jump to navigation

Dividend eller lön – ägarna mot de anställda juli 26, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 26.7.2013.

 

I dessa kärva ekonomiska tider har flera röster höjts mot höga dividendutdelningar, i synnerhet då företagen ifråga har skurit ner på personalen. Det hävdas att företagen bör satsa på att hålla anställd personal eller till och med anställa nya i stället för att ge en massa pengar till ägarna. Ytligt kan det verka konstigt att ett företag delar ut dividend samtidigt som det sparkar personal, men det är faktiskt fråga om två i grunden olika saker.

Personalkostnader är en resultatpost, den inverkar direkt på bolagets resultat. Dividendutdelning är en balanspost, den går från bolagets ackumulerade vinstmedel. Skillnaden kan verka obetydlig, men den är i själva verket väldigt viktig.

När ett bolag skär ner på personalen görs det oftast av lönsamhetsskäl. Genom att minska på utgifterna hoppas man kunna förbättra resultatet. I ett land som Finland där arbetskraften är dyr (inte minst på grund av den höga skatten på lön), arbetsgivaravgifterna är höga och arbetsmarknaden rigid, är personalkostnaderna ofta en betydande post i bolagets resultaträkning. De senaste årens nedläggningar och massuppsägningar vittnar om det.

Då lönsamheten är låg brukar investeringsviljan också vara det. Om ett bolag inte ser några möjligheter till att göra lönsamma investeringar är det helt naturligt att dela ut medel till ägarna i stället, som i sin tur kan hitta annan användning för sina pengar. Dividendutdelningen har som sagt ingen inverkan på bolagets lönsamhet, så trots att många så gärna vill få till det så finns det ingen motsägelse mellan att säga upp personal samtidigt som ägarna tar ut dividend.

Nu är det förstås många som opponerar sig och hävdar att om ägarna inte tog ut dividend så skulle bolaget ha råd att hålla kvar personalen litet längre. Det stämmer i och för sig, men om inte lönsamheten förbättras blir uppskovet kort. I värsta fall dras hela bolaget ned i djupet, vilket kan sluta med att hela personalen förlorar sina jobb samtidigt som ägarna förlorar sina insatser. Utöver det så innebär dylik konstgjord andning att knappa resurser hålls bundna i olönsamma projekt i stället för att befrias och allokeras till lönsamma ändamål. Det skadar hela ekonomin, inte bara enskilda bolag.

Ett bolag har mycket bättre chanser att överleva om det har friare händer att förfoga över sin egen kostnadsbas. Med flexiblare arbetsmarknad skulle bolag snabbt kunna minska på sin personal om det behövs, utan en massa tidskrävande och byråkratiska förfaranden. Snabba åtgärder som återställer lönsamheten är ofta nyckeln till framgång, vilket på sikt innebär att bolaget kan börja återanställa igen. Tyvärr saknar bolagen riktig kontroll över sina personalkostnader. Det är en orsak till varför de ofta harvar på tills de måste ta till massuppsägningar, som är både dyra, tidskrävande och svepande i stället för billiga, snabba och precisa.

Trots all propaganda finns det ingen motsättning mellan ägare och anställda, tvärtom är det ett av de mest naturliga samarbetsförhållandena till ömsesidigt gagn som finns. Ägarnas insatser skapar arbetsplatserna, de anställda producerar värde åt ägarna. Dividendutdelning sker inte på de anställdas bekostnad, lika litet som de anställdas löner tär på ägarnas dividender. Det är när utomstående parter lägger sig med skatter, regleringar och påtvingade avtal som det uppstår problem, och då är det både ägare och anställda som lider.

Återkommande dumheter juli 22, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn nummer 6 år 2013, publicerad i ÅU den 20.6.

När man skriver om nationalekonomi brukar det inte ta länge förrän man upprepar sig, trots att man bara skriver en gång i månaden. Det beror på att när folk har fått en viss idé på hjärnan tenderar de att upprepa den i all oändlighet, oberoende av vad som händer runt omkring dem. Oundvikligen kommer sedan de som upprepar uppreparna. Så även denna vår. Därför tänkte jag göra en kort summering av de vanligaste teserna och förklara varför de inte håller.

1. Låna till rekordlåga räntor och investera

En klassiker, senast upprepad av en finsk banks chefsekonom. Litet problem: En stat betalar sällan eller aldrig tillbaks sina lån, de förnyas bara. Det beror på att lånen i regel går till konsumtion, till löpande offentliga utgifter. Till den del de inte gör det så går de ändå inte till något som genererar intäkter för staten. Därför finns det inga pengar i kassan när lånen ska betalas tillbaks, så staten får ta nya lån för att betala de gamla. Vad händer då när räntorna har stigit? Och från de nuvarande nivåerna kan de ju bara stiga. Man kommer att ha en ännu större skuld att sköta till högre räntor.

2. Vi borde investera i infrastrukturen så att ekonomin kommer igång

Hänger intimt ihop med punkt 1. Litet problem: investeringar i infrastruktur garanterar inte ökad produktivitet, inte ens ökad ekonomisk aktivitet. Tänk efter själva. Om vi förnyade samtliga stora och viktiga motorvägar och järnvägar i vårt land, skulle det öka efterfrågan på våra varor? Skulle det göra det billigare och mindre riskfyllt att anställa folk? Svaret är uppenbarligen nej. Det skulle skapa tillfälliga arbetsplatser ja, men det kan man göra genom att betala folk att gräva gropar för att sedan fylla igenom dem också. Våra företag blir inte mer produktiva för att vi lägger ett nytt lager asfalt på vägen. Det är tyvärr litet svårare än så.

3. Åtstramningarna kväver tillväxten och förvärrar recessionen

Hänger ihop med punkt 1 och 2. Det påstås att de europeiska länderna har dragit åt svångremmen rejält och att det gör krisen värre. Det talas högljutt om hur åtstramningspolitiken har motbevisats av en student som hittade ett formelfel i Harvard-professorernas excel-fil. Några saker: om man tror att man kan bevisa något inom nationalekonomi med en excel-tabell bör man dra något gammalt över sig, så alla hänvisningar till den och dess misslyckande är värdelösa. För det andra, de enda länder som på riktigt har skurit ner på sina offentliga utgifter är Estland och Lettland och de har klarat krisen mycket bättre än de flesta andra. Inget av krisländerna har gjort något annat än att prata om nedskärningar, vilket även gäller ”duktiga” länder som Finland.

Det är sådana här upprepade vansinnigheter som ger nationalekonomin ett dåligt rykte. Det sunda förnuftet säger att påståendena omöjligen kan säga, men ekonomerna tjatar på ändå. Det är som att de försöker göra en poäng av att komma på så kontraintuitiva saker som möjligt, som om det skulle få dem framstå som riktigt kloka och smarta människor när de i själva verket ser ut som fån.

En annan sak som punkterna ovan är utryck för är den oerhörda kortsynthet som tycks behäfta så många ekonomer. Låna nu medan räntan är rekordlåg, strunta i vad som händer i framtiden. Skippa åtstramningarna för de förvärrar recessionen, trots att åtstramningarna krävs för att rätta till obalanserna så att man kan få tillbaks ekonomin på god grund igen. Nej, man ska hellre dopa ekonomin litet till för att slippa den kortsiktiga smärtan.

Det här kan man hålla i minnet när ekonomer, politiker och andra förstå-sig-påare uttalar sig om ekonomiska frågor. Om det låter dumt så är det sannolikt dumt också.