jump to navigation

Nej, jordbävningen var inte bra för Japans ekonomi mars 24, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Insändare, Kolumner, Nationalekonomi.
5 comments

Här följer min andra kolumn i ÅU, publicerad 24.3.2011.

När en naturkatastrof inträffar brukar det inte ta länge innan ekonomer och andra börjar tala om dess positiva effekter på ekonomin. Paradoxalt nog leder alltså den enorma materiella förstörelsen till att landet blir rikare på sikt. När Katrina slog till mot den amerikanska sydkusten konstaterade tidsskriften The Economist orkanen kommer att ha en positiv nettoeffekt tack vare den ekonomiska aktiviteten som återuppbyggnaden skulle innebära. Samma dag som jordbävningen drabbade Japan sade Larry Summers, tidigare chef för Obamas ekonomiska rådgivare, att katastrofen kan leda till höjningar av BNP.

Om du inte kan förstå hur någon kan påstå att massiv förstörelse kommer att göra länder rikare så behöver du inte vara orolig att du har missat något, för det är lika absurt som det låter. Den franska ekonomen och filosofen Frederic Bastiat visade detta för över 150 år sedan med sin historia om det sönderslagna fönstret:

En pojke kastar en sten genom bagarens fönster. Hela byn samlas utanför bageriet och beklagar sig över det inträffade, till slut stiger en klok man fram och säger att det inträffade egentligen är en bra sak. När bagaren byter ut sitt fönster får glasmakaren pengar som han spenderar på en ny kostym, skräddaren köper i sin tur nya skor och så går det vidare. Det sönderslagna fönstret skapar alltså en massa ny kommers som gör alla rikare.

På sätt och vis kan man förstå hur många faller för den här myten, det är ju så lätt att se den ekonomiska aktiviteten. Ekonomi handlar dock om att notera det man inte ser. Det som ekonomen i historien missar är att bagaren, efter att ha spenderat sina 6 franc på ett nytt fönster, inte har 6 franc att spendera på annat. Han kanske hade köpt en ny bok i stället, vilket gjort att bokhandlaren fått pengar med vilka han kunnat köpa en ny hatt och så vidare. Med andra ord kunde samma ekonomiska aktivitet ha ägt rum med den viktiga skillnaden att byn hade varit ett fönster rikare. Nu måste man först använda begränsa resurser till att ersätta förlorad egendom. Det krossade fönstret gjorde byn fattigare, inte rikare.

De materiella skadorna i Japan har uppskattats till 150 miljarder euro och kan mycket väl bli mycket högre, men även om den förstörda infrastrukturen, husen och lösöret ersätts med nyare, modernare och effektivare dito betyder det inte att jordbävningen är ett betrakta som en ekonomisk välsignelse. Dessa investeringar hade kunnat göras ändå och på så sätt ökat den nationella förmögenheten. Nu måste japanerna använda en enorm mängd ändliga resurser och hårt arbete till att ersätta de enorma skador som de har lidit. Dessa resurser och arbete är bort från allt annat de hade kunnat användas till om inte jordbävningen inträffat.

De som fortfarande tror att byekonomen, Larry Summers och andra kanske ändå har rätt gör klokt i att betänka den logiska slutsatsen av deras resonemang. Om det är bra för ekonomin att krossa ett fönster, varför inte krossa alla fönster? Om en jordbävning är bra, varför inte låta flygvapnet bomba slumpmässigt utvalda städer till grus? Tänk hur mycket jobb och ekonomisk aktivitet det skulle skapa, vilken enorm stimulans det skulle vara, hur mycket BNP skulle växa!

Nej, påståendet är precis så absurt som det låter och illustrerar på ett utmärkt sätt att nationalekonomi egentligen bara är sunt förnuft. Om något låter som en motsägelse så är det oftast en motsägelse. Om något låter vansinnigt så är det oftast vansinnigt. Även om det är nobelprisvinnande ekonomer och framstående tidsskrifter som påstår det.

Tacka Keynes (och HBL) för våra ekonomiska kriser maj 22, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Insändare.
19 comments

Min gode vän Kosk tycks vara i högform. Han har återigen skrivit en ledare om Europas prekära ekonomiska situation. Föga överraskande håller han fast vid samma felaktigheter som tidigare. Nedan följer mitt mail till honom.
——————-

Bäste herr Kosk,

Till min glädje fann jag att ni har fortsatt skriva om mitt favoritämne nationalekonomi. Den här gången ojar ni er över tysk budgetdisciplin och hyllar keynesiansk konjunkturpolitik. Låt mig förklara varför er oro över de tyska förslagen är lika obefogad som er beundran för Keynes.

Ni skriver:
Den tyska ivern att göra en preussisk militärexercis av budgetkriterierna är både förvånande och malplacerad. Landet har själv brutit mot kravet på att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av bnp flera år i rad och det hade ju räckt om man kunnat hålla fast vid detta kriterium både i Tyskland och i andra länder.

Den tyska ivern borde väl snarare applåderas? I ett läge där risken för att stater går i konkurs är högre än någonsin så är budgetdisciplin en nyckelfråga. Det är inte bara överskuldsatta länder som måste tänka på finanserna, det gäller samtliga länder (företag och individer med för den delen). Hela idén att ”tillåta” ett visst budgetunderskott är vansklig. Alla, från den största staten till den minsta individen, borde alltid sträva efter att leva inom ramen för sina inkomster, att budgeten håller och gärna med ett litet överskott som buffert mot oförutsedda utgifter. Ett kontinuerligt underskott, litet eller stort, är inte hållbart i längden och gör att stat liksom individ står helt oskyddad mot obehagliga överraskningar. Inte bara det, ett kontinuerligt underskott leder förr eller senare till stora ekonomiska problem, även om man lyckas undvika obehagliga överraskningar.

Finland är ett ypperligt exempel. Efter att bankkrisen tog slut (vilket på intet sätt innebar att de verkliga ekonomiska problemen löste sig, tvärtom) åtnjöt Finland kontinuerlig ekonomisk tillväxt i 15 år. Åtminstone enligt BNP-statistiken. Det oaktat hölls statsskulden i det närmaste oförändrad. Så kom ett dåligt år och på detta enda år ökade vi statsskulden med 25 procent (13 miljarder) och nu ökar vi den med ytterligare 1,6 miljarder. De dåliga tiderna är långt ifrån över och man kan bara drömma mardrömmar om var statsskulden kommer att ligga vid nästa riksdagsval 2011.

Så nej, bäste herr Kosk, att hålla fast vid ett budgetunderskott som ”bara” är 3 procent av BNP hade inte räckt. Det räcker inte för något land, företag eller individ.

Ni skriver:
Det är en galenskap som sannerligen inte är rationell att i ett läge då underskotten är stora samtidigt som tillväxten går långsamt börja kräva drakonisk budgetdisciplin.

Jag har flera gånger påmint er om Warren G. Hardings hantering av den djupa recessionen som följde WWI:s krigsinflation. De statliga utgifterna minskades till hälften och FED hölls passiv. Tack vare det gick krisen över på drygt ett år och ledde till en robust återhämtning, som tyvärr förstördes av att FED några år senare återupptog sin expansiva penningpolitik vilket ledde till den berömda kraschen på Wall Street 1929. Jag rekommenderar att ni läser Thomas Woods bok ”Meltdown”. I den finns det ett kapitel om Harding och recessionen 1920.

Ni skriver:
Konjunkturerna kommer inte att försvinna och euroländerna får lära sig att leva med dem. Det betyder att de måste skala bort underskottet i goda tider, medan det är en fullt rationell konjunkturpolitik att tillåta ett minus under en lågkonjunktur.

Ni har rätt att konjunkturerna inte kommer att försvinna så länge vi upprätthåller det banksystem, penningsystem, finanspolitik, penningpolitik och underskott som kontinuerligt sätter igång konjunkturcyklerna, den nästa större än den förra. Men det behöver inte vara på det sättet, vi behöver inte gå från stor kris till större kris med allt mindre mellanrum. Vi kan slippa det, men det kräver stora och strukturella ändringar, sådana som Grekland står inför nu. Anpassningen till det nya skulle säkert bli smärtsam, men det är det enda som är hållbart på lång sikt.

Tyvärr är inte politiker så värst intresserade av lång sikt, deras framförhållning sträcker sig inte längre än till nästa val. Ännu sorgligare är att HBL tycks sakna framförhållning helt och hållet. Det enda ni gör är att heja på politikerna när de kör oss andra över ruinens brant.

Ni skriver:
Vare sig för euroländerna eller andra länder hade det varit möjligt att klara den ekonomiska krisen utan stimulans och annan keynesiansk konjunkturpolitik.

Keynesiansk konjunkturpolitik och stimulans vill ni ha. Låt mig berätta för er vad Keynes själv föreslog att man skulle göra för att stimulera ekonomin på 30-talet. Han tyckte att man borde lägga sedlar i glasburkar och gräva ner dem i övergivna gruvor. Sedan täcker man gruvorna med jord, sten och annat bråte. Därefter betalar man folk för att gräva upp glasburkarna och spendera pengarna de hittar. Det var alltså vad Keynes själv sade, på fullaste allvar. Låter det förnuftigt?

Naturligtvis finns det inget som riktig stimulans. Staten har inga egna resurser, så alla pengar den använder till att stimulera måste den antingen ta genom beskattning, låna upp eller trycka. Följden blir att privata sektorn blir fattigare, antingen pga höjt skatteuttag, ökad skuldsättning och högre räntor att betala eller genom att pengarna tappar sitt värde. Statlig stimulans skapar alltså ingenting, men det kan förstöra hur mycket som helst. Keynesianismen är den värsta ekonomiska förbannelse som ålagts världen efter marxismen.

Historiskt hyllas Hoovers och FDR:s New Deal som keynesianismens främsta framgång, men en närmare titt visar att New Deal var den mest skadliga statliga interventionen i amerikansk historia sedan Lincolns invasion av södern. Dess principer och underliggande filosofi var som hämtad ur Mussolinis fascism, som FDR för övrigt hade stor respekt för. Ett av otaliga bevis på dess monumentala misslyckande är att arbetslösheten i USA var nära 20 procent 1939, tio år efter att stimulansåtgärderna vidtagits. Jämför det med Harding och recessionen 1920, som när den bröt ut var mycket värre än krisen 1929.

Hur bra fungerade keynesiansk ekonomisk politik efter att den stora depressionen gick över 1946? Den körde på under 1950 och 1960-talen och allt tycktes gå utmärkt, tills Bretton Woods-systemet, ett annat keynesianskt mästerverk imploderade. Stagflationen motbevisade för övrigt en av grundstenarna i keynesiansk teori, nämligen den vanvettiga illusionen om att stigande priser och arbetslöshet har ett omvänt förhållande till varandra. Det stämmer givetvis inte, vilket också bevisades. Arbetslöshet och prisnivån har ingen direkt koppling till varandra. En av de mest skrattretande anekdoterna är Nixons kända uttalande ”We are all Keynesians now”, efter att han avslutat det system som Keynes själv hade skapat. Att Bretton Woods omöjligen kunde hålla förklarades redan på 1940-talet av österrikaren Henry Hazlitt.

Dagens kändaste nationalekonom Paul Krugman är också keynesian. Vad var hans råd till staten då dot.com bubblan sprack och USA var på väg in i en djup recession? Jo, att blåsa upp en ny bubbla, t.ex. på bostadsmarknaden. Med en dittills omotsvarad geist började FED trycka pengar och injicera dem i banksystemet samtidigt som Bush slog alla rekord i budgetunderskott med hästlängder. Han skuldsatte USA mer än alla andra presidenter före honom tillsammans. Hur bra det fungerande vet vi idag. Nu gör Obama och Bernanke exakt samma sak som Bush/Greenspan, i sann keynesiansk anda helt i enlighet med vad ni förespråkar. Den bubbla som blåses upp nu kommer också att spricka, precis som alla bubblor gör. Vad som händer då kan man bara spekulera i, men hyperinflation börjar bli ett allt mer realistiskt scenario.

Ni skriver:
ECB har pumpat ut likviditet för att upprätthålla trafiken mellan bankerna och ska småningom dra tillbaka detta¬ smörjmedel.

Säg mig, exakt hur ska ECB göra för att ”dra tillbaka detta smörjmedel”? Det kan den inte, lika litet som FED, för så fort den gör det kommer all den imaginära tillväxt den gett upphov till att kollapsa. Så länge det är otänkbart att låta banker (och länder) gå i konkurs måste ECB fortsätta hålla räntorna låga och sedelpressarna i beredskap. Det är först när vi inser och accepterar verkligheten som ECB kan ändra sin politik. Historien säger att den insikten bruka låta vänta på sig ganska länge.

Ni skriver:
Då ECB försvarar sina stödköp av obligationer med att i motsvarande grad dra tillbaka likviditet för att inte ge upphov till inflation, rättfärdigar den sig med något den i varje fall måste göra.

Det här är rent nonsens. Centralbanker skjuter till likviditet genom att köpa statspapper (även om de numera tycks kunna köpa vadsomhelst) och de drar bort likviditet genom att sälja dem. Det torde vara uppenbart för vem som helst att ECB inte kommer att sälja lika mycket statspapper som den köper. Antalet euron ökar vilket bland annat syns i att värdet på euron sjunker, till och med mot andra skräpvalutor som dollar, för att inte tala om verkliga pengar som guld.

——————-

Här bör påpekas att Mikael Kosk faktiskt svarade på mitt mail, men bara för att meddela att han inte hade någon vilja att argumentera i privat korresponens.

Nationalekonomins superstjärna tar ton, men har helt fel maj 19, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Insändare.
1 comment so far

Efter att ha kommenterat Mikael Kosks ledare om Grekland kände jag mig motiverad att ta mig an en litet större motståndare. Nobelisten Paul Krugman är en av världens kändaste nationalekonomer, sannolikt den mest kända. Han har en egen kolumn i NY Times och nyligen skrev han om varför USA inte är Grekland. Nedan följer min kommentar till hans kolumn.

Krugman inleder i typiskt polemisk anda att påstå att alla amerikaner som motsätter sig Obamas sjukvårdsreform gläds över krisen i Grekland och försöker använda den som ett slagträ mot reformen och social security. Det är ganska typiskt för Krugman, saklighet har aldrig varit någon av hans starka sidor.

I sitt försök att skilja mellan USA och Grekland börjar Krugman med att konstatera att marknaden kräver mycket högre ränta av Grekland än av USA. Varför det är så torde vara tämligen uppenbart. USA åtnjuter fortfarande AAA-rating, dess valuta är fortfarande världsvalutan och dess ekonomi är flera hundra, om inte tusen gånger större än Greklands. Men det ändrar inte på det faktum att länderna lider av samma problem, det vill säga skenade statsskuld och enorma offentliga utgifter. För Grekland har verkligheten kommit emot redan, USA är inte riktigt där ännu. Men det är på väg. Sedan ska man komma ihåg att det är Moody’s och S&P som står för ratingen och som vi alla vet så har de ju inte riktigt varit så bra på det på senare tid.

Krugman anför att USA:s skuld i relation till BNP är mycket lägre än Greklands. Det må vara som det är, men sanningen är den att USA:s BNP-siffror är ungefär lika meningsfulla som Sovjets då det begav sig. De räknar in konsumtion och offentliga utgifter i sin BNP, som givetvis inte har någonting där att göra. Men på så sätt får man ett högt och fint tal. Att det är en ren bluff bryr sig nobelisten Krugman inte om, vilket säger en hel del om hans kompetens som ekonom.

Längre fram blir Krugman än mer kreativ. Han anför att USA har en tydlig väg mot ekonomisk återhämtning. Det kan man ju sannerligen ha åsikter om, med tanke på de projicerade budgetunderskotten, de ständigt ökande regleringarna, de aviserade skattehöjningarna, förlusten av produktionsindustrin och den tickande bomben hos FED, som består av bankernas enorma kassareserver. När de börjar läcka ut så kommer konsumentpriserna att rusa iväg. För att inte tala om statsskulden som förfaller till betalning och ska omfinansieras. För att nämna några orosmoment.

Men det bekymrar inte Krugman. I stället rapporterar han glatt att USA:s ekonomi har vuxit sedan förra sommaren tack vara stimulanspaketen och FEDs expansiva politik. Att statsskulden har vuxit mycket mer än något annat är inget problem. Att de flesta av jobben som skapats är tillfälliga, statliga jobb är heller inget han ödslar tankekraft på. För en keynesian som Krugman spelar sådana detaljer ingen roll, det är totalerna och statistiken som räknas. Det var därför en annan känd keynesian, nobelisten Paul Samuelson, ännu år 1989 hävdade att Sovjet skulle gå om USA ekonomiskt.

Så USA har inga egentliga problem enligt Krugman, framtiden ser ljus ut. Annat är det med Grekland. Under de ”goda åren” då kapital flödade in till Grekland (var han fått det ifrån vet jag inte) tilläts priserna och kostnaderna att skjuta i höjden. Att Grekland gravt misskött sina finanser i årtionden bekommer honom inte.

Han går sedan vidare till den klassiska tesen om egen valuta. Han beklagar att Grekland inte har sin egen valuta, för då skulle alla problem kunna lösas med devalvering. Det faktum att Grekland sannolikt inte skulle ha fått i närheten lika mycket lån som icke-EMU land, bland annat på grund av dess möjlighet att devalvera, nämner han inte. I stället anför han UK som ett exempel på den egna valutans vikt, vilket enligt honom bevisas av att UK får låna till billigare räntor än Grekland. Att UK, precis som USA, har ett helt annat anseende och kreditvärdighet förstår han fortfarande inte. Dessutom är UK snabbt på väg att förlora sin AAA-rating också. Dessutom kan både Tyskland och Finland också låna till extremt låga räntor, trots att de inte har egna valutor.

Devalvering i sig är förstås ingen reell lösning, eftersom det leder till att befolkningen direkt blir fattigare (värdet på deras löner och besparingar sjunker), samtidigt som de måste betala högre priser för import. Men som sagt så brukar inte keynesianer bekymra sig om sådana detaljer.

På grund av euron kommer Grekland, till Krugmans stora sorg, att drabbas av deflation. Med det menar han sjunkande priser. För en vanlig, förnuftig människa låter ju sjunkande priser som något bra, framför allt i en lågkonjunktur, då människor annars också har mindre disponibla inkomster. Men enligt keynesianismen måste prisnivån ständigt stiga för att ekonomin ska kunna växa. Det faktum att USA åtnjöt en av sina längsta tillväxtperioder under 1800-talets andra hälft samtidigt som prisnivån stadigt sjönk vill inte Krugman kännas vid. Ytterligare en av de där jobbiga detaljerna.

Krugman vidhåller att USA har det mycket bättre, även om han medger att även USA har ett problem med långsiktiga budgetunderskott. Han lyckas alltså motsäga sig själv i sin korta kolumn, men det är heller inget ovanligt för Krugman. Han byter uppfattning oftare än hans läromästare gjorde och det är inte att säga litet. Men i stället för att utveckla motsägelsen ytterligare så övergår han till att klaga över att Bush skattesänkningar gynnade den rikaste procenten i USA och det är det stora problemet. Om det ändå vore så enkelt. Därefter avfyrar han en lång, vanvettig tirad om sjukvårdsreformens förträfflighet och hur den kommer att minska budgetunderskottet. Den som har den minsta hum om hur bra amerikanska sociala program är på att hålla sig inom de uppskattade kostnadsramarna förstår direkt att det är nonsens.

Han avslutar med att berätta vad verkligheten är:

So here’s the reality: America’s fiscal outlook over the next few years isn’t bad. We do have a serious long-run budget problem, which will have to be resolved with a combination of health care reform and other measures, probably including a moderate rise in taxes.

But we should ignore those who pretend to be concerned with fiscal responsibility, but whose real goal is to dismantle the welfare state — and are trying to use crises elsewhere to frighten us into giving them what they want.

Så här ser verkligheten ut på riktigt:

Utsikterna för de amerikanska statsfinanserna är mycket dåliga. Om räntan på statsskulden ökar med ens 1 procentenhet så stiger räntekostnaderna med över 100 miljarder dollar per år. Landet är fortfarande fast i två krig och har tiotusentals soldater i över 700 baser i över 130 länder runt om i världen. Vad det kostar per år är svårt att säga, men enligt många uppskattningar handlar det om uppemot 1000 miljarder per år.

Därtill kommer alla förbindelser i Social Security och Medicare, som uppgår till tiotusentals miljarder dollar. Båda program är bankrutt, redan nu betalas mer ut än vad som kommer in. Den federala staten ansvarar också för Freddies och Fannies förbindelser, som uppgår till flera tusen miljarder dollar. För att inte tala om alla ”toxic assets” i FEDs balansräkning. Som grädde på moset håller flera delstater, bland andra Kalifornien att gå i konkurs. Enligt de senaste uppgifterna uppgår Kaliforniens underskott till 20 miljarder. Den delstatliga pensionsfonden, världens största, är också bankrutt precis som Social Security.

Att budgetunderskottet skulle lösas av sjukvårdsreformen i kombination med skattehöjningar är något så löjligt att bara en keynesian som Krugman kan påstå det och faktiskt tro på det. För det första så är det fortfarande ingen som vet exakt vad som finns i reformpaketet. Lagen var trots allt 2,700 sidor lång. För det andra så är syftet att utvidga sjukförsäkringen så att den täcker alla, vilket innebär 30-40 miljoner nya förmånstagare. Vem som helst fattar att det inte kommer att sänka kostnaderna, tvärtom. För det tredje så är höjda skatter det sista som USA behöver, framför allt om man vill sporra verklig tillväxt. Men som vi vet så bryr sig inte Krugman om verklig och overklig tillväxt. Det är BNP-statistiken som spelar roll.

Till slut uppmanar Krugman oss till att ignorera alla misantroper som är ute efter att montera ner välfärdsstaten. Nå det gör ju var och en som de vill. Men när man väljer vem man ska lyssna på så kan det vara bra att komma ihåg det här:

Krugman var en av dem som uppmuntrade staten till att blåsa upp husbubblan. Han står på deras sida som har haft fel i allt de har sagt och tagits på sängen av den kris de själva skapade.

De som Krugman tycker att vi ska ignorera är de som hade rätt i allt de sade, som förgäves varnade för krisen och är de enda som kunnat ge en förklaring till varför det gick som de gick.

Vem väljer du att lyssna på?

Strike three maj 15, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Insändare.
add a comment

Den gode Kosk körde på i samma spår och avslutar sin tirad om Grekland och EU:s ekonomi med ett ledarstick den 12.5.2010. Det lär väl inte överraska någon att varken Kosk eller någon annan på HBL har svarat på min kritik.

———————

Bäste herr Kosk

Jag märker att ni liksom era kollegor är immun mot kritik, hur välgrundad den än må vara. Ni fortsätter i samma spår i era ledare om Grekland och Europas ekonomi.

Ni skriver:

Om de länder som har överstora underskott och skulder utsätts för press att sanera sina finanser i snabb takt är följden att tillväxten stryps. Vad det leder till är en spiral där sparandet bara förvärrar skuldkrisen.

Som jag skrev i mitt tidigare mail så motbevisas dylika påståenden av både historia och logik. Det effektivaste och förlängningen enda sättet att få bukt med budgetunderskott är att minska de offentliga utgifterna. Det är framför allt viktigt i kristider, då drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn blir ett måste. Warren G. Harding visade hur bra det fungerar och samma sak kan noteras i USA 1946, då den amerikanska statsbudgeten skars ner med 2/3 i absoluta tal.

Vad det beror på är lätt att förklara. När man skär ner de offentliga utgifterna minskar också den offentliga sektorn. En mindre offentlig sektor betyder lägre skatter och mindre byråkrati. Det gör det lättare för de existerande företagen att bedriva sin verksamhet och för nya att komma in. Det är det som genererar de intäkter med vilka den offentliga sektorn ska finansieras.

I goda tider då företagen går bra och många är i mer eller mindre välbetalt arbete har vi råd att upprätthålla en offentlig sektor. Det har vi tyvärr inte längre. Det beror inte enbart på de senaste årens kris, utan lika mycket på att vi tillåtit den offentliga sektorn växa sig för stor. Det går helt enkelt för mycket pengar till att underhålla den. Grekland är ett ypperligt exempel på det, men de flesta andra EU-länder, även Finland, är inte mycket bättre.

Att få bukt med statsfinanserna, vilket i praktiken skulle innebära att sänka de statliga utgifterna vore alltså det absolut bästa sättet att späda på tillväxten. Och då talar jag om verklig tillväxt, inte luft i en bubbla, som tycks vara den enda tillväxt Västvärlden lyckats åstadkomma de senaste 10 åren. Dylika åtgärder skulle alltså tvärtemot det ni säger leda till att skuldkrisen lindras, på lång sikt.

Ni fortsätter:

Samtidigt ska de löften som ingår i stabiliseringspaketet infrias. Det gör slut på ammunitionen för lång tid framöver, så det finns ingen annan möjlighet än att bara se till att paketet räcker.

Ni envisas med att påstå att det inte finns några andra möjligheter eller alternativ. Vad beror det på? Det är ju helt uppenbart att det finns andra möjligheter och alternativ. Inte nog med det, dessa andra alternativ förespråkas av de personer som såg den här krisen komma, som varnade för den för flera år sedan, som förklarade varför den var på väg. Vore de inte bättre att lyssna på dem och framföra deras förslag i stället för att eka dem som inte bara skapade krisen, utan också blev helt tagna på sängen av den?

Ni skriver:

EU är helt beroende av att stabiliseringspakten och drillandet av statsfinanserna träffar rätt. Det samma gäller Europeiska centralbankens stödköp av statsobligationer:  de betyder i praktiken att regeringarna trycker pengar för att betala sina skulder, vilket kan ge upphov till inflation.

EU är beroende av att man slutar göda skuldsättningen och trycker pengar och i stället börja anamma Daniel Hannans politik, som gå ut på mindre offentlig intervention i ekonomin. Om EU någonsin vill ta tillbaka sin position i den globala ekonomin måste man skapa förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv och stark produktionsindustri. Det gör man inte genom att skapa valutafonder och emitterande av statsobligationer.

För övrigt så är penningtryckande det samma som inflation. Det i sin tur brukar i sin tur leda till en massa otrevliga saker, bland annat att den allmänna prisnivån höjs. Det har den dock gjort kontinuerligt i flera decennier redan.

Fortsatt propaganda från HBL maj 13, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Insändare.
25 comments

Föga överraskande lät sig inte Mikael Kosk övertygas av mitt mail, utan fortsatte skriva ledare om Grekland och EMU i samma anda som tidigare, även om hans ledare 11.5.2010 inte var lika bristfällig som den förra. Nedan är mitt brev till Kosk i vilket jag kommenterar hans skriverier.

———————

Bäste herr Kosk

Jag noterar att ni fortsätter skriva om Grekland och EMU:s olika åtgärder. Även om denna ledare hade betydligt mindre brister än den förra, stundtals var den riktigt bra, så kan ni inte hjälpa att eka vissa gamla slagord.

Ni skriver:

En bankskatt skulle vara ett förs ta steg för att öka finansmarknadens eget ansvar för sina tillkortakommanden.

Det sista som behövs nu är mer statlig intervention i form av ökad beskattning, vilket dessutom bara skulle vara ett ”första steg”. Om man vill att aktörerna på finansmarknaden skall börja ta ansvar för sina tillkortakommanden måste man givetvis sluta med att skydda dem från konsekvenserna av dessa tillkortakommanden. Man måste också frånta dem deras privilegier, som gör att deras till synes hejdlösa risktagande faktiskt är helt rationellt beteende för dem, med tanke på deras verksamhetsmiljö.

I praktiken innebär det slutet på alla räddningspaket, stimulanspaket och alla andra paket som leder till att vanliga människors pengar skyfflas över till bankerna.

Det betyder slutet på fractional reserve banking, som låter bankerna verka i ett konstant tillstånd av konkurs, samt att skapa pengar ur tomma intet i form av checkräkningskonton.

Det betyder också slutet på centralbankerna och fiat valutorna, som är själva grunden till dagens ekonomiska system. Dollarn och euron skulle får konkurrens av andra valutor som uppstår på marknaden, något som i slutändan skulle leda till att de gamla papperspengarna försvann.

Tyvärr skulle det också innebära slutet på den underskottsfinansierade välfärdsstaten som vi hela tiden hyllar och som politikerna använder till att köpa våra röster. Det är väl där problemet ligger. En faktisk reform av banksystemet skulle leda till en reform av hela det ekonomiska systemet vi har idag, som i sin tur skulle frånta politikerna och byråkraterna deras viktigaste inkomstkälla. Utan folkligt uppror kommer det aldrig att ske och mainstream media tycks gör allt för att förhindra detta uppror.

Ni fortsätter:

Kontrollen av statsfinanserna måste öka, men det är inte en bra idé att dra in de regionala stöden för de länder som bryter mot reglerna.

Jaså inte? Det är alltså bättre att signalera åt alla ”fattiga” områden såsom Portugal, Irland, stora delar av Italien och Spanien att fortsätta leva över sina torftiga(?) tillgångar i väntan på att det rika Nordeuropa med Tyskland i spetsen skall komma till deras räddning? Att dessa områden, som i det här fallet Grekland, är så fattiga beror ju på att deras ekonomi är så ineffektiv. Den offentliga sektorn är enorm, den privata produktionsindustrin i det närmaste obefintlig. Det är just dessa områden som mer än någon annan på allvar måste reformera sitt samhälle, vilket i sin tur innebär att de är de sista områdena man skall ösa mera lån till. Borde inte alla misslyckade försök till filantropi i Afrika tjäna som avskräckande exempel? Eller Sydamerika? Hur har det gått där när Väst med IMF och Världsbanken i främsta led gått in med subventionerade lån?

Ni fortsätter:

Det är också svårt att tvinga ned underskotten innan krisen bedarrat.
Europas ekonomi sackar efter och hjälps inte på fötter av en exercis kring fiskala kriterier.

Även här har ni fel vilket illustreras av Warren G. Hardings politik efter att den bubbla som var följden av Woodrow Wilsons krigsinflation sprack 1920. Den ekonomiska kris som drabbade USA var mycket värre än den kris som drabbade landet 1929. Harding halverade den federala statens utgifter och centralbanken höll sig passiv. Tack vare det gick krisen över på ett drygt ett år. Illusionen att man genom ökad belåning och mer penningtryckande kan ta sig ur en kris som så uppenbart beror på för hög belåning och för mycket penningtryckande är så absurd att man omöjligen kan förstå hur så många fortfarande håller fast vid den. Kanske ni kan förklara logiken bakom denna logiska kullerbytta?

Ni avslutar med:

Det är dags för tankar om vad som ger ny tillväxt. Hittills har EU-ledarna inte utmärkt sig i den debatten.

Det har ni helt rätt i. Tyvärr har HBL knappast utmärkt sig mer än EU-ledarna, trots att ni erbjudits alla möjligheter till att göra det.

Det fanns alternativ, även om HBL inte vill att du ska veta det maj 11, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Insändare.
4 comments

Förra veckan skrev Mikael Kosk en ledare i HBL om Greklands räddningspaket. Nedan följer mitt brev till Mikael Kosk, i vilket jag kritiserar hans ledare.

———————

Bäste herr Kosk,

Jag har en längre tid ansökt om att få en egen kolumn i HBL och skriva om främst ekonomiska ämnen och frågor. Än så länge har min ansökan avslagits, senast med motiveringen att ni inte har ”behov av flera kolumnister med ekonomi som specialitet”. Det var ni själv som skrev det. Er ledare 4.5.2010 om Greklands räddningspaket är dock ett argument emot ert påstående.

Redan i inledningen gör ni ett felaktigt konstaterande:

Euroländerna måste solidariskt ställa upp för sin sjunkande syster. Det är enda sättet att hindra grekiska sjukan från att sprida sig.

Tvärtom är det föreslagna räddningspaketet det enda sättet att garantera att den grekiska sjukan sprider sig. Återigen belönas ett land för sin totala brist på ansvar vid skötseln av de offentliga finanserna och återigen belönas de privata intressen som möjliggjort denna misskötsel. Samtliga ”duktiga” euroländer, bland andra Finland, måste skuldsätta sig ännu mera för att rädda Grekland. Dessutom signalerar räddningspaketet att man som EMU-medlem inte behöver vidta åtgärder förrän konkursen hägrar, vilket gör att de övriga problemländerna kommer att fortsätta i samma destruktiva spår i väntan på räddning. De kommande räddningspaketen kommer att leda till ökad skuldsättning för alla andra EMU-länder, däribland Finland, och snart kommer också de behöva räddas. Och vem tror ni ska stå för de miljarderna?

Ni fortsätter:

”Euroländerna är beroende av varandra, stater är beroende av banker och banker är beroende av att de får tillbaka de pengar de lånat ut.”

Euroländerna är på intet sätt beroende av varandra, men däremot har många länder blivit beroende av bankerna, eftersom det är främst bankerna som finansierar ländernas budgetunderskott. Det är de stora bankerna som ser till att politikerna inte behöver sköta de offentliga finanserna på ett ansvarsfullt sätt, utan gör det möjligt för politikerna att köpa röster genom att lova allt mellan himmel och jord som sedan betalas med av bankerna lånade pengar. Den största subprimebubblan ligger inte i privata bolån, den har blåsts upp i statsobligationerna. I den här kontexten är Finland föga bättre än Grekland.

Ni fortsätter:

”Det finns ett kretslopp av beroende förhållanden och när någon länk i kedjan felar kan det få hela systemet att rasa samman, så som Lehman Brothers kollaps i USA gav upphov till en snöbollseffekt på finansmarknaden.”

Det kretslopp av beroende-förhållanden ni talar om har alltså skapats helt medvetet av oansvariga politiker och banker. Man borde göra allt för att bryta det, men i stället förordar givetvis politikerna åtgärder som gör beroendet ännu djupare, något som HBL applåderar. Lehman Brothers må ha varit en av de utlösande händelserna, men det enda det gjorde var att exponera illusionen om att allt är bra så länge man bara trycker mer pengar och ger mer lån. LB var en av nålarna som stack hål på bubblan, men i stället för att ta itu med de strukturella problem den amerikanska ekonomin led av gjorde man tvärtom. Kongressen beslöt att ”rädda” ekonomin med stimulanspaket efter stimulanspaket, mot folkets vilja. Följden är historiska budgetunderskott, en skenande statsskuld och sjunkande dollar. Guldpriset är nu åter uppe i 1,200 USD per uns.

Ni fortsätter:

”Det finns ingen annan möjlighet för euroländerna än att solidariskt ställa upp för den sjuka brodern i syskonskaran. ”

Som ovan konstaterats så fanns det alternativ som hade varit mycket bättre. Man borde ha kommit överens om regler som möjliggör uteslutning av ett medlemsland och därefter direkt uteslutit Grekland. Med tanke på att problemen existerade redan då Grekland kom med i EMU så borde landet förstås aldrig ha tillåtits ansluta sig till valutaunionen. Det hade visat världen att EMU menar allvar och att euron inte är en skräpvaluta. Det hade i ett slag krossat illusionen om att man fritt kan låna pengar till EMU-stater utan att oroa sig för kreditförluster. Det hade fått problemländerna att genast börja ta tag i sin egen ekonomi, om de hade ambitionen att behålla sitt medlemskap. Det hade också höjt eurons värde, i stället för att se dess värde sjunka till historiska bottennoteringar mot världens största skräpvaluta, den amerikanska dollarn.

Ni fortsätter:

”De måste inrätta en mekanism som kan tas i bruk om det ändå skulle gå snett, som till exempel en europeisk valuta fond.”

Så er lösning på framtida problem som i första hand skapas av politikers och byråkraters misskötsel av statliga finanser är att inrätta en helt ny politiskt styrd byråkrati som skall administrera ännu mer av EMU-medborgarnas pengar? Det är ju förstås standardlösningen. Om det inte fungerade med för mycket politik och byråkrati, då kanske det fungerar med mer politik och byråkrati. För det är alltid mer politiker och byråkrater som världen behöver, eller hur? Framför allt Grekland.

En fråga har jag dock: Var ska pengarna till denna europeiska valutafond komma ifrån?

Jag vore mycket intresserad av att höra ert svar på den frågan.

Ni fortsätter:

Om solidariteten rämnar har det oanade konsekvenser.

Ja faktiskt. Om det rämnar så kan det få sådana oanade konsekvenser att EMU-länderna på riktigt måste börja ta ansvar för sig själva och åtgärda de strukturella problem de lider av. Kort sagt måste de börja agera på ett korrekt och realistiskt sätt. Det vore verkligen en nyhet.

En annan sak som vore en nyhet är en större dagstidning som gör något annat än oreserverat hyllar och stöder allt som politikerna gör. Det faktum att EMU-medborgarna, framför allt finländarna, protesterar så litet är att de ständigt bombarderas av den typ av propaganda som er ledare är ett uttryck för. Politikerna upprepar att det här är enda alternativet och statspressen (som t.ex. HBL) fungerar som en megafon. Aldrig ett ifrågasättande ord, aldrig minsta tillstymmelse till kritik. Ve den tidning som sår kritiska tankar om våra politiska ledare, som sist och slutligen förstår sådana här komplexa saker mycket bättre än oss vanliga dödliga.

HBL har vid upprepade tillfällen blivit erbjudna möjligheten att bryta detta destruktiva mönster, men har tackat nej varje gång. Matt Lindqvist skrev att ” Våra kolumnister skriver fritt utan att representera Hbl:s linje.” Trots det har det aldrig funnits en kolumnist som skrivit om ekonomiska frågor med ett annat perspektiv än det som ni visar i er ledare. Texterna är i allt väsentligt identiska och i allt väsentligt stöder de allt som staten gör, oavsett om det är den finska, amerikanska eller överstatliga EMU.

Nåväl, ni gör givetvis som ni finner bäst. Men det vore intressant att höra varför HBL är så livrädd för andra perspektiv, varför det är så otänkbart att publicera någon vars budskap kritiserar staten. Vad är ni så rädda för?

Lösningen på förfinskningen är ett fritt näringsliv april 14, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Ålands självständighet, Insändare, Språkpolitik.
add a comment

En av orsakerna till finskans relativt starka ställning på Åland är de många finska regler som vårt näringsliv måste rätta sig efter. I en insändare hävdar Antonio Salminen (Ålandstidningen 14.4) att det finns två lösningar på detta problem: en återförening med Sverige eller att ”befria Åland från sådana statliga regler som har ett annat språk än svenska och istället införa egna svenskspråkiga regler”.

För att tala klarspråk är problemet idag finskspråkig klåfingrighet, och Salminens lösning är att ersätta denna med svenskspråkig klåfingrighet. Att det finns en tredje lösning där man sätter punkt lite tidigare i förslaget, som då blir att ”befria Åland från statliga regler”, är dock inget han tänkt på. Trots att avskaffandet av alla dessa onödiga regler både skulle få det åländska näringslivet att blomstra och minska finskans betydelse.

Mutor och utpressning i Savoyfrågan mars 7, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare, Rättighetskränkningar, Skatter.
2 comments

Jag är ingen stor supporter av samhällsstöd. Men om politiker verkligen måste ta våra skattepengar och spendera dem på projekt som de tycker är viktiga, utan att ta hänsyn till att vi skattebetalare kanske skulle ha behövt dessa pengar för att genomföra projekt som vi tycker är viktiga, finns det ett par krav på öppenhet, opartiskhet och rättssäkerhet som bör uppfyllas för att det hela inte skall gå överstyr. Krav som allt som oftast helt ignoreras av Åländska landskapsregeringar.

För det första måste alla inledningsvis ha en likvärdig chans att få stödet. Ansökningsprocessen måste vara öppen, och kraven för att få stödet måste vara tydliga från början. För det andra måste självfallet den sökande som bäst uppfyller kraven, och som är mest förtjänt av pengarna, även få stödet. Denna ansöknings- och urvalsprocess, hur väl den än utformas, kommer visserligen aldrig i närheten av marknadens förmåga att allokera resurser, men den kan åtminstone begränsa korruptionen.

Vi på Åland har fått vänja oss vid att samhällsstöd betalas ut till höger och vänster utan man tar någon som helst hänsyn till öppenhet, opartiskhet eller rättssäkerhet. Även om exemplen, som inkluderar stöd till företagsbyar, flyg, och så vidare, är många, är dock det föreslagna stödet till Bio Savoy kanske det värsta exemplet på hur våra politiker missbrukar våra skattepengar hittills. Det värsta exemplet på hur våra pengar delas ut till handplockade personer, utan någon ansöknings- eller urvalsprocess alls.

Som bekant vill våra politiker hårt reglera hur Savoyfastigheten skall se ut och vad den får användas till. Man vill t.ex. tvinga ägarna att driva biografverksamhet i huset,
oavsett om det lönar sig eller inte, och att bevara obekväma fåtöljer och gammal, oanvändbar utrustning. Man har länge hotat med en k-märkning av byggnaden, vilket gjort att fastigheten mer eller mindre blivit omöjlig att sälja.

Få fastighetsägare skulle dock frivilligt gå med på dessa krav utan vilda protester. Därför planerar nu våra politiker att muta fastighetsägarna med €200.000 av våra pengar för att få dem att gå med på dessa regleringar, krav och förbud. Ingen öppen ansökningsprocess; inget urval; ingen rättssäkerhet över huvud taget. Bara en morot till enskilda näringsidkare för att de skall göra som regeringen säger.

Regeringen, närmast genom Britt Lundberg, försvarar stödet genom att påpeka att EU tillåter samhällsstöd av denna storlek. Om vi kan stöda golfbanan med 30%, varför kan vi då inte stöda en biograf, frågar hon sig. Jag är ingen expert på EU-rätt, men avsikten med att tillåta dessa stöd kan väl knappast vara att pengarna skall användas till mutor och utpressning för att få enskilda näringsidkare att göra som politikerna säger?

Jag kan komma på så mycket som är fel med denna soppa att jag knappt vet var jag skall börja. Liberalerna lovade till exempel i sitt valprogram att man skulle ”medverka till en modern biograf”. Inte nog med att man nu betalar ut ett jättestöd till en uråldrig biograf, vilket omöjliggör en satsning på en modern bio. Man förbjuder även fastighetsägaren från att rusta upp och modernisera Savoy!

Hela denna soppa skulle aldrig uppstått om våra politiker inte haft makten att idka utpressning gentemot fastighetsägare genom att hota med en k-märkning som gör att fastighetens värde sjunker i botten. Att politiker, mot ägarens vilja, kan k-märka en byggnad är totalt oförenligt med den privata äganderätten. Om någon kan diktera vad du får göra med ditt hus och hur det skall se ut, då är det inte ditt hus och har heller aldrig varit det.

Till sist vill jag påpeka att jag förstås inte missunnar de som äger Savoy dessa pengar. Genom att hota med k-märkning har politikerna drastiskt minskat fastighetens värde och gjort den omöjlig att sälja. Ägarna har därmed självfallet rätt till kompensation. I ett rättssamhälle bör man dock utkräva ansvar av dem som faktiskt begått kränkningen, inte av oskyldiga skattebetalare.

Skatter den största ofriheten mars 3, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in EU, Insändare.
add a comment

Bästa Katarina Nilsson (Ålandstidningen 3 mars). Självfallet anser jag det vara en stor frihet att kunna vistas utomhus på Åland utan att bli överfallen av varken polis eller brottslingar samt att kunna uttrycka sina åsikter fritt. Rätten till liv, frihet och egendom är mina tre filosofiska grundpelare. Jag lyssnar väldigt mycket till amerikansk radio, och jag blir full av skräck och avsky när jag hör hur vanligt det är att oskyldiga människor i USA stoppas och tas i förvar av polisen, och hur omild behandling de utsätts för. Men i många andra avseenden är inte Åland speciellt fritt. Faktum är att folk har kommit att acceptera dessa ofriheter och inte ens tänker på dem som ofriheter längre.

För mig är kanske den allra värsta ofriheten att vi alla tvingas att betala så oerhört mycket i skatt. Hur kan du säga att din kropp tillhör dig, när du varje vecka måste arbeta kanske måndag, tisdag och onsdag för statens räkning, och bara ges torsdag och fredag för att arbeta ihop till det du behöver? Hur kan du säga att ditt hus egentligen tillhör dig när du inte får sälja det till vem du vill och måste betala fastighetsskatt för att inte staten skall vräka dig? Och ur kan du anses vara fri om du är satt under statligt förmyndarskap från vaggan till graven? Är jag fri att inte betala skatt och svara för min egen välfärd på Åland? Är jag fri att ta droger? Är jag fri att sälja sprit i min livsmedelsbutik? Nej, det är jag inte, även om det rör sig om mina pengar, min kropp och mitt företag.

Sedan detta med EU. Du frågar vem Åland skulle göra affärer med om vi stod utanför EU. Mitt svar är alla. I dag är handeln mellan EU och övriga världen ytterst hårt reglerad och beskattad. Ett Åland utanför EU skulle kunna göra det enda vettiga för små samhällen som Åland: att införa unilateral frihandel med resten av världen. Priset på mat, kläder, elektronik, råvaror och så vidare skulle falla drastiskt, och vi skulle undvika all byråkrati. Visst, det skulle säkert kosta att förhandla fram handelsavtal med övriga världen, men detta är i stor utsträckning en engångskostnad som med marginal uppvägs av den kraftiga välståndsökningen som skulle följa. Endast en dåre tror att det är billigare att fortsätta med EUs vansinniga jordbruks- och handelspolitik än att förhandla fram egna frihandelsavtal, oavsett hur litet område det rör sig om.

Och till sist detta med att föra makten närmare människan. Jag förstår inte riktigt ditt argument om att vi i större utsträckning skulle få inkompetenta politiker som ägnade sig åt svågerpolitik om vi förde över makt från Bryssel och Helsingfors till Åland. Som om politikerna och byråkraterna där skulle vara ett dugg bättre eller lättare att ställa till svars? Poängen med att föra makten närmare är att det blir lättare att påverka och ställa politiker till svars. Detta är vårt skydd mot massbruk, inte att vi väljer kompetenta politiker, eftersom makt nästan utan undantag korrumperar. Allra bäst är det dock att föra över all makt till individen eftersom den som är mest kompetent att bestämma över ditt liv är du. Inte jag, inte lagtinget, och definitivt inte någon byråkrat i Bryssel.

Ohälsosamma personer kostar mindre för sjukvården än hälsosamma februari 27, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare.
23 comments

En av de absolut värsta följderna, i alla fall enligt mitt sätt att se på saken, av vår socialiserade sjukvård är de ingrepp i den personliga friheten den ofrånkomligen verkar leda till. I och med att du inte betalar dina egna sjukvårdskostnader, ligger det plötsligt i allas intresse att du lever ett hälsosamt liv eftersom de måste vara med och betala dina läkarbesök och mediciner. Följden blir att allt som upplevs onyttigt, som till exempel rökning, alkoholkonsumtion, droganvändning, och kanske snart även konsumtion av fet eller söt mat, regleras mycket hårt. Allt, i alla fall enligt våra politiker och de som försvarar ingreppen, för att få ner kostnaderna i den gemensamt finansierade sjukvården.

Detta resonemang bygger dock på en mycket utbredd myt: att de som röker, dricker eller är överviktiga faktiskt kostar mer för den offentliga sjukvården än personer av normal vikt som lever ett hälsosamt liv. Faktum är, vilket en Holländsk studie som publicerades i början av denna månad visar, att feta personer som röker och dricker kostar mindre, inte mer, för den offentliga sjukvården än hälsosamma personer. Den enkla, och ganska cyniska anledningen, är att hälsosamma personer lever mycket längre och därför kostar mer för samhället på lång sikt. Så även om till exempel skatter på cigaretter, alkohol, fet mat och så vidare faktiskt leder till att folks hälsa förbättras, sparar det ändå inte in några pengar.

Så att vi bör reglera rökning, alkoholkonsumtion, fet mat och så vidare för att spara på samhällets resurser är humbug. Det leder till ökade, inte minskade, kostnader. Som vanligt när det gäller statlig intervention handlar frågan istället om kontroll. Det handlar om den mänskliga impulsen att vilja kontrollera andras liv. Att man för egen del anser att man inte bör röka, dricka, ta droger och vara fet, och om andra inte vill följa dessa råd måste man tvinga dem till det. Personligen tycker jag att denna människosyn är förkastlig. Om någon värderar alkohol, cigaretter och god mat högre än ett långt men ack så tråkigt liv har jag ingen rätt att använda våld för att tvinga dem leva på det sätt jag tycker är riktigt.