jump to navigation

Stimulans, allergi och rosa elefanter februari 17, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Senaste kolumnen i ÅU, publicerad onsdagen 13.2.2013

Ekonomie doktor Christer Lindholm har en läsvärd artikel i januaris Meddelanden från Åbo Akademi. I den nämner han att tyska ekonomer är extremt dogmatiska och ”allergiska mot allt som låter som keynesiansk stimulanspolitik”. Och det har man ju hört förut? Genom hela krisen har man hört klagomål på Tysklands restriktiva ekonomiska politik och motstånd till stimulanser. Vad dessa påståenden och klagomål grundar sig på är dock en fullständig gåta.

Att tyska ekonomer skulle vara dogmatiska och att Tyskland i stort skulle vara allergiskt mot stimulanspolitik är ett bevisligen felaktigt påstående. Tvärtom har Tyskland sjösatt enorma stimulanspaket under den pågående krisen. Ett av de mer spektakulära var en kopia av USA:s ”cash for clunkers”-program. Tyskar fick pengar för att byta ut helt fungerande bilar mot nya, med ökad personlig skuldsättning som följd. Det marknadsfördes som ett grönt projekt, att byta ut gamla smutsiga bilar mot nyare och miljövänligare, men var givetvis en gigantisk subvention till den tyska bilindustrin. Helt utan några som helst allergiska reaktioner från de tyska ekonomerna.

Och vem har varit den största finansiären av stödpaketen till Sydeuropa? När har Merkel sagt nej i någon fråga som rört EMU:s krishantering, oberoende om det varit fråga om ECB:s stödköp av statsobligationer, utökade befogenheter för stabilitetsfonden eller direkta penningöverföringar till behövande länder? Inte ens den fruktade tyska författningsdomstolen satte ner foten då Tysklands deltagande i stabilitetsfondens mer extravaganta åtgärder ifrågasattes. Med tanke på illusionerna om tyskarnas dogmatiska allergi är det värt att minnas att till och med Frankrikes författningsdomstol har mer råg i ryggen än den tyska. Den franska hade integritet nog att förklara Hollandes straffbeskattning av förmögna oförenlig med grundlagen. De tyska domarna, däremot, gav föga överraskande vika för det politiska trycket.

Lindholm fortsätter med att förespråka stimulanser, ett nytt New Deal. Han efterlyser stora statliga infrastrukturprojekt eftersom det skulle ge arbetsplatser, skattebetalare och ren nytta till samhället. Han dristar sig dock inte till att förklara hur dessa ofantliga projekt skulle finansieras i länder vars normala, löpande kostnader orsakar mångmiljardunderskott varje år.

Men å andra sidan brukar inte keynesianer som Lindholm bekymra sig om detaljer som finansiering och lönsamhet. Det är ju liksom uppenbart att de solenergiparker som Lindholm vill att grekerna bygger skulle producera så mycket energi att de skulle kunna exportera överskottet till resten av Europa och tjäna miljarder. För den som vill höra fler keyensianska mirakelrecept kan googla ”Paul Krugman space alien stimulus”.

Som en bisats kan nämnas att FDR hann dö innan USA lyfte sig ur depressionen, vilket skedde  först år 1946. New Deal började med Hoover 1929 och fortsatte ett drygt decennium tills andra världskriget tog över. Arbetslösheten i USA var på samma nivå 1939 som den var 1929. New Deal är sannolikt ett av västvärldens mest misslyckade ekonomiska program, men det hindrar inte Lindholm från att förespråka det.

Den enkla sanningen är att det inte finns smärtfria genvägar. Västvärlden måste anpassa sig till den verklighet vi förgäves försöker ignorera. Det innebär en rad smärtsamma reformer, i synnerhet av den offentliga sektorn. Det var det många i Finland som fick erfara när Sovjet kollapsade. Nu precis som då måste vi hitta verkliga lösningar i stället för att jaga efter rosa elefanter. Det var bland annat det som orsakade krisen till att börja med.

Annonser