jump to navigation

Why so cheap? april 25, 2020

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Ekonomisk historia, Ekonomisk politik, Interventionism, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
add a comment

In the wake of the Corona pandemic, governments all over the world are launching various kinds of stimulus packages to alleviate the economic woes caused by virus outbreak. In the US, the amounts quickly rose to the trillions, and the EU is contemplating a joint relief fund of up to one and half trillion euros. While politicians, bureaucrats and experts of all kinds sometimes say they are somewhat worried about the long-term effect, they quickly dismiss those concerns because we simply must do something right now.

This is how children think.

One of the central differences between adults and children is the formers’ capacity to defer gratification. Children, as we all know, tend to want what they want right now. As they grow older, they start to understand that not all their desires can be satisfied immediately. When they grow older still, they start to comprehend that there may even be benefits to wait, to save. This vital lesson, this fundamental wisdom which is one of the chief prerequisites for having a civilization, seems all but lost today.

Political leaders, department heads and business executives alike focus almost entirely on what is in the here and now, on the short term. Very few seem willing to discuss the causes of the problems, it is all about fighting the symptoms. Imagine, if you will, the cities of old where a significant part of the houses were built of wood and straw. Every now and then, a neighbourhood starts to burn. This causes panic, all efforts are made to put out the fire, and afterwards, the city council puts in place various relief and stimulus programs to get the houses rebuilt and citizens made whole. At no point, however, does anyone contemplate why fires break out with earie regularity.

This is how the proverbial ruling class have approached economic crises for the past 100 years. When the world was hit with the double whammy of the dot.com bubble bursting and the WTC-attacks, the Fed responded by lowering the interest rate to 1 percent. Liquidity was increased, but there was no multi-hundred-billion-dollar stimulus. The artificially low interest rate was enough, however, to set off a housing bubble.

When that burst, the big guns where brought in with zero percent interest rates and hundreds of billions in stimulus programs. In Europe, the interest rates went negative. Government debt, which was already significant at that point, skyrocketed. President Obama famously managed to double the US national debt during his time in office, from roughly 10 to roughly 20 trillion. That is no small feat. Now we not only have new real estate bubbles popping up, we have also had stock market bubbles and, of course, government bond bubbles. The Fed tried to raise interest rates but had to quickly reverse course.

Enter the Corona virus. Governments all over the world shut down their economies, causing a great amount of problems for private businesses and individuals. There is talk about economic contractions of anywhere from 5 to 15 percent. As noted in the opening, the reaction to this crisis has been exactly the same as to the previous ones. Government grants and loans paid for by more debt and more money printing, to save businesses and jobs and to get consumers to spend money.

Very few are discussing how it is possible that an influenza virus can shut down major parts of the economy in the US, Europe and elsewhere, and why a few months of shutdown is already causing bankruptcies, layoffs, furloughs and liquidity shortages across industries. Why are so called viable, healthy businesses without buffers and reserves? These are not simple questions, but they are important and should be asked and discussed.

But they are not, because those discussions can be unpleasant for many people. Because like children, we avoid whatever is uncomfortable and try to find quick fixes to what is hurting right now. Long term consequences be damned.

So my question is: why so cheap? Why limit the EU rescue fund to a measly thousand billion? Why not make it a hundred trillion? Or a thousand trillion? Since we obviously don’t care about long term consequences, or the roots of the structural problems that are now manifesting themselves, the skyrocketing national debts or a host of other things, why not go all out? Really, what difference does it make anymore?

Entrepreneurship and free money juli 1, 2017

Posted by Kaj Grüssner in Byråkrati, Ekonomisk politik, Nationalekonomi, Välfärd.
3 comments

Some of the greatest entrepreneurs of our age seem very sold on socialist ideas and that capitalism simply doesn’t work. These include pioneers such as Bill Gates and Mark Zuckerberg. Especially the latter made a passionate plea for universal basic income. Mr. Zuckerberg’s reason for promoting UBI was that it would increase entrepreneurship. His argument was that if people didn’t have to work for a living, they could spend their time developing their business ideas and turn them into successful companies.

This is one of those things that may sound superficially plausible, and many people seem to be buying this. The fact that the claim comes from one of the most successful entrepreneurs of all time gives it even more credence. However, the UBI might not the panacea Mr. Zuckerberg believes it to be.

Firstly, Mr. Zuckerberg’s claim necessarily assumes that most (or at least a very significant minority) people are budding entrepreneurs, whose main reason for not realizing their entrepreneurial potential is the necessity to work for a living. In other words, because they have to work to earn a living, they lack the time and energy needed to develop their ideas.

It should be clear that this assumption doesn’t hold true. Entrepreneurs are by their very nature scarce compared to non-entrepreneurs. There is a reason for why there are a lot more employees than employers. Being an entrepreneur requires very specific skills and characteristics that very few people possess. UBI won’t change this fact.

He also completely discounts the fact that entrepreneurs exist today and have existed for centuries, Mr. Zuckerberg himself being a prime example of this, all of whom have made due without UBI, proving that UBI is not a prerequisite for becoming an entrepreneur. These are people who have possessed the necessary skills and characteristics. And as in all cases, some have succeeded and others have failed.

Most entrepreneurs are not game changers like Mr. Zuckerburg is, nor are they great innovators like Steve Jobs. The vast majority doesn’t bring anything new in terms of products of services. They are contractors, shopkeepers, franchisees, doctors, lawyers and consultants of various kinds etc. They don’t bring innovation, they bring supply, alternatives to existing providers. This is very valuable, but it is not something that requires an undefined period of time with guaranteed income in order to bring it to fruition. It is hard to see how UBI would increase entrepreneurship of this kind.

Mr. Zuckerberg also forgets that people respond to incentives. In some cases, people become entrepreneurs simply in order to employ themselves because they can’t find jobs. Starting a company is a way of employing oneself, when other employment opportunities aren’t available. Such entrepreneurship is borne out of necessity. UBI is far more likely to smother entrepreneurial inclinations in these cases, as the driving necessity is removed.

All Western countries today are welfare states, with substantial welfare programs available to virtually everyone. If Mr. Zuckerberg’s theory of UBI’s positive effect on entrepreneurship, then the myriad of existing welfare programs should provide some proof of his theory, which is obviously not the case. Here Mr. Zuckerberg would probably say that UBI removes much of the red tape associated with present programs, and that the UBI would mean much more money than recipients receive now. That may very well be true, but the more money you give people for free, the more it cost for everyone else and the higher the incentive for simply living off the rest. At no time in human history has the sense of entitlement been as strong as it is today, and UBI would only make that worse, a lot worse.

In addition to welfare programs, Western countries also have very high levels of taxation and extensive regulatory frameworks. Considering the combination of onerous taxation and complicated regulation that is characteristic for any Western country, in addition to the never-ending vilification of companies and profit seeking, it is pretty amazing that we have as many entrepreneurs as we have.

If Mr. Zuckerberg wants to promote entrepreneurship, he’d be better off calling for slashing regulations, government spending and taxes than calling for yet another government program, that as all other government programs will have to be paid for by some and enjoyed by others. We have quite enough of that already.

Problemet med mainstream december 4, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Nationalekonomi.
add a comment

På youtube hittar man allt möjligt, till exempel det här klippet av Stossel, i vilket han intervjuar österrikaren Schiff och mainstreamaren Bivens. För vissa kan Bivens kanske låta övertygande, eller åtminstone svår att säga emot, men egentligen är det här ett skolboksexempel på hur svag ekonom han är. Bivens segment börjar runt 5.50.

http://www.youtube.com/watch?v=Nauh6A5HOtg

Här är några axplock:

”The way debt hurts is when the economy is at full employment.

Ett standardpåstående man hör från mainstreamare. Vad som menas är att när det finns outnyttjande resurser (läs arbetare som bara går omkring och slår dank), så gör det ingenting att staten ”investerar” i vägar, broar, diken, gropar eller vad nu politikerna får för sig att sätta pengar på. Staten tränger inte ut privata investeringar eftersom den privata sektorn helt uppenbart inte är intresserad av att investera, därav alla arbetslösa arbetare.

Bivens och övriga mainstreamares utgångspunkt att resurser är just det, resurser. En homogen klump som kallas R. På samma sätt som kapital är en homogen klump som kallas K. Likaledes är arbetare en homogen grupp. Man gör ingen skillnad på murare, bokförare, piloter, gruvarbetare, sjömän, revisorer, systemutvecklare och alla andra tusentals olika sorters arbetare. Alla arbetare är dessutom exakt lika effektiva och yrkesskickliga, oberoende om de just har börjat eller har 20 års erfarenhet. De är bara en massa A:n i Bivens ekvationer.

När staten ”investerar” är det nästan alltid fråga om stora, långsiktiga projekt som just infrastruktur. Man bygger vägar för att bygga vägar, inte där det skulle behövas, utan där det finns ”outnyttjade resurser”.  Vad har det lett till? Jo, till att det finns underbara vägar uppe i Vermont, Maine och Connecticut medan broar kollapsar i Kalifornien. Vägarna är i gott skick där ingen kör på dem (där de inte behövs), men i uruselt skick där trafiken är tung. Och när de ska lagas märker man att det inte finns pengar till det, för de gick till alla vägar ingen behövde.

Statens så kallade investeringar leder alltså till att resurser binds i projekt som ingen vet om någon faktiskt vill ha. Eftersom privata sektorns behov varken är eller kan vara känt för staten leder det oundvikligen till att staten binder upp sådana arbetare som vissa delar av privata sektorn hade behövt, även om andra delar av den inte hade något behov. Så ”crowding out” problemet är alltid närvarande.

Dessutom innebär statlig skuldsättning alltid ett problem för den privata sektorn, eftersom det är privata sektorn som måste betala skulden och räntorna. Dagens skuldsättning till låga räntor innebär stora kostnader för framtida skattebetalare. Och inte bara det, en stor orsak till dagens ekonomiska kris är statens skuldsättning från föregående decennier. Det är typiskt för mainstreamare som Bivens att missa det tämligen uppenbara faktumet att skuld alltid är långsiktigt. Även om statlig skuldsättning IDAG inte innebär problem IDAG (vilket det förstås gör) så innebär det problem i framtiden. Men så långt kan inte Bivens tänka.

Han går vidare:

I’m not an expert on every single aspect of each industrial set of regulations. Look at the aggregate data, the proftis etc. There is not enough spending in the economy.

Kommentar till Schiffs påstående att den enorma regleringen gör det svårt för företagare. Vad han egentligen säger är att han inte har en susning om hur omfattande regleringen är i någon sektor av ekonomin. Han har aldrig någonsin öppnat lagboken och läst, för sådant gör inte mainstreamare. Det enda han gör är att titta på totaler (aggregates). Han hävdar att företagens vinster har ökat enormt, men nämner inte var dessa vinster kommer ifrån. En snabb titt på arbetslöshetssiffrorna i USA samt dess enorma underskott i bytesbalansen ger för handen att vinsterna inte kommer från tillverkningen i USA. Både jobb och produktion har flyttat utomlands och det märks. Månne det kan ha något göra med det faktum att det är både dyrt, svårt och riskabelt att investera och producera i USA?

Sedan det där med att ”there is not enough spending”. Som att det fanns en given dollargräns för hur mycket konsumtion ekonomin ”behöver”. Det vore intressant att höra Bivens förklara hur många dollar som ska spenderas för att vara tillräckligt och var dessa dollar ska komma ifrån.

Till näst kommer min favoritkommentar:

Survey what business worry about. Poor sales number one, government regulations number two, taxes number three. That should tell us something.

Ja, det borde verkligen säga oss något. Men vad? Bivens missar sin egen poäng helt och hållet. Han sade själv att skatt och regleringar brukar vara högst upp, medan dålig försäljning brukar vara längre ner. Vad säger det? Nå, var och en kan ju dra sina egna slutsatser men så här tänker jag:

Skatt och reglering är lyxproblem. Så länge du har bra omsättning och goda intäkter så klarar du dig. Det är ju inte roligt att betala skatt och det kan vara nog så jobbigt att fylla i blanketter, men du överlever så länge det hålls på någorlunda rimlig nivå.

Dålig försäljning är däremot en helt annan sak. Den enda nämnare som faktiskt är gemensam för alla privata företag är att dålig försäljning leder till dåliga resultat. Det enda som är viktigare än första raden i resultaträkningen är den sista. Så länge andra saker som skatt och reglering är de stora huvudvärkarna är saker och ting mer eller mindre bra, det när försäljningen går ner som det verkligen börjar bli kritiskt.

Bivens har ingen aning om vad de dåliga försäljningssiffrorna beror på och han verkar inte så jätteintresserad heller. Han vill bara att amerikanarna ska köpa mera så att företagarna ska bli gladare. Han har inte en susning om vad de ”dåliga siffrorna” beror på eller hur de ska förbättras på hållbart sätt. Hans lösning är alla mainstreamares lösning: Staten ska trycka pengar och spendera.

Till sist:

”Dodd-Frank may well hurt some individual businesses. Underregulated financial sector was a big part of the problem.

Spoken like a true court economist. Det faktum att han på fullaste allvar påstår att finansmarknaden var underreglerad säger ju allt som behöver sägas. Han har aldrig i hela sitt liv faktiskt tittat på USA:s ekonomi och sett vad som händer i den. Mainstreamare gör inte sådant. Det var den här metodologin som fick Paul Samuelson att dra slutsatsen att Sovjet kommer att gå om USA. Det var ingen grundlös gissning från Samuelson, det var en hypotes som grundade sig på djupa studier av USA och Sovjet. Han höll fast vid denna vansinniga tanke från början av 1970-talet till och med 1989. Han var helt bergsäker på sin sak.

Det är så det går när man som Bivens bara tittar på siffror, undersökningar, galluppar och modeller. Bivens har inte studerat finanssektorn, han har ingen aning om vad det var som fick bankerna att investera såsom de gjorde (hint: regleringarna spelade central roll). Han förstår inte att den privata sektorns behov varierar från sektor till sektor och över tid, för honom är det bara P på papper. Sparande är skadligt, man ska spendera. Var man får pengarna ifrån är oviktigt.

Man häpnar faktiskt när man ser intervjuer som denna. Och det blir inte bättre än så här. Bivens är inte sämre än någon annan mainstreamare och sannolikt bättre än de flesta. Det här är alltså vårt intellektuella motstånd, det här är den nivå de håller. Det borde uppmuntra alla österrikare.

Spelar verkligheten någon roll mera? juni 16, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, EU, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
2 comments

Enligt HBL vill ECB-ledamoten Nout Wellink fördubbla EU:s fond för krishanteringen till 1,500 miljarder euro i syfte att “hantera den uppenbara spridningsrisk han ser till andra euroländer med finansiella problem, som Irland och Portugal.

Man blir ju helt slut. Varför stanna vid 1,500 miljarder? Varför inte höja den till 10,000 miljarder? Eller 100,000 miljarder? Det finns ju tydligen hur mycket pengar som helst så varför snåla? Då skulle man ju inte bara kunna betala hela Europas skulder, utan USA:s också. Det som blir över kan EU använda till att köpa upp alla banker, försäkringsbolag, pensionsfonder, revisionsbyråer och andra bolag som är i allmänhetens intresse. Alla problem lösta.

Vad jag ännu inte har lyckats klura ut är hur exponerade de europeiska bankerna är mot Grekland och PIIGS-länderna. Om det är någon som har tillförlitliga uppgifter om det så får den gärna dela med sig. Jag läste en artikel för en stund sedan enligt vilken de tyska bankernas exponering mot Grekland var 10 miljarder euro. Det känns väldigt lågt. Hela EU kan väl knappast slå knut på sig för ynka 10 miljarder?

Det vore faktiskt intressant att få exakta uppgifter på hur mycket bankerna i respektive land har lånat ut åt respektive problemland. Vad är de tyska bankernas faktiska exponering mot Grekland, mot Irland, mot Portugal? Vad är de franska bankernas exponering? De spanska? De holländska? De brittiska?

Men det är väl för känsliga uppgifter för oss vanliga dödliga. Vi ska helst bara hålla käften och betala, antingen genom högre skatter eller inflation. Det skulle ju skada de stackars bankernas anseende om vi fick veta hur gruvligt de har gjort bort sig. Bankirerna skulle gråta hela vägen till valvet.

Är det någon som motsätter sig? Nej, ingen. Förutom grekerna förstås, som tycker att det är en bra idé att ordna generalstrejk och kravaller under brinnande högsäsong. När de faktiskt kan tjäna litet pengar på att turister är dumma nog att fara dit, ja då passar de på att förstöra för sig själva ännu mera.

Inte är vi mycket bättre här i Finland heller. Till och med finansministeriet gick ut och sade att vi måste vidta sparåtgärder på minst 6 miljarder. Sossarna fick ner det till 2,5. Du förstår, kamrat medborgare, det gör ingenting att man hela tiden drar minus i statens bokslut, så länge minuset är tillräckligt lågt. Håller man budgetunderskottet under kontroll så hinner man pensionera sig, ja till och med gå i graven, långt innan den ackumulerade skulden går från problem till kris. Det var det som grekerna gjorde fel, kamrat medborgare, de lät skulden ackumuleras för fort. Nu tvingas de ta itu med de problem de själva skapade i stället för att låta barnen och barnbarnen göra det brottas med det.

För som du väl vet, kamrat medborgare, så finns det ingenting som är mer solidariskt än att lämna en enorm skuld till sina efterföljande.

Hur man inför guldmyntfot september 3, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
80 comments

Min gode vän Punkten bad mig förklara hur det skulle gå till att införa guldmyntfot. I sin bok “The Mystery of Banking” gav Rothbard en mycket kort och koncis redogörelse för hur det skulle gå till, så jag citerar honom rakt av. För att bättre förstå hans förklaring vill jag poängtera att valutaenheterna som vi använder idag, alltså pund, dollar, franc osv. från början inte var något annat än mått som angav en specifik vikt. Än idag så är den brittiska valutans officiella namn ”Pound Sterling”. Idag betyder det inget längre, men förr i tiden betydde det just vad de hette, nämligen ett pund silver. Pund är som bekant ett mått för vikt. Dollarn har en lite längre och mångsidigare historia och har tidvis definierats som en 1/20 uns och efter 1933 som 1/35 uns guld. I sin redogörelse utgår Rothbard från att man skulle återgå till det här ursprungliga sättet att definiera valutor, det vill säga som en given vikt ädelmetall.

Så här skriver Rothbard (Mystery of Banking, s.261):

Let us see how this plan would work. The Fed has gold amounting to $11.15 billion, valued at the totally arbitrary price of $42.22 an ounce, as set by the Nixon administration in March 1973. So why keep the valuation at the absurd $42.22 an ounce? M-1, at the end of 1981, including Federal Reserve notes and checkable deposits, totaled $444.8 billion. Suppose that we set the price of gold as equal to $1,696 dollars an ounce. In other words that the dollar be defined as 1/1696 ounce. If that is done, the Fed’s gold certificate stock will immediately be valued at $444.8 billion.

I propose, then, the following:
1. That the dollar be defined as 1/1696 gold ounce.
2. That the Fed take the gold out of Fort Knox and the other Treasury depositories, and that the gold then be used (a) to redeem outright all Federal Reserve Notes, and (b) to be given to the commercial banks, liquidating in return all their deposit accounts at the Fed.
3. The Fed then be liquidated, and go out of existence.
4. Each bank will now have gold equal to 100 percent of its demand deposits. Each bank’s capital will be written up by the same amount; its capital will now match its loans and investments. At last, each commercial bank’s loan operations will be separate from its demand
deposits. That each bank be legally required, on the basis of the general law against fraud, to keep 100 percent of gold to its demand liabilities. These demand liabilities will now include bank notes as well as demand deposits. Once again, banks would be free, as they were before the Civil War, to issue bank notes, and much of the gold in the hands of the public after liquidation of Federal Reserve Notes would probably find its way back to the banks in exchange for bank notes backed 100 percent by gold, thus satisfying the public’s demand for a paper
currency.
6. That the FDIC be abolished, so that no government guarantee can stand behind bank inflation, or prevent the healthy gale of bank runs assuring that banks remain sound and noninflationary.
7. That the U.S. Mint be abolished, and that the job of minting or melting down gold coins be turned over to privately competitive firms. There is no reason why the minting business cannot be free and competitive, and denationalizing the mint will insure against the debasement by official mints that have plagued the history of money.

In this way, at virtually one stroke, and with no deflation of the money supply, the Fed would be abolished, the nation’s gold stock would be denationalized, and free banking be established, with each bank based on the sound bottom of 100 percent reserve in gold. Not only gold and the Mint would be denationalized, but the dollar too would be denationalized, and would take its place as a privately minted and noninflationary creation of private firms.

Låt oss nu kort gå igenom Rothbards förslag. Poängen med det inledande stycket är följande:
FED har guld till ett värde av 11.15 miljarder dollar deponerade hos finansministeriet. Enligt Nixons påbud är guldpriset 42.22 dollar per uns. Det betyder att FED har ca 264 miljoner uns guld deponerat hos Finansministeriet (11.15 miljarder dividerat med 42.22). Totalt cirkulerar ca 444.8 miljarder dollar i FED-sedlar och bankdepositioner. Rothbard föreslår att man definierar dollarn som 1/1696 uns guld (444.8 miljarder dividerat med 264 miljoner). På så sätt får man relationen mellan dollar i cirkulation och mängden guld som FED besitter. Dollarn har nu inget ”eget” värde, utan anger bara en given vikt guld. Varje 1-dollarsedel berättigar innehavaren till 1/1696 uns guld. Ju mer värdet på guld stiger i relation till andra varor och tjänster, desto mer ökar dollarns köpkraft och vice versa. Dess definition ändras dock inte, den är bunden vid 1/1696 uns. Det beror alltså på att dollarn nu enbart anger en given vikt guld och måttenheter ändras inte, lika litet som definitionen på ett kilo, en meter eller en liter ändras.

Konstigare än så här blir det egentligen inte. De övriga punkterna berör rent praktiska saker, som att FED upplöses och dess guld fördelas bland de affärsbanker som har depositioner hos FED. På så sätt kommer varje bank att ha 100 procents täckning för sina depositioner, eftersom dollarn definierats om så att mängden guld som tidigare var i FEDs besittning motsvarar mängden sedlar och depositioner. På grund av förbudet mot bedrägeri måste bankerna hädanefter alltid ha full täckning för depositionerna, vilket gör att depositionsbanking separeras helt från lånebanking. Därmed slopas också fractional reserve systemet. FED-sedlarna skulle ersättas av sedlar som bankerna själva ger ut, samtliga med full täckning i guld. Om en bank besitter tusen uns guld kan den alltså ge ut sedlar motsvarande ett nominellt belopp på 1 696 000 dollar. Ger den ut mer gör den sig skyldig till bedrägeri. På så sätt skulle man övergå från okonvertibla papperspengar, fractional reserve system och centralbank till guldmyntfot, full reserve system och fri banking, allt utan att penningmängden vid tiden för övergången skulle påverkas det minsta.

Det här är i kortaste korthet hur övergången skulle kunna gå till. Det finns förstås mycket utförligare redogörelser för den som är intresserad, men här på bloggen torde det här räcka.

Syftet med det här är alltså att få en stabil penningmängd. Utan centralbank och fractional reserve system skulle det inte vara möjligt att på laglig väg ägna sig åt inflation. Givetvis skulle det säkert finnas banker som skulle frestas av att trycka upp några extra sedlar, men systemet har många inbyggda mekanismer som stoppar sådant bedrägeri. Rothbard går igenom dessa tämligen utförligt i sin bok. En mekanism som han inte nämner är den som jag själv tänkte på först av alla, nämligen vanlig revision. Inget vore mer naturligt än att bankernas revisorer på uppdrag av banken själv, dess deponenter eller någon annan intressegrupp kontinuerligt kontrollerar bankens guldlager och stämmer av det mot mängden sedlar i cirkulation. Med tanke på hur viktigt allmänhetens förtroende är för en fri bank så skulle den ha mycket stort intresse av att skylta med sin pålitlighet och låta oberoende revisorer utföra granskningar på regelbunden basis. Vad gäller användning av olika former av betalningskort och internettjänster så är de av rent praktisk natur och fungerar givetvis lika bra under guldmyntfot som i något annat system.

Jag var tidigare en stark förespråkare av just guldmyntfot, men kom ganska snart på andra tankar. Istället för att förespråka ett givet system följer jag liksom de flesta österrikarna Hayeks linje. Enligt honom räcker det med att man legaliserar konkurrens mellan valutor och avskaffar alla så kallade legal tender laws, enligt vilka en specifik valuta, t.ex. euro, alltid måste accepteras som betalningsmedel. På så sätt skulle marknaden med tiden välja det penningsystem som funkar bäst, vilket också skulle göra övergången mycket jämnare och smärtfriare.

Den grekiska tragedin maj 3, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, EU, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
3 comments

Jo, jag vet att titeln är en kliché, men jag kunde inte låta bli. Nu ska alltså Euroländerna, ECB och IMF 110 miljarder i lån till Grekland. Med det här lånet skall Greklands ekonomi stabiliseras, eftersom lånet förutsätter att grekiska staten verkställer en rad hårda sparåtgärder. Lösningen på alla problem är alltså den samma som alltid. Mer pengar. Ingen ställer frågan: Var ska pengarna komma ifrån? Låt oss därför ställa den frågan och försöka oss på ett svar.

Vi börja med Euroländerna, närmare bestämt Finland. Vår del i stödpaketet är ”blygsamma” 1,5 miljarder euro. Var kommer de pengarna ifrån? Det är uppenbart att Finland inte har 1,5 miljarder i överloppspengar. Tvärtom har vi just ökat vår statsskuld med 25 procent i ett slag. Den ligger nu på 63 miljarder euro. Vi måste alltså först låna in 1,5 miljarder som vi sedan kan låna ut till Grekland. Vi måste alltså skuldsätta oss ännu mera för att ge lån till ett land som är skuldsatt uppöver öronen och med all sannolikhet inte kommer att kunna betala tillbaks lånet. Den verkligheten gäller för Finland och den samma gäller för de flesta andra euroländer. Det låter inte direkt lovande, eller hur?

ECB behöver förstås inte bekymra sig om sådana saker. Den kan trycka så mycket pengar den vill, precis som amerikanska FED. Om man så bestämde så kunde ECB låna pengar till euroländerna som sedan lånar dem till Grekland. Kanske är det så det kommer att gå till också, det får vi se.

IMF har heller inga egna pengar, de pengar den har kommer från medlemsländernas skattebetalare. Hela IMF är egentligen bara en byråkrati som tar pengar från så kallade rika lände och ger dem till fattiga. Så även nu.

Vad är det som kommer att hända då? Med tanke på hur hopplöst skuldsatt Grekland är så kunde man ju tycka att ytterligare lån är det sista som landet behöver. Tvärtom möjliggör lånet fortsatt misskötsel av de grekiska statsfinanserna. EMU har redan visat att man inte tänker låta ett medlemsland gå i konkurs. Därför vet grekerna att de inte måste uppfylla alla krav som kommer med lånet. Pengarna betalas nog ut ändå. Klassisk moral hazard. Samma signal sänds givetvis till Portugal, Spanien och övriga problemländer. Fortsätt slösa pengar så mycket ni hinner tills det blir er tur att bli ”räddade”. Varje gång måste euroländerna och ECB hosta upp mer pengar, vilket betyder att de ”duktiga” euroländerna skuldsätter sig mer och mer för att rädda de slösaktiga. Det i sin tur leder till att allt fler länder kommer att behöva ”räddas”. Men var ska pengarna komma från sedan då, när Tyskland och Frankrike står på ruinens brant och eurons värde har halverats? Ska ECB låta tryckpressarna gå varma, med hyperinflation som följd? Tydligen är det exakt så vi ska göra, åtminstone enligt våra visa ledare.

Men vad är alternativet? Det här var väl bättre än att låta Grekland gå i konkurs? Jo, så säger Vanhanen, Katainen och resten. Men har de rätt? Naturligtvis inte.

Det enda rätta hade varit att slänga ut Grekland ur både EMU och EU och låtit grekerna reda upp sina problem på egen hand. Det hade lett till en massa positiva saker. Nedan följer en lista som på intet sätt är uttömmande:

1. Förtroendet för euron hade stärkts betydligt, eftersom världen skulle ha sett att EMU menar allvar med sina regler. Värdet på euron hade stigit markant, i synnerhet jämfört med den amerikanska dollarn (vilket nu i sig kanske inte är en så stor merit men ändå).

2. Det hade sänt en stark signal till resten av EMU att alla länder på allvar måste se över sina finanser. Problembarnen Portugal, Irland och Spanien skulle tvingas inleda sina sparprogram omedelbart, eller frivilligt gå ut ur EMU. Oberoende vilket skulle förtroende för euron öka och därmed dess värde. Vi skulle för en gångs skulle bli lite rikare i stället för hela tiden fattigare.

3. Grekland skulle konfronteras med resultatet av decenniers misskötsel och obönhörligen måsta rensa upp i avloppet, mycket medvetna om att ingen annan kommer att göra grovjobbet åt dem. I det långa loppet vore förstås grekerna själva de stora vinnarna, efter att de gått igenom det stålbad de så storligen förtäjnar.

4. Alla institutioner som lånat pengar till Grekland skulle åka på en stjärnsmäll till kreditförlust, när de grekiska statsobligationerna över en natt blir i praktiken värdelösa. Det skulle tjäna som ett avskräckande exempel för spekulanter, som tack vare explicita och implicita garantier lockats att köpa upp alla världens skräppapper.

Det här hade varit den enkla lösningen. Den okomplicerade lösningen. Den logiska lösningen. Det skulle också ha varit den rättvisa lösningen, den lösning som gynnat euroländernas medborgare i stället för de grekiska politikerna och byråkraterna, i stället för alla banker som varit med och finansierat den grekiska tragedin. Men föga överraskande valde våra folkvalda representanter att sko sig själva och sina vänner på sina väljares bekostnad. Och så tycker folk att det är anarkisterna som är korkade…

Sänk utgifterna först, skatterna sedan september 18, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Politik och samhälle, Skatter.
10 comments

Som jag nämnde i en tidigare bloggpost så ska 13 av statens 50 miljarder i utgifter finansieras med lån, det enligt regeringens budgetförslag. Den mytomspunna ekonomiska uppgången resulterade alltså inte i någon nämnvärd minskning av statsskulden. Men hur ska vi kunna bli av med de ständiga underskotten utan att höja skatterna? Enkelt, minska statens utgifter. Nedan följer några förslag på hur:

Sparka tjänstemän. Den offentliga sektorn formligen kryllar av dem, inte minst inom vård och skola. Gör av med den oändliga mängden byråkrater och som befolkar kontor land och rike runt. Inte bara sjunker statens lönekostnader drastiskt, det kanske blir möjligt att rädda en hälsocentral eller två också. Om vi nu ska ha statlig sjukvård och skola, då ska våra skattepengar gå till att betala läkare, sjukskötare, utrustning, medicin, lärare och utbildningsmaterial. Vi ska inte finansiera skyddsarbetsplatser åt folk som gör mer skada än nytta.

Genom avregleringar av t.ex. byggande och företagande kan vi ytterligare minska på antalet byråkrater och dessutom göra livet lättare och bättre för både företag och vanligt folk.

Reformera högskoleutbildningen. Avskaffa alla former av studiestöd och inför terminsavgifter. Det förra ger förvrängda incentiv till att skaffa sig högskoleutbildning, vilket har lett till ett överskott på akademiker och underskott på yrkesutbildade. Det senare sätter ett konkret värde på utbildningen, vilket inte bara sporrar till seriöst studerande, det gallrar även bort söndagsstudenterna som hänger på universiteten och tar både plats och resurser av de som på allvar försöker lära sig någonting.

Därtill skall de statliga anslagen till universiteten fasas ut samtidigt som alla begränsningar av privat finansiering tas bort. På så sätt kommer de universitet som inte kan locka till sig tillräckligt med studenter och extern finansiering att försvinna, och med dem en stor utgiftspost för staten.

Slopa det lagstadgade pensionssystemet. Genom att övergå till ett helt privat system där alla själva ansvar för sin arbetspension minskar man både statens, företagens och löntagarnas utgifter. Dessutom slipper man alla inflammerade orättvisedebatter om hur stackars pensionärer kränks på alla tänkbara vis och att de absolut borde få mycket mer pengar av staten än vad de får nu.

Avskaffa jordbruksstödet och lägg ner regionalpolitiken. Dessa två är bland de största enskilda utgiftsposterna, tillsammans utgör de många, många miljarder. Framför allt det förra kommer bara en liten grupp tillgodo på hela folkets bekostnad. Dessutom utgör det ett hinder för import från Tredje världen, vilket i sin tur bidrar till fattigdomen där vilket i sin tur leder till åtskilliga miljoner och miljarder i utlandsbistånd, ett bistånd som vi helt uppenbarligen inte har råd att ge. Den senare går hand i hand med det förra. Återigen subventioneras små grupper av människor som valt att bo i avlägsna områden av majoriteten i de stora städerna. Tusentals kilometer landsväg och järnväg till ingenstans. Det är både dyrt och vansinnigt.

Ovan är några av mina förlag på hur statens utgifter skulle kunna minskas på ett sätt som dessutom gynnar den stora massan. Visserligen skulle åtgärderna måsta vidtas i steg under en övergångsperiod för att inte helt rycka mattan under fötterna på de som blivit beroende av diverse statsstöd, men alltför länge skulle det inte behöva ta.

Stödåtgärderna och stimulanspaketen tar aldrig slut augusti 3, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, EU, Handel, Interventionism, Politik och samhälle.
add a comment

Ibland känns det som att man lever i en alternativ verklighet i vilken gårdagens vansinne är dagens dygd. Idag är Franklin D. Roosevelts ekonomiska program, även känt som New Deal, noga dokumenterat och föremål för en stor mängd böcker, avhandlingar och artiklar. Ett av New Deals genomgående teman var att hindra att priserna på jordbruksprodukter rasade i takt med övriga priser. Ett mål som fortfarande dominerar den ekonomiska politiken i väst.

De federala myndigheterna använde sig av flera metoder för att göra detta. En av de mer motbjudande åtgärderna var att skicka federala agenter land och rike runt för att helt sonika avrätta boskap som sedan fick ligga och ruttna. Opinionen vände sig dock ganska snabbt mot denna vederstyggelse, varefter man övergick till mindre synliga metoder. Man började betala bönder för att låta marken ligga i träda och bulkköpte jordbruksprodukter som sedan förstördes. Den senare metoden används än i dag i USA. Ca. 40 procent av apelsinerna som produceras köps upp och förstörs.

Föga överraskande har EU liknande program. Enligt följande notis i Hbl har unionen och finska staten ägnat sig åt så kallade interventionsköp, med vilket menas att myndigheterna köper upp stora mängder mejeriprodukter som sedan förvaras i fryslager i väntan på bättre tider. Syftet är att hindra att producentpriset, alltså det pris bonden får från att sjunka.

Enligt undersökningarna har producentpriset på mjölkprodukter nära nog halverats, vilket givetvis är oacceptabelt för de europeiska bönderna. För att skydda dem har EU köpt mjölkprodukter för ca 600 miljoner euro. Därtill kommer givetvis kostnaderna för att förvara mjölken, smöret, osten och allt annat. På EU nivå uppgår kostnaderna till hundratusentals euro per år, om inte miljoner. Enligt planen skall dessa lagrade produkter säljas ”när marknaden tillåter”. Låga priser är alltså marknadens sätt att förbjuda försäljning av en viss vara. Som konsument är jag inte riktigt av samma åsikt.

Inte ens med bästa välvilja kan man tycka att planen är intelligent. För det första så köper alltså myndigheterna upp smöret och mjölken med skattepengar till ett pris som är mycket högre än gällande marknadspris. Strike one för skattebetalarnas del. Sedan förvaras de köpta produkterna i dyra fryslager. Strike two för skattebetalarna. När sedan marknaden ”tillåter” säljs dessa upptinade produkter, vilket antingen betyder att skattebetalarna betalar marknadspris för varor som är under marknadskvalité, eller så säljs produkterna på förlust. Oberoende tvingas skattebetalarna att köpa varor som de redan har betalat 600 miljoner euro för. Strike three för skattebetalarna. Grädde på moset är förstås att konsumenterna, under tiden då produkterna ligger i lager och väntar på att marknaden ”tillåter” försäljning, betalar ett högre pris för mjölkprodukter än vad de skulle göra om inte myndigheterna hade ägnat sig åt interventionsköp till att börja med.

Maken till inkomstöverföring från en grupp (konsumenter/skattebetalare) till en annan (bönderna) får man leta efter. Eller ja, faktiskt inte. Både i Finland och i EU är jordbruksstödet en av de största enskilda utgiftsposterna och hetaste politiska frågorna. Inte nog med att dylika stöd och subventioner är oerhört dyra mätt i direkta kostnader, de utgör också effektiva hinder mot import från tredje världen. Det betyder att konsumenterna inte får njuta av de lägre priser som denna import skulle innebära, samtidigt som vi ger u-landsbistånd för att avhjälpa fattigdomen som vi själva genom dessa handelshinder i hög grad bidragt till. Om inte detta är vansinne så är jag en fullständig vettvilling.

Bästa någonsin oktober 10, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik.
6 comments

Om ni inte redan har den, köp Ålandstidningen i dag (fre 10 okt) och slå upp sidan 18. Då får ni läsa en glugg som enligt en kollega till mig ”är den bästa glugg jag någonsin läst. Den förklarar allt som är fel med den amerikanska ekonomin”. Får inte missas.

Tomt prat augusti 30, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik.
2 comments

Ålands radio, den 14 juni 2007: 

Uppstartperioden är över och Air Åland har slutat blöda pengar. Man har fördubblat antalet avgångar på Helsingforslinjen och håller lägre priser idag än Finnair och European Express gjorde för två år sedan, och man räknar med att göra vinst under det nuvarande budgetåret.

Ålandstidningen, idag:

Fredagens bolagsstämma för Air Åland behandlade ett sorgkantat bokslut. För perioden första april 2007 till sista mars 2008 visar flygbolaget på en förlust på 434.507 euro.

.