jump to navigation

Why so cheap? april 25, 2020

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Ekonomisk historia, Ekonomisk politik, Interventionism, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
add a comment

In the wake of the Corona pandemic, governments all over the world are launching various kinds of stimulus packages to alleviate the economic woes caused by virus outbreak. In the US, the amounts quickly rose to the trillions, and the EU is contemplating a joint relief fund of up to one and half trillion euros. While politicians, bureaucrats and experts of all kinds sometimes say they are somewhat worried about the long-term effect, they quickly dismiss those concerns because we simply must do something right now.

This is how children think.

One of the central differences between adults and children is the formers’ capacity to defer gratification. Children, as we all know, tend to want what they want right now. As they grow older, they start to understand that not all their desires can be satisfied immediately. When they grow older still, they start to comprehend that there may even be benefits to wait, to save. This vital lesson, this fundamental wisdom which is one of the chief prerequisites for having a civilization, seems all but lost today.

Political leaders, department heads and business executives alike focus almost entirely on what is in the here and now, on the short term. Very few seem willing to discuss the causes of the problems, it is all about fighting the symptoms. Imagine, if you will, the cities of old where a significant part of the houses were built of wood and straw. Every now and then, a neighbourhood starts to burn. This causes panic, all efforts are made to put out the fire, and afterwards, the city council puts in place various relief and stimulus programs to get the houses rebuilt and citizens made whole. At no point, however, does anyone contemplate why fires break out with earie regularity.

This is how the proverbial ruling class have approached economic crises for the past 100 years. When the world was hit with the double whammy of the dot.com bubble bursting and the WTC-attacks, the Fed responded by lowering the interest rate to 1 percent. Liquidity was increased, but there was no multi-hundred-billion-dollar stimulus. The artificially low interest rate was enough, however, to set off a housing bubble.

When that burst, the big guns where brought in with zero percent interest rates and hundreds of billions in stimulus programs. In Europe, the interest rates went negative. Government debt, which was already significant at that point, skyrocketed. President Obama famously managed to double the US national debt during his time in office, from roughly 10 to roughly 20 trillion. That is no small feat. Now we not only have new real estate bubbles popping up, we have also had stock market bubbles and, of course, government bond bubbles. The Fed tried to raise interest rates but had to quickly reverse course.

Enter the Corona virus. Governments all over the world shut down their economies, causing a great amount of problems for private businesses and individuals. There is talk about economic contractions of anywhere from 5 to 15 percent. As noted in the opening, the reaction to this crisis has been exactly the same as to the previous ones. Government grants and loans paid for by more debt and more money printing, to save businesses and jobs and to get consumers to spend money.

Very few are discussing how it is possible that an influenza virus can shut down major parts of the economy in the US, Europe and elsewhere, and why a few months of shutdown is already causing bankruptcies, layoffs, furloughs and liquidity shortages across industries. Why are so called viable, healthy businesses without buffers and reserves? These are not simple questions, but they are important and should be asked and discussed.

But they are not, because those discussions can be unpleasant for many people. Because like children, we avoid whatever is uncomfortable and try to find quick fixes to what is hurting right now. Long term consequences be damned.

So my question is: why so cheap? Why limit the EU rescue fund to a measly thousand billion? Why not make it a hundred trillion? Or a thousand trillion? Since we obviously don’t care about long term consequences, or the roots of the structural problems that are now manifesting themselves, the skyrocketing national debts or a host of other things, why not go all out? Really, what difference does it make anymore?

The World is Lost juli 23, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Ekonomisk historia, EU, Frivilligt samarbete, Interventionism, Korruption, Politik och samhälle.

There really aren’t any reasons to be optimistic about this world of ours. We’re heading towards a complete economic meltdown, and nothing can be done about it. It might take a decade or two, who knows, but at some point the debt that keeps accumulating will hit critical mass. Then something, anything, will trigger the collapse and all hell will break loose. One can of course hope that we’ll come out of the disaster wiser and with sounder morals, but, really, is there any reason to think we will? Complete social collapse and global war seem far more probable.

Evidence of moral and societal decay is everywhere. Take the rise of Trump, for instance. He is most certainly the most hated, despised and ridiculed candidate for president in world political history. Decried as the worst thing ever to befall the US.

Really? Worse than the fascist warmonger and mass murderer Hillary, who’s never met a military intervention she didn’t like or missed an opportunity to commit genocide? Worse than the fascist warmongers and mass murderers Obama, Bush II, Clinton, Bush I etc? These are our moral standards now? It is okay to kill Muslims by the hundreds of thousands and to wreck their countries, but absolutely forbidden, forbidden I tell you!, to speak critically about them? Kill, maim and plunder at your pleasure, but don’t say mean things! Peoples’ feelings can get hurt!

What can you say to that other than to quote Ben Shapiro: I care nothing about your feelings.

Brexit. The thing that couldn’t happen, that mustn’t happen. But it did. The horror, the shame, the never-ending pain. The reaction of the Remainers, particularly that of the millennial generation, who cry and bleat on the streets about how they love the EU, is horrifyingly instructive.

What kind of a moral black hole must you be to cry about the possible exit from a €150 billion moral monstrosity, ruled by some of, if not the worst people in Europe? Well, if you have grown up being taught and believing that everyone else owes you everything you want, that you are entitled to everything you can dream of simply by being alive, then yes, I can understand your tears. And I couldn’t care less about them. And if you really think you need a €150 billion moral monstrosity for the free movement of things, or to keep the peace in Europe, you are an ignorant idiot and deserve every ounce of pain you feel.

Speaking of free movement. It is claimed tat we need immigrants to come and work and pay taxes to pay for our aging population, because the natives, in lack of a better word, don’t have enough children. Maybe that is the case, but what could possibly be a more abysmal failure than a society, in which people don’t want to procreate anymore? Seriously, how dysfunctional must a society become for that to happen? Has anyone of our ruling classes pontificated on this?

While the subject of the free movement of people might be a topic for another day, one can’t help noticing that this free movement is rather one-sided? People tend to move a lot more in one direction than the other. Is this a mere coincidence, or are there explanations for this apparent imbalance? Well, of course there are. It’s all about white racism, colonialism, slavery. To even suggest anything else is a punishable offense.

Which brings us to the greatest injustice in this world, indeed, the root of all evil. White men with their damned white male privilege and cursed patriarchy. Almost everyone is encouraged to be proud of their heritage and their culture, except white people of the West. White pride equals white supremacy with all that entails. Do a wikipedia search on Black Pride, then White Pride, just for fun, and you’ll see.

Slavery, open-ended bigotry, the institutional and legal oppression of women, children and minorities of every kind has been part of human society since the very beginning, in every single place on the planet. And much of it still is, in many places in the world, in many cultures and civilizations around the globe. But there is one culture and civilization though, in which most if not all of it is glaringly absent. Care to take a guess on which one?

Today, everything is a human right. Except property right. That is a right you don’t have. You have the right to education, healthcare, living wage, paid vacation, paid parental leave…well, pretty much whatever you feel you need in order to have a “decent life”. But you can’t really own anything. Not what you make, not what you earn, not what you inherit, not what you are given. You may keep a portion of it of course, but you have no say in how large that portion is. Can be anything from all to nothing.

If you take action to keep a larger portion of it, you are publicly shamed and punished. You see, to want to keep what you earn, what you’ve worked for, is greedy. To demand the property of someone else for your own benefit is just exercising your human rights.

The only future for a world like this is a future not worth having. One can hope that people find their way to value peace, private property, and voluntary exchange and cooperation. One can hope, but I’m not holding my breath.

The terrorists always win november 17, 2015

Posted by Kaj Grüssner in Frivilligt samarbete, Interventionism, Kultur, Politik och samhälle.

The reactions to the attacks in Paris were expected. People all over the Western world are outraged, and the politicians fall over themselves in expressing their grief and horror and their sympathy with the French. There is no reason to doubt that the ordinary people who sport a French flag on their profile pictures on Facebook are sincere. The politicians, on the other hand, are a different matter.

It is difficult to believe that people like Kerry, Obama or the Repbulican hopefuls actually care about the people who were killed and injured in the attacks. After all, a hundred plus dead and hundreds injured is everyday life throughout the Middle East, thanks in large part to the constant bombing and meddling by Western powers. That has never bothered them.

We shouldn’t forget that the US is not the only country that is involved in the Middle East. France lead the NATO campaign to oust Muammar Gaddafi in Libya, is very much involved in the Syrian civil war, and has of course a long history of meddling in that region, as well as in Africa.

Correlation does not always mean causation, but it is hardly a coincidence these attacks don’t seem to happen in Switzerland, the Nordic countries, Eastern Europe, or even Canada. And that is not because of round-the-clock, all-encompassing NSA style surveillance, certainly not in the Nordics. Instead, these attacks seem to take place in countries like the US, the UK and now France, all of which are deeply involved in the affairs of Arab nations.

Whenever an attack such as this takes place, the disconnect between what the politicians say and what they do couldn’t be bigger. They always say that the terrorist won’t win, that we will not be ruled by fear, but will persist in holding to our values of freedom, openness and tolerance. Obama spoke about this as the “universal values we all share”. I presume that by “we”, he means the West. But what does actually happen?

The first thing French president Hollande did was to close the borders and declare a state of emergency, with the complete suspension of all civil liberties. The French police can enter any home at will and arrest anyone at will. The French army is deployed on the streets of Paris. In the US, the Patriot Act, which was already drafted, was passed shortly after 9/11.

And thus the terrorists win. The first response of the West is to curtail the civil liberties we supposedly hold so dear. The politicians declare a state of war, as Hollande did, telling the world that they will prosecute this war without mercy. Many other political leaders echoed this sentiment, eagerly speaking about fighting the war against terrorism and extremism. Just like the US fights wars against terrorism and drugs, among other things.

This transition from praising our universal values of freedom to declaring a state of war is important. It allows the politicians to profess their support for liberty, only to enact the complete opposite policies as part of fighting this war. Naturally, no leader says whom they are going to fight, let alone how the war will be prosecuted and how the war is supposed to be won.

And because we are now at war, criticism of the government its polices is treason. To object to the curtailment of civil liberties, to oppose the increased powers requested by the surveillance bureaucracy, is to sympathize with the enemy. We must give up our rights for the sake of security. The same story all over again, and it seemingly always works.

Nobody ever stops to think about this means. To be sure, ISIS is no fan of civil liberties. Nor are the mullahs in Iran or the royals in Saudi Arabia. The society these terrorists and extremists envision is one of total control of the population, with no respect for life, liberty or property. To be fair, many Western countries don’t seem overly concerned with that either, but the way we typically respond to these terror attacks is to make our societies more like theirs. How is this not letting the terrorists win?

If we actually want to win, whatever that means, the only logical response would be to pull out of the Middle East entirely, to stop interfering in their internal affairs and above all stop occupying and bombing their countries. Our governments should stay out of there, and instead promote free trade. And instead of surrendering our liberties, we should embrace them.

Minding our own business politically and militarily, promoting the individual over the state, encouraging trade with everybody who wants to do business with us, that is how we win. Until we accept this fact we will always lose to the terrorists.

Sagan om Irak har inget lyckligt slut augusti 30, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Interventionism, Politik och samhälle.

Ett av president Obamas vallöften var att ta hem USAs trupper från Irak. Det är också ett löfte som han till skillnad de flesta andra tycks vara inställd på att hålla. Tyvärr är det knappast av moralisk övertygelse om att USAs närvaro i Irak är fel, eller för att han vill värna om de amerikanska soldaternas väl och ve som han kallar hem dem. För det första så har USA fortfarande en mycket stark närvaro i Irak, vilket visar att Obama minsann inte har haft bråttom att hålla sitt löfte. För det andra har han stärkt den amerikanska truppnärvaron i Afganistan med tiotusentals soldater. Krig och nationsbyggande förefaller vara lika naturligt för Obama som för Bush.

En amerikansk reträtt har varit på tapeten ganska länge och kraven på konkreta löften och tidtabeller har de senaste åren blivit allt mer högljudda. Standardargumentet mot en amerikansk reträtt har alltid varit och är fortfarande våldet och de inre stridigheterna i Irak. Man är rädd för att regelrätt inbördeskrig bryter ut mellan de olika folkgrupperna i landet om USA far hem. Den irakiska polisen och militären klarar helt enkelt inte av att hålla freden och garantera invånarnas säkerhet. Därför måste USA stanna. Som vanligt rymmer detta typiska mainstream argument en rad logiska felaktigheter.

Argumentet utgår från att Irak måste förbli en enhetlig stat med dagens gränser intakta. Att gränserna ritades upp av britterna med samma brist på hänsyn för etniska motsättningar som när gränsritningarna företogs i Afrika vill man inte kännas vid. Irak med dagens gränser har ingen historia av att vara ett enhetligt land och har heller ingen orsak eller ens förutsättningar för att vara det. Inte utan ständigt inbördes stridande och/eller förtryck som pågår nu och pågick under Saddam, precis som i många afrikanska länder. Så själva utgångspunkten för argumentet är fel.

En annan typisk brist i den här typen av argument är att de som för fram det tycks anse att nuläget på något sätt är fungerande. Man hänvisar till statistik och konstaterar att det sekteriska våldet minskade under de perioder USA företog offensiver mot diverse rebellgrupper. Kanhända, men det USA-ledda våldet ökade ju i stället så man kan ju fråga sig hur stor den vinsten var. Sedan är det givetvis så att situationen idag knappast kan sägas vara fungerande. Bombattentat är fortfarande vardagsmat, fortfarande dör hundratals irakier varje månad.

Den tredje bristen är den för mig helt obegripliga övertygelsen om att allting ordnar sig bara USA är kvar länge nog. Tills irakisk polis och militär lärt sig hantera våldet, vilken tydligen kan hända närsomhelst. Några indikationer eller tecken på att det skulle stämma finns överhuvudtaget inte. De irakiska säkerhetsstyrkorna har haft 4-5 år på sig utan nämnvärda framsteg. Det borde dessutom vara självklart för vemsomhelst att Irak inte kan ersätta drygt 100.000 professionella soldater ur världens mest tekniskt avancerade armé. Inte på en lång stund, antagligen aldrig. Och så länge amerikanarna är kvar har de irakiska soldaterna heller inga större incentiv att lära sig. Sedan ska vi ju komma ihåg att dessa 100.000 proffs inte har klarat sig så bra de heller.

Om och när USA tar hem alla sina trupper från Irak så kommer våldet säkert att öka. Fullskaligt inbördeskrig är ett mycket reellt scenario. Det är långt ifrån omöjligt att landet faller sönder i mindre beståndsdelar enligt etnisk tillhörighet. Frågan är om det på lång sikt är bra eller dåligt. USA kan omöjligen få slut på våldet i Irak, tvärtom är USAs närvaro en av de drivande faktorerna bakom fortsatt våld. USA har heller inte råd att vara kvar där, det kostar alldeles för mycket för ett land som redan är bankrutt.

Det enda sättet en bestående lösning kan nås är genom en fullskalig reträtt av samtliga amerikanska soldater. Lösningen kommer sannolikt att vara mycket dyrköpt och det finns inga garantier för att vi kommer att gilla den, men tyvärr är det så det slutar då man godtyckligt tvingar in etniska grupper inom samma lands gränser, stöder en diktators terrorvälde under 30 års tid för att sedan invadera, avsätta nämnda diktator och ockupera landet på obestämd tid. Det finns inga trevliga lösningar, men de likväl finns det lösningar. Permanent amerikansk närvaro i Irak är dock inte en lösning, det är bara en förlängning och förvärrning av problemet.

Stödåtgärderna och stimulanspaketen tar aldrig slut augusti 3, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, EU, Handel, Interventionism, Politik och samhälle.
add a comment

Ibland känns det som att man lever i en alternativ verklighet i vilken gårdagens vansinne är dagens dygd. Idag är Franklin D. Roosevelts ekonomiska program, även känt som New Deal, noga dokumenterat och föremål för en stor mängd böcker, avhandlingar och artiklar. Ett av New Deals genomgående teman var att hindra att priserna på jordbruksprodukter rasade i takt med övriga priser. Ett mål som fortfarande dominerar den ekonomiska politiken i väst.

De federala myndigheterna använde sig av flera metoder för att göra detta. En av de mer motbjudande åtgärderna var att skicka federala agenter land och rike runt för att helt sonika avrätta boskap som sedan fick ligga och ruttna. Opinionen vände sig dock ganska snabbt mot denna vederstyggelse, varefter man övergick till mindre synliga metoder. Man började betala bönder för att låta marken ligga i träda och bulkköpte jordbruksprodukter som sedan förstördes. Den senare metoden används än i dag i USA. Ca. 40 procent av apelsinerna som produceras köps upp och förstörs.

Föga överraskande har EU liknande program. Enligt följande notis i Hbl har unionen och finska staten ägnat sig åt så kallade interventionsköp, med vilket menas att myndigheterna köper upp stora mängder mejeriprodukter som sedan förvaras i fryslager i väntan på bättre tider. Syftet är att hindra att producentpriset, alltså det pris bonden får från att sjunka.

Enligt undersökningarna har producentpriset på mjölkprodukter nära nog halverats, vilket givetvis är oacceptabelt för de europeiska bönderna. För att skydda dem har EU köpt mjölkprodukter för ca 600 miljoner euro. Därtill kommer givetvis kostnaderna för att förvara mjölken, smöret, osten och allt annat. På EU nivå uppgår kostnaderna till hundratusentals euro per år, om inte miljoner. Enligt planen skall dessa lagrade produkter säljas ”när marknaden tillåter”. Låga priser är alltså marknadens sätt att förbjuda försäljning av en viss vara. Som konsument är jag inte riktigt av samma åsikt.

Inte ens med bästa välvilja kan man tycka att planen är intelligent. För det första så köper alltså myndigheterna upp smöret och mjölken med skattepengar till ett pris som är mycket högre än gällande marknadspris. Strike one för skattebetalarnas del. Sedan förvaras de köpta produkterna i dyra fryslager. Strike two för skattebetalarna. När sedan marknaden ”tillåter” säljs dessa upptinade produkter, vilket antingen betyder att skattebetalarna betalar marknadspris för varor som är under marknadskvalité, eller så säljs produkterna på förlust. Oberoende tvingas skattebetalarna att köpa varor som de redan har betalat 600 miljoner euro för. Strike three för skattebetalarna. Grädde på moset är förstås att konsumenterna, under tiden då produkterna ligger i lager och väntar på att marknaden ”tillåter” försäljning, betalar ett högre pris för mjölkprodukter än vad de skulle göra om inte myndigheterna hade ägnat sig åt interventionsköp till att börja med.

Maken till inkomstöverföring från en grupp (konsumenter/skattebetalare) till en annan (bönderna) får man leta efter. Eller ja, faktiskt inte. Både i Finland och i EU är jordbruksstödet en av de största enskilda utgiftsposterna och hetaste politiska frågorna. Inte nog med att dylika stöd och subventioner är oerhört dyra mätt i direkta kostnader, de utgör också effektiva hinder mot import från tredje världen. Det betyder att konsumenterna inte får njuta av de lägre priser som denna import skulle innebära, samtidigt som vi ger u-landsbistånd för att avhjälpa fattigdomen som vi själva genom dessa handelshinder i hög grad bidragt till. Om inte detta är vansinne så är jag en fullständig vettvilling.

Den överreglerade finanssektorn juni 27, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Interventionism, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
add a comment

De ekonomiska problemen i USA har lett till många högljudda krav på ökad reglering av bank- och finanssektorn. Krisen har även spätt på kritiken mot de höga direktörslönerna, som tycks vara en kronisk nagel i ögat på både journalister och politiska aktivister. Men mer än något annat, så har krisen blottlagt den till synes ändlösa ekonomiska okunskap, som varit mänsklighetens mest framträdande drag de senaste dryga 100 åren. Låt mig därför peka ut vissa saker, som man skulle tycka är uppenbara, men som helt har undgått main stream ekonomer, journalister och politiker.

Många skyller sub prime krisen på att bankerna och övriga kreditinstitut lånar ut pengar till folk som inte har tillräcklig kreditvärdighet, i hopp om att göra en god förtjänst. Finanssektorn är dessutom full av diverse komplicerade finansiella instrument, som ingen egentligen förstår hur fungerar. Eftersom finanssektorn är så oreglerad, kan bankirerna och mäklarna skapa och sälja vad som helst, något som starkt har bidragit till det ekonomiska kaos vi har idag. Därför måste staten gå in och sätta upp strikta regler, som begränsar aktörernas oansvariga verksamhet.

Det är visserligen sant att lån har getts till personer utan kreditvärdighet och att finansmarknaden har skapat en myriad olika instrument, men det beror inte på att finanssektorn skulle vara oreglerad. Tvärtom. Ingen sektor är så över- och genomreglerad som finanssektorn. I USA finns det till och med en lag som tvingar bankerna att låna ut till icke kreditvärdiga låntagare: Community Reinvestment Act. Inte bara finns det en massa speciallagar, med speciallagstiftningen kommer även en mängd olika myndigheter och branschorganisationer, vars uppgift är att övervaka finansmarknadens aktörer. För banker gäller helt andra regler än för vanliga företag. Och däri ligger problemet. Tack vare det fraktionella reservkravet ges bankerna möjlighet att skapa egna pengar, vilket leder till att hela kreditmarknaden förvrängs. Vare sig bankerna eller myndigheterna, för att inte tala om vanliga investerare och konsumenter, har den minsta aning om hur mycket pengar det finns, vad som är riktigt kapital och vad som bara är skapad kredit eller vad pengarna är värda. Det enda man vet är att pengarnas värde har sjunkit stadigt och fortsätter att göra så. Är det då så konstigt att kaos och kriser uppstår? Bankerna har genom speciallagstiftning givits otroliga privilegier, något som de givetvis utnyttjar till fullo. Precis som alla andra alltid har gjort och alltid kommer att göra

Men det är inte de privata aktörerna på finansmarknaden som är de stora bovarna, de är på sin höjd lakejer. Roten till det onda är centralbanken, på vilken hela finanssektorn i sin nuvarande är uppbyggd. För det första är det centralbanken som skapar den nya krediten som injiceras i banksystemet, där den expanderar tack vare det låga reservkravet (som för övrigt bestäms av centralbanken). Vill man vara dramatisk kan man tala om en ohelig allians mellan den statliga centralbanken och de privata affärsbankerna. Båda är nämligen beroende av varandra. De privata bankerna tjänar som motpart i de transaktioner, med vilka centralbanken kontrollerar penningmängden. De privata bankerna är å sin sida helt beroende av de kreditinjektioner som centralbanken gör. Dessutom kan de vid behov låna pengar av centralbanken till en mycket förmånlig ränta. Det är växelverkan mellan centralbanken och finanssektorn som skapar den ständigt stigande inflationen (ökning av penningmängden). Inflationen leder till kluster av felinvesteringar, så kallade booms (bubblor), något som felaktigt likställs med ekonomisk tillväxt. När dess felinvesteringar visar sin olönsamhet börjar problemen i form av sjunkande vinster, konkurser, uppsägningar, kreditförluster och folk som förlorar sina hem, det vill säga busts (sprickande bubblor). Det är det som pågår i USA just nu och är följden av den massiva kreditinjektion, med vilken Greenspan ”räddade” USA:s ekonomi då dot.com bubblan sprack i början av 2000-talet.

Så nej, finanssektorn är inte oreglerad och den behöver inte mer statlig reglering. Tvärtom borde man slopa speciallagstiftningen som lett till att kreditmarknaden förvrängts så mycket. Ett reservkrav på 100 % skulle effektivt sätt stopp för kreditexpansionen. Sluta rädda banker från konkurs med skattebetalarnas pengar är nästa steg. Men det viktigaste är att tygla centralbanken. Så länge vi har en institution som utan någon som helst övervakning får skapa ändlösa mängder pengar ur tomma intet kommer vi alltid att hemsökas av bubblor som spricker och allt elände som det för med sig.

Mera protektionism och vänstergnäll februari 17, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Hembygdsrätten, Interventionism, Näringsrätten.

Så var det dags för jordförvärvsreglerna igen. Centern föreslår skärpta regler så att utlänningar inte kan komma åt åländsk mark genom aktiebolag. Anthonio Salminen har hyllat närings- och hembyggdsrätterna länge, senast i en kort insändare för någon vecka sedan. Jag har redan sagt en del om dessa ”särrättigheter” i bloggposten Kränkande skydd, så jag skall inte dra ut på saken alltför mycket. Men jag vill understryka något jag länge sagt om just hembyggdsrätten och jordförvärvsreglerna. Enligt mig är de snäppet värre än näringsrätten. Den är sist och slutligen inte så mycket mer än vanlig protektionism, vilket det sannerligen inte råder någon brist på här i världen. Man vill skydda åländska näringsidkare mot konkurrens. Vad jag tycker om det torde vara glasklart. Hembyggdsrätten handlar om lite mer än så. Det finns klara nationalistiska och xenofobiska element knutna till hembyggdsrätten. Man vill inte att åländsk mark skall hamna i utlänningars ägo, eftersom de inte förstår att uppskatta Ålands fantastiska natur. Det är bara ålänningar som är värdiga att axla detta ansvar. Den tankegången får mig ärligt sagt att må illa. Inte nog med att den starkt antyder att ålänningar är bättre än alla andra, den utgör också ett hinder för människors fria rörlighet, vilket är något som framför allt Fredrik Gustafsson håller som en av de allra viktigaste. Och det gör han rätt i. Människor som får fara och flyga som de vill är svåra att kontrollera och det är givetvis en mardröm för vilken politiker och byråkrat som helst.

Som rubriken antyder är inte ovanstående de enda protektionistiska åtgärderna som aktualiserats den senaste tiden. EU har infört ett förbud mot import av kött från Brasilien på grund av att ” Brasilien inte kunnat tillmötesgå EU:s krav på kontroll av djurhälsa, transporter och spårning”.
Det kräver knappast någon större tankeverksamhet att förstå att ovan citerade skäl inte har något som helst med saken att göra. Eller skall vi säga att det ligger i klass med ”Vi måste invadera Irak eftersom Saddam har massförstörelsevapen”. Den mest grundläggande regeln inom politiken är att de officiella skälen aldrig är de riktiga. Vad de handlar om är förstås ytterligare protektionism för att skydda EU:s livsmedelsindustri, som om vi inte hade tillräckligt med alla subventioner och övriga tullmurar och importförbud. Hur mycket måste konsumenterna måsta betala för att hålla en uppanbart konkurrensoduglig industri vid liv? Tydligen flera tiotals miljarder om året. Just jordbrukssubventionerna är den överlägset största posten i EU:s budget.
Att låta européerna själva avgöra om de litar på brasilianska köttproducenter kommer inte på fråga, eftersom de då bevisligen väljer fel alldeles för ofta. Se bara på snusarna! Därför måste byråkraterna välja åt oss. Det här är något som vi på Åland också är rätt bekanta med.

För dem som läser Taloussanomat, Kauppalehti och Helsingin Sanomat har det knappast gått förbi att Högsta Förvaltningsdomstolen gav ett tämligen intressant avgörande för inte så länge sedan. Frågan HFD tog ställning till var om läkare som gått ihop och bildat ett aktiebolag fick ta ut sin ersättning som dividend i stället för lön. Genom att använda olika aktieserier och separat bokföring kunde läkarna hålla koll på hur mycket var och en dragit in till bolaget och därmed avgöra hur mycket var och en hade rätt att lyfta i dividend. HFD godkände denna struktur, något som HS var skarpt kritiskt till. På ledarsidan sades att gränsen för arbetsinkomst suddas ut, då vissa yrkesgrupper kan börja lyfta dividend i stället för lön. Det hävdades felaktigt att detta ger ekonomisk fördel, men faktum är att totalskattebördan är ungefär den samma. Det finns dock en märkbar skillnad. Lyfter man dividend slipper man betala den lagstadgade pensionsavgiften. Gissningsvis är det där skon klämmer. För den vänstertidnigen HS är det väl oacceptabelt att vissa föredrar att inte delta i det farsartade pensionssystem som administreras av en av den offentliga sektorns verkliga dinosaurier: FPA.

Vem får makten om staten avskaffas? januari 25, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Interventionism.

En av de vanligare invändningarna mot anarko-kapitalism är att den makt staten idag innehar skulle hamna in händerna på mafialiknande organisationer. I en statslös värld skulle stater uppstå på grund av detta, eftersom makt inte kan tas bort, bara omfördelas.

Det är sant, makt kan inte tas bort, bara omfördelas. Men geenom att ta makten från staten ger man den tillbaks till individerna. Av det följer att makten splittras och slås ut bland många, i stället för att koncentreras i händerna på en handfull politiker och byråkrater. Det mer eller mindre eliminerar risken för krig. Utan stora arméer i händerna på maktgalna politiker kommer väpnade konflikter av det slag och magnitud vi sett under de senaste 3 – 4 milliennia inte att kunna uppstå. Tänk vilka fruktansvärda krig världen fått uppleva bara de senaste hundra åren. Två världskrig, två krig i Irak varav det ena ännu pågår (och kommer göra så 100 år till om MaCain får bestämma), kriget i Yugoslavien, inbördeskrigen i Afrika (Rwanda, Uganda etc) och mycket mer därtill.

Visst kommer vissa att ha mer makt än andra, det är oundvikligt. Men ingen, vare sig privatperson eller företag kommer att ha sådan makt som staten har idag. För att förstå varför måste man först klarlägga de rättigheter en stat har, men som privata personer inte har:

1. Våldsmonopol. Staten är den enda aktör som får utöva offensivt, oprovocerat våld.
2. Rån. Staten är den enda aktör som under hot om våld får tillskansa sig egendom utan den rättmätiga ägarens tillstånd. (Beskattning)
3. Falskmynteri. Staten är den enda aktör som utan någon som helst begränsning får trycka pengar. Detta är ett av världens mest akuta och allvarliga problem idag.
4. Slaveri. Staten är den enda aktör som har rätt att tvinga folk att utföra arbete för dess räkning, utan deras medgivande och utan hänsyn till deras lönekrav. (Värnplikt, arbetsplikt)
5. Beskydd. Staten är den enda aktör som genom rån och slaveri kan finansiera och upprätthålla en våldsapparat vars syfte är att säkra statens intressen. (Polis, militär osv)

Dessa rättigheter med flera har staten givit sig själv genom lagstiftning. Ingen privat aktör skulle någonsin kunna åstadkomma något sådant, för att inte tala om att intresse för detta knappast skulle föreligga. Ju större stat, desto större makt som koncentreras i händerna på människor som inte klarar av att hantera den. Jämför George W. Bush med Bill Gates. Vem har makt att orsaka störst skada? Bill Gates, sina oräkneliga miljarder till trots, skulle inte kunna uppbåda och upprätthålla ens en mikroskopisk bråkdel av den militära makt Bush besitter. Det skulle ingen privat aktör kunna, i synnerhet inte Bush själv. Men det behöver han inte, det enda han behövde göra var att bli president. Då fick han all denna kolossala makt på köpet.

Att hävda att ett maffiastyre skulle uppstå om staten togs bort är således ett ogrundat påstående. En mafia skulle omöjligen klara av att upprätthålla ett sådant skräckvälde vilken stat som helst kan göra utan dess mera problem. Förresten känner jag ingen som någonsin måsta betala skyddspeng till maffian, men nära nog alla jag känner har måsta betala pengar åt staten.

Ett annat problem med staten är att den ger grund för lobbyverksamhet. Intressegrupper lobbar för sina specifika intressen, t.ex. storföretag. De förmår staten att smälla upp importtullar vilket gör att de skyddas från konkurrens, något som konsumenterna får ta smällen av. Bidragsbeorende grupper å sin sida lobbar för höjda bidrag. När har man någonsin hört talats om en lobbygrupp som krävt att den lagstiftning som ger den skydd skall slopas, alternativt att de skattefinasierade bidrag den erhåller skall sänkas?

Den heliga kon januari 8, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Interventionism, Privatiseringar.
1 comment so far

När man talar om fri marknad vs. socialism lyfts ofta frågan om sjukvård upp. Jag har aldrig hört någon argumentera för varför socialiserad sjukvård skulle vara så bra, men jag kan minsann argumentera för varför det är dåligt.

För det första så kan man väl knappast säga att den fungerar bra. Tehy-krisen är bara ett exempel på hur dåligt saker och ting är. Dessutom är det en illusion att alla som behöver vård faktiskt får det. Det finns hur många exempel som helst på människor som tvingas söka privat vård, eftersom köerna är så långa, eller för att den offentliga vården inte kan erbjuda tillräcklig expertis. Dessa människor betalar alltså i praktiken dubbelt för sin sjukvård. Inte en oansenlig mängd patienter har dött pga brist på vård eller felaktig vård, både hos oss och i Sverige. Bara förra sommaren dog 9 hjärtpatienter i Stockholm, pga att en byråkrat vägrat låta dem få vård i Uppsala (det var fullt i Stockholms sjukhus). Han tyckte inte att det var akut. Så att säga ”det nuvarande systemet fungerar bra, så bevisbördan ligger hos er som vill ändra på det” fungerar inte riktigt, eftersom det nuvarande systemet bevisligen är mycket bristfälligt.

I ett privat system slipper man för det första all de onödiga kostnader offentlig administration oundvikligen för med sig. Det blir alltså direkt billigare, och även effektivare. Om hela vården är privatiserad slås kostnaden ut på hela folket, vilket tillsammans med konkurrensen sänker priserna ytterligare. Lägg till den skattelättnad privatiserad sjukvård skulle ge utrymme för, och du får en rätt stor monetär nettoeffekt direkt. Befolkningen i stort skulle alltså vara mycket rikare, antalet riktigt fattiga mycket, mycket lägre. Därför vore vi i en mycket bättre position att hjälpa de mindre bemedlade. Utan statliga välfärdsprogram skulle viljan också vara mycket större. En av välfärdsstatens absolut värsta konsekvenser är den totala erosionen av genuin mänsklig medkänsla: ”Det är inte min sak att hjälpa min granne, det är statens”-mentaliteten.

Skulle man sköta vården genom frivilliga sjukförsäkringar skulle detta i sig självt utgöra ett incentiv till hälsosammare leverne, eftersom individer med nyttigt levnadssätt (motionerar, röker inte, begränsat alkoholintag, hälsosam kost osv) skulle betala lägre premier. Folk skulle alltså ha direkta och kännbara skäl till att inte spela rysk roulette med sin hälsa, vilket på sikt skulle leda till färre läkarbesök, mindre behov av receptbelagda mediciner, mindre tryck på sjukvården osv. Och då efterfrågan på sjukvård och medicin sjunker tack vare friskare befolkning, sjunker även priserna. Dessutom säger det sig självt att privata sjukhus vore mycket tacksamma mål för välgörenhet och sponsorpengar, både för företag och rika privatpersoner. ”Viking Lines barnsjukhus” vore nog rätt läcker marknadsföring. Givetvis skulle sjukhusen själva också kunna bedriva pro bono verksamhet. Den gode läkaren Ron Paul jobbade för 3 dollar i timmen på ett sjukhus som inte vägrade vård åt någon, för att nämna ett exempel.

Privat sjukvård leder till en mycket korrektare allokering av samhällets resurser och därmed också korrektare prissättning, vilket betyder att lönesättningen också blir mer korrekt. Utöver det säkras också de anställdas rättigheter, och arbetsgivarnas ansvar blir kristallklart. Ingen kan tvingas jobba mot sin vilja, och den skada en patient lider pga vanvård eller brist på vård ansvarar sjukhuset för. Det ger starka incentiv till att erbjuda högklassig vård.

Få saker är enklare än att skandera ”Gratis sjukvård, utbildning och vad som helst annat” åt alla, när man inte själv måste betala för det. Att vara generös med andras pengar är mycket lättare än att vara generös med sina egna. Men det är falsk filantropi, vilket är bland det lägsta och mest motbjudande jag vet. Att det dessutom leder till kaos och misär gör förstås inte saken bättre.

Diverse interventioner januari 5, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Interventionism.

Våra kära lagstiftare har varit i farten igen. Traditionellt sett är nyåret en tid då nya lagar och lagändringar brukar träda ikraft. Så även i år.

En av de saker som sticker i ögat är den prisreglering som införts på öl. Den är lite finurligare än vanliga prisregleringar, som direkt anger vad något får kosta punkt slut. Men så var inte fallet denna gång. Vad man gjort är att förbjuda mängdrabatter. Ölet måste kosta lika mycket, oberoende om man köper 1, 6, 12 eller 24 flaskor. Med den här åtgärden vill man bl.a få bort priskrigen mellan butikerna, som runt högtider bjuder ut 12-pack och 24-pack till mycket förmånliga priser. Jag tror att det billigaste jag sett var en korg öl för 17,90, inklusive pant. Det betyder lite på 13 euro för själva ölet, eller dryga 50 cent per flaska. Det att jämföra med ca 90 cent per flaska om man köpte dem styckevis. Men också mellan högtiderna är 12-packen ofta märkbart billigare än att köpa 12 separata flaskor. Det är den här skillnaden i prissättning som har förbjudits.

Syftet med åtgärden är förstås att kontrollera alkoholkonsumtionen. Det går helt enkelt inte an att låta folket köpa öl i rabatterade partiförpackningar, det uppmanar ju dem till att dricka mera. Att öl är en typisk bulkvara har ingen betydelse, man skall helst bara köpa en eller två flaskor åt gången. Men tyvärr är efterfrågan på öl mycket oelastisk, vilket betyder att konsumtionen inte påverkas så hemskt mycket av stigande priser. Så vad blir effekterna av denna reglering?

Den första och mest logiska har redan börjat märkas. Marknaden kontrar genom at sänka priset på den enskilda flaskan. Inte så mycket att det helt motsvarar styckepriset i en 12-pack, men ändå. Priskriget kommer nog att fortsätta, men på styckenivå. Den andra och minst lika uppenbara effekten är att all reglering som höjer priset på öl slår mest och hårdast mot låginkomstagare, t.ex studenter. Lyckligtvis fick studenterna höjt studiestöd, så nu kan de använda en extra 70 miljoner euro av skattebetalarnas pengar till att köpa öl till det av staten höjda priset. En lyckad policyåtgärd, som en viss fredrik.ax-debattör skulle säga.

Den andra åtgärden läste jag om helt nyss. Staten vill göra det svårare för arbetsgivare att använda sig av visstidsanställningar. Vad är felet med det, kan man fråga sig. Om man skippar allt det där med arbetsgivarens rätt att erbjuda de villkor han vill, och arbetstagarens rätt att acceptera de villkor han vill, så finns det en praktisk fara med de skärpta reglerna.

Målsättningen är tydligen att genom att göra det svårare för arbetsgivarna att visstidsanställa, så lockas de att erbjuda fast anställning i stället. Det vore ju förstås underbart om så vore fallet, men jag är rädd för att våra kära politiker återigen tänkt lite fel. Som vi alla vet är det oerhört dyrt att anställa folk i Finland, vilket gör det till en stor risk. Svårigheten att avskeda enskilda arbetare gör risken ännu större. Därför anser jag att risken är stor för att de skärpta reglerna kommer att leda till det motsatta. I stället för att ta in visstidsanställda nu och då kommer man att öka arbetsbördan för de som redan har fast anställning. Det är säkrare än att fastanställa folk som man inte har långsiktigt behov av. Men riskfritt är det givetvis inte. Ökad arbetsbörda kan leda till sjukskrivningar, utbrändhet och andra tämligen vanliga problem i dagens näringsliv. En hel massa risk hit och dit, alltså, och allt på grund av statlig intervention.

Jag har inte den minsta tvekan om att de flesta visstidsanställda skulle föredra fast anställning. Precis som jag är övertygad om att de flesta visstidsanställda föredrar det framom ingen anställning alls.