jump to navigation

Landskapet äger marken, inte du augusti 4, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Diskriminering, Hembygdsrätten, Politik och samhälle.
add a comment

På tal om godtyckliga byråkrater så har våra åländska överherrar utmärkt sig igen genom att avslå ansökan om jordförvärv för ett antal ansökande. Bland dessa var en finsk kvinna som ärvt åländsk mark av sin mor. Kvinnan har bott på Åland sedan 2006. På grund av avslaget får hon alltså inte behålla sin mors mark utan måste sälja marken till landskapsregeringen. Gör hon inte det kommer landskapet att beslagta marken och sälja den till högstbjudande. Orsaken till avslaget är att kvinnan inte har hembyggdsrätt.

Det här fallet illustrerar med all önskvärd tydlighet det orimliga i jordförvärvsreglerna. Att beslagta en människas modersarv är något som man förknippar med diktaturer och bananrepubliker, ställen som inte ens försöker ge sken av att respektera mänskliga rättigheter. Det är inte vad man vill uppleva i en så kallad rättsstat. Det är illa nog att hindra icke-ålänningar från att köpa mark här, men att konfiskera mark som en på Åland bosatt person ärvt av sin mor kan omöjligen accepteras.

Med några sådana här beslut till så kommer nog diverse EU myndigheter att se till att alla Ålands  EU-undantag upphävs. Helst skulle man ju förstås se att ålänningarna själva kom till insikt om hur kränkande och skadliga jordförvärvsreglerna är, men det verkar tyvärr ganska osannolikt trots att det är egentligen ålänningarna själva som lider mest av dem, som jag skrev om här. Den ålänning som helt frivilligt vill sälja sin mark får alltså inte välja till vem han/hon säljer, det är landskapet som bestämmer det.

Annonser

Vad äganderätt är och hur den uppstår augusti 7, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Hembygdsrätten, Naturliga rättigheter.
1 comment so far

En av de mest centrala elementen inom politisk filosofi är den äganderätten och dess uppkomst. Det är ett koncept som för många är svårt att greppa, framför allt vad gäller mark, eftersom det är så svårt att föreställa sig att en bit land kan vara utan ägare. I brist på privata ägare, är det staten som äger.

Rent teoretiskt utgår äganderätten från varje individs rätt till sin egen kropp. Även om du inte har några andra ägodelar, inget hus, ingen bil, inga kläder eller något annat, så äger du i alla fall din egen kropp. Det är ett av de främsta teoretiska argumenten mot all form av slaveri. Att ha äganderätt till något innebär att du har rätt att förfoga över egendomen i fråga på det sätt du vill så länge du inte skadar andra. Du har rätt att använda din egendom, låna ut den, hyra ut den, sälja den eller ge bort den. Kort sagt, du får göra vad du vill med den eftersom den är din och just på grund av att det är din och ingen annans.

Den förklaring på äganderättens uppkomst som klassiska liberaler och österrikiska ekonomer håller på är John Lockes princip, som han utarbetade på 1600-talet. Den går ut på att äganderätt uppstår då en person bearbetar en bit mark, exempelvis genom att bruka jorden. Den åker han plöjer upp och de grödor han sår blir hans, tack vare det arbete han lagt ner på det. I praktiken innebär det att man faktiskt måste göra något med den bit mark man gör anspråk på. Det räcker inte att sätta upp ett staket och säga ”Det här är mitt”. Den rätten får du först då du blandar ditt arbete med den mark du ämnar äga. Denna princip kallas ofta för homestead principle.

När äganderätten väl har uppstått kan den överföras från en ägare till en annan genom frivillig handel. I dylik överlåtelse är just ordet frivillig imperativt, eftersom äganderätten inte kan överlåtas genom tvång. Den som tvingar till sig en viss egendom från dess rättmätige ägare erhåller inte äganderätten över sagda egendom. Äganderätten är alltjämt kvar hos den rättmätige ägaren som därför har rätt till att vidta åtgärder för att återbörda sin egendom. Att tilltvinga sig andras egendom kallas rån eller plundring. Då staten gör det kallas det förstås för skatt. Att ta någon annans egendom utan dennes vetskap och tillåtelse kallas stöld eller snatteri. Med frivillig handel menas att någon erbjuder ägaren något i utbyte mot äganderätten till en viss egendom. Idag är det oftast pengar, men kan egentligen vara vad som helst. Det viktiga är att det är fråga om ett frivilligt utbyte.

Om jag ser att Fredrik har en slips som jag vill ha så finns det två sätt för mig att komma över denna slips, frivillig handel eller tvång. För att få honom att frivilligt avstå från slipsen måste jag erbjuda honom något i utbyte, vilket alltså kan vara vad som helst. Jag kan erbjuda honom pengar, en tavla, ett par skor eller en varför inte en arbetsinsats, t.ex. att skriva x antal bloggposter eller att göra hans skattedeklaration. Om han av någon anledning inte vill avstå från sin slips frivilligt, kvarstår det andra alternativet. Jag kan ta en pistol och rikta den mot hans huvud och tvinga honom att ge mig slipsen, eller så kan jag stjäla den hur hans skåp vid nästa pokerkväll när han inte ser. De flesta håller säkert med om att de förra sättet är rätt, medan det senare är fel. Samtidigt innebär det att äganderätten överförs till mig endast genom att följa det första alternativet. I det senare, är det alltjämt Fredrik som äger slipsen trots att jag har den i min besittning. Det här torde vara solklart för allt och alla, men naturligtvis inte för staten.

Mark och fast egendom har alltid ansetts vara skilt från lös egendom och därför underkastat strängare regler. Utgångspunkten är, så som ovan konstaterats, att om inte en privat person eller organisation äger marken, är det per automatik staten som gör det. Vilken stat det är frågan om beror förstås på inom vilken stats gränser ifrågavarande mark ligger. Men även du köper en bit mark, t.ex. en strandtomt ute i skärgården, är det staten som är de facto ägare. Du måste ha en myriad olika tillstånd för att få bygga på eller bruka din mark som du vill och i många fall får du överhuvudtaget inte gör det du skulle vilja. Bland annat måste du först ansöka om och få lagfart på tomten innan den ens i dess begränsade bemärkelse räknas som din. På Åland får du inte ens sälja den till vem du vill, köparen måste som bekant ha hembygdsrätt. Dessutom måste du betala hyra till staten i form av fastighetsskatt. Utöver allt detta finns det en speciell skatt som uppbärs vid köp av fast egendom, den så kallade överlåtelseskatten. Enligt överlåtelseskattelagen måste köparen av fast egendom betala 4 % av köpesumman i överlåtelseskatt. Som köpare måste man alltså först betala skatt för att få köpa marken, sedan underkasta sig alla förbud och byråkrati som hör markägande till och sedan ännu betala fastighetsskatt varje år. Staten behöver givetvis inte göra något för berättiga alla dessa skatter och rättighetskränkningar. Den äger all mark punkt slut och dess ägande har uppstått automatiskt genom gränsdragningar. Det räcker inte för vanliga individer, men nog för staten.

Även om man tycker att staten behövs till att ”garantera” diverse sociala tjänster och upprätthålla lag och ordning, så måste det väl ändå sägas att statens anspråk på all mark inom landets gränser är fullständigt orimligt och illegitimt.

Mera protektionism och vänstergnäll februari 17, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Hembygdsrätten, Interventionism, Näringsrätten.
16 comments

Så var det dags för jordförvärvsreglerna igen. Centern föreslår skärpta regler så att utlänningar inte kan komma åt åländsk mark genom aktiebolag. Anthonio Salminen har hyllat närings- och hembyggdsrätterna länge, senast i en kort insändare för någon vecka sedan. Jag har redan sagt en del om dessa ”särrättigheter” i bloggposten Kränkande skydd, så jag skall inte dra ut på saken alltför mycket. Men jag vill understryka något jag länge sagt om just hembyggdsrätten och jordförvärvsreglerna. Enligt mig är de snäppet värre än näringsrätten. Den är sist och slutligen inte så mycket mer än vanlig protektionism, vilket det sannerligen inte råder någon brist på här i världen. Man vill skydda åländska näringsidkare mot konkurrens. Vad jag tycker om det torde vara glasklart. Hembyggdsrätten handlar om lite mer än så. Det finns klara nationalistiska och xenofobiska element knutna till hembyggdsrätten. Man vill inte att åländsk mark skall hamna i utlänningars ägo, eftersom de inte förstår att uppskatta Ålands fantastiska natur. Det är bara ålänningar som är värdiga att axla detta ansvar. Den tankegången får mig ärligt sagt att må illa. Inte nog med att den starkt antyder att ålänningar är bättre än alla andra, den utgör också ett hinder för människors fria rörlighet, vilket är något som framför allt Fredrik Gustafsson håller som en av de allra viktigaste. Och det gör han rätt i. Människor som får fara och flyga som de vill är svåra att kontrollera och det är givetvis en mardröm för vilken politiker och byråkrat som helst.

Som rubriken antyder är inte ovanstående de enda protektionistiska åtgärderna som aktualiserats den senaste tiden. EU har infört ett förbud mot import av kött från Brasilien på grund av att ” Brasilien inte kunnat tillmötesgå EU:s krav på kontroll av djurhälsa, transporter och spårning”.
Det kräver knappast någon större tankeverksamhet att förstå att ovan citerade skäl inte har något som helst med saken att göra. Eller skall vi säga att det ligger i klass med ”Vi måste invadera Irak eftersom Saddam har massförstörelsevapen”. Den mest grundläggande regeln inom politiken är att de officiella skälen aldrig är de riktiga. Vad de handlar om är förstås ytterligare protektionism för att skydda EU:s livsmedelsindustri, som om vi inte hade tillräckligt med alla subventioner och övriga tullmurar och importförbud. Hur mycket måste konsumenterna måsta betala för att hålla en uppanbart konkurrensoduglig industri vid liv? Tydligen flera tiotals miljarder om året. Just jordbrukssubventionerna är den överlägset största posten i EU:s budget.
Att låta européerna själva avgöra om de litar på brasilianska köttproducenter kommer inte på fråga, eftersom de då bevisligen väljer fel alldeles för ofta. Se bara på snusarna! Därför måste byråkraterna välja åt oss. Det här är något som vi på Åland också är rätt bekanta med.

För dem som läser Taloussanomat, Kauppalehti och Helsingin Sanomat har det knappast gått förbi att Högsta Förvaltningsdomstolen gav ett tämligen intressant avgörande för inte så länge sedan. Frågan HFD tog ställning till var om läkare som gått ihop och bildat ett aktiebolag fick ta ut sin ersättning som dividend i stället för lön. Genom att använda olika aktieserier och separat bokföring kunde läkarna hålla koll på hur mycket var och en dragit in till bolaget och därmed avgöra hur mycket var och en hade rätt att lyfta i dividend. HFD godkände denna struktur, något som HS var skarpt kritiskt till. På ledarsidan sades att gränsen för arbetsinkomst suddas ut, då vissa yrkesgrupper kan börja lyfta dividend i stället för lön. Det hävdades felaktigt att detta ger ekonomisk fördel, men faktum är att totalskattebördan är ungefär den samma. Det finns dock en märkbar skillnad. Lyfter man dividend slipper man betala den lagstadgade pensionsavgiften. Gissningsvis är det där skon klämmer. För den vänstertidnigen HS är det väl oacceptabelt att vissa föredrar att inte delta i det farsartade pensionssystem som administreras av en av den offentliga sektorns verkliga dinosaurier: FPA.

På rätt väg december 7, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik, Hembygdsrätten, Näringsrätten.
6 comments

Noterar att det finns en intervju med den nye finansministern Mats Perämaa i dagens Ålandstidning. Överlag tycker jag att det mesta han säger pekar år rätt håll. Landskapet ska inte bekosta hela byggandet av golfbanan, utländska företag ska lättare kunna etablera sig på Åland och det ska bli lättare för personer utan hembygdsrätt att köpa fritidsbostäder på Åland.

Man kan visserligen tycka att förändringarna är för små. Helst skulle inte landskapet bidra till golfbanan alls samt att man slopade alla krav på närings- och hembygdsrätt. Men man ska inte underskatta små förändringar. När folk ser att de får det bättre och att liberaliseringarna fungerar, blir det lättare att genomföra fler.

Kränkande skydd november 21, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Hembygdsrätten, Naturliga rättigheter, Näringsrätten.
1 comment so far

Under tiden före valet var det mycket debatt om det åländska språkskyddets beståndsdelar. Två centrala delar av detta skydd är näringsrätten och hembyggdsrätten. Det är också så politikerna försökt sälja dessa kränkningar till ålänningarna genom att måla upp hotbilder och skräckscenarion. Utan dessa skydd kommer skärgården att köpas upp av rika tyskar, och alla åländska företag skulle konkurreras ut av stora fastländska affärskedjor. Men som med det mesta är detta föga mer än propaganda. Låt oss därför ta oss en lite närmare titt på vad det egentligen är.

Hembyggdsrätten, som är en del av de mycket restriktiva jordförvärsreglerna, är en rätt en individ måste ha för att kunna köpa mark på Åland. För att få hembyggdsrätt måste man vara skriven och på bo Åland. På så sätt garanterar man att den dyrbara åländska marken, framför allt strandtomterna och skärgården, hålls kvar i åländska händer. Vad är det som är fel med det?

För det första är hembyggdsrätten inte ett skydd, det är en kränkning av den privata egendomsrätten. Att inte vem som helst får köpa betyder samtidigt att den som är lycklig nog att äga en åländsk strandtomt inte får sälja till vem han vill. Om en åländsk markägare vill sälja sin mark, måste han sälja till någon med rätt att köpa, dvs någon med hembyggdsrätt. Hans potentiella köparkrets är alltså oerhört begränsad, varför han kommer att få det svårt att få sin mark såld till ett pris han är nöjd med. Konkurensen mellan köparna blir myckett mindre, eftersom antalet är så begränsat. Många kapitalstarka potentiella köpare stängs ut.

För det andra behöver åländska markägare naturligtvis inget skydd från köpare. Hela tanken är absurd. Vilken säljare vill bli skyddad från potentiella köpare? ”Skyddet” härstammar från en förlegad, romantiserad bild av Åland som ett slutet paradis, tillåtet endast för några utvalda få, dit ingen utomstående äger tillträde. Elitism, nationalism och främlingsfientlighet när det är som allra sämst.

Näringsrätten å sin sida är ett klassiskt protektionistiskt instrument vars syfte är att skydda lokala näringsidkgare från utländsk konkurrens. Men det säger man ju förstås inte. Nej, i stället hävdar politikerna att näringssrätten behövs, för annars hotas svenkans ställning på Åland. Skräckscenariot nummer ett är att en stor finsk kedja, t.ex S-gruppen, får fotfäste på Åland och konkurrerar ut alla Ålandska matbutiker. Det skulle de göra även om all prissättning, all service och all marknadsföring var på finska. Samtliga anställda talar bara finska. Men ålänningarna skulle ändå handla där, eftersom det var billigare. I slutändan leder det till att hela Åland förfinskas, eftersom alla butiker är helt finskspråkiga vilket gör att vi automatiskt börjar tala finska över allt annanstans. Låter det vansinnigt? Jag tycker det, men under valrörelsen fördes detta scenario fram som helt möjligt, ja rentav sannolikt, om vi slopade näringsrätten.

Näringsrätten gör Åland mycket otillgängligt för utländska investerare. Utländskt kapital söker sig till andra ställen, och därmed uteblir också utländsk knowhow och utländsk konkurrens. Det leder till att ålänningarna betalar högre priser för sämre service och lägre kvalitet. Återigen är det alltså ålänningarna själva, de åländska konsumenterna, som lider av det så kallade ”skyddet”. Den här gången är det de åländska köparna som skall ”skyddas” från utländska säljare. Förhållandet må vara det omvända jämfört med ovan, men precis lika absurt.

Mycket tugg och lite hockey november 21, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Hembygdsrätten.
6 comments

Är tvungen att ta en tillfällig paus från mig bloggsemester för att lyfta fram ett exempel på hur förstockad den Åländska politiken ibland kan vara. Om det är något som de flesta partier är överens om är det att man måste gynna inflyttningen till Åland. Till viss del köper jag detta. Även om behovet till stor del är ett resultat av regleringar och vårt sinnessjuka pensionssystem, finns det legitima fördelar med att ha en större befolkning. I måndags sade till exempel Roger Nordlund att ”[främjandet av inflyttningen] är en av de viktigaste strategiska frågorna för att främja näringslivet” i Ålandstidningen.

Som i så många andra frågor är man dock inte beredd att genomföra de förändringar som faktiskt krävs. Man vill som vanligt både ha kvar kakan och äta den. Speciellt när det gäller att locka till sig högkvalificerad arbetskraft utgör kravet på hembygdsrätt vid köp av strandtomter, större tomter, eller tomter utanför planerade områden ett stort hinder. I gårdagens Ålandstidning kunde man läsa om den akuta läkarbrist som hotar Åland, något man inte kan undgå att känna sig oroad över. Ledande läkaren Per-Arne Kling förklarar varför det är så svårt att locka läkare till Åland:

[Hembygdsrätten] är något som kan skrämma bort inflyttare. Vi hade en läkare från Motala som var intresserad av att flytta hit, men han ägde flera hästar och det blev för problematiskt för honom att hitta ett boende.

De flesta politiker kommer att fortsätta att hävda att hembygdsrätten inte utgör ett hinder för inflyttning. I deras värld är alla människor stöpta i samma form och kan gott tänka sig att bo på en liten tomt i ett planerat område, mitt på land. Att dessutom rubba på en av ”självstyrelsens grundvalar” i det mest försiktiga och konservativa av alla försiktiga och konservativa autonomier, där varje liten förändring ska ältas i några decennier innan något händer, är givetvis otänkbart. Att stå ut några månader i en vårdkö eller tvingas söka vård utomlands är givetvis ett litet pris att betala för att marken ska stanna i viliga Åländska händer, och inte hamna i händerna på utlänningar som man inte kan lita på att tar hand om den (men som tydligen duger till att arbeta och betala våra pensioner).

Ge hembygdsrätten på livstid juni 27, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Hembygdsrätten, Insändare.
6 comments

En fråga som för närvarande diskuteras är hur man kan ordna så att inte de som studerar i till exempel Sverige inte skall förlora sin hembygdsrätt efter fem år. Ett förslag till lösning är att den som bedriver studier utomlands skall räknas som ”hemmaboende”. Förutom att detta förefaller lite nedvärderande för studenter, som knappast ser sig själva som hemmaboende, angriper inte förslaget det verkliga problemet.

Sett i ett lite större perspektiv är det Åländska ”medborgarskapet” som ändå hembygdsrätten får sägas utgöra en ganska märklig konstruktion. I de flesta andra länder gäller medborgarskapet på livstid. Jag riskerar som bekant inte att förlora mitt finska medborgarskap, min rätt att äga mark i Finland, och att rösta i finska val oavsett hur länge jag bor utomlands.

Varför skulle inte de Åländska medborgarskapet också kunna ges på livstid? Det är egentligen ganska skamligt hur den Åländska staten behandlar bortålänningarna. Inte nog med att det inte går att rösta i lagtingsvalet från utlandet. Efter bara fem år utomlands förlorar man till och med rätten att rösta och äga mark på Åland.

Att studenter skulle undantas från denna väldigt otidsenliga regel är ett litet steg i rätt riktning. Men varför skapa ett undantag för just studerande? Varför skall studerande, vars uppehälle till största del bekostas av studiestöd och landskapsgaranterade lån, ges denna fördel och inte till exempel de Ålänningar som arbetar på olika håll ute i världen. Är det inte värt att försöka locka hem dessa?

För mig förefaller det ganska självklart att istället för att inrikta sig på att få till dessa typer av krystade undantag och speciallösningar, som endast tenderar att skapa problem och orättvisor, borde man ta tjuren vid hornen och omarbeta den Åländska hembygdsrätten från grunden.

Publicerad i Tidningen Åland 28.6

Ledare om framtida Åland juni 25, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Frivilligt samarbete, Hembygdsrätten, Val 2007, Välfärd.
6 comments

Har skrivit dagens huvudledare i Ålandstidningen som handlar om hur jag vill att framtida Åland skall se ut.

Försvaren för jordförvärvslagen, en motsägelsefull historia december 12, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Hembygdsrätten.
7 comments

Andrew Hagmark-Cooper har skrivit ett ganska läsvärt svar på mitt tidigare inlägg om inflyttade och den Åländska jordförvärvslagen. Generellt kan man säga att det finns två försvar för den lag som kräver att, för att köpa mark utanför ett planerat område, som är över en viss yta eller ligger vid havet, måste man ha bott fem år på Åland, ha finskt medborgarskap och Åländsk hembygdsrätt.

Antingen brukar man hävda att hembygdsrätten i realiteten inte innebär något hinder för att flytta till Åland tack vare de undantag som görs för tomter just inom dessa planerade områden. En liberalisering skulle varken göra bu eller bä, hävdar man. Eller, så hävdar man att jordförvärvslagen är ett livsviktigt skydd av den Åländska självstyrelsen, och om inte lagen fanns skulle Åland raskt köpas upp av utlänningar. Andrew Hagmark Cooper sällar sig till den första skaran.

Exakt hur många som skulle flytta till Åland om man liberaliserade jordförvärvslagen är givetvis svårt att veta. Om Åland, den dag jordförvärvslagen liberaliseras, aktivt marknadsförde det faktum att köp av mark i öriket nu är fritt, är det inte omöjligt att vi skulle se en större inflyttning. Personligen tror jag att landsbygden och framförallt skärgården skulle kunna locka till sig, inte bara sommarstugespekulanter som i första hand efterfrågar fritidsaktiviteter, utan också mycket köpstarka yrkesarbetande.

De Åländska företagen skulle få en mycket stor konkurrensfördel i och med att man skulle kunna locka kompetent personal och företagsledning med ett mycket attraktivt havs- och naturnära boende, något man inte kan göra idag. Jag tror vi, efter hand, skulle kunna observera en, om än liten, ström av människor som lockas hit att arbeta och driva företag i en naturskön och havsnära miljö och som också uppskattar och vill värna om Ålands unika natur.

Jag skulle kunna räkna upp otaliga skäl till varför vi bör liberalisera jordförvärvslagen. Sist och slutligen handlar frågan dock om att vi måste stå upp för den rättighet som utgör grundbulten i det Västerländska samhället: den privata äganderätten. Du bör ha en rättighet att få sälja det du äger till vem du vill, till vilket pris du vill, annars är det du äger inte ditt.

Alla människor bör också ges samma rättigheter, oavsett deras ursprung. Det spelar ingen roll om man bott hela sitt liv i Sund eller just flyttat till Åland från Storbritannien, man bör ha en rätt ingå frivilliga köpeavtal med andra personer, även när det gäller mark. Staten, och detta gäller även den Åländska, har inte rätt att kränka individers grundläggande rättigheter eller diskriminera mot personer från andra länder, oavsett om det sker i bevarandet av den Åländska självstyrelsens namn.

Att sälja en byrå september 1, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Hembygdsrätten.
add a comment

Ett vanligt argument mot mitt förslag att vi skall avskaffa hembygdsrätten, samtidigt som vi givetvis även skall avskaffa fastighetsskatten, är att vi Ålänningar, när priset på våra ägor stiger, inte längre kommer att ha råd att ha kvar våra tomter. Frestelsen att sälja dem till högt betalande utlänningar kommer att vara för stor.

Eller som en av mina motdebattörer skriver:

Gör man avkall på jordförvärvslagen i den riktning som du Fredrik förespråkar är jag illa rädd för att vi själva inte har råd att äga den ärvda jorden.

Felaktigheten i detta resonemang kan bäst illustreras med ett exempel. Tänk dig att i ditt hem har du en antik byrå som funnits i din släkts ägo i flera generationer. Det är en väldigt fin byrå och du har stor glädje av den. Du har inga tankar på att någonsin sälja den.

En dag får du dock för dig att ta med dig byrån till antikrundan för att, på skoj, se vad den är värd. Du får en stor chock när programledarna förklarar för dig att byrån är värd inte mindre än en miljon euro.

Efter att ha funderat ett tag beslutar du sig för att du inte har råd att ha byrån kvar. Du har precis tagit ett stort lån för att bygga ett hus, och du har märkt att räntekostnaderna är tyngre än du hade trott. Du skulle väldigt gärna vilja behålla byrån, men anser dig inte ha råd till detta eftersom du skulle kunna göra dig helt skuldfri bara du sålde den.

Om vi använder samma resonemang som de som är emot ett avskaffande av hembygdsrätten måste vi dra slutsatserna: det vore bättre om du aldrig gått till antikrundan och fått din byrå värderad, eftersom detta gjorde att du inte har råd att ha din byrå kvar; program som antikrundan borde förbjudas, eftersom de gör att människor inte har råd att ha sina ärvda släktklenoder kvar.

Förhoppningsvis märker ni själva hur absurt detta resonemang är. Anledningen till att du inte hade råd att ha byrån, eller marken, kvar är pga att du plötsligt fick möjlighet att byta den mot något du värderar ännu högre. Om man får möjlighet att byta något man äger mot något man värderar ännu högre, då får man det bättre, inte sämre.

Det är visserligen sant att du värderade byrån eller marken högt, och att du är ledsen över att du inte kan ha den kvar, men mina motdebattörer lämnar bort den andra, ljusare, sidan av myntet: att du frivilligt valde att byta bort den för att få något du värderar högre. De som vill förhindra dig att byta något mot något annat du värderar högre (till sälja din egen mark till vem du vill) gör det sämre för dig, och tro inget annat!