jump to navigation

The World is Lost juli 23, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Ekonomisk historia, EU, Frivilligt samarbete, Interventionism, Korruption, Politik och samhälle.
3 comments

There really aren’t any reasons to be optimistic about this world of ours. We’re heading towards a complete economic meltdown, and nothing can be done about it. It might take a decade or two, who knows, but at some point the debt that keeps accumulating will hit critical mass. Then something, anything, will trigger the collapse and all hell will break loose. One can of course hope that we’ll come out of the disaster wiser and with sounder morals, but, really, is there any reason to think we will? Complete social collapse and global war seem far more probable.

Evidence of moral and societal decay is everywhere. Take the rise of Trump, for instance. He is most certainly the most hated, despised and ridiculed candidate for president in world political history. Decried as the worst thing ever to befall the US.

Really? Worse than the fascist warmonger and mass murderer Hillary, who’s never met a military intervention she didn’t like or missed an opportunity to commit genocide? Worse than the fascist warmongers and mass murderers Obama, Bush II, Clinton, Bush I etc? These are our moral standards now? It is okay to kill Muslims by the hundreds of thousands and to wreck their countries, but absolutely forbidden, forbidden I tell you!, to speak critically about them? Kill, maim and plunder at your pleasure, but don’t say mean things! Peoples’ feelings can get hurt!

What can you say to that other than to quote Ben Shapiro: I care nothing about your feelings.

Brexit. The thing that couldn’t happen, that mustn’t happen. But it did. The horror, the shame, the never-ending pain. The reaction of the Remainers, particularly that of the millennial generation, who cry and bleat on the streets about how they love the EU, is horrifyingly instructive.

What kind of a moral black hole must you be to cry about the possible exit from a €150 billion moral monstrosity, ruled by some of, if not the worst people in Europe? Well, if you have grown up being taught and believing that everyone else owes you everything you want, that you are entitled to everything you can dream of simply by being alive, then yes, I can understand your tears. And I couldn’t care less about them. And if you really think you need a €150 billion moral monstrosity for the free movement of things, or to keep the peace in Europe, you are an ignorant idiot and deserve every ounce of pain you feel.

Speaking of free movement. It is claimed tat we need immigrants to come and work and pay taxes to pay for our aging population, because the natives, in lack of a better word, don’t have enough children. Maybe that is the case, but what could possibly be a more abysmal failure than a society, in which people don’t want to procreate anymore? Seriously, how dysfunctional must a society become for that to happen? Has anyone of our ruling classes pontificated on this?

While the subject of the free movement of people might be a topic for another day, one can’t help noticing that this free movement is rather one-sided? People tend to move a lot more in one direction than the other. Is this a mere coincidence, or are there explanations for this apparent imbalance? Well, of course there are. It’s all about white racism, colonialism, slavery. To even suggest anything else is a punishable offense.

Which brings us to the greatest injustice in this world, indeed, the root of all evil. White men with their damned white male privilege and cursed patriarchy. Almost everyone is encouraged to be proud of their heritage and their culture, except white people of the West. White pride equals white supremacy with all that entails. Do a wikipedia search on Black Pride, then White Pride, just for fun, and you’ll see.

Slavery, open-ended bigotry, the institutional and legal oppression of women, children and minorities of every kind has been part of human society since the very beginning, in every single place on the planet. And much of it still is, in many places in the world, in many cultures and civilizations around the globe. But there is one culture and civilization though, in which most if not all of it is glaringly absent. Care to take a guess on which one?

Today, everything is a human right. Except property right. That is a right you don’t have. You have the right to education, healthcare, living wage, paid vacation, paid parental leave…well, pretty much whatever you feel you need in order to have a “decent life”. But you can’t really own anything. Not what you make, not what you earn, not what you inherit, not what you are given. You may keep a portion of it of course, but you have no say in how large that portion is. Can be anything from all to nothing.

If you take action to keep a larger portion of it, you are publicly shamed and punished. You see, to want to keep what you earn, what you’ve worked for, is greedy. To demand the property of someone else for your own benefit is just exercising your human rights.

The only future for a world like this is a future not worth having. One can hope that people find their way to value peace, private property, and voluntary exchange and cooperation. One can hope, but I’m not holding my breath.

Nationalekonomi – åsikt eller vetenskap? september 29, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Kolumner.
add a comment

Senaste kolumnen i Åbo Underrättelser, nummer 9 i ordningen. Publicerad 28.9.2011.

I dessa dagar är det en mycket relevant fråga. Även om det finns många åsikter kan de i stort delas in i två riktningar: mainstream och österrike. Nedan gör jag en liten historisk jämförelse mellan dessa två riktningar, men i stället för att skriva ut dem så betecknar jag riktningarna som A och B och givna personer som siffror. Den som är intresserad kan själv klura ut vem som döljer sig bankom pseudonymerna.

Under 1920-talet var A1 den tidens mest ansedda ekonom. Den titeln blev han av med när han bara tre dagar före Wall Street kraschen sade att aktiepriserna nått en permanent högplatå. Kontrastera det mot B1 och B2 som flera år tidigare varnat för centralbankens expansiva penningpolitik och under 1929 sade att en krasch var nära förestående.

År 1943 argumenterade A2 för att den amerikanska staten inte skulle demobilisera efter krigsslutet, eftersom det skulle leda till en djup depression. Han ansåg alltså att staten måste hålla igång den enorma krigsindustrin även efter att krigsinsatserna hade tagit slut. Det gjorde man förstås inte.  Under 1945 minskades statens utgifter med 2/3 i absoluta tal i takt med demobiliseringen. Företrädarna för A varnade samstämmigt att 1946 skulle bli ett fruktansvärt depressionsår. Det gick precis tvärtom. År 1946 blev USA:s mest robusta tillväxtår i historien, något som flera B-anhängare skrivit att skulle hända.

I WWII:s kölvatten skapades ett nytt, globalt penningsystem som kom att heta Bretton Woods. Huvudarkitekten var A3. I kortaste korthet gick det ut på att amerikanska dollar skulle vara konvertibla till guld till en fast växelkurs medan resten av världens valutor var konvertibla till dollar. Tanken var att dollarn skulle fungera som världens reservvaluta eftersom USA var (väst)världens supermakt. Redan samma år som Bretton Woods introducerades fick den hård kritik av B3. Han skrev flera ledare och artiklar i vilka han varnade för systemets inflationära karaktär, att det oundvikligen skulle leda till en stor ökning av mängden dollar som skulle få systemet att kollapsa. Hans spådom slog in 1971, då Nixon upphävde Bretton Woods avtalet.

A4 pekade i sin bok på det framgångsrika 1960-talet som ett bevis för sin skolas överlägsenhet, att de hade klurat ut hur man ska göra för att för evigt undvika konjunkturcykeln. Cirka en månad efter att boken publicerats slog krisen till i USA och mynnade ut i 1970-talets berömda stagflation, som i sig motbevisade en av grundstenarna i A-skolans teoretiska ramverk: att hög prisinflation och hög arbetslöshet inte kan existera samtidigt. B2, däremot, varnade under hela 1960-talet mot den politik som fördes och att det i slutändan skulle leda till ständigt ökande statliga interventioner i och kontroller av ekonomin, en spådom som besannades i Nixsons pris- och lönekontroller.

Under 1970 och 1980-talen var A5:s textbok i nationalekonomi den överlägset mest använda. I denna bok lovprisade A5 Sovjets ekonomiska system och var helt övertygad om att Sovjet skulle gå om USA, kanske så tidigt som 1990 men allra senast 2015. Det höll han fast vid ännu i 1989 års utgåva av boken. Det kan jämföras med B1 som redan under 1920-talet förklarat att den Sovjetiska ekonomin inte är ett fungerande system.

IT-bubblan på 1990-talet och husbubblan under 2000-talet är likaså spektakulära exempel på A-skolans missbedömningar och B-skolans djupa förståelse för ekonomi. Som sagt så finns det många åsikter om hur ekonomin fungerar och vad som borde göras eller inte göras. Men det finns mer än åsikter. Det finns de som har rätt och de som har fel. Vilket jag just har bevisat.

Vår tids kamp mellan kyrkan och Illuminati september 21, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
2 comments

På färjan mellan Åbo och Långnäs fick jag två timmar att gå genom att titta på filmen ”Angels and Demons”. I filmen berättas det om sällskapet Illuminati, en mytisk samling vetenskapsmän som försökte sprida sanningen om världen. Den naturvetenskapliga sanningen, närmare bestämt. Kyrkan hade länge monopol på den saken och drog sig inte för att förfölja och avrätta oliktänkare. Idag förfasas man över hur man på den tiden faktiskt brände folk på bål för att de sade att Jorden gick i bana runt solen. I stället för att tro på vetenskapen trodde man på kyrkliga dekret. Lyckligtvis var det länge sedan. Nu tror man inte på myter längre. Ej heller försöker man tysta ner och marginalisera oliktänkare. Eller?

Personligen kan jag inte undvika att dra paralleller med mellan medeltidens naturvetare och dagens österrikiska ekonomer, mellan medeltidens prästerskap och dagens mainstream ekonomer, journalister, byråkrater och politiker. Vi är mitt i en av historiens djupaste ekonomiska kriser. En kris som har flera orsaker, men dessa orsaker har två rötter. Den första är en ekonomisk okunskap som är lika bottenlös som den medeltida kyrkans okunskap om fysik och astronomi. Den andra är dessa ekonomers, journalisters, byråkraters och politikers förnekelse av ekonomisk lag och verklighet, som är lika orubblig som den medeltida kyrkans förnekelse av naturlagarna.

Den enda egentliga skillnaden är metoderna. Kyrkan avrättade oliktänkande vetenskapsmän. Som österrikisk ekonom blir man bara förlöjligad, sedan marginaliserad och till slut ignorerad. Fråga Ron Paul hur han har lätt han har haft det de senaste 30 åren eller så.

Idag vet vi att vetenskapsmännen hade rätt. Det är få som försöker påstå att kyrkan nog egentligen hade rätt, att Jorden är universums medelpunkt och att alla andra himlakroppar kretsar runt vår platta planet. Men det tog en mycket lång tid att nå dit, flera hundra år och Gud allena vet hur många människoliv. Det är en tämligen nedslående tanke. Hur många hundra år och hur många människoliv kommer det att ta innan vi inser och accepterar existensen av ekonomisk lag och verklighet? Hur många sprickande bubblor måste vi gå igenom förrän vi erkänner att kartelliserad finanssektor, centralbank och papperspengar inte fungerar? Att det inte kan fungera?

Folk tycks tro att dagens kris är något unikt, något man aldrig sett tidigare. De har fel, vi har sett samma sak hända många gånger under flera hundra år. Fortfarande håller vi fast vid övertygelsen att banker och försäkringsbolag på något sätt är objektivt annorlunda än andra bolag, att de måste få privilegier som ingen annan får. Att vissa av dem är för stora att för att få gå i konkurs. Att vi är tvungna att rädda dem även om vi inte vill, så som G20 finansministrarna kungjorde.

På vilket sätt skiljer sig dessa trosuppfattningar från medeltidens uppfattning om geocentrisk världsbild, med himmelriket ovanför Jorden och helvetet under den? På vilket sätt skiljer sig den fortsatta marginaliseringen och ignorerandet av de enda ekonomer som gång på gång visat sig vara de enda som förstår hur ekonomin fungerar? Som alltid haft rätt i precis allt de sagt?

Precis som för Galileo och medeltidens vetenskapliga hjältar tog det länge innan folk började lyssna. Men det hände. Nästa år är det kongressval i USA och nu finns det fler Ron Paul sinnade kandidater än någonsin. Kanske det börjar våras för österrikarna, så som det en gång gjorde för naturvetarna. Jag hoppas det, men jag vågar inte tro på det ännu.

Här är en länk till ett tal av Lew Rockwell som tangerar det här ämnet. Jag rekommenderar det varmt.

Ankarloo om marknader februari 8, 2009

Posted by Fredrik Gustafsson in Debatt, Ekonomisk historia, Nationalekonomi.
add a comment

På Kajs inrådan håller jag på och läser Daniel Ankarloos Marknadsmyter. Eftersom traditionella bokrecensioner tillhör något av det värsta jag vet at skriva, recenserar jag boken ”on the fly”. Det vill säga, i takt med att jag läser den plockar jag upp vissa detaljer i boken som jag finner det värt att diskutera. Om ni vill ha boken sammanfattad får ni läsa en vettig recension eller helt enkelt läsa boken själv. Det första jag tänker ta upp är när Ankarloo diskuterar hur nyliberaler definierar marknader, historiens ”urtillstånd” som han säger att nyliberalen anser dem vara, på sid 32-37.

Enligt Ankarloo definierar nyliberaler en marknad som något frivilligt, fungerande och i jämvikt. Denna definition gör det enligt honom omöjligt att kritisera marknaden på logiska eller empiriska grunder. Till exempel, en marknad kan inte analyseras om det förekommer ofrivilliga transaktioner, inte fungerar eller är i jämvikt eftersom det då inte längre är en marknad (konstig logik, jag vet).

Det som nyliberalen egentligen intresserar sig för är frivilliga transaktioner (inte i första hand marknader). Om jag vill ha något har jag två strategier att välja mellan. Jag kan skaffa det genom produktion eller frivilligt byte, eller, genom våld, stöld, tvång, bedrägeri eller hot. Det är två olika strategier för att åstadkomma samma sak, och jag skulle inte vilja kalla någon av dem för ett ”urtillstånd”. Båda har använts sedan tidernas begynnelse. Nyliberalens poäng är bland annat att produktion och frivilligt byte i längden gynnar alla, medan ofrivilligt byte inte gör det.

En fri marknad karakteriseras just av att den består av produktion och frivilligt byte, inte av våld, två och bedrägeri. Så långt har Ankarloo rätt. Sedan finns det förstås få helt fria marknader i verkligheten. Våld, tvång bedrägeri och stöd är vanligt förekommande inslag på många av de marknader vi kan se i verkligheten. Men detta gör det förstås inte omöjligt att analysera frivilliga trasaktioner. Faktum är att om det inte förekom ofrivilliga transaktioner skulle det vara omöjligt att i alla fall empiriskt bevisa att frivilliga transaktioner leder till ett bättre resultat.

Alla marknader innehåller olika grader av frihet. Vissa marknader karakteriseras i hög grad av att människor på dem kan byta varor och tjänster fritt och att det förekommer väldigt lite våld, tvång, hot och så vidare. Andra marknader karakteriseras i mycket högre grav av ofrivillighet, och innehåller få, om några, helt frivilliga trasaktioner. Ingen av dessa marknader är helt fri, men nyliberalens påståenden går ändå att analysera eftersom han anser att ju friare en marknad är, desto bättre fungerar den och desto mer benägen är den att sträva mot jämvikt. Att frivilliga transaktioner och deras effekter inte skulle gå att analysera eftersom alla transaktioner inte är frivilliga är nonsens.

Och här kommer vi in på det märkliga faktum att Ankarloo har fått för sig att marknader enligt definition fungerar och leder till jämvikt. Detta rör sig förstås inte om definitioner, utan om två påståenden som i högsta grad kan utsättas för båda logisk och empirisk granskning (en granskning som Ankarloo själv genomför, trots att han påstår att det är omöjligt). Jag anser mig kunna bevisa, både logiskt och empiriskt, att frivilliga transaktioner fungerar i den meningen att de leder till ett högre välbefinnande än ofrivilliga transaktioner; att en marknad som i större utsträckning består av frivilliga transaktioner i högre grad strävar mot jämvikt än en marknad som i mycket mindre utsträckning består av frivilliga transaktioner. Om man skulle definiera frivilliga transaktioner som något som alltid fungerade och skapade jämvikt skulle det vara illa, men det gör inte nyliberalen.

Vem får makten om staten avskaffas? januari 25, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Interventionism.
48 comments

En av de vanligare invändningarna mot anarko-kapitalism är att den makt staten idag innehar skulle hamna in händerna på mafialiknande organisationer. I en statslös värld skulle stater uppstå på grund av detta, eftersom makt inte kan tas bort, bara omfördelas.

Det är sant, makt kan inte tas bort, bara omfördelas. Men geenom att ta makten från staten ger man den tillbaks till individerna. Av det följer att makten splittras och slås ut bland många, i stället för att koncentreras i händerna på en handfull politiker och byråkrater. Det mer eller mindre eliminerar risken för krig. Utan stora arméer i händerna på maktgalna politiker kommer väpnade konflikter av det slag och magnitud vi sett under de senaste 3 – 4 milliennia inte att kunna uppstå. Tänk vilka fruktansvärda krig världen fått uppleva bara de senaste hundra åren. Två världskrig, två krig i Irak varav det ena ännu pågår (och kommer göra så 100 år till om MaCain får bestämma), kriget i Yugoslavien, inbördeskrigen i Afrika (Rwanda, Uganda etc) och mycket mer därtill.

Visst kommer vissa att ha mer makt än andra, det är oundvikligt. Men ingen, vare sig privatperson eller företag kommer att ha sådan makt som staten har idag. För att förstå varför måste man först klarlägga de rättigheter en stat har, men som privata personer inte har:

1. Våldsmonopol. Staten är den enda aktör som får utöva offensivt, oprovocerat våld.
2. Rån. Staten är den enda aktör som under hot om våld får tillskansa sig egendom utan den rättmätiga ägarens tillstånd. (Beskattning)
3. Falskmynteri. Staten är den enda aktör som utan någon som helst begränsning får trycka pengar. Detta är ett av världens mest akuta och allvarliga problem idag.
4. Slaveri. Staten är den enda aktör som har rätt att tvinga folk att utföra arbete för dess räkning, utan deras medgivande och utan hänsyn till deras lönekrav. (Värnplikt, arbetsplikt)
5. Beskydd. Staten är den enda aktör som genom rån och slaveri kan finansiera och upprätthålla en våldsapparat vars syfte är att säkra statens intressen. (Polis, militär osv)

Dessa rättigheter med flera har staten givit sig själv genom lagstiftning. Ingen privat aktör skulle någonsin kunna åstadkomma något sådant, för att inte tala om att intresse för detta knappast skulle föreligga. Ju större stat, desto större makt som koncentreras i händerna på människor som inte klarar av att hantera den. Jämför George W. Bush med Bill Gates. Vem har makt att orsaka störst skada? Bill Gates, sina oräkneliga miljarder till trots, skulle inte kunna uppbåda och upprätthålla ens en mikroskopisk bråkdel av den militära makt Bush besitter. Det skulle ingen privat aktör kunna, i synnerhet inte Bush själv. Men det behöver han inte, det enda han behövde göra var att bli president. Då fick han all denna kolossala makt på köpet.

Att hävda att ett maffiastyre skulle uppstå om staten togs bort är således ett ogrundat påstående. En mafia skulle omöjligen klara av att upprätthålla ett sådant skräckvälde vilken stat som helst kan göra utan dess mera problem. Förresten känner jag ingen som någonsin måsta betala skyddspeng till maffian, men nära nog alla jag känner har måsta betala pengar åt staten.

Ett annat problem med staten är att den ger grund för lobbyverksamhet. Intressegrupper lobbar för sina specifika intressen, t.ex. storföretag. De förmår staten att smälla upp importtullar vilket gör att de skyddas från konkurrens, något som konsumenterna får ta smällen av. Bidragsbeorende grupper å sin sida lobbar för höjda bidrag. När har man någonsin hört talats om en lobbygrupp som krävt att den lagstiftning som ger den skydd skall slopas, alternativt att de skattefinasierade bidrag den erhåller skall sänkas?

Avsaknad av en biograf ett tecken på rikedom januari 25, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk historia, Insändare.
add a comment

Enligt Britt Lundberg (Ålandstidningen 21.1) skulle det faktum att Åland nu står utan biograf vara ett fattigdomsbevis. Jag skulle dock vilja hävda att man tvärtom kan se det faktum att Åland står utan biograf som ett rikedomsbevis. Anledningen till att så får går på bio, och till att det inte är lönsamt att driva en biograf på Åland, är att en biobiljett är för dyr jämfört med att till exempel köpa en platt-TV. För samtidigt som priset på biografbiljetter har stigit väldigt mycket de senaste decennierna, har priset på till exempel stora TV-apparater fallit enormt. Det är därför så få väljer att gå på bio nuförtiden.

Anledningen till att det blivit så dyrt att gå på bio, och därmed den yttersta anledningen till att så få går på bio, är något man brukar kalla Baumols sjuka. Denna sjuka uppstår av det faktum att, samtidigt som det är förhållandevis enkelt att rationalisera varuproduktion, är det väldigt svårt att effektivisera produktionen av tjänster. Att i dag tillverka en TV-apparat tar en bråkdel av den tid och resurser som krävdes för 50 år sedan. Det tar dock precis lika länge att spela upp en symfoni, att klippa någons hår eller att spela upp en film för en biografpublik som det gjorde för 50 år sedan.

När det gäller produktion av varor går det alltid att göra produktionen lite snabbare och effektivare. Det är dock svårt för en biograf att öka sin effektivitet genom att spela upp en film snabbare. Man kan visserligen trycka på framåtspolning, men det är inte säkert att publiken skulle uppskatta detta. Resultatet blir ofrånkomligen att konserter, klippningar och biografbesök successivt stiger i pris jämför med hemmabiosystem, bilar, datorer och så vidare. Så det faktum att tjänster stiger i pris är helt enkelt ett uttryck för en hög tillväxt inom tillverkningssektorn. Ett bevis på att rikedomen ökar.

Trots att priset på tjänster är dömda att stiga i kanske all evighet, kommer vi alltid att efterfråga vissa tjänster. Vi kommer alltid att efterfråga sjukvård oavsett hur dyr den blir i framtiden. Däremot är det väldigt osäkert om vi kommer att fortsätta efterfråga biografvisningar (och andra priskänsliga tjänster) i takt med att tillväxten inom tillverkningsindustrin fortsätter och biobiljetterna blir allt dyrare. Personligen tror jag att biografer, förutom de som riktar till sig entusiaster, kommer att vara ett minne blott i de flesta i-länder inom några årtionden. Och detta är ett tecken på vår ökande rikedom, inte på att vi mitt i allt håller på att bli fattiga.

Den bestulna löntagaren januari 19, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Frivilligt samarbete.
7 comments

En av den marxistiska propagandans mest centrala budskap är att löntagarna blir bestulna av sina arbetsgivare, de giriga kapitalisterna. Grunden för påståendet är att kapitalisterna berikar sig själva på det mervärde arbetarna producerar. Då företagen gör stora vinster blir kapitalisterna rika, men arbetarna får inte ta del av kakan. De får sin lön och inget mer, oavsett hur mycket mervärde de producerar. Man skulle ju tycka att hela den här tankegången är absurd och befängd från början till slut, men den är faktiskt inte så ovanlig. Därför skall jag förklara varför jag tycker att den brister.

För det första. Det är företagaren som bär risken för hela projektet. Han kommer på en affärsidé. Därefter investerar han antingen egna eller lånade pengar i projektet och försöker få det att funka. Den eventuella vinst företaget gör är den avkastning han får på sitt investerade kapital och utförda arbete. Eftersom det är han som stått för investeringen är givetvis avkastningen från den samma hans och ingen annans. Samma sak gäller om han gör förlust. Den är hans och ingen annans, han kan inte kräva att någon annan betalar hans skulder.

För det andra. En arbetare säljer sin arbetskraft. Han sätter ett pris på den tid och den kunskap han besitter, vilken han säljer till arbetsgivaren i form av arbete. Värdet av sitt arbete bestämmer han själv. Anser han att arbetsgivaren erbjuder tillräcklig lön (tillräckligt högt pris), så säljer han. Det gör han för att han värderar de pengar han får högre än den tid han ger upp. I allt väsentligt kan han likställas med en leverantör. Att hävda att en arbetstagare har rätt till en del av vinsten för att han bidragit med sitt arbete, är som att hävda att en leverantör har rätt till en del av vinsten eftersom att han bidragit med råvaror som behövs i produktionen. Varken arbetaren eller leverantören har rätt till något annat än den överenskomna betalningen.

För det tredje. Resonemanget utgår som sagt från att arbetarna har en lika stor rätt till vinsten som företagaren. Det betyder att om företaget, efter att ägaren fått sitt, uppvisar en vinst skall den delas lika mellan ägare och anställda. Om ägaren tar även detta överskott utöver ”sin beskärda del”, stjäl han från arbetstagarna. Enligt denna logik borde ju arbetarna ha del i företagets förlust också. Det vill säga, om företaget går på minus borde alla arbetstagare betala tillbaks en del av sin lön, så att nollresultatet uppnås. Av någon konstig anledning har jag aldrig hört någon kräva det.

För det fjärde har resonemanget historiskt utgått från en mycket specifik arbetargrupp: produktionsanställda. Alltså de som jobbar i fabriker, gruvor och övriga produktionsanläggningar. Administrativa arbetare, som t.ex bokförare, sekreterare, löneräknare och så vidare brukar inte inkluderas, eftersom de inte deltar i den faktiska produktionen (med vilket menas att de inte gräver upp kol eller skruvar fast muttrar). Det här har man försökt vrida till att alla arbetare skapar mervärde genom sin blotta existens. Givetvis stämmer inte detta, eftersom det i så fall skulle betyda att vinsten skulle öka i takt med nyanställning i all oändlighet, vilket den förstås inte gör.

Där var några invändningar, man kan nog säkert göra flera. Viktigast är dock enligt mig att förstå att arbetaren säljer sin arbetskraft precis på samma sätt som elbolaget säljer sin el. Om den liknelsen blir för svår kan man säga att arbetstagaren hyr ut sin arbetskraft på samma sätt som fastighetsbolaget hyr ut sina lokaliteter. Arbetaren har ingen del i företagets vinst eftersom han inte varit med och investerat i företaget. Han har alltså ingen rätt till investeringens avkastning, varför han heller inte kan tvingas betala för en eventuell förlust. Avkastningen (eller förlusten) tillkommer endast de som investerat och ingen annan.

Bok om marknadsmisslyckanden och industripolitik december 6, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk historia, Ekonomisk politik.
3 comments

Nu har jag, efter många om och men, äntligen börjar skriva på den bok om marknadsmisslyckanden och industustripolitik som jag planerat ett tag nu. Själv tycker jag att det finns ett stort behov av en sådan bok på svenska. Dels för att det inte finns någon sådan bok och dels för att de argument som förs fram till förmån för eller mot industripolitik ofta är helt ute och cyklar. Jag tror en sådan bok skulle höja nivån på debatten betänkligt, och dessutom vara en bra introduktion för den som vill studera marknadsmisslyckanden och industripolitik.

Hur ambitiöst projektet och hur omfattande boken blir får jag se efter hand. Att jag kommer att gå igenom konceptet marknadsmisslyckande grundligt och ge flera exempel på sådana är klart. Jag måste dock ta ställning till två saker som kommer att avgöra hur omfattande boken blir. I vilken utsträckning ska jag gå igenom empirin som tar upp industripolitik i till exempel Östasien och hur industripoltik har eller inte har lyckats lösa olika marknadsmisslyckanden? Och i vilken utsträckning skall jag gå igenom i detalj hur en framgångsrik industripolitik kan och inte kan designas?

I och med att jag har en massa andra saker att göra, samt att jag planerar att ta en månads semester i januari och februari, kommer det antagligen dröja förhållandevis länge innan boken börjar likna något. I bästa fall kanske jag har ett någorlunda färdig manus innan eller efter sommaren. Fast med mig vet man aldrig. Mitt i allt sitter jag med en färdig bok i början av januari.

Snedvriden syn på historia och utveckling december 2, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Ekonomisk politik, Handel, Interventionism.
21 comments

Ett av de mest tacksamma ämnen man som journalist kan forska i är vad vårt så kallade välstånd bygger på. Mycket på grund av att detta alltid leder till diverse ”chockerande avslöjanden” om hur de stackars människorna i Trejde Världen lider så att vi kan leva i överflöd. Senaste uttryck på detta är Niklas Lampis ledare baserad på Magnus Berglunds granskning i programmet Spotlight.

Här framställs den åländska sjöfarten som girig, kall och känslolös, och som utan skrupler utnyttjar de fattiga folken i Bangladesh och Indien genom att skicka sina fartyg dit för att skrotas. Naturligtvis åtnjuter inte arbetarna där samma rättigheter och löner som vi ålänningar, och miljön bryr man sig inte mycket om. Lagvidrigt är det, dessutom, eftersom det går mot internationella avtal. Men det är inte bara den åländska sjöfarten som är boven, utan hela det västerländska samhället eftersom vi tycker om att köpa billig spik och sällan frågar var den kommer ifrån.

Sådan här journalistik är i regel en säker vinnare inom yrkeskåren eftersom den också ger möjlighet att kritisera den råa kapitalismen och den ”fria marknaden”, vilket oroväckande många faktiskt tycks tro att existera någonstans i vår värld. I samband med dett brukas det också påpeka hur hemskt det var här i Europa under industrialimsmens första tid, då arbetare dog som flugor i fabriker och gruvor, eftersom samtliga arbetsgivare var för giriga och onda för att bekymra sig om arbetsplatssäkerhet och mänskliga löner. Därifrån brukar ropen efter ökad offentlig kontroll samt ökat utlandsbistånd inte låta vänta på sig alltför länge.

Inte helt överraskande förbises tämligen viktiga saker när man ger sig in på denna enkelväg. Vad som skedde under industrialismens första årtionden var ekonomisk utveckling. Det arbete som erbjöds krävde i det närmaste inga färdigheter alls, och det fanns ett enormt utbud på arbetskraft. Det stora utbudet berodde på att folk flockade in från landsbygden för att få arbete. Ungefär här brukar myten om hur de stackars människorna lockades till städerna med drömmar om jobb och rikedom, att de aldrig kunnat föreställa sig förhållandena på fabrikerna. Detta är inget annan än en myt. Folk flockade till fabrikerna och gruvorna eftersom de usla förhållandena till trots ändå var mycket bättre än livet på landet, vilket säger en hel del om den självhushållande landsbygdens romantiska idyll. Ingen tvingade dem att stanna i fabrikerna, det gjorde de frivilligt eftersom alternativet(den idylliska landsbygden) var så mycket sämre.

De så kallade sweat shops som västerländska storföretag har runt om i världen är i praktiken precis det som vi själva hade här i början av 1800-talet. Vad som skett här, men inte i Trejde Världen, är utveckling. Dagens säkra, fina fabriker och allt de övriga är följden av ekonomisk, teknisk och därmed samhällelig utveckling, och sådant tar tid. Den moderna arbetskraften är mycket mer utbildad nu än då, och därför mer värdefull och svårare att ersätta. Därför har också arbetsförhållandena blivit bättre. Arbetsgivarna har varken råd eller möjlighet att behandla sina arbetare som de gjorde för 200 år sedan.

Tyvärr har inte resten av världen nått dit ännu. Det kommer att ta en stund, och ju mer världsförbättrande politiker och aktivister lägger sig i, desto längre kommer det att ta. Den korruption och de inbördes strider som håller Afrika tillbaka är idag inte så mycket en följd av västerländsk imperialism under kolonialiseringens tidevarv som en konsekvens av den biståndspolitik som bedrivits kombinerat med protektionistiska handelshinder(skyddstullar, subventioner mm). Det ständiga inflödet av billiga lån och monetärt bistånd möjliggör och driver på inbördeskrig, eftersom det är den fraktion som har makten som får biståndspengarna. Dessa hamnar sedan på diverse bankkonton runt om i världen. Handelshindren gör det omöjligt för de fattiga länderna att bedriva en potentiellt mycket lukrativ export.

Vad är då lösningen? Man kunde börja med att låta utveckligen löpa fritt genom ökad frihandel och mindre politisk styrning. Tyvärr är sådana idéer inte särskilt populära, varken bland politiker, journalister eller main stream ekonomer.

Mises på svenska juli 27, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk historia.
3 comments

Noterar att det är någon som funderar på att köra igång en svensk von Mises-hemsida och på sikt ett svenskt von Mises-institut.