jump to navigation

Stödåtgärderna och stimulanspaketen tar aldrig slut augusti 3, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, EU, Handel, Interventionism, Politik och samhälle.
add a comment

Ibland känns det som att man lever i en alternativ verklighet i vilken gårdagens vansinne är dagens dygd. Idag är Franklin D. Roosevelts ekonomiska program, även känt som New Deal, noga dokumenterat och föremål för en stor mängd böcker, avhandlingar och artiklar. Ett av New Deals genomgående teman var att hindra att priserna på jordbruksprodukter rasade i takt med övriga priser. Ett mål som fortfarande dominerar den ekonomiska politiken i väst.

De federala myndigheterna använde sig av flera metoder för att göra detta. En av de mer motbjudande åtgärderna var att skicka federala agenter land och rike runt för att helt sonika avrätta boskap som sedan fick ligga och ruttna. Opinionen vände sig dock ganska snabbt mot denna vederstyggelse, varefter man övergick till mindre synliga metoder. Man började betala bönder för att låta marken ligga i träda och bulkköpte jordbruksprodukter som sedan förstördes. Den senare metoden används än i dag i USA. Ca. 40 procent av apelsinerna som produceras köps upp och förstörs.

Föga överraskande har EU liknande program. Enligt följande notis i Hbl har unionen och finska staten ägnat sig åt så kallade interventionsköp, med vilket menas att myndigheterna köper upp stora mängder mejeriprodukter som sedan förvaras i fryslager i väntan på bättre tider. Syftet är att hindra att producentpriset, alltså det pris bonden får från att sjunka.

Enligt undersökningarna har producentpriset på mjölkprodukter nära nog halverats, vilket givetvis är oacceptabelt för de europeiska bönderna. För att skydda dem har EU köpt mjölkprodukter för ca 600 miljoner euro. Därtill kommer givetvis kostnaderna för att förvara mjölken, smöret, osten och allt annat. På EU nivå uppgår kostnaderna till hundratusentals euro per år, om inte miljoner. Enligt planen skall dessa lagrade produkter säljas ”när marknaden tillåter”. Låga priser är alltså marknadens sätt att förbjuda försäljning av en viss vara. Som konsument är jag inte riktigt av samma åsikt.

Inte ens med bästa välvilja kan man tycka att planen är intelligent. För det första så köper alltså myndigheterna upp smöret och mjölken med skattepengar till ett pris som är mycket högre än gällande marknadspris. Strike one för skattebetalarnas del. Sedan förvaras de köpta produkterna i dyra fryslager. Strike two för skattebetalarna. När sedan marknaden ”tillåter” säljs dessa upptinade produkter, vilket antingen betyder att skattebetalarna betalar marknadspris för varor som är under marknadskvalité, eller så säljs produkterna på förlust. Oberoende tvingas skattebetalarna att köpa varor som de redan har betalat 600 miljoner euro för. Strike three för skattebetalarna. Grädde på moset är förstås att konsumenterna, under tiden då produkterna ligger i lager och väntar på att marknaden ”tillåter” försäljning, betalar ett högre pris för mjölkprodukter än vad de skulle göra om inte myndigheterna hade ägnat sig åt interventionsköp till att börja med.

Maken till inkomstöverföring från en grupp (konsumenter/skattebetalare) till en annan (bönderna) får man leta efter. Eller ja, faktiskt inte. Både i Finland och i EU är jordbruksstödet en av de största enskilda utgiftsposterna och hetaste politiska frågorna. Inte nog med att dylika stöd och subventioner är oerhört dyra mätt i direkta kostnader, de utgör också effektiva hinder mot import från tredje världen. Det betyder att konsumenterna inte får njuta av de lägre priser som denna import skulle innebära, samtidigt som vi ger u-landsbistånd för att avhjälpa fattigdomen som vi själva genom dessa handelshinder i hög grad bidragt till. Om inte detta är vansinne så är jag en fullständig vettvilling.

Annonser

Det politiska spelet som aldrig tar slut augusti 8, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Byråkrati, Handel, Politik och samhälle.
add a comment

Vår finansminister Jyrki Katainen vill slopa förbudet mot söndagsöppet för stora butiker. I Finland är det nämligen bara närbutiker som får ha öppet på söndagar. Hur det överhuvudtaget kan vara reglerat när och hur en butiksägare får betjäna sina kunder är förstås fullständigt obegripligt, men så har det i alla fall varit är fortfarande. Som vanligt har denna slice av fascism motiverats av behovet att skydda någon, i det här fallet arbetarna. Dessa behövde tydligen statens skydd mot de stora varuhusen som girigt nog ville sälja sina varor även på söndagar. Lyckligtvis satte staten stopp för detta så att arbetarna inte måste jobba på söndagar. Att det skulle vara småbutikerna, dvs alla k-butiker, s-butiker och liknande som lobbat fram och framför allt lobbat kvar denna oacceptabla kräkning, är det nog ingen som vågar säga högt.

Hursomhelst vill alltså Katainen slopa denna orimliga lag, men arbetsminister Tanja Cronberg är föga överraskande inte särskilt pigg på idén. I Hbl säger hon att

För närvarande utreder vi olika frågor gällande handeln varav söndagsöppet är en. Utgångsläget är att vi vill varken skärpa eller luckra upp de nuvarande reglerna. Vi vill utreda vilka effekter en ändring i till exempel öppethållningstiderna skulle föra med sig och göra ett beslut därefter

Hon vill alltså varken luckra upp eller skärpa de nuvarande reglerna. Hur i hela fridens namn kan man ha det som utgångspunkt? Översatt till ren svenska säger hon ”utgångsläget är att vi bibehåller status quo”. Okej, hon vill inte ändra på något, men ändå skall det tillsättas utredningar som skall forska fram vad eventuella ändringar, som hon alltså inte ämnar genomföra, skulle ha för effekt. Snacka om att skapa onödigt jobb, för att inte tala om slöseri med skattepengar. Vad månne händer om man liberaliserar lagstiftningen? Jo, konkurrensen ökar då småbutikernas söndagsmonopol slopas. Det borde väl vara välkommet, inte minst med tanke på att k- och s-kedjornas dominerande marknadsställning varit föremål för mycket diskussion på senare tid. Cronberg säger dock att det är klart att reglerna om söndagsöppet måste klarläggas, eftersom det står i regeringsprogrammet. Vad ordet ”klarlägga” betyder vet hon dock inte ännu. Man blir ju mållös. Det här är alltså vår arbetsminister.

Ännu mindre överraskande är handels- och industriminister Mauri Pekkarinens motstånd mot liberalisering. Det är alltså samma minister som vill införa windfall taxes på energibolagens ”oförtjänta” vinster. Vad som menas med oförtjänta vinster är det ingen som vet, men antagningsvis har det att göra med de stora euromässiga vinster som energibolagen gjort tack vare det höga oljepriset. Att det största energibolaget (Fortum) är statligt gör ju saken lite pikant, för att inte tala om att energimarknaden överhuvudtaget är en överreglerad, skyddad kartell som till största del består av offentligtägda bolag. Där har vi alltså vår handels- och industriminister.

Vår statsminister då? Jo, han har skapat rubriker med sitt förslag att införa borgmästarval i kommunerna för att öka intresset för kommunalpolitik. Exakt vad det skulle leda till är givetvis oklart, som alla politiska förslag, men sannolikt skulle det leda till att kommundirektörerna, som alltså är tjänstemän som väljs av kommunfullmäktige, får stiga åt sidan. Tjänstemannakåren har protesterat högljutt mot förslaget, vilket man kan förstå, eftersom de riskerar att förlora sina jobb. Men statsministern håller fast vid att idén är god, eftersom kommuninvånarna bör ha direkt kontroll över vem som styr och ställer över dem. Statsministern (politiker) vill alltså byta ut kommundirektören (tjänsteman) mot en borgmästare (politiker), något som yrkeskåren (tjänstemän) motsätter sig. Är det inte underbart? Nu skall man alltså lösa problemen i kommunerna genom att byta ut tjänstemän mot politiker, vilket har lett till att politikerna och tjänstemännen har hamnat i luven på varandra. Och det här var alltså tänkt till att göra allvar av den fars som nu är kommunalpolitik. Det tar aldrig slut…aldrig någonsin.

Snedvriden syn på historia och utveckling december 2, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Ekonomisk politik, Handel, Interventionism.
21 comments

Ett av de mest tacksamma ämnen man som journalist kan forska i är vad vårt så kallade välstånd bygger på. Mycket på grund av att detta alltid leder till diverse ”chockerande avslöjanden” om hur de stackars människorna i Trejde Världen lider så att vi kan leva i överflöd. Senaste uttryck på detta är Niklas Lampis ledare baserad på Magnus Berglunds granskning i programmet Spotlight.

Här framställs den åländska sjöfarten som girig, kall och känslolös, och som utan skrupler utnyttjar de fattiga folken i Bangladesh och Indien genom att skicka sina fartyg dit för att skrotas. Naturligtvis åtnjuter inte arbetarna där samma rättigheter och löner som vi ålänningar, och miljön bryr man sig inte mycket om. Lagvidrigt är det, dessutom, eftersom det går mot internationella avtal. Men det är inte bara den åländska sjöfarten som är boven, utan hela det västerländska samhället eftersom vi tycker om att köpa billig spik och sällan frågar var den kommer ifrån.

Sådan här journalistik är i regel en säker vinnare inom yrkeskåren eftersom den också ger möjlighet att kritisera den råa kapitalismen och den ”fria marknaden”, vilket oroväckande många faktiskt tycks tro att existera någonstans i vår värld. I samband med dett brukas det också påpeka hur hemskt det var här i Europa under industrialimsmens första tid, då arbetare dog som flugor i fabriker och gruvor, eftersom samtliga arbetsgivare var för giriga och onda för att bekymra sig om arbetsplatssäkerhet och mänskliga löner. Därifrån brukar ropen efter ökad offentlig kontroll samt ökat utlandsbistånd inte låta vänta på sig alltför länge.

Inte helt överraskande förbises tämligen viktiga saker när man ger sig in på denna enkelväg. Vad som skedde under industrialismens första årtionden var ekonomisk utveckling. Det arbete som erbjöds krävde i det närmaste inga färdigheter alls, och det fanns ett enormt utbud på arbetskraft. Det stora utbudet berodde på att folk flockade in från landsbygden för att få arbete. Ungefär här brukar myten om hur de stackars människorna lockades till städerna med drömmar om jobb och rikedom, att de aldrig kunnat föreställa sig förhållandena på fabrikerna. Detta är inget annan än en myt. Folk flockade till fabrikerna och gruvorna eftersom de usla förhållandena till trots ändå var mycket bättre än livet på landet, vilket säger en hel del om den självhushållande landsbygdens romantiska idyll. Ingen tvingade dem att stanna i fabrikerna, det gjorde de frivilligt eftersom alternativet(den idylliska landsbygden) var så mycket sämre.

De så kallade sweat shops som västerländska storföretag har runt om i världen är i praktiken precis det som vi själva hade här i början av 1800-talet. Vad som skett här, men inte i Trejde Världen, är utveckling. Dagens säkra, fina fabriker och allt de övriga är följden av ekonomisk, teknisk och därmed samhällelig utveckling, och sådant tar tid. Den moderna arbetskraften är mycket mer utbildad nu än då, och därför mer värdefull och svårare att ersätta. Därför har också arbetsförhållandena blivit bättre. Arbetsgivarna har varken råd eller möjlighet att behandla sina arbetare som de gjorde för 200 år sedan.

Tyvärr har inte resten av världen nått dit ännu. Det kommer att ta en stund, och ju mer världsförbättrande politiker och aktivister lägger sig i, desto längre kommer det att ta. Den korruption och de inbördes strider som håller Afrika tillbaka är idag inte så mycket en följd av västerländsk imperialism under kolonialiseringens tidevarv som en konsekvens av den biståndspolitik som bedrivits kombinerat med protektionistiska handelshinder(skyddstullar, subventioner mm). Det ständiga inflödet av billiga lån och monetärt bistånd möjliggör och driver på inbördeskrig, eftersom det är den fraktion som har makten som får biståndspengarna. Dessa hamnar sedan på diverse bankkonton runt om i världen. Handelshindren gör det omöjligt för de fattiga länderna att bedriva en potentiellt mycket lukrativ export.

Vad är då lösningen? Man kunde börja med att låta utveckligen löpa fritt genom ökad frihandel och mindre politisk styrning. Tyvärr är sådana idéer inte särskilt populära, varken bland politiker, journalister eller main stream ekonomer.

Globalisering leder inte till ökade klyftor juli 7, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Handel, Insändare.
4 comments

Jag är tacksam för Johanna Westmans svar på min insändare, men jag håller inte med henne om att globaliseringen, ”medfört ökad polarisering och växande inkomstklyftor”. Detta oavsett om man talar om klyftor mellan eller inom länder. Bland annat har ekonomerna David Dollar och Aart Kraay på Världsbanken studerat sambandet mellan globalisering och inkomstföredelning i artikeln ”Trade, Growth and Poverty”. De har funnit att de länder som genomgått en liberalisering och ökat sin handel varken upplevt ökade eller minskade klyftor över lag. Dollar och Kraay drar slutsatsen att, ”det finns ingen systematiskt tendens där handel innebär ökade klyftor, vilket skulle kunna underminera dess positiva inverkan på tillväxt och fattigdomsminskning.”

Liberaliseringen har gett enorm tillväxt juli 3, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Handel, Insändare.
11 comments

Ledarskribenten Johanna Westman hävdar i en ledare (Hbl 2.7) att, ”den globala liberaliseringen av ekonomin har haft direkt negativa följder för ansträngningarna att reducera fattigdomen…” Hur hon kan komma till en sådan slutsats är för mig helt oförståeligt. Nästan all forskning pekar på att det just är liberaliseringen vi har att tacka för den enorma tillväxt och de stora framsteg i fattigdomsbekämpningen som för närvarande äger rum. Det var före denna liberalisering som fattigdomsbekämpningen gick på tomgång.

Vid början av detta sekel fördes det en ganska het globaliseringsdebatt. Många ställde sig frågande till om de omfattande liberaliseringar som genomförts skulle leda till högre tillväxt och komma de fattiga till del. Globaliseringskritikerna hade fel. Sedan år 2000 har den globala tillväxten varit enormt hög, och det är i första hand u-länderna som stått för denna tillväxt. År 2004 var till exempel tillväxten för de rika ekonomierna 3,4% medan u-länderna växte med 7,1%, vilket är den högsta siffran sedan 1970.

Som de flesta vet sker den största fattigdomsminskningen för närvarande i Kina och Indien. Dessa länder hör även till de ekonomier som liberaliserats allra mest de senaste årtiondena. Det Westman verkar föreslå är att fattigdomsbekämpningen skulle ha gått bättre om till exempel dessa två länder inte skulle ha liberaliserat sina ekonomier. Ett synnerligen absurt påstående.

Tillväxten och liberaliseringen är inte bara begränsad till Öst- och Sydasien. Efter att ha genomgått en viss liberalisering och demokratisering finns det nu även tecken på att Afrika söder om Sahara börjar visa livstecken vad gäller tillväxt och fattigdomsbekämpning. Efter två decennier av negativ eller ingen tillväxt, och ökande fattigdom, hade Afrika söder om Sahara år 2004 upplevt fem år av kontinuerlig och stabil tillväxt.

Det finns all anledning att vara optimist vad gäller fattigdomsbekämpningen i världen. Om bara friheten i världen fortsätter att öka kommer även tillväxten att göra detsamma. Då pekar det mesta på att den extrema fattigdomen helt kommer att försvinna under vår livstid.

Publicerad i HBL 7.7

Pengarna tillbaka juli 2, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Handel, Välfärd.
20 comments

Jag undrar om jag kan få pengarna tillbaka på min Hbl-prenumeration efter att huvudledarna fortsätter att dra dessa typer av fullständigt vansinniga slutsatser:

den globala liberaliseringen av ekonomin har haft direkt negativa följder för ansträngningarna att reducera fattigdomen…

Snälla ledarskribent. Mellan 1970 till 2000 har andelen extremt fattiga minskat kraftigt globalt sett. 1970 var 38% av jordens befolkning extremt fattiga och år 2000 var denna siffra 19%. Antalet extremt fattiga var år 1970 1,4 miljarder och år 2000 hade detta tal sjunkit till 1,2 miljarder. Trots att det idag bor 2,4 miljarder fler människor på jorden än för 30 år sedan, finns det 200 miljoner färre fattiga.

Liberalisering har gått fram med stormsteg den senaste tiden, och detta börja nu märkas. År 2004 var den globala tillväxten 4,1%, vilket är den högsta siffran på femton år. Det unika är att det är de fattiga länderna som står för denna tillväxt. 2004 var tillväxten för de rika ekonomierna 3,4% medan världens fattiga länder växte med 7,1%, vilket är den högsta tillväxten för u-länder sedan 1970.

Den stora fattigdomsminskningen och tillväxten sker för närvarande i Kina och Indien som efter att ha givit sina innevånare utökade ekonomiska fri- och rättigheter uppnått en helt fantastiskt tillväxt. Undrar om Johanna Westman skulle önska att dessa två länder skulle återreglera ekonomier? Det verkar vara budskapet.

Friheten och tillväxten är dock inte längre begränsad till Öst- och Sydasien. Efter två decennier av negativ tillväxt, eller ingen tillväxt alls, och kraftigt ökande fattigdom, hade år 2004 Afrika söder om Sahara upplevt fem år av kontinuerlig och stabil tillväxt. Kanske Johanna Westman skulle vilja återgå till 80-talets kaos som de överreglerade afrikanska länderna upplevede innan de började liberalisera och demokratisera?

Lärdomen man skall dra av den senaste tidens är att de länder som liberaliserat mest har växt snabbast och att den omfattande liberalisering som ägde rum världen över under 80- och 90-talet nu börjar bära frukt. Att beskylla liberaliseringen och friheten, som vi har att tacka vår välstånd för, är så bakvänt att jag knappt vet vad jag skall säga.

Det åländska företagsklimatet borde studeras mars 1, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik, Handel, Insändare.
4 comments

Niklas Lampi skriver i en ledare i onsdagens Ålandstidning (28.2) om de handelshinder som försvårar det ekonomiska utbytet mellan Åland och Sverige, och hur dessa har inneburit att det Åländska näringslivet har blivit alltmer inriktat på den finska marknaden. Detta har i sin tur inneburit att finskan har blivit ett allt viktigare språk inom det Åländska näringslivet, och att Åländska studenter väljer att stanna kvar på sina studieorter i Sverige. Lampi nämner att landskapsregeringen är medveten om problemet, men att väldigt lite har hänt än så länge.

Denna fråga handlar dock i först hand inte om språk (även om språk kan vara ett bra slagträ i debatten) utan om det Åländska företagsklimatet och hur lite som faktiskt görs för att förbättra det. Skattegränser, krav på näringsrätt, en komplicerad skattelagstiftning och ett omfattande anställningsskydd samt andra byråkratiska fällor gör att det idag är mycket svårt att etablera sig och bedriva näring på Åland.

Även om alla partier talar om att de vill förbättra företagsklimatet (inte minst för små företag), verkar det vara hopplöst att faktiskt komma till skott. Jag har dock ett mycket enkelt och konkret förslag som jag tror att i längden skulle hjälpa till att skapa ett mycket bättre företagsklimat på Åland. Det handlar helt enkelt om att studera var bristerna i det Åländska företagsklimatet ligger jämfört med andra länder, för att på så sätt få en klarare bild över vad som bör göras.

Varje år publicerar International Finance Corporation en rankning över de länder som har världens bästa (och sämsta) företagsklimat. Bland annat mäter man hur lätt det är att importera och exportera varor, anställa personal, betala skatt, ansöka om näringstillstånd hur väl äganderätten är säkrad och så vidare. Man tittar till exempel på hur många papper man måste fylla i när man vill importera eller exportera en vara eller starta ett företag, hur stora avgifter och hur lång väntetid som hänger samman med denna process, och så vidare.

Genom rankningen kan vem som helst lätt se vad vilka länder är bra och dåliga på. Finland ligger till exempel två i världen efter Hong Kong när det gäller lätthet att importera och exportera varor, medan man ligger på en 111:e plats när det gäller lätthet att anställa personal och en 75:e när det gäller att betala skatter.

Det skulle givetvis vara intressant att veta hur Åland skulle placera sig på denna lista. Klart är att vi skulle ligga långt efter Finland vad gäller att importera och exportera varor. De vet alla som någon gång beställt något från utlandet och tvingats tampas med skattegränsen. Samma sak med lättheten att få näringstillstånd och starta ett företag, där näringsrätten innebär en hel del pappersifyllande för utländska företag.

Mitt förslag är helt enkelt att landskapsregeringen, handelskammaren eller någon annan borde ta initiativ till att denna undersökning utförs även på Åland. På så sätt skulle vi få en klarare bild över var våra brister ligger och därmed vad som bör göras. Detta skulle vara ett verkligt slagträ i debatten. När vi sedan på sikt har åstadkommit en förbättring och kan uppvisa ett mycket bra företagsklimat i internationell jämförelse, kan vi använda detta för att marknadsföra Åland som ett investeringsobjekt.

Publicerad i Tidningen Åland 2.3.2007

Följ plånboken eller var lojal – valet är ditt januari 22, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Handel.
6 comments

I en insändare i Tidningen Åland (22.1) för en anonym skribent ett resonemang som jag anser är gravt felaktigt. Skribenten påstår att om vi Ålänningar skulle sluta bry oss om var en produkt är tillverkad, och istället alltid köpte det som var mest prisvärt, skulle arbetslösheten växa och den Åländska samhällsekonomin så småningom kollapsa. För att rädda den Åländska ekonomin från arbetslöshet och kollaps måste vi sluta upp med vår ”girighet” och handla Åländskt.

Att vi skulle kunna gynna den Åländska ekonomin genom att handla Åländskt, oavsett om det finns billigare alternativ eller inte, är förstås rent struntprat. Om detta skulle vara sant skulle vi kunna gynna den Åländska ekonomin enormt genom att uteslutande handla varor som producerats på Åland. Mobiltelefoner, datorer, ananas, kakao, allt Made in Åland.

Men varför stanna där? Varför skall Mariehamn ”gynna” andra kommuner? Varför skulle inte alla Mariehamnare uteslutande kunna handla saker som gjorts i stan? Eller varför skulle inte alla Västernäsare bara kunna handla saker som gjorts i Västernäs, och på så sätt förhindra att produktionen av datorer, bilar och så vidare hamnade i Östernäs? Eller varför handla med någon annan överhuvudtaget? Varför inte bara göra allt man behöver själv (bilar, datorer, mat, mediciner) och på så sätt förhindra att andra personer tar ens arbetstillfällen och inkomster?

Saken är givetvis den att vi vinner på att specialisera oss på det vi är relativt bra på och byta till oss resten. Detta gäller både för individer och hela samhällen. Jag är bra på att forska, och byter min forskning mot allt annat jag behöver. Åland är bra på vissa saker (rederiverksamhet, onlinespel, turism, chipstillverkning) och byter till sig saker som andra kan producera billigare (ananas, mediciner, datorer, ekomjölk).

När vi handlar en produkt från utlandet som är billigare än det Åländska alternativet är eller skulle vara, är vinsten dubbel. Vi får en billigare produkt (vilket uppenbart är bra) och vi frigör även resurser som kan användas för att producera något annat som vi är relativt bättre på. När du är illojal mot de Åländska företagen gör du själv en vinst genom att du betalar ett lägre pris, men också samhället vinner i och med att Åland kan sluta producera det som andra kan producera billigare.

Huruvida du till exempel köper åländsk eller svensk mjölk gör förstås varken bu eller bä i fråga om den framtida tillgången på arbetsplatser på Åland. Om du köper svensk mjölk för att den är billigare, vilket leder till att den Åländska mjölkproduktionen läggs ner, kommer du att få mer pengar över till annat och arbeten kommer att skapas i en sektor där Åland är relativt effektivare.

Om du väjer att köpa åländsk mjölk, trots att den är dyrare och smakar sämre, för att ”gynna” Åland kommer varken fler eller färre arbetstillfällen uppstå. Det enda som händer är att du personligen gör ett sämre köp och får mindre över till annat, samt att Åland går miste om att specialisera sig på något vi är bättre på än just mjölktillverkning, och att arbetstillfällena stanna kvar i mejerisektorn istället för att nya skapas i någon annan sektor.

Sedan kan man givetvis föredra Åländsk mjölk av andra skäl. Du kanske tycker den är godare, hälsosammare eller att den framställs och transporteras på ett mer miljövänligt sätt. Valet vilken mjölk du köper är givetvis helt och håller ditt. Men att tro att du på något sätt gynnar den Åländska ekonomin genom att alltid handla lokalt är helt felaktigt. Åland blir rikt genom att vi handlar med omvärlden och specialiserar det vi är bäst på, inte genom självförsörjning.

Rättvis handel september 25, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Handel.
add a comment

logo.jpgÄnda sedan någon tant i Nya Åland, i en artikel som handlade om den positiva effekt Euro Shopper hade på Ålands matpriser, klankade ner på lågprisvaror och höjde Fair Trade till skyarna, har jag tänkt skriva något om Fair Trade. Har dock inte kommit mig för än, men nu tänkte jag att jag skulle göra ett försök.

Egentligen har jag inget principiellt emot varumärkning, så länge det sker på privat basis. Jag stör mig dock på, minst, två saker med Fair Trade-märkningen. För det första antyder märkningen att vanlig handel är orättvis; att kaffearbetare i u-länder på något sätt utnyttjas av oss kaffekonsumenter i Väst.

Så är det givetvis inte. De som producerar kaffe i u-länder är glada över möjligheten att få sälja kaffe till oss (även om de säkert skulle önska att vi tog bort alla tullar); det ger dem en möjlighet att dryga ut sin inkomst jämfört med om det bara fick sälja varor på hemmamarknaden. Odlingen och exporten av kaffe från Syd till Väst bygger på ömsesidigt frivilligt ingångna avtal, och att avfärda frivilligt ingångna avtal som orättvisa tycker jag är trams.

För det andra verkar de som höjer denna Fair Trade-märkning till skyarna tro att den faktiskt har en positiv effekt på kaffearbetarnas löner, eller tom kan garantera att de får en ”rättvis” lön. Så är det inte. Det extra pris du betalar för en Fair Trade-vara går nästan uteslutande till redan ganska välmående mellanhänder och till de organisationer som ansvarar för märkningen.

I en artikel i Financial Times för två veckor sedan avslöjades att kaffearbetare i Peru som producerar certifierat Fair Trade-kaffe tjänar mindre än den lagstadgade minimilönen; att certifierat Fair Trade-kaffe odlas illegalt i skyddad regnskog; och att vanligt kaffe marknadsförs som Fair Trade-kaffe.

Så mitt råd till alla Fair Trade-ivrare: lägg er energi på att åstadkomma en sänkning av EU:s importtullar och en liberalisering av EU:s immigrationsregler istället för att betala ett överpris för Kaffe som inte åstadkommer ett dugg mer för världens folk än valigt kaffe. Rättvis handel är fri handel, och inget annat!