jump to navigation

Konsumtion ger inte tillväxt januari 23, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
2 comments

Kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 21.1.2014.

Jag spenderade jul och nyår i Kalifornien och ett av de stora samtalsämnena i media var huruvida kongressen skulle förlänga arbetslöshetsunderstödet eller inte. Obama har talat varmt för en förlängning med den aning kontraintuitiva motiveringen att förlängt arbetslöshetsunderstöd skapar jobb. Här hemma kritiserar Konsumentforskningscentralens Mika Pantzar ”finanseliten” för oansvarig skrämselpropaganda, vilken har dämpat finländarnas konsumtionsvilja.

Obamas och Pantzar ståndpunkt bygger på den felaktiga premissen att konsumtion skapar tillväxt och arbete. De menar att ju mer vi konsumerar, desto mer växer ekonomin. Många tar det här som en given sanning eftersom den upprepas så ofta av så många auktoriteter. Men om tänker efter en liten stund märker man snart hur ologisk denna ståndpunkt är. Att konsumera betyder ju precis det, att konsumera. Att använda upp något. Att avnjuta något. Att göra slut på något. Varefter detta något är borta. Hur kan det leda till tillväxt? Det kan det inte och det gör det inte heller.

Ta äppelsaft, till exempel. Enligt konsumtionsidén leder ökad konsumtion av äppelsaft till ökad produktion av äppelsaft och därmed mer jobb inom äppelodlingssektorn. Det låter ju logiskt, men var kom den första äppelsaften ifrån? Före det fanns någon äppelsaft kunde ju ingen konsumera den. Om det är konsumtion som driver tillväxt kommer det aldrig att produceras någon äppelsaft, eftersom det inte finns någon äppelsaft att konsumera på grund av att ingen har producerat den ännu.

Obama och Pantzar har alltså fått det hela om bakfoten. Det är frånvaron av konsumtion som möjliggör tillväxt. För att producera äppelsaft måste någon först plantera äppelträd, sedan sköta om dessa träd tills de bär frukt, plocka frukten, pressa saften ur äpplena, hälla upp dem på flaska och sälja saften till allmänheten. Allt detta kräver investeringar, både i form av tid, arbete, råvaror och maskiner. Det kräver kapital, vilket i sin tur kräver sparande, det vill säga att man avstår från konsumtion.

Det är omöjligt att konsumera något som inte har producerats. Ingen kan konsumera äppelsaft förrän den har producerats, men äppelsaft kan produceras utan att någon konsumerar den. Konsumtion är en funktion av produktion. Produktionen måste alltid komma först. Tillväxt är ökad produktion som i sin tur möjliggör ökad konsumtion. Detta är axiomatiskt, men har tydligen gått presidenten och forskningsprofessorn förbi.

När Pantzar klagar på att fler och fler finländare drar ner på konsumtionen är han ute och cyklar. Det är väldigt bra om finländarna i högre grad avstår från konsumtion till förmån för sparande. Det bygger upp kapital som i framtiden kan användas till produktiva investeringar.

Att han dessutom kritiserar den så kallade finanseliten för ”oansvarig skrämselpropaganda” är rena rama vansinnet. Eurokrisen har inte försvunnit någonstans. Liksom USA är Europa totalt beroende av 0-räntor, snart sagt alla EU-länder dras med höga skulder som ökar hela tiden, samtidigt som den demografiska bomben fortsätter att ticka. Det finns alltså all anledning att vara försiktig med sina pengar. Med Janet Yellen som ny chef för USA:s centralbank och beslut om minskade stödköp är framtiden ännu mera oviss.

Försiktighet är en dygd, det har sällan varit mer sant än nu. Att i dessa tider uppmuntra folk att spendera sina sista pengar är höjden av oansvarighet, framför allt när man är en forskningsprofessor som borde veta något om saken.

Vad ”mänskliga rättigheter” kostar januari 12, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 8.1.2014.

Få saker kan man vara så rörande överens om som att det existerar något som kallas mänskliga rättigheter. Vad som däremot är svårare att komma överens om är vad som går under denna rubrik. Ursprungligen var de ganska få, nu tycks listan vara ändlös. Utan att ta desto mer ställning till den debatten vill jag påminna om att ju mer vi kräver desto mer kostar det, och att våra medel faktiskt är begränsade.

De som kräver att mer och mer ska klassas som mänsklig rättighet brukar göra det utan en tanke på hur de ska finansieras. Orsaken till det är förstås att det inte är de som ställer kraven som betalar, det ska finansieras via skattesedeln. Man antar den privata sektorn kan absorbera alla kostnader som detta för med sig utan negativa konsekvenser, trots de ständiga massuppsägningarna och utlokaliseringarna vi hör om på nyheterna. Men beter sig som om bolagens vinster och (den privata sektorns) löner är en gyllene kvarn som aldrig slutar mala guld. Det finns alltid mer att ta ifrån. Men tyvärr är det inte så och Finlands växande skuldberg är ett bevis på det.

Idag anser man sig ha rätt till allt möjligt enbart för att man existerar. Descartes filosofiska snilleblixt ”jag tänker, därför finns jag” har ersatts med folkhemmets ”jag finns, därför ska jag ha”. Här är det värt att notera att av alla mänskliga rättigheter som krävs så understryks sällan rätten till egendom.  Detta beror förstsås på att den går stick-i-stäv med andra rättigheter. Det går nämligen inte att hävda individers rätt till egendom samtidigt som man hävdar deras rätt till sjukvård, utbildning och arbete, eftersom de senare rättigheterna oundvikligen inkräktar på den förra.

Sällan ägnas någon tanke på vilka incentiv detta skapar. Om man anser att man borde få något bara på basis av sin existens blir tröskeln högre att skaffa det själv genom eget arbete. Omvänt så börjar arbetsmoralen tryta när beskattningen blir tillräckligt hög. Se vilken emigration Hollandes hot om 75% inkomstskatt på inkomster över en miljon euro fick till stånd i Frankrike. Tänk vilka reaktioner vi hade sett om Hollande, i stället för att sätta en nedre gräns vid en miljon, hade beskattat alla inkomster med 75%, från första euron uppåt. Tror du själv din arbetsglädje skulle vara opåverkad om din skatt höjdes till 75% i syfte att finansiera alla dessa mänskliga rättigheter?

Den bakomliggande tanken tycks vara att allt ska strömlinjeformas, alla skillnader ska utjämnas och alla tillgångar ska fördelas. Ingen ska ha rätt till något annat än det som ”samhället” bestämmer, varken mer eller mindre.

Det finns heller ingen brist på folk som tror sig veta hur det ska fungera. Dessa samhällsingenjörer är väldigt farliga, för de kan inte låta bli att med jämna mellanrum pillra på samhällsapparaten. Det är därför vi hela tiden har samhällsreformer som inte leder någonstans och diverse skattereformer vart femte år eller så. Därför växer regelverken hela tiden och framtiden blir allt osäkrare, för man vet inte vad de hittar på till näst.

I debatten om den offentliga ekonomin hör man alltid att lösningarna på hållbarhetsunderskottet måste innehålla både nedskärningar och skattehöjningar. Men vi har i decennier haft bland de högsta skattetrycken i världen. Det går inte att hela tiden höja det, det finns helt enkelt inte mer att ta ifrån. Det är dags att pröva det där med sänkta utgifter och mindre offentlig sektor nu. Och det innebär färre ”mänskliga rättigheter” också. Vi har helt enkelt inte råd med dem, eller alla de byråkrater vi anställt för att administrera dem.

Glöm det där med efterfrågan januari 12, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad i 4.12.2013.

En av grundbultarna i konventionell nationalekonomi är att efterfrågan är det viktigaste av allt. Enligt den logiken finns det alltså en ”korrekt” nivå på efterfrågan och det är statens uppgift att hålla efterfrågan på denna korrekta nivå. Så låt oss säga att den korrekta nivån är 100. Om efterfrågan stiger till 120 ska staten kyla ner ekonomin genom att skära ner offentliga utgifter och höja skatter och räntor. Om efterfrågan i stället sjunker till 80, ja då ska staten stimulera, då ska det tryckas pengar, sänkas räntor och köras igång stora statliga projekt.

Bristerna i detta resonemang är många. För det första finns det förstår inget sådant som ”korrekt nivå” på efterfrågan. Och även om det gjorde det så skulle det förstås vara helt omöjligt att veta vad det är. Hur skulle det ens gå att mäta? Men även om man visste vad korrekt nivå var och dessutom kunde mäta efterfrågan, så vore det ett rörligt mål eftersom efterfrågan hela tiden skiftar. Våra preferenser skiftar hela tiden över tid. Alla åtgärder som vidtogs för att ”korrigera” nivån skulle alltså göras för sent. Det kan ta veckor, månader eller till och med år innan en viss åtgärd får effekt och då har ju efterfrågenivån hunnit ändra flera gånger om.

Sedan har vi det där med att efterfrågan inte är ett enhetligt begrepp som kan uttryckas med bokstaven D i en formel. Det finns cirka 7 miljarder människor på jorden som vid varje given tidpunkt efterfrågar en oändlig mängd olika saker. Förändringar i räntenivån, statliga utgifter eller penningmängden är väldigt svepande och trubbiga verktyg som påverkar olika delar av marknaden på väldigt olika sätt. Det är som att försöka döda myggor med slägga. I det flesta fall missar man målet helt och hållet, men då man träffar så är inverkan tusen gånger för stark, med alla de oförutsedda konsekvenser det för med sig. Den räntemanipulation som först satte igång och sedan spräckte husbubblan är ett utmärkt exempel på det.

Idag är det återigen på mode att tala om deflationshotet, med vilket konventionella ekonomer menar sjunkande priser. En före detta bankekonom sade nyligen att problemet med sjunkande priser är att folk skjuter upp sina inköp. Tydligen tror denna ekonom att folk slutar äta, dricka, använda kläder, bo under tak, köra bil, och leva överhuvudtaget om de tror att priserna sjunker marginellt i framtiden.

Han oroar sig i onödan, efterfrågan är nämligen oändlig. Så länge det finns människor så kommer det att finnas efterfrågan. Den kommer att variera, både över tid och för enskilda produkter och tjänster. Men den tar aldrig slut. Sjunkande priser gör inte heller att folk slutar köpa. Elektronikbranschen torde bevisa det. På lång sikt torde sjunkande priser tvärtom leda till att vi köper mer, eftersom de lägre priserna möjliggör ökad konsumtion. Sjunkande priser är en naturlig följd av en växande ekonomi. När vi blir bättre och effektivare på att producera ökar utbudet, varvid priserna sjunker. Detta hände till exempel i USA från slutet av 1700-talet till 1913.

Vad de konventionella ekonomerna tenderar att glömma bort är att konsumtion förutsätter produktion. De fokuserar alltså på fel sida av ekvationen. De oroar sig hela tiden över något som aldrig kan ta slut, något som existerar genom det blotta faktum att människor existerar. Samtidigt tycks de ta produktionen för givet, trots att produktion kräver resurser, investering, risktagande och en massa hårt arbete.

De oroar sig alltså mer för att det inte finns någon som vill äta maten än om det finns någon mat att äta. De antar att maten finns och aldrig tar slut, vad de tvivlar på är huruvida någon vill ha den. Jag tror att vi kan utgå ifrån att inte någon av dem har varit till Afrika.