jump to navigation

Ett samtal värt att ha oktober 11, 2019

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Politik och samhälle.
add a comment

Jag hade äran och nöjet att få vara med i Jannik Svenssons podd Säg vad du vill, Åland. Det Jannik och Didrik Svan har åstadkommit med podden är verkligen beundransvärt. Jannik är öppen med sin egen ideologiska övertygelse, men har fördomsfritt bjudit in personer med olika bakgrund och politiska färger till samtal. Redan nu är Säg vad du vill, Åland ett mediafenomen som Jannik och Didrik kan och ska vara stolta över.

Jannik själv är något av en blandning av Dave Rubin och Joe Rogan, med den förstnämndas intellektuella läggning och den sistnämndas frispråkighet. Formatet liknar också både Rubins och Rogans egna poddar, det vill säga ett samtal mer än debatt, i vilket gästen ges utrymme att föra fram sina egna tankar om det han eller hon tycker är intressant och viktigt. Eftersom alla personer har egna käpphästar de vill tala om blir varje samtal på riktigt unikt. Hittills har det inte varit någon som varit med två gånger, men såsom Jannik leder samtalet är jag säker på att även samma persons samtal skulle vara väldigt olika varandra.

Mitt eget samtal handlade mest om ekonomi och politik. En av de roliga sakerna med den här typen av samtal är att det egentligen är helt ostrukturerat, diskussionen går vart den råkar gå. Trots att man talar in i mikrofon och har hörlurar på sig glömmer man snabbt bort det, det känns lika naturligt som om en pratstund över en öl efter jobbet. Plötsligt har det gått två timmar men det känns som att man skulle kunna prata hur länge till som helst.

Jannik väldigt duktig på att ställa de ”rätta” frågorna och skapa öppningar som underlättar för motparten klä sina tankar i ord. I efterhand är det förstås lätt att tänka att jag borde ha sagt mer om det, utvecklat det där ytterligare eller kommit ihåg att påpeka A, B och C. Men egentligen är det precis så det ska vara i den här typen av samtal. Det är inte en intervju eller en föreläsning, utan en dialog som far vart den vill och i vilken man säger det man råkar tänka på just i den stunden.

Jag hoppas verkligen att Jannik kommer in i lagtinget. Det skulle vara väldigt intressant att se vilken inverkan han skulle ha på lagting och därmed regeringen. Han företräder ett liberalt parti som är troget sitt namn, det vill säga frihet under ansvar med en icke-oväsentlig dos solidaritet. Jag må ha mina egna uppfattningar om politik och statens roll i samhället, men det är en samhällssyn jag kan leva med utan desto större problem.

If they can do this, what can’t they do? oktober 29, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Frivilligt samarbete, Naturliga rättigheter, Paternalism, Rättighetskränkningar.

The demands for quotas in the boardrooms of publicly listed companies have been voiced for many years, but are becoming increasingly shriller. The arguments on both sides have remained largely the same from the beginning. Those who favour it cite the need for cancelling out the supposed institutional sexism, i.e. that women aren’t being nominated to the boards simply because they are women. Those who oppose it cite the right of the owners do decide themselves who sits on the board, and that quotas will undermine the credibility of the women who actually get on the boards.

While I certainly acknowledge the arguments of the “against”-people, I think the focus is much too narrow. The real question is this: If the government can mandate a gender-based quota in the boardrooms of a specific group of companies (i.e. publicly listed), what can’t they do? Now I freely admit I don’t pay that close attention to public discourse on this topic, so if this question has been raised, mea culpa. But I haven’t heard it. And in my opinion, it is the central one.

Another question is this: based on what authority could the government make such a law? What specific provision in the current legal code gives the government this authority? I would be grateful if the advocates for gender quotas could provide the answer.

Returning to the initial question. If we acknowledge that the government indeed has this authority, where does it end? If it can enact gender-based quotas, then why not other kind of quotas? If it can enact quotas for publicly listed companies, then why not for private companies, private organizations, clubs or any other private association, such as a football club? And if it can enact quotas for board of directors, then why not for the executive management board, regional management teams etc? And what about foreign companies? If a foreign group’s parent company’s board does not meet the enacted quotas, can the government order that group’s local subsidiary to seize operations?

I know, or at least hope, that most of you reading this instinctively thinks NO to most of these hypothetic questions. But what is that NO based on? If the gender-quota is allowed, there is no non-arbitrary line to be drawn. Hence the initial question. If we allow that, then what possible grounds do we have to oppose what naturally follows?

The same question is of course applicable to everything the government does. If a 35% tax rate is okay, then why not 45%, 65% or 95%? If one kind of state monopoly is okay, then why not another? If some professions require government license, then why not all professions? I think you get my point.

Government is the embodiment of arbitrariness and relativism. There are no principles because there can’t be any. Everything is decided on a whim, a (necessarily false) presumption of knowledge, with the inevitable consequence that every decision is subject to change at any moment. The effect this has and has had on people is dire, but that is a topic for another day.

The World is Lost juli 23, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Ekonomisk historia, EU, Frivilligt samarbete, Interventionism, Korruption, Politik och samhälle.

There really aren’t any reasons to be optimistic about this world of ours. We’re heading towards a complete economic meltdown, and nothing can be done about it. It might take a decade or two, who knows, but at some point the debt that keeps accumulating will hit critical mass. Then something, anything, will trigger the collapse and all hell will break loose. One can of course hope that we’ll come out of the disaster wiser and with sounder morals, but, really, is there any reason to think we will? Complete social collapse and global war seem far more probable.

Evidence of moral and societal decay is everywhere. Take the rise of Trump, for instance. He is most certainly the most hated, despised and ridiculed candidate for president in world political history. Decried as the worst thing ever to befall the US.

Really? Worse than the fascist warmonger and mass murderer Hillary, who’s never met a military intervention she didn’t like or missed an opportunity to commit genocide? Worse than the fascist warmongers and mass murderers Obama, Bush II, Clinton, Bush I etc? These are our moral standards now? It is okay to kill Muslims by the hundreds of thousands and to wreck their countries, but absolutely forbidden, forbidden I tell you!, to speak critically about them? Kill, maim and plunder at your pleasure, but don’t say mean things! Peoples’ feelings can get hurt!

What can you say to that other than to quote Ben Shapiro: I care nothing about your feelings.

Brexit. The thing that couldn’t happen, that mustn’t happen. But it did. The horror, the shame, the never-ending pain. The reaction of the Remainers, particularly that of the millennial generation, who cry and bleat on the streets about how they love the EU, is horrifyingly instructive.

What kind of a moral black hole must you be to cry about the possible exit from a €150 billion moral monstrosity, ruled by some of, if not the worst people in Europe? Well, if you have grown up being taught and believing that everyone else owes you everything you want, that you are entitled to everything you can dream of simply by being alive, then yes, I can understand your tears. And I couldn’t care less about them. And if you really think you need a €150 billion moral monstrosity for the free movement of things, or to keep the peace in Europe, you are an ignorant idiot and deserve every ounce of pain you feel.

Speaking of free movement. It is claimed tat we need immigrants to come and work and pay taxes to pay for our aging population, because the natives, in lack of a better word, don’t have enough children. Maybe that is the case, but what could possibly be a more abysmal failure than a society, in which people don’t want to procreate anymore? Seriously, how dysfunctional must a society become for that to happen? Has anyone of our ruling classes pontificated on this?

While the subject of the free movement of people might be a topic for another day, one can’t help noticing that this free movement is rather one-sided? People tend to move a lot more in one direction than the other. Is this a mere coincidence, or are there explanations for this apparent imbalance? Well, of course there are. It’s all about white racism, colonialism, slavery. To even suggest anything else is a punishable offense.

Which brings us to the greatest injustice in this world, indeed, the root of all evil. White men with their damned white male privilege and cursed patriarchy. Almost everyone is encouraged to be proud of their heritage and their culture, except white people of the West. White pride equals white supremacy with all that entails. Do a wikipedia search on Black Pride, then White Pride, just for fun, and you’ll see.

Slavery, open-ended bigotry, the institutional and legal oppression of women, children and minorities of every kind has been part of human society since the very beginning, in every single place on the planet. And much of it still is, in many places in the world, in many cultures and civilizations around the globe. But there is one culture and civilization though, in which most if not all of it is glaringly absent. Care to take a guess on which one?

Today, everything is a human right. Except property right. That is a right you don’t have. You have the right to education, healthcare, living wage, paid vacation, paid parental leave…well, pretty much whatever you feel you need in order to have a “decent life”. But you can’t really own anything. Not what you make, not what you earn, not what you inherit, not what you are given. You may keep a portion of it of course, but you have no say in how large that portion is. Can be anything from all to nothing.

If you take action to keep a larger portion of it, you are publicly shamed and punished. You see, to want to keep what you earn, what you’ve worked for, is greedy. To demand the property of someone else for your own benefit is just exercising your human rights.

The only future for a world like this is a future not worth having. One can hope that people find their way to value peace, private property, and voluntary exchange and cooperation. One can hope, but I’m not holding my breath.

Obama-anhängarnas avskyvärda hyckleri april 28, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Korruption, Partipolitik, Politik och samhälle.

Europas socialdemokrater och vänstermänniskor är överlag mycket imponerade av Obama. Det märks inte minst vid statsbesök. När Bush II åkte utomlands var det inte ovanligt att tusentals människor drog ut på gatan för att demonstrera, både mot Bush som person och mot hans krig. Vad jag vet har Obama aldrig mötts av en arg mobb, om något så har han mötts av dyrkande folkmassor som gör vad som helst för att få en glimt av sin frälsare, idol och herre. Denna dyrkan är något av det vidrigaste som finns och blotta tanken på det får mig att må fysiskt illa.

Obama är inget annat än ännu ett i en lång rad massmördande monster och ekonomiska analfabet som valts till USA:s president, eller ”den fria världens ledare” som det så anspråkslöst brukar kallas. Han är en vidrig, lismande skurk, en lögnare, en krigsgalning och socialistfascist, vars respekt för individens fri- och rättigheter är på samma nivå som…ja, vilken vanlig politiker som helst. Bush II, McCain, herr och fru Clinton, Santoroum, Saddam Hussein, Gadaffi, Assad. Take your pick. En maktgalen tyrann. Precis som sin föregångare, dennes föregångare, dennes föregångare och så vidare.

För den som inte varit hjärndöd de senaste dryga 3 åren borde det här vara en uppenbar självklarhet, men propagandamaskinens kraft kombinerat med hämningslöst hyckleri gör att skygglapparna sitter hårt, så låt mig ge några små exempel:

1. Obama och korporativisterna

Här är Obamas lista på donatorer i presidentvalet 2008. På top-20 listan hittar vi inte mindre än fem banker, varav samtliga gav mer än 500,000 dollar. Goldman Sachs gav över en miljon. Den andra stora gruppen är universitet, som givetvis är de stora vinnarna på studielånsubventionerna. Utan dessa skulle terminsavgifterna rasa mer än huspriserna 2008-2009. Naturligtvis finns där även General Electric och the US Government. På McCains lista finns samma banker och några till, även om han fick mycket mindre av dem än Obama. Listan på Obamas donatorer 2012 ser likadan ut som 2008. Vad har ni socialistiska hycklare att säga om det här, eller om att Obama under 3 år givit mycket mer pengar till bankerna och storindustrin än vad Bush II gjorde under 8 år?

2. Obamas krig

Förutom att ha eskalerat kriget i Afganistan så har Obama aktivt utvidgat kriget till Pakistan. Han tycker också om att mörda folk med drones. Obama beordrade fler drone attacker under sitt första år som president än Bush II gjorde under de fem föregående åren. I dessa attacker har mellan 1,500 – 2,000 människor dött. Bara i drone attacker, bara i Pakistan, bara under Obamas tre första år vid makten. Det utöver hans egna små förströelser i Libyen och Syrien, för att inte tala om hans krigshetsande mot Iran.

Men i rättvisans namn ska han ha beröm för att han tagit bort trupperna från Irak. I och för sig lämnade han kvar flera tusen legoknektar och en ambassad som är större än Vatikanstaten. Inte tog han ju hem soldaterna heller, men ändå. Detta till trots är han tveklöst en lika vanvettig krigsgalning som Bush II, men socialistiska hycklare har tydligen inga problem med att oskyldiga dör om det är en socialistisk ikon som är mördaren. Men säg mig, socialistiska hycklare, vad är den principiella skillnaden mellan att Saddam Hussein beordrar sitt flygvapen att bomba oskyldiga kurder och att Obama beordrar sitt flygvapen att bomba oskyldiga afganer och pakistanier?

3. Obamas kränkningar av individuella fri- och rättigheter

Bush II:s Patriot Act är något av det vidrigaste som USA åstadkommit på det inrikespolitiska planet och har föga överraskande lett till tusentals övergrepp och maktmissbruk. Utan att så mycket som att blinka förlängde Obama Patriot Act, att han skulle motsätta sig dess förnyande fanns inte på kartan. Hans egna bidrag till den amerikanska polisstaten går inte av för hackor de heller. Inte bara har han tagit sig rätten att låta militären arrestera amerikanska medborgare på amerikansk mark och hålla dem fångna i hemliga fängelser utan rättegång på obestämd tid och utan någon som helst kontakt med anhöriga eller advokater, han har också tagit sig rätten att låta mörda vem som helst, var som helst i världen. Han har inte ens lyckats stänga Guantanamo Bay, men det är ju inte som att hans skulle ha försökt heller. Han har även eskalerat kriget mot droger, vilket kanske är det värsta enskilda exemplet på institutionaliserat övergrepp och kränkning av mänskliga rättigheter. Och inte ett pip från de socialistiska hycklarna. Det är tydligen okej att förstöra oskyldiga människors liv och kasta dem i fängelse för offerlösa brott när det sker på order av en socialistisk ikon.

Här är nu tre exempel som alla visar samma sak: Det finns absolut ingen som helst principiell skillnad mellan Bush II och Obama. Den enda skillnaden är kvantitativ. Obama gör allt det onda som Bush gjorde, men på ännu större skala och på kortare tid. Han är alltså Bush III, men ännu värre än Bush II. Man ville inte tro att någon kunde vara värre än Bush II, men jämfört med  Obama är Bush II en skolpojke. Det visar också hur mycket socialistiska hycklare älskar massmördare. Massmördaren Che Guevara är ju en socialistikon han med. Det vore intressant att höra en socialistisk hycklare förklara vad de finner så attraktivt hos massmördare och hur det går ihop med deras tomma, ihåliga och alltigenom lögnaktiga mässande om ”solidaritet”.

Tyvärr kommer vi aldrig att få något svar, för de har inga. Jag har aldrig stött på en socialistisk hycklare som kunnat göra något annat än gapa och skrika okvädningsord när hans idoler ifrågasätts. Aldrig ett försök till seriös diskussion, inte en tillstymmelse till substans, inte den blekaste skugga av ett argument. Bara skrik, skrän, förnekande, lögner och propaganda. Det är det enda som finns i den socialistiska hycklarens förvrängda och förvridna hjärna.

Om keynesianism på Newsmill augusti 9, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt.
add a comment

Publicerade idag en artikel på Newsmill om keynesianism och dess effekt på sparande, samt varför statlig konsumtion inte hjälper i recessioner.

Här är artikeln:

Keynesiansk politik förstör det privata sparandet

Svar till ledare i HBL 25.7.2011 juli 25, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt.
add a comment

Bifogar mitt brev till Hannu Olkinouras ledare i måndagens HBL.


Bäste herr Olkinoura

Ni skriver om USA:s skuldtak och vad som Obama måste göra. Tyvärr rymdes det ett antal brister i er ledare.

Det börjar reda i första stycket när ni konstaterar att politikerna har lyssnat på ekonomerna som säger att så här kan det inte fortsätta. Med det menas givetvis de ekonomer som anser att skuldtaket absolut måste höjas för att undvika en internationell katastrof. Det är förstås exakt samma ekonomer som ännu 2008 bedyrade att den amerikanska ekonomin stod på stark grund och att det inte fanns några som helst problem på bostadsmarknaden. Det vore intressant att höra om ni fortfarande litar på dessa ekonomers omdöme och om ja, på vilka grunder?

Det finns en växande mängd ekonomer och historiker som anser att skuldtaket inte alls borde höjas. Vilka är dessa? Jo, de ekonomer som förgäves varnade för den kommande krisen flera år i förväg. I kongressen företräds denna syn av Ron Paul.  När ni ändå skriver en ledare, varför inte lyfta fram detta perspektiv i stället för att copypasta den uttjatade propagandan från alla de som alltid har haft fel i allt de någonsin har sagt?

Likt propagandamakarna i Väst talar ni om det historiska i att USA inte skulle kunna sköta sina åtaganden. Det finns inget historiskt i det. USA har förfallit på sina åtaganden många gånger under historiens gång. Senast skedde det 1971, när Nixon ställde in konverteringen av dollar mot guld och sedan avskaffade konverteringen helt och hållet. Helt tydligt gick inte världen under då och lär inte göra det nu heller.

Det är sant att Obama ärvde en skenande skuldsättning från Bush, men det är ju inte som att han har försökt åtgärda det heller, eller hur? Bush sköt upp (inte finansierade) recessionen som borde ha slagit till i början av 2000-talet, men det är ju precis det som Obama har gjort och nu försöker göra igen. Han försöker inte lösa någonting, han försöker bara skjuta upp det så långt det går i hopp om att vinna nästa val. Detta är något som ni på sin höjd antyder i er ledare, men som egentligen är en av de mest centrala poängerna. Kanske det hade varit en bättre vinkling på denna ledare?

Det är ingen större idé att här påpeka felaktigheterna i era påståenden om hur den amerikanska federationen nu är lös och den skada som avsaknaden av en gemensam fiende har vållat. Däremot bör er antydan om att de krig USA har fört gynnat landet genom att sysselsättningen har gynnats. Det är just dessa krig som är en av de största, enskilda orsakerna till landets enorma ekonomiska problem. De har varit oerhört kostsamma och destruktiva för landet och dess självkänsla. Trots allt är det ju amerikanarna själva som är det främsta offret i kriget mot droger och terrorism. Det kunde man ju också ha tagit upp i en ledare som denna, om det överhuvudtaget behövde nämnas.

En eventuell double dip vore inte alls olycklig. Tvärtom är både USA och Europa i skriande behov av skuldsanering. Det har under årens lopp skapats enorma obalanser och dessa måste korrigeras. De massiva felinvesteringarna måste rensas ut så att knappa resurser kan frigöras från förlustbringande projekt och omallokeras till vinstbringande. Det sista som USA och världen behöver är ännu en kvasityrann i Washington. Vad som behövs är en person som respekterar amerikanernas rättigheter och förstår sig på ekonomi. Obama har ingen av dessa egenskaper och är således hopplöst olämpad för denna uppgift.

Denna mening summerar er ledare och stora delar av massmedia på ett ypperligt sätt:

Den akuta krisen har den fördelen att den har erbjudit Barack Obama ett tillfälle att visa vad har står för när det handlar om statsmannaegenskaper

Exakt. Det är ju inte de vanliga människorna som är det viktiga. Det är inte återgången till ett sunt ekonomiskt system som spelar roll. Det är inte marknadsaktörernas rätt till ekonomisk frihet och att få verka i en rättssäker miljö man bör sträva efter. Nej, det enda som faktiskt betyder något är att ännu en hopplöst okunnig, historielös, arrogant, inkompetent och människoföraktande politiker ska få visa sig på styva linan. Ju mer tyrannisk han blir, desto bättre.

Säg mig, herr Olkinoura, har det någonsin slagit er att det är ledare av den här typen som bidragit mest till massmedias svaga roll? Att det är ledare som den här som förstärker bilden av att massmedia är föga mer än en megafon för statens officiella linje? Kan ni alls greppa den här tanken eller är det för mycket begärt av en journalist att förstå innebörden av vad han själv skriver?



Kaj Grüssner

Befrielsekrig eller tullkrig? juli 4, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt.

Här är det e-post jag skickade åt Ulf Lindström, professor i statskunskap vid Åbo Akademi, som svar på hans kolumn om det amerikanska inbördeskriget. Kolumnen publicerades i ÅU den 30.6. Min vana trogen publicerar jag e-posten så att alla och envar kan ta del av min kritik och sedan kritisera mig för diverse tillkortakommanden och felaktigheter.

Bäste professor Lindström

Jag råkade läsa er kolumn om det amerikanska inbördeskriget (ÅU 30.6). Då jag själv hyser ett visst intresse för amerikansk historia känner jag mig manad att korrigera ett antal faktafel och ge en allmän kommentar till den propagandistiska tonen i er kolumn.

Redan i andra stycket låter ni förstå sydstaterna bröt sig ut ur unionen på grund av schismen över slaveriet. Det finns inget som helst belägg för detta påstående, trots att det genom åren blivit mycket populärt.

För det första så var Lincoln mycket tydlig med att han själv inte avsåg intervenera på något sätt i slavfrågan. Tvärtom stödde han ett lagförslag som skulle stärka den så kallade fugitive slave clause i den amerikanska grundlagen, som ålade amerikanerna att fånga och returnera förrymda slavar. Han deklarerade öppet att hans mål var att bevara unionen, med eller utan slaveri. Lincoln var vad man idag skulle kalla vitmaktmänniska. Han gjorde ingen hemlighet av att han inte ansåg att svarta och vita kunde leva sida vid sida i samma samhälle och att han ansåg att den vita rasen var överlägsen den svarta. Ett av hans uttalade mål var att ”kolonisera” alla svarta i USA, med vilket menades att skicka dem till Afrika, Sydamerika och Karibien, vartsomhelst bort från USA.

För det andra var inte nordstatarna överlag särskilt välvilligt inställda till de svarta. Många av nordstaterna ändrade sina egna grundlagar så att fria svarta i praktiken berövades alla sina medborgerliga rättigheter. En av de främsta orsakerna till detta var att de vita inte tyckte om att måsta konkurrera mot billig svart arbetskraft. Det var också det främsta skälet till att Lincoln motsatte sig utökandet av slaveriet till de nya staterna. Det handlade om att skydda vita arbetare mot svart konkurrens.

Inget av det ovanstående borde egentligen överraska någon. På 1800-talet var det mainstream att tycka att den vita rasen är överlägsen den svarta (och alla andra raser). Den övertygelsen var som bekant mycket stark ännu långt in på 1900-talet. Så även om man accepterar det bevisligen felaktiga påståendet att sydstaterna bröt sig ur på grund av slavfrågan så är det uppenbart att nordstaterna aldrig någonsin skulle ha dragit i krig mot sina egna landsmän för att befria människor de ansåg vara lägre stående varelser. Det betyder dock inte att folket i nord inte skulle ha varit emot slaveri som sådant. Tvärtom uppfattades det med rätta som en vidrig och förlegad institution. Det fanns till och med en opinion som stödde tanken på att nordstaterna skulle gå ut ur unionen för att slippa associeras med slavstaterna i syd. Men att nordstatarna var beredda att dra i krig för att utrota slaveriet är en fullständigt absurd tanke som inte har det minsta stöd i historien eller logiken.

Den främsta (om än inte enda) orsaken till kriget är mycket pragmatiskare än så och står att finna i Lincolns allra första tal som USA:s president. I sitt ”kröningstal” gjorde han fullständigt klart för sydstaterna att han ämnar invadera dem om de inte uppbär de skatter och tariffer som kongressen har stiftat.  Sydstaterna var agrara  samhällen på den tiden och de exporterade ca 75 procent av sin produktion till utlandet, främst Europa, från vilket de importerade en stor mängd industriprodukter. Sydstaterna både exporterade och importerade mycket mer än nordstaterna som hade en mer industrialiserad ekonomi.

På den tiden bestod den federala statens skatteintäkter till största delen av importtariffer, vilket innebar att sydstaterna bidrog mycket mer till den federala statskassan än nordstaterna. Trots det användes federalstatens pengar i stor utsträckning till att subventionera den nordstatliga industrin, framför allt järnvägsindustrin. Just det här missförhållandet hade skapat en hel del ont blod under 1800-talets första hälft, inte minst då Tariff of Abominations stiftades 1828, som höjde den genomsnittliga importtariffen till drygt 50 procent.

Tariffnivån var genomgående hög från och med 1800-talets början, men under 1850-talet hade den sjunkit till något så när acceptabla nivåer. Lincoln och republikanerna hade dock inte gjort någon hemlighet av att man ämnande höja tariffnivån igen, vilket var helt i linje med partiets ekonomiska politik. Republikanerna var arvtagarna till Whig-partiet, som i sin tur hade hämtat sin ekonomiska politik från Alexander Hamilton och Henry Clay. I korthet gick den ut på höga importtariffer, subventioner till den inhemska industrin, centralbank och stor statsskuld. Det klassiska merkantilistiska planket, med andra ord. Lincoln sade upprepade gånger att han såg Henry Clay som sin mentor och förebild, så att höjda tariffer var på kommande stod utom alla tvivel.

Som det politiska geni Lincoln var visste han dock att han aldrig skulle få med sig nordstatarna om han var den som sköt det första skottet. Därför manövrerade han sydstatarna till att beskjuta Fort Sumter i South Carolina, vilket blev startskottet för hela kriget. I ”slaget” vid Fort Sumter skadades inte en enda människa. Det enda offret var en häst. Så mycket för den sydkarolinska milisens ”bombardemang”.

Sedan går ni vidare att tala om Lincolns ”insiktsfulla beslut” och att han är den största presidenten i USA:s historia. Bekvämt nog undviker ni att berätta att Lincoln avskaffade habeas corpus (rätten till rättvis rättengång), införde inkomstskatt och pappersvaluta under kriget, i direkt strid mot grundlagen. Han fängslade tiotusentals nordstatliga dissidenter i enorma fångläger och gick till och med så långt att han deporterade en kongressledamot till Kanada. Därutöver stängde han ner över 300 nordstatliga tidningar och fängslade deras redaktörer. Bara några axplock av Lincolns brott befolkningen i nord, men det torde väl räcka som bevis för att Lincoln var föga mer än en maktgalen tyrann stöpt i samma form som 1900-talets värsta monster. Faktum är att både Bismarck och senare Hitler hämtade inspiration från Lincoln. Båda dessa herrar var som bekant mycket avigt inställda till decentraliserad makt. De föredrog att koncentrera all makt i sina egna händer.

Sedan lyckas ni helt obegripligt hävda att Bibeln fördömer slaveri när den i själva verket uppmanar till slaveri, något som bl.a. Christopher Hitchens klargjort med all önskvärd tydlighet. Som bekant finns inget förbud mot slaveri i de tio budorden, till exempel. Om Gud avsåg fördöma slaveri så hade det ju varit ganska passligt att ha med det i budorden, eller hur?

Ni avfärdar också CSA som en ”enda rätta vägens regim” som hör hemma i dårskapens museum med Sovjet och Tredje Riket. Det påståendet är synnerligen roande med tanke på att det var Lincoln om någon som var enkelspårig. I hans värld existerade bara en enda enhetlig och obrytbar union. Alternativ fanns inte, han gick till och med så långt att han invaderade sitt eget land för att nå sitt mål. Före kriget talade man om these United States, dvs i pluralis. Efter kriget talar man the United States, dvs i singularis. Lincoln förintade grundarnas union med sitt krig, då han omvandlade vad som var tänkt att vara ett tämligen löst förbund av självständiga stater till en enda nationalstat. Men jo, visst kan man säga att Lincoln är USA:s största president genom tiderna, på samma sätt som man kan säga att Hitler är Tysklands främsta förbundskansler genom tiderna.

Ni fortsätter med era underliga sidospår när ni beklagar att kriget cementerade det andra tillägget till grundlagen, som ger varje amerikansk medborgare rätt att äga och bära vapen. På något sätt som inte framgår ur kolumnen var det krigets, och därmed sydstatarnas fel att centralmakten i USA aldrig lyckades ta vapnen ifrån medborgarna. Ni verkar inte känna till det andra tilläggets ursprung. Det bottnar i revolutionen mot kung George III. Syftet med det är att garantera att man aldrig hamnar i en situation i vilken det är staten som har alla vapen och medborgarna är vapenlösa, eftersom det är en öppen inbjudan till totalitarism. Historiens totalitära regimer har också varit mycket noggranna med att se till att medborgarna förblir försvarslösa.

Avslutningsvis måste jag säga att det var länge sedan jag läste en kolumn som var så propagandistisk och så genomsyrad av direkta felaktigheter. Att den är skriven av en professor vid Åbo Akademi och publicerad av en så anrik tidning som Åbo Underrättelser är inget annat än deprimerande. Jag kan inte annat än att rekommendera Thomas DiLorenzos böcker ”The Real Lincoln” och ”Lincoln Unmasked”. Ni är helt tydligt intresserad av just den här perioden av USA:s historia så jag är säker på att ni skulle finna dessa böcker mycket läsvärda.

Staffan Bruuns och andra miljardärers naivitet vet inga gränser januari 9, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Nationalekonomi, Politik och samhälle.

I HBL 9.1.2011 skriver Staffan Bruun i segmentet ”Min mening”. I kolumnen ondgör sig Bruun över att hans skatteprocent har sänkts från 31,5 till 27,5. Han tar sänkningen som en förolämpning, som att någon tvivlar på att Bruun kan sköta sin privatekonomi ordentligt. För hur kan denna omotiverade skattesänkning annars tolkas? Det måste ju vara så att de visa myndigheterna tror att han har ekonomiska problem och därför måste (initialt) få behålla litet mer av sina inkomster. Han fortsätter med att förklara han nog tjänar bra och klarade sig till och med då han betalade 40% i skatt, så varför sänker statens hans skatteprocent nu när den offentliga ekonomin är i kris?

Den här typen av resonemang och till och med uttalad önskan om att få betala mer i skatt är vanligare än vad man skulle tro. I USA var det inte så länge sedan som ett antal miljardärer öppet begärde att få höjd skatt, i en form av protest mot förlängningen av Bushs skattesänkningar för de rika. Hela den här cirkusen, i vilken nu Bruun deltar som Finlands bidrag till clownuppsättningen är så otroligt naiv att man knappast vet var man ska börja. Dessutom är det en öppen skymf mot alla mindre bemedlade människor.

För det första är det uppenbart att staten knappast säger nej till donationer. Tvärtom stadgar 57 § inkomstskattelagen att donationer till staten är avdragbara för samfund upp till 250,000 euro. Enligt 98a § samma lag får fysiska personer dra av donationer upp till 250,000 euro som givits till offentligt finansierade universitet. Så ge så mycket du vill, Bruun. Och vet du vad det bästa är? Du behöver inte ens deklarera donationen så att du inte ens i misstag får ett avdrag som sänker din beskattningsbara inkomst!

Han går vidare med att hävda att opinionsmätningar ”bekräftar att en bred majoritet” gärna betalar högre skatt om det innebär bättre skolor, sjukvård och omsorg. Vill minnas att jag sett opinionsmätningar som efterlyser sänkta statliga utgifter, men det spelar ingen roll. Poängen är att om man vill ha bättre skola, vård och omsorg är det nog bättre att ge sina pengar direkt till skolor, sjukhus och åldringshem i stället för att slussa runt pengarna i det byråkratiska maskineriet med följden att endast en bråkdel av ens pengar kommer dit man vill, om ens det.

Sedan kommer den obligatoriska salvan om ”välavlönade direktörer och nationalekonomer” som strängt motsätter sig sänkning av inkomstskatten, vilket Bruun uppenbarligen tycker är förkastligt. Hur vågar någon anse sig ha rätt att få behålla mer av sin lön och sin egendom? Vet han inte att allt tillhör staten?

Faktum är att Finlands problem är de samma som nästan samtliga Västländer har: skenande offentliga utgifter. Vi spenderar mycket mer än vad som kommer in, trots att vi inte bara har höga skattesatser, vi har en myriad olika skatter som ska betalas. Det har hittills aldrig hänt att någon på allvar skulle ha tittat på utgiftssidan och när det alternativet lyfts fram ryter Bruun till i protest.

Bruun förstår inte heller varför höga skatter skulle vara ett problem för tillväxten. Det är väl ingen som skulle jobba mindre om skatten höjs, menar han. Jo Staffan, så är det faktiskt. De som vi vill att jobbar mest, företagarna, kommer att jobba mindre. Med det menas att det startas färre företag, blir färre generationsskiften och därmed färre arbetsplatser. Att mätningar visar att folk föredrar fritid över mer lön har också sin grund i att en timme fritid är en timme fridtid. En euro mer i bruttolön är inte en euro mer i nettolön. Man vinner mera på att ha litet mera semester än att få lite högre lön, eftersom det mesta av löneförhöjningen äts upp skatter och avgifter. Dessutom är högre lön dyrare för arbetsgivaren.

Som ett brev på posten kommer till slut en tirad om alla de latmaskar som inte gör något utan lever på avkastningen av investerat kapital. Vilka är de, Bruun? Kan du nämna några namn? Var kommer detta kapital ifrån och vad har det investerats i? I de flesta fall kommer du nog att märka att dessa latmaskar har gjort långt mycket mer för den allmänna välfärden än vad du ens kan drömma om att göra, om du så skulle betala 100% i skatt. Nalle Wahlroos är ett mycket bra exempel.

Höj åtminstone min skatt, tack!”, utbrister Bruun.

Gott så. Det vore mycket bättre om du donerade pengar till lokala skolor, sjukhus, åldringshem och välgörenhetsorganisationer, men om du hellre vill finansiera byråkratin och på så sätt förstöra det positiva potential som din donation kunde ha haft så ok, ge till staten då i stället. Men håll din barnsliga och ytterst malplacerade och därmed kontraproduktiva filantropi för dig själv.

Tacka Keynes (och HBL) för våra ekonomiska kriser maj 22, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Insändare.

Min gode vän Kosk tycks vara i högform. Han har återigen skrivit en ledare om Europas prekära ekonomiska situation. Föga överraskande håller han fast vid samma felaktigheter som tidigare. Nedan följer mitt mail till honom.

Bäste herr Kosk,

Till min glädje fann jag att ni har fortsatt skriva om mitt favoritämne nationalekonomi. Den här gången ojar ni er över tysk budgetdisciplin och hyllar keynesiansk konjunkturpolitik. Låt mig förklara varför er oro över de tyska förslagen är lika obefogad som er beundran för Keynes.

Ni skriver:
Den tyska ivern att göra en preussisk militärexercis av budgetkriterierna är både förvånande och malplacerad. Landet har själv brutit mot kravet på att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av bnp flera år i rad och det hade ju räckt om man kunnat hålla fast vid detta kriterium både i Tyskland och i andra länder.

Den tyska ivern borde väl snarare applåderas? I ett läge där risken för att stater går i konkurs är högre än någonsin så är budgetdisciplin en nyckelfråga. Det är inte bara överskuldsatta länder som måste tänka på finanserna, det gäller samtliga länder (företag och individer med för den delen). Hela idén att ”tillåta” ett visst budgetunderskott är vansklig. Alla, från den största staten till den minsta individen, borde alltid sträva efter att leva inom ramen för sina inkomster, att budgeten håller och gärna med ett litet överskott som buffert mot oförutsedda utgifter. Ett kontinuerligt underskott, litet eller stort, är inte hållbart i längden och gör att stat liksom individ står helt oskyddad mot obehagliga överraskningar. Inte bara det, ett kontinuerligt underskott leder förr eller senare till stora ekonomiska problem, även om man lyckas undvika obehagliga överraskningar.

Finland är ett ypperligt exempel. Efter att bankkrisen tog slut (vilket på intet sätt innebar att de verkliga ekonomiska problemen löste sig, tvärtom) åtnjöt Finland kontinuerlig ekonomisk tillväxt i 15 år. Åtminstone enligt BNP-statistiken. Det oaktat hölls statsskulden i det närmaste oförändrad. Så kom ett dåligt år och på detta enda år ökade vi statsskulden med 25 procent (13 miljarder) och nu ökar vi den med ytterligare 1,6 miljarder. De dåliga tiderna är långt ifrån över och man kan bara drömma mardrömmar om var statsskulden kommer att ligga vid nästa riksdagsval 2011.

Så nej, bäste herr Kosk, att hålla fast vid ett budgetunderskott som ”bara” är 3 procent av BNP hade inte räckt. Det räcker inte för något land, företag eller individ.

Ni skriver:
Det är en galenskap som sannerligen inte är rationell att i ett läge då underskotten är stora samtidigt som tillväxten går långsamt börja kräva drakonisk budgetdisciplin.

Jag har flera gånger påmint er om Warren G. Hardings hantering av den djupa recessionen som följde WWI:s krigsinflation. De statliga utgifterna minskades till hälften och FED hölls passiv. Tack vare det gick krisen över på drygt ett år och ledde till en robust återhämtning, som tyvärr förstördes av att FED några år senare återupptog sin expansiva penningpolitik vilket ledde till den berömda kraschen på Wall Street 1929. Jag rekommenderar att ni läser Thomas Woods bok ”Meltdown”. I den finns det ett kapitel om Harding och recessionen 1920.

Ni skriver:
Konjunkturerna kommer inte att försvinna och euroländerna får lära sig att leva med dem. Det betyder att de måste skala bort underskottet i goda tider, medan det är en fullt rationell konjunkturpolitik att tillåta ett minus under en lågkonjunktur.

Ni har rätt att konjunkturerna inte kommer att försvinna så länge vi upprätthåller det banksystem, penningsystem, finanspolitik, penningpolitik och underskott som kontinuerligt sätter igång konjunkturcyklerna, den nästa större än den förra. Men det behöver inte vara på det sättet, vi behöver inte gå från stor kris till större kris med allt mindre mellanrum. Vi kan slippa det, men det kräver stora och strukturella ändringar, sådana som Grekland står inför nu. Anpassningen till det nya skulle säkert bli smärtsam, men det är det enda som är hållbart på lång sikt.

Tyvärr är inte politiker så värst intresserade av lång sikt, deras framförhållning sträcker sig inte längre än till nästa val. Ännu sorgligare är att HBL tycks sakna framförhållning helt och hållet. Det enda ni gör är att heja på politikerna när de kör oss andra över ruinens brant.

Ni skriver:
Vare sig för euroländerna eller andra länder hade det varit möjligt att klara den ekonomiska krisen utan stimulans och annan keynesiansk konjunkturpolitik.

Keynesiansk konjunkturpolitik och stimulans vill ni ha. Låt mig berätta för er vad Keynes själv föreslog att man skulle göra för att stimulera ekonomin på 30-talet. Han tyckte att man borde lägga sedlar i glasburkar och gräva ner dem i övergivna gruvor. Sedan täcker man gruvorna med jord, sten och annat bråte. Därefter betalar man folk för att gräva upp glasburkarna och spendera pengarna de hittar. Det var alltså vad Keynes själv sade, på fullaste allvar. Låter det förnuftigt?

Naturligtvis finns det inget som riktig stimulans. Staten har inga egna resurser, så alla pengar den använder till att stimulera måste den antingen ta genom beskattning, låna upp eller trycka. Följden blir att privata sektorn blir fattigare, antingen pga höjt skatteuttag, ökad skuldsättning och högre räntor att betala eller genom att pengarna tappar sitt värde. Statlig stimulans skapar alltså ingenting, men det kan förstöra hur mycket som helst. Keynesianismen är den värsta ekonomiska förbannelse som ålagts världen efter marxismen.

Historiskt hyllas Hoovers och FDR:s New Deal som keynesianismens främsta framgång, men en närmare titt visar att New Deal var den mest skadliga statliga interventionen i amerikansk historia sedan Lincolns invasion av södern. Dess principer och underliggande filosofi var som hämtad ur Mussolinis fascism, som FDR för övrigt hade stor respekt för. Ett av otaliga bevis på dess monumentala misslyckande är att arbetslösheten i USA var nära 20 procent 1939, tio år efter att stimulansåtgärderna vidtagits. Jämför det med Harding och recessionen 1920, som när den bröt ut var mycket värre än krisen 1929.

Hur bra fungerade keynesiansk ekonomisk politik efter att den stora depressionen gick över 1946? Den körde på under 1950 och 1960-talen och allt tycktes gå utmärkt, tills Bretton Woods-systemet, ett annat keynesianskt mästerverk imploderade. Stagflationen motbevisade för övrigt en av grundstenarna i keynesiansk teori, nämligen den vanvettiga illusionen om att stigande priser och arbetslöshet har ett omvänt förhållande till varandra. Det stämmer givetvis inte, vilket också bevisades. Arbetslöshet och prisnivån har ingen direkt koppling till varandra. En av de mest skrattretande anekdoterna är Nixons kända uttalande ”We are all Keynesians now”, efter att han avslutat det system som Keynes själv hade skapat. Att Bretton Woods omöjligen kunde hålla förklarades redan på 1940-talet av österrikaren Henry Hazlitt.

Dagens kändaste nationalekonom Paul Krugman är också keynesian. Vad var hans råd till staten då dot.com bubblan sprack och USA var på väg in i en djup recession? Jo, att blåsa upp en ny bubbla, t.ex. på bostadsmarknaden. Med en dittills omotsvarad geist började FED trycka pengar och injicera dem i banksystemet samtidigt som Bush slog alla rekord i budgetunderskott med hästlängder. Han skuldsatte USA mer än alla andra presidenter före honom tillsammans. Hur bra det fungerande vet vi idag. Nu gör Obama och Bernanke exakt samma sak som Bush/Greenspan, i sann keynesiansk anda helt i enlighet med vad ni förespråkar. Den bubbla som blåses upp nu kommer också att spricka, precis som alla bubblor gör. Vad som händer då kan man bara spekulera i, men hyperinflation börjar bli ett allt mer realistiskt scenario.

Ni skriver:
ECB har pumpat ut likviditet för att upprätthålla trafiken mellan bankerna och ska småningom dra tillbaka detta¬ smörjmedel.

Säg mig, exakt hur ska ECB göra för att ”dra tillbaka detta smörjmedel”? Det kan den inte, lika litet som FED, för så fort den gör det kommer all den imaginära tillväxt den gett upphov till att kollapsa. Så länge det är otänkbart att låta banker (och länder) gå i konkurs måste ECB fortsätta hålla räntorna låga och sedelpressarna i beredskap. Det är först när vi inser och accepterar verkligheten som ECB kan ändra sin politik. Historien säger att den insikten bruka låta vänta på sig ganska länge.

Ni skriver:
Då ECB försvarar sina stödköp av obligationer med att i motsvarande grad dra tillbaka likviditet för att inte ge upphov till inflation, rättfärdigar den sig med något den i varje fall måste göra.

Det här är rent nonsens. Centralbanker skjuter till likviditet genom att köpa statspapper (även om de numera tycks kunna köpa vadsomhelst) och de drar bort likviditet genom att sälja dem. Det torde vara uppenbart för vem som helst att ECB inte kommer att sälja lika mycket statspapper som den köper. Antalet euron ökar vilket bland annat syns i att värdet på euron sjunker, till och med mot andra skräpvalutor som dollar, för att inte tala om verkliga pengar som guld.


Här bör påpekas att Mikael Kosk faktiskt svarade på mitt mail, men bara för att meddela att han inte hade någon vilja att argumentera i privat korresponens.

Nationalekonomins superstjärna tar ton, men har helt fel maj 19, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Insändare.
1 comment so far

Efter att ha kommenterat Mikael Kosks ledare om Grekland kände jag mig motiverad att ta mig an en litet större motståndare. Nobelisten Paul Krugman är en av världens kändaste nationalekonomer, sannolikt den mest kända. Han har en egen kolumn i NY Times och nyligen skrev han om varför USA inte är Grekland. Nedan följer min kommentar till hans kolumn.

Krugman inleder i typiskt polemisk anda att påstå att alla amerikaner som motsätter sig Obamas sjukvårdsreform gläds över krisen i Grekland och försöker använda den som ett slagträ mot reformen och social security. Det är ganska typiskt för Krugman, saklighet har aldrig varit någon av hans starka sidor.

I sitt försök att skilja mellan USA och Grekland börjar Krugman med att konstatera att marknaden kräver mycket högre ränta av Grekland än av USA. Varför det är så torde vara tämligen uppenbart. USA åtnjuter fortfarande AAA-rating, dess valuta är fortfarande världsvalutan och dess ekonomi är flera hundra, om inte tusen gånger större än Greklands. Men det ändrar inte på det faktum att länderna lider av samma problem, det vill säga skenade statsskuld och enorma offentliga utgifter. För Grekland har verkligheten kommit emot redan, USA är inte riktigt där ännu. Men det är på väg. Sedan ska man komma ihåg att det är Moody’s och S&P som står för ratingen och som vi alla vet så har de ju inte riktigt varit så bra på det på senare tid.

Krugman anför att USA:s skuld i relation till BNP är mycket lägre än Greklands. Det må vara som det är, men sanningen är den att USA:s BNP-siffror är ungefär lika meningsfulla som Sovjets då det begav sig. De räknar in konsumtion och offentliga utgifter i sin BNP, som givetvis inte har någonting där att göra. Men på så sätt får man ett högt och fint tal. Att det är en ren bluff bryr sig nobelisten Krugman inte om, vilket säger en hel del om hans kompetens som ekonom.

Längre fram blir Krugman än mer kreativ. Han anför att USA har en tydlig väg mot ekonomisk återhämtning. Det kan man ju sannerligen ha åsikter om, med tanke på de projicerade budgetunderskotten, de ständigt ökande regleringarna, de aviserade skattehöjningarna, förlusten av produktionsindustrin och den tickande bomben hos FED, som består av bankernas enorma kassareserver. När de börjar läcka ut så kommer konsumentpriserna att rusa iväg. För att inte tala om statsskulden som förfaller till betalning och ska omfinansieras. För att nämna några orosmoment.

Men det bekymrar inte Krugman. I stället rapporterar han glatt att USA:s ekonomi har vuxit sedan förra sommaren tack vara stimulanspaketen och FEDs expansiva politik. Att statsskulden har vuxit mycket mer än något annat är inget problem. Att de flesta av jobben som skapats är tillfälliga, statliga jobb är heller inget han ödslar tankekraft på. För en keynesian som Krugman spelar sådana detaljer ingen roll, det är totalerna och statistiken som räknas. Det var därför en annan känd keynesian, nobelisten Paul Samuelson, ännu år 1989 hävdade att Sovjet skulle gå om USA ekonomiskt.

Så USA har inga egentliga problem enligt Krugman, framtiden ser ljus ut. Annat är det med Grekland. Under de ”goda åren” då kapital flödade in till Grekland (var han fått det ifrån vet jag inte) tilläts priserna och kostnaderna att skjuta i höjden. Att Grekland gravt misskött sina finanser i årtionden bekommer honom inte.

Han går sedan vidare till den klassiska tesen om egen valuta. Han beklagar att Grekland inte har sin egen valuta, för då skulle alla problem kunna lösas med devalvering. Det faktum att Grekland sannolikt inte skulle ha fått i närheten lika mycket lån som icke-EMU land, bland annat på grund av dess möjlighet att devalvera, nämner han inte. I stället anför han UK som ett exempel på den egna valutans vikt, vilket enligt honom bevisas av att UK får låna till billigare räntor än Grekland. Att UK, precis som USA, har ett helt annat anseende och kreditvärdighet förstår han fortfarande inte. Dessutom är UK snabbt på väg att förlora sin AAA-rating också. Dessutom kan både Tyskland och Finland också låna till extremt låga räntor, trots att de inte har egna valutor.

Devalvering i sig är förstås ingen reell lösning, eftersom det leder till att befolkningen direkt blir fattigare (värdet på deras löner och besparingar sjunker), samtidigt som de måste betala högre priser för import. Men som sagt så brukar inte keynesianer bekymra sig om sådana detaljer.

På grund av euron kommer Grekland, till Krugmans stora sorg, att drabbas av deflation. Med det menar han sjunkande priser. För en vanlig, förnuftig människa låter ju sjunkande priser som något bra, framför allt i en lågkonjunktur, då människor annars också har mindre disponibla inkomster. Men enligt keynesianismen måste prisnivån ständigt stiga för att ekonomin ska kunna växa. Det faktum att USA åtnjöt en av sina längsta tillväxtperioder under 1800-talets andra hälft samtidigt som prisnivån stadigt sjönk vill inte Krugman kännas vid. Ytterligare en av de där jobbiga detaljerna.

Krugman vidhåller att USA har det mycket bättre, även om han medger att även USA har ett problem med långsiktiga budgetunderskott. Han lyckas alltså motsäga sig själv i sin korta kolumn, men det är heller inget ovanligt för Krugman. Han byter uppfattning oftare än hans läromästare gjorde och det är inte att säga litet. Men i stället för att utveckla motsägelsen ytterligare så övergår han till att klaga över att Bush skattesänkningar gynnade den rikaste procenten i USA och det är det stora problemet. Om det ändå vore så enkelt. Därefter avfyrar han en lång, vanvettig tirad om sjukvårdsreformens förträfflighet och hur den kommer att minska budgetunderskottet. Den som har den minsta hum om hur bra amerikanska sociala program är på att hålla sig inom de uppskattade kostnadsramarna förstår direkt att det är nonsens.

Han avslutar med att berätta vad verkligheten är:

So here’s the reality: America’s fiscal outlook over the next few years isn’t bad. We do have a serious long-run budget problem, which will have to be resolved with a combination of health care reform and other measures, probably including a moderate rise in taxes.

But we should ignore those who pretend to be concerned with fiscal responsibility, but whose real goal is to dismantle the welfare state — and are trying to use crises elsewhere to frighten us into giving them what they want.

Så här ser verkligheten ut på riktigt:

Utsikterna för de amerikanska statsfinanserna är mycket dåliga. Om räntan på statsskulden ökar med ens 1 procentenhet så stiger räntekostnaderna med över 100 miljarder dollar per år. Landet är fortfarande fast i två krig och har tiotusentals soldater i över 700 baser i över 130 länder runt om i världen. Vad det kostar per år är svårt att säga, men enligt många uppskattningar handlar det om uppemot 1000 miljarder per år.

Därtill kommer alla förbindelser i Social Security och Medicare, som uppgår till tiotusentals miljarder dollar. Båda program är bankrutt, redan nu betalas mer ut än vad som kommer in. Den federala staten ansvarar också för Freddies och Fannies förbindelser, som uppgår till flera tusen miljarder dollar. För att inte tala om alla ”toxic assets” i FEDs balansräkning. Som grädde på moset håller flera delstater, bland andra Kalifornien att gå i konkurs. Enligt de senaste uppgifterna uppgår Kaliforniens underskott till 20 miljarder. Den delstatliga pensionsfonden, världens största, är också bankrutt precis som Social Security.

Att budgetunderskottet skulle lösas av sjukvårdsreformen i kombination med skattehöjningar är något så löjligt att bara en keynesian som Krugman kan påstå det och faktiskt tro på det. För det första så är det fortfarande ingen som vet exakt vad som finns i reformpaketet. Lagen var trots allt 2,700 sidor lång. För det andra så är syftet att utvidga sjukförsäkringen så att den täcker alla, vilket innebär 30-40 miljoner nya förmånstagare. Vem som helst fattar att det inte kommer att sänka kostnaderna, tvärtom. För det tredje så är höjda skatter det sista som USA behöver, framför allt om man vill sporra verklig tillväxt. Men som vi vet så bryr sig inte Krugman om verklig och overklig tillväxt. Det är BNP-statistiken som spelar roll.

Till slut uppmanar Krugman oss till att ignorera alla misantroper som är ute efter att montera ner välfärdsstaten. Nå det gör ju var och en som de vill. Men när man väljer vem man ska lyssna på så kan det vara bra att komma ihåg det här:

Krugman var en av dem som uppmuntrade staten till att blåsa upp husbubblan. Han står på deras sida som har haft fel i allt de har sagt och tagits på sängen av den kris de själva skapade.

De som Krugman tycker att vi ska ignorera är de som hade rätt i allt de sade, som förgäves varnade för krisen och är de enda som kunnat ge en förklaring till varför det gick som de gick.

Vem väljer du att lyssna på?