jump to navigation

If they can do this, what can’t they do? oktober 29, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Frivilligt samarbete, Naturliga rättigheter, Paternalism, Rättighetskränkningar.
2 comments

The demands for quotas in the boardrooms of publicly listed companies have been voiced for many years, but are becoming increasingly shriller. The arguments on both sides have remained largely the same from the beginning. Those who favour it cite the need for cancelling out the supposed institutional sexism, i.e. that women aren’t being nominated to the boards simply because they are women. Those who oppose it cite the right of the owners do decide themselves who sits on the board, and that quotas will undermine the credibility of the women who actually get on the boards.

While I certainly acknowledge the arguments of the “against”-people, I think the focus is much too narrow. The real question is this: If the government can mandate a gender-based quota in the boardrooms of a specific group of companies (i.e. publicly listed), what can’t they do? Now I freely admit I don’t pay that close attention to public discourse on this topic, so if this question has been raised, mea culpa. But I haven’t heard it. And in my opinion, it is the central one.

Another question is this: based on what authority could the government make such a law? What specific provision in the current legal code gives the government this authority? I would be grateful if the advocates for gender quotas could provide the answer.

Returning to the initial question. If we acknowledge that the government indeed has this authority, where does it end? If it can enact gender-based quotas, then why not other kind of quotas? If it can enact quotas for publicly listed companies, then why not for private companies, private organizations, clubs or any other private association, such as a football club? And if it can enact quotas for board of directors, then why not for the executive management board, regional management teams etc? And what about foreign companies? If a foreign group’s parent company’s board does not meet the enacted quotas, can the government order that group’s local subsidiary to seize operations?

I know, or at least hope, that most of you reading this instinctively thinks NO to most of these hypothetic questions. But what is that NO based on? If the gender-quota is allowed, there is no non-arbitrary line to be drawn. Hence the initial question. If we allow that, then what possible grounds do we have to oppose what naturally follows?

The same question is of course applicable to everything the government does. If a 35% tax rate is okay, then why not 45%, 65% or 95%? If one kind of state monopoly is okay, then why not another? If some professions require government license, then why not all professions? I think you get my point.

Government is the embodiment of arbitrariness and relativism. There are no principles because there can’t be any. Everything is decided on a whim, a (necessarily false) presumption of knowledge, with the inevitable consequence that every decision is subject to change at any moment. The effect this has and has had on people is dire, but that is a topic for another day.

Annonser

The World is Lost juli 23, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Ekonomisk historia, EU, Frivilligt samarbete, Interventionism, Korruption, Politik och samhälle.
3 comments

There really aren’t any reasons to be optimistic about this world of ours. We’re heading towards a complete economic meltdown, and nothing can be done about it. It might take a decade or two, who knows, but at some point the debt that keeps accumulating will hit critical mass. Then something, anything, will trigger the collapse and all hell will break loose. One can of course hope that we’ll come out of the disaster wiser and with sounder morals, but, really, is there any reason to think we will? Complete social collapse and global war seem far more probable.

Evidence of moral and societal decay is everywhere. Take the rise of Trump, for instance. He is most certainly the most hated, despised and ridiculed candidate for president in world political history. Decried as the worst thing ever to befall the US.

Really? Worse than the fascist warmonger and mass murderer Hillary, who’s never met a military intervention she didn’t like or missed an opportunity to commit genocide? Worse than the fascist warmongers and mass murderers Obama, Bush II, Clinton, Bush I etc? These are our moral standards now? It is okay to kill Muslims by the hundreds of thousands and to wreck their countries, but absolutely forbidden, forbidden I tell you!, to speak critically about them? Kill, maim and plunder at your pleasure, but don’t say mean things! Peoples’ feelings can get hurt!

What can you say to that other than to quote Ben Shapiro: I care nothing about your feelings.

Brexit. The thing that couldn’t happen, that mustn’t happen. But it did. The horror, the shame, the never-ending pain. The reaction of the Remainers, particularly that of the millennial generation, who cry and bleat on the streets about how they love the EU, is horrifyingly instructive.

What kind of a moral black hole must you be to cry about the possible exit from a €150 billion moral monstrosity, ruled by some of, if not the worst people in Europe? Well, if you have grown up being taught and believing that everyone else owes you everything you want, that you are entitled to everything you can dream of simply by being alive, then yes, I can understand your tears. And I couldn’t care less about them. And if you really think you need a €150 billion moral monstrosity for the free movement of things, or to keep the peace in Europe, you are an ignorant idiot and deserve every ounce of pain you feel.

Speaking of free movement. It is claimed tat we need immigrants to come and work and pay taxes to pay for our aging population, because the natives, in lack of a better word, don’t have enough children. Maybe that is the case, but what could possibly be a more abysmal failure than a society, in which people don’t want to procreate anymore? Seriously, how dysfunctional must a society become for that to happen? Has anyone of our ruling classes pontificated on this?

While the subject of the free movement of people might be a topic for another day, one can’t help noticing that this free movement is rather one-sided? People tend to move a lot more in one direction than the other. Is this a mere coincidence, or are there explanations for this apparent imbalance? Well, of course there are. It’s all about white racism, colonialism, slavery. To even suggest anything else is a punishable offense.

Which brings us to the greatest injustice in this world, indeed, the root of all evil. White men with their damned white male privilege and cursed patriarchy. Almost everyone is encouraged to be proud of their heritage and their culture, except white people of the West. White pride equals white supremacy with all that entails. Do a wikipedia search on Black Pride, then White Pride, just for fun, and you’ll see.

Slavery, open-ended bigotry, the institutional and legal oppression of women, children and minorities of every kind has been part of human society since the very beginning, in every single place on the planet. And much of it still is, in many places in the world, in many cultures and civilizations around the globe. But there is one culture and civilization though, in which most if not all of it is glaringly absent. Care to take a guess on which one?

Today, everything is a human right. Except property right. That is a right you don’t have. You have the right to education, healthcare, living wage, paid vacation, paid parental leave…well, pretty much whatever you feel you need in order to have a “decent life”. But you can’t really own anything. Not what you make, not what you earn, not what you inherit, not what you are given. You may keep a portion of it of course, but you have no say in how large that portion is. Can be anything from all to nothing.

If you take action to keep a larger portion of it, you are publicly shamed and punished. You see, to want to keep what you earn, what you’ve worked for, is greedy. To demand the property of someone else for your own benefit is just exercising your human rights.

The only future for a world like this is a future not worth having. One can hope that people find their way to value peace, private property, and voluntary exchange and cooperation. One can hope, but I’m not holding my breath.

The terrorists always win november 17, 2015

Posted by Kaj Grüssner in Frivilligt samarbete, Interventionism, Kultur, Politik och samhälle.
add a comment

The reactions to the attacks in Paris were expected. People all over the Western world are outraged, and the politicians fall over themselves in expressing their grief and horror and their sympathy with the French. There is no reason to doubt that the ordinary people who sport a French flag on their profile pictures on Facebook are sincere. The politicians, on the other hand, are a different matter.

It is difficult to believe that people like Kerry, Obama or the Repbulican hopefuls actually care about the people who were killed and injured in the attacks. After all, a hundred plus dead and hundreds injured is everyday life throughout the Middle East, thanks in large part to the constant bombing and meddling by Western powers. That has never bothered them.

We shouldn’t forget that the US is not the only country that is involved in the Middle East. France lead the NATO campaign to oust Muammar Gaddafi in Libya, is very much involved in the Syrian civil war, and has of course a long history of meddling in that region, as well as in Africa.

Correlation does not always mean causation, but it is hardly a coincidence these attacks don’t seem to happen in Switzerland, the Nordic countries, Eastern Europe, or even Canada. And that is not because of round-the-clock, all-encompassing NSA style surveillance, certainly not in the Nordics. Instead, these attacks seem to take place in countries like the US, the UK and now France, all of which are deeply involved in the affairs of Arab nations.

Whenever an attack such as this takes place, the disconnect between what the politicians say and what they do couldn’t be bigger. They always say that the terrorist won’t win, that we will not be ruled by fear, but will persist in holding to our values of freedom, openness and tolerance. Obama spoke about this as the “universal values we all share”. I presume that by “we”, he means the West. But what does actually happen?

The first thing French president Hollande did was to close the borders and declare a state of emergency, with the complete suspension of all civil liberties. The French police can enter any home at will and arrest anyone at will. The French army is deployed on the streets of Paris. In the US, the Patriot Act, which was already drafted, was passed shortly after 9/11.

And thus the terrorists win. The first response of the West is to curtail the civil liberties we supposedly hold so dear. The politicians declare a state of war, as Hollande did, telling the world that they will prosecute this war without mercy. Many other political leaders echoed this sentiment, eagerly speaking about fighting the war against terrorism and extremism. Just like the US fights wars against terrorism and drugs, among other things.

This transition from praising our universal values of freedom to declaring a state of war is important. It allows the politicians to profess their support for liberty, only to enact the complete opposite policies as part of fighting this war. Naturally, no leader says whom they are going to fight, let alone how the war will be prosecuted and how the war is supposed to be won.

And because we are now at war, criticism of the government its polices is treason. To object to the curtailment of civil liberties, to oppose the increased powers requested by the surveillance bureaucracy, is to sympathize with the enemy. We must give up our rights for the sake of security. The same story all over again, and it seemingly always works.

Nobody ever stops to think about this means. To be sure, ISIS is no fan of civil liberties. Nor are the mullahs in Iran or the royals in Saudi Arabia. The society these terrorists and extremists envision is one of total control of the population, with no respect for life, liberty or property. To be fair, many Western countries don’t seem overly concerned with that either, but the way we typically respond to these terror attacks is to make our societies more like theirs. How is this not letting the terrorists win?

If we actually want to win, whatever that means, the only logical response would be to pull out of the Middle East entirely, to stop interfering in their internal affairs and above all stop occupying and bombing their countries. Our governments should stay out of there, and instead promote free trade. And instead of surrendering our liberties, we should embrace them.

Minding our own business politically and militarily, promoting the individual over the state, encouraging trade with everybody who wants to do business with us, that is how we win. Until we accept this fact we will always lose to the terrorists.

Den bestulna löntagaren januari 19, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Frivilligt samarbete.
7 comments

En av den marxistiska propagandans mest centrala budskap är att löntagarna blir bestulna av sina arbetsgivare, de giriga kapitalisterna. Grunden för påståendet är att kapitalisterna berikar sig själva på det mervärde arbetarna producerar. Då företagen gör stora vinster blir kapitalisterna rika, men arbetarna får inte ta del av kakan. De får sin lön och inget mer, oavsett hur mycket mervärde de producerar. Man skulle ju tycka att hela den här tankegången är absurd och befängd från början till slut, men den är faktiskt inte så ovanlig. Därför skall jag förklara varför jag tycker att den brister.

För det första. Det är företagaren som bär risken för hela projektet. Han kommer på en affärsidé. Därefter investerar han antingen egna eller lånade pengar i projektet och försöker få det att funka. Den eventuella vinst företaget gör är den avkastning han får på sitt investerade kapital och utförda arbete. Eftersom det är han som stått för investeringen är givetvis avkastningen från den samma hans och ingen annans. Samma sak gäller om han gör förlust. Den är hans och ingen annans, han kan inte kräva att någon annan betalar hans skulder.

För det andra. En arbetare säljer sin arbetskraft. Han sätter ett pris på den tid och den kunskap han besitter, vilken han säljer till arbetsgivaren i form av arbete. Värdet av sitt arbete bestämmer han själv. Anser han att arbetsgivaren erbjuder tillräcklig lön (tillräckligt högt pris), så säljer han. Det gör han för att han värderar de pengar han får högre än den tid han ger upp. I allt väsentligt kan han likställas med en leverantör. Att hävda att en arbetstagare har rätt till en del av vinsten för att han bidragit med sitt arbete, är som att hävda att en leverantör har rätt till en del av vinsten eftersom att han bidragit med råvaror som behövs i produktionen. Varken arbetaren eller leverantören har rätt till något annat än den överenskomna betalningen.

För det tredje. Resonemanget utgår som sagt från att arbetarna har en lika stor rätt till vinsten som företagaren. Det betyder att om företaget, efter att ägaren fått sitt, uppvisar en vinst skall den delas lika mellan ägare och anställda. Om ägaren tar även detta överskott utöver ”sin beskärda del”, stjäl han från arbetstagarna. Enligt denna logik borde ju arbetarna ha del i företagets förlust också. Det vill säga, om företaget går på minus borde alla arbetstagare betala tillbaks en del av sin lön, så att nollresultatet uppnås. Av någon konstig anledning har jag aldrig hört någon kräva det.

För det fjärde har resonemanget historiskt utgått från en mycket specifik arbetargrupp: produktionsanställda. Alltså de som jobbar i fabriker, gruvor och övriga produktionsanläggningar. Administrativa arbetare, som t.ex bokförare, sekreterare, löneräknare och så vidare brukar inte inkluderas, eftersom de inte deltar i den faktiska produktionen (med vilket menas att de inte gräver upp kol eller skruvar fast muttrar). Det här har man försökt vrida till att alla arbetare skapar mervärde genom sin blotta existens. Givetvis stämmer inte detta, eftersom det i så fall skulle betyda att vinsten skulle öka i takt med nyanställning i all oändlighet, vilket den förstås inte gör.

Där var några invändningar, man kan nog säkert göra flera. Viktigast är dock enligt mig att förstå att arbetaren säljer sin arbetskraft precis på samma sätt som elbolaget säljer sin el. Om den liknelsen blir för svår kan man säga att arbetstagaren hyr ut sin arbetskraft på samma sätt som fastighetsbolaget hyr ut sina lokaliteter. Arbetaren har ingen del i företagets vinst eftersom han inte varit med och investerat i företaget. Han har alltså ingen rätt till investeringens avkastning, varför han heller inte kan tvingas betala för en eventuell förlust. Avkastningen (eller förlusten) tillkommer endast de som investerat och ingen annan.

Den goda och onda kapitalismen november 12, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Frivilligt samarbete, Interventionism, Privatiseringar.
21 comments

Av alla de ismer som brukar dyka upp i politiska debatter är kapitalismen utan tvekan en av de mer kontroversiella. En av orsakerna till det är dess tudelning. Andra politiska ismer, som kommunism och fascism, saknar samma kontrovers i och med att det inte finns så mycket oenighet om vad de betyder och innebär. En av de svåraste sakerna som finns inom politisk debatt är att förklara skillnaden mellan ”ond” och ”god” kapitalism. Lyckligtvis har den mycket omtvistade golfbanan i Godby givit oss ett hemnära, konkret exempel på vad som libertarianer kallar för ond kapitalism.

Under de senaste två veckorna har de åländska turistföretagarna gått man ur huse för att förmå regeringen att äntligen få igång byggandet av golfbanan i Godby. Man har fört fram emotsägliga argument om de vid det här laget sägenomspunna kringeffekterna, om hur bra det vore för hela det åländska samhället om banan byggdes. Och eftersom det vore så bra för det åländska samhället är det just landskapet (skattebetalarna) som skall stå för notan. En av de ivriga företrädarna för det åländska näringslivet sade det rent ut. Från näringslivet sida vill man inte satsa sina egna pengar, även om man nog förstås skulle ha råd, eftersom så mycket av vinsten skulle komma andra än själva golfbanan till godo. Dvs golfbanan skulle i sig självt inte göra mycket vinst, men alla omkringliggande företag som restauranger, vandrarhem, butiker osv skulle tjäna storkovan. Golfbanan är därför enligt företagarna en infrastruktruell satsning, alltså helt tydligt något för det offentliga.

Det är enkelt att belysa det skenheliga och motsägelsefulla i företagarnas utlåtanden. Alla investeringar och allt företagande har kringeffekter, och värdet av dessa är i det närmaste omöjligt att mäta objektivt. Därför kan man å ena sidan hävda att samtliga investeringar och allt företagande borde skötas av staten, å andra sidan hävda att det där med kringeffekter är ett tomt argument. Vad som också ter sig märkligt är hur man som företagare företagare kan hävda att det inte vore lönsamt att själv bekosta bygget, om man faktiskt tror att golfbanan både själv skulle gå med vinst, och dessutom bringa in massor av pengar till de omkringliggande företagarna.

Det som kommit fram i golfcirkusen är ett praktexempel på den onda kapitalismen, dvs det som händer då företag hoppar i säng med staten. Näringslivet förmår staten att bygga en golfbana som de tror att kommer att gynna dem. Andra exempel är protektionsistiska åtgärder, som importtullar och etableringshinder, som staten lagstiftat om på uppmaning av det inhemska näringslivet. Listan kan göras lång.

Om dylika projekt istället drivs av privata investerare undviks problemet med att behöva påvisa en viss mängd positiva ringeffekter hos andra. Istället kan varje enskild aktör göra en egen uppskattning på värdet som golfprojektet skulle ge just dem och därigenom kunna beräkna hur mycket de skulle vara villiga att understödja investeringen. Visst kan en del aktörer vara ”snåla” och vägra investera upp till uppskattningen av värdet de skulle få av investeringen. Men man måste komma ihåg att alla investeringar är riskfyllda och ingen har rätt att tvinga in andra i en investering bara för man själv tror att det är en god investering. Det är bättre att övertyga andra aktörer med goda argument och egen handling än att tvinga dem att betala mot deras vilja med hjälp av skattmasen.

Ledare om framtida Åland juni 25, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Frivilligt samarbete, Hembygdsrätten, Val 2007, Välfärd.
6 comments

Har skrivit dagens huvudledare i Ålandstidningen som handlar om hur jag vill att framtida Åland skall se ut.

Det måste vara radion april 5, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik, Frivilligt samarbete.
54 comments

Det är tänkt att jag skall vara med i Åland Idag i Radio Åland i eftermiddag där Rockoff skall diskuteras. För den som inte har en radio går det att lyssna på programmet, som startar 16.15, via Radio Ålands hemsida.

Programmet sänds även i repris på söndag klockan 14.30.

En sådan seger till och vi är förlorade april 5, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Frivilligt samarbete.
add a comment

Niklas Lampi skriver i en ledare att det faktum att staden och Dennis Jansson nu kommit överens om en lösning som innebär att Rockoff kan hållas, är ett tecken på att ett bättre samarbetsklimat mellan staten och den privata sektorn kanske håller på att uppstå. Till viss del håller jag med om att staten och den privata sektorn bör kunna samarbeta. Jag håller dock inte med om att sättet staden löst Rockoffrågan lovar mer i form av bra samarbete mellan det offentliga och privata näringsidkare.

Anledningen till min skepticism är givetvis att den typ av ”samarbete” som nu sett till att Rockoff blir av, där staden går med på att betala ut stöd, inte direkt är någon bristvara. Detta samarbete är tvärtom mycket vanligt, och går vanligtvis till på följande sätt: staten tar någons pengar och ger dem till en näringsidkare (vilket är fallet i Rockoffrågan); eller, staten tar näringsidkarens pengar och ger dem till någon annan. Sådant ser vi varje dag, och det är knappast något positivt.

Det jag helst skulle ha sett när det gäller samarbete, är att de privata aktörer som påverkas av Rockoff själva skulle ha kommit överens, utan att blanda in staden. Det vill säga, att Dennis Jansson och alla andra som har ett intresse av att se till att Rockoff blir av, skulle ha samlat ihop pengar och gett dem till Rockoffs grannar i utbyte mot att de inte polisanmäler festivalen.

Eller, att alla de som vill se en festival, helt enkelt frivilligt skulle ha bidragit med stöd som skulle ha gjort att festivalen skulle ha kunnat hållas på torget, istället för att staden nu tvingar alla, även de som bor grannar med torget och inte alls vill ha någon festival där, att vara med och betala. Den riktiga bristvaran är inte samarbete mellan den privata och den offentliga sektorn, utan frivilligt samarbete inom den privata sektorn.

Underhåll av busskurer (mer spännande än det låter) augusti 4, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Frivilligt samarbete.
3 comments

I en artikel i gårdagens Ålandstidning tas skötseln av Ålands busskurer upp. Bland annat skriver artikeln att det är, i Joamala, upp till dem som utnyttjar busskurerna att sköta underhållet. Tidningen citerar den tekniska chefen i Jomala Michael Lindbäck:

Det är upp till dem som utnyttjar kuren att se till att den är i skick […] Skall den bara underhållas blir det att ta hammare, spik och brädor.

Ålandstidningens reporter frågar om inte detta är synd och det håller Lindbäck med om. Artikeln skriver även om Eckerö där byalaget har hand om busskurerna. Där fungerar allting tydligen jättebra, och ordföranden för byalaget säger att han ”inte hört att det skulle ha varit några problem, varken att de skulle varit utsatta för vandalism eller vara snuskiga”.

Jag tycker inte detta är synd, faktum är att jag tycker det låter jättebra! Iden att de som utnyttjar offentliga utrymmen (såsom parker, busskurer, badstränder, fotbollsplaner) själva står för underhållet av dessa är en genialisk ide.

Detta system, har jag fått berättat för mig, anammas tex i New Hampshire i USA där människor får adoptera offentliga plaster och se till att de ser snygga ut. Genom att låta de som utnyttjar en offentlig plats sköta underhållet, kan man båda hålla nere skatterna och vandalismen, eftersom få ungdomar får för sig att slå sönder en busskur som deras pappa måste betala underhållet för. Dessutom kan människor själva bestämma hur mycket som bör läggas ner på en busskur: om de verkligen behöver en i plexiglas med fint tak, eller om de nöjer sig med en stolpe. Det är en helt annan sak när det gäller ens egna pengar.

Anledningen till att det inte fungerar i Jomala, och på vissa andra ställen, är att det inte finns en tydlig ansvarfördelning och att människor är så vana att kommunen skall ta hand om saken. Se bara på byalagen på landsbygden som sköter om underhållet av busskurer, fiskevatten (genom utplantering av yngel och försäljning av fiskekort), byggande av vägar, plogning av vägar på vintern (vår stugväg plogas tex mot betalning av byalaget), osv. Vi har verkligen något att lära av våra landsbygdskommuner och deras byalag!

Jag är fullt övertygad om att detta skulle kunna fungera i Mariehamn och Jomala också. Tex är jag övertygad att mitt gamla kvarter, i Västa Ytternäs, skulle kunna ta hand om skötseln av fotbollsplan, spolning av is på vintern, lekparken och busskuren bara det gjordes klart att det är deras ansvar. Jag minns när jag var liten och det ordnades kvartersfester och liknande; idag är alla så vana med att kommunen eller staten skall få något att hända att vi har blivit passiva. Jag tycker det är dags att vända denna utveckling och själva ta på oss ansvaret att underhålla de busskurer vi utnyttjar.