jump to navigation

Att acceptera verkligheten april 4, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i ÅU, publicerad 4.4.2014.

När man sysslar med vetenskap, även om det är på hobbynivå, handlar det till syvende och sist om att skilja verklighet från fiktion. Nästa steg är att övertyga andra om att acceptera denna verklighet. I naturvetenskaperna är det sällan något problem. Ingen ifrågasätter gravitationens existens och innebörd. Ingen klagar på att vi behöver mat, vatten och kläder för att leva. Vi har vant oss vi den verkligheten och lärt oss leva med den. Ekonomerna har det inte lika lätt. Även de sysslar med att skilja verklighet från fiktion lika mycket som naturvetarna, men med synbart sämre framgång.

Skuldsättning spelar roll. Västländerna har under flera decenniers tid levt över sina tillgångar med skarpt ökande skuldsättning som följd. Vi har inga problem att förstå de problem som skuldsättning innebär för privatpersoner och företag, men när det kommer till staten tar förnekandet vid. Finlands skuld har ökat med 7-8 miljarder per år sedan 2008, men trots det tycks det vara omöjligt att enas om anpassningsåtgärder på 3 miljarder över tre år. Det här är uttryck för idén om att skuldsättning egentligen inte spelar någon roll för staten. Några slutsatser av t.ex. Greklands öde vill man absolut inte dra.

Åtstramningar hämmar inte tillväxten. Att åtstramningar hämmar tillväxten är ett av de mest uttjatade mantran idag. Sanningen är raka motsatsen, på vilket det finns flera exempel. USA:s svar på depressionen 1920 och Estlands svar på krisen 2008 är värda att tittas närmare på. Tillväxten hämmas enbart enligt den formel som användas för att beräkna BNP, en formel som föga med verkligheten att göra. Tvärtom så frigör statliga åtstramningar resurser i den privata sektorn och det är där allt välstånd skapas, varav en del går till att finansiera den offentliga sektorn.

Satsningar på infrastruktur stimulerar inte ekonomin. En annan gammal ”sanning” som fortfarande lever kvar är att satsningar på infrastruktur är bra för ekonomin. Det finns inga bevis för detta, men det finns en uppsjö bevis på motsatsen. I Europa torde Spanien vara det land som spenderat mest på infrastruktur det senaste decenniet. Det har byggts tusentals kilometer väg och järnväg samt flera internationella flygfält. Flera av dessa satsningar hann börja förfalla innan de ens var färdigbyggda. Ingen använder dem, ingen lär använda dem inom överskådlig framtid och ingen vet vart pengarna tog vägen. Det enda man vet är att dessa satsningar lämnade en enorm skuldbörda efter sig och gjorde ingenting för att förbättra den spanska ekonomin.

Gratis utbud leder till begränsad tillgång. I Finland har vi nästan avgiftsfri sjukvård, vilket många tycker är bra eftersom det garanterar att ingen nekas vård på grund av brist på pengar. Men det stämmer inte riktigt. Den avgiftsfria sjukvården skapar en artificiellt höjd efterfrågan på sjukvårdstjänster. I klartext betyder det att antalet patienter vida överstiger sjukvårdens kapacitet. Det leder till långa köer, inte bara vad gäller speciella ingrepp utan också till hälsocentralerna för rutin- eller akutbesök. Vill man slippa köerna måste man gå privat och det kostar pengar.

En annan sanning är att ekonomerna i mångt och mycket har sig själva att skylla. De har låtit sig själva och sin vetenskap bli politiserade samtidigt som de nästan med våld försökt få nationalekonomi till en naturvetenskap. Därav allt modellerande och irrelevanta matematik som nationalekonomi allt för ofta förknippas med. Kanske det blir lättare för folk i gemen att acceptera ekonomiska verkligheter när ekonomerna accepterar sin egen?