andra” som inte skulle göra det.

Tvärtom är det just statens ”löfte” om ålderspension som får oss att strunta i det egna sparandet. Vi utgår från att vi får vår pension, vi behöver inte göra något själva. Tyvärr är det inte så enkelt. Pensionssystemens historia är en som går från krasch till krasch. Vi fick vårt nuvarande system på 1960-talet och det funkar fortfarande enligt dess ursprungliga principer, det vill säga med antagandet att det alltid kommer att finnas ”tillräckligt många” arbetande per pensionär och att dagens arbetande finansierar dagens pensionärer. Det finns ingen beredskap för de förändringar i detta förhållande som nu har skett. Därför försöker man nu manipulera systemet genom att höja pensionsåldern, införa ålderskoefficient och på andra sätt bryta de löften man gett till pensionärerna.

Om var och en själv bar ansvaret för sin ålderdom skulle situationen vara en helt annan. Det skulle för det första sporra till mer sparande, vilket alltid är positivt. Det i sin tur skulle innebära ökad personlig förmögenhet, eftersom det du sparar själv är dina tillgångar, till skillnad från vad du betalar i arbetspensionsavgift. Det skulle ge oss mer frihet i hur vi disponerar våra inkomster, men risken att stå barskrapad på ålderns höst skulle dämpa lusten att sätta sprätt på pengarna och uppmuntra till mer långsiktigt tänkande.

Samma logik kan tillämpas på bankgaranti. Idag är våra depositioner garanterade till 100,000 euro, alltså till ett mycket högre belopp än någon av oss har på banken. Garantin såldes som ett skydd för deponenterna, men i verkligheten är den en av de viktigaste subventionerna som bankerna får. Hur? För att vi inte bryr oss om vilken bank vi väljer, eftersom våra pengar alltid är ”garanterade”. Utan denna garanti skulle vi vara mycket noggrannare med vilken bank vi väljer, vilket i sin tur skulle uppmuntra bankerna till mer försiktighet. Valet av bank skulle då bli en noggrann process, inte bara ett beslut på måfå. Trots allt vill man ju vara säker på att man får sina pengar när man behöver dem. Tack vare garantin behöver inte bankerna bry sig om att skapa sig ett rykte om att vara en säker bank, vilket givetvis höjer deras riskaptit. Bail-out garantierna som staten alltid har givit bankerna minskar ju inte riskaptiten heller.

Denna ständiga strävan till att minimera risk, som ett är välfärdsstatens uttalade mål, gör oss mindre ansvarsfulla. Vi blir kortsiktigare. Det förstärker vår naturliga drift att konsumera i nuet i stället för att spara för framtiden. Vi behöver alltså mer risk, inte mindre. Det är risken som håller allas vår girighet i schack. Det om något torde ha blivit bevisat av den pågående krisen.