jump to navigation

Minimilön – en rasistisk tariff februari 18, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
4 comments

Kolumn i ÅU, publicerad 18.2.2014

Ett av de centrala begreppen i dagens välfärdssamhälle är skälig lön, med vilket menas att alla som arbetar har rätt till en lön som de kan leva på. Idealt ska lönen även räcka till att försörja familjen också. I många länder har man valt att ”garantera” skälig lön, en minimilön, genom lag eller kollektivavtal. Det kanske låter bra, men som så ofta är verkligheten en annan.

För att förstå minimilönen måste man förstå dess historia och syfte. I flera länder hade minimilönen direkta rasistiska undertoner. När den första minimilönlagstiftningen debatterades i USA under 1930-talet var de rasistiska motiven uttryckliga. Kongressledamöter hänvisade till klagomål på att användandet av svart (afroamerikansk) arbetskraft ledde till att vita arbetare förlorade jobb eller tvingades acceptera lägre löner. Ordföranden för de amerikanska fackföreningarna klagade på att färgad arbetskraft utnyttjades till att trycka ner lönenivåerna. Minimilönen var också ett populärt verktyg för Sydafrikas apartheidregim och de fackföreningar som stödde regimen.

Vad var då dess syfte? Det hade ingenting med att stöda fattiga arbetare att göra, dess syfte var att skydda primärt fackanslutna utbildade arbetare från konkurrens från outbildade, icke fackanslutna arbetare. Det enda de senare kunde konkurrera med var lägre lön. På samma sätt som man med importtariffer skyddar den inhemska industrin från utländsk konkurrens lobbade fackföreningarna för att införa minimilön, vilket skyddade deras medlemmar från lönekonkurrens.

I 1930-talets USA var svarta sällan utbildade eller skolade. Därför var de i regel mindre produktiva än vita arbetare. En arbetsgivare kunde således välja mellan att anställa utbildade, högre avlönade vita eller obildade, lägre avlönade svarta. Valet avgjordes ofta av hur produktiva den individuella arbetaren var i förhållande till sin lön. Om en svart producerade 30 cent i timmen men var beredd att jobba för 20 cent så var han lönsammare än en vit som producerade 45 cent i timmen men krävde 37 cent i lön. Genom att lagstifta en minimilön på 25 cent i timmen tappade den svarta arbetaren sin enda konkurrensfördel. Det blev per automatik lönsammare att anställa den vita arbetaren.

Men det fanns och finns fler grupper som skadas av minimilönen. Ungdomar är som grupp mindre produktiva än vuxna, eftersom de inte har hunnit få någon utbildning eller erfarenhet. Den enda ekonomiskt hållbara orsaken för någon att anställa ungdomar är att de kan jobba för lägre lön. Därför brukar det också vara fråga om mindre krävande uppgifter. Men för unga är lönen sällan det viktiga. Viktigare är att få erfarenhet, att lära sig ansvar och hur man beter sig på en arbetsplats. Det skapar förutsättningar för att klara av mer krävande uppgifter längre fram. Mentalt handikappade är en annan grupp som av uppenbara skäl är mindre produktive, varför de i t.ex. USA är undantagna från minimilönlagstiftningen.

Alla förstår att 100€/h vore alldeles för högt. Det skulle leda till massarbetslöshet med en stor marknad för svartarbete som följd. Likaledes skulle en minimilön på 1 cent/h helt sakna effekt, då vem som helst som jobbar ändå skulle få högre lön än så. Det enda minimilönen kan göra är att slå undan benen på de svagaste: de outbildade, de unga, de handikappade, som inte kan konkurrera med något annat än lägre lön.

Det är protektionism, ett skydd för de redan mest privilegierade mot de mest utsatta. Det är ingen slump att arbetslösheten bland t.ex. ungdomar tenderar att vara högre än genomsnittet. Som sådan är minimilönen en av de mest omoraliska och ekonomiskt destruktiva interventionerna som staten någonsin gjort sig skyldig till.

Annonser