jump to navigation

Entrepreneurship and free money juli 1, 2017

Posted by Kaj Grüssner in Byråkrati, Ekonomisk politik, Nationalekonomi, Välfärd.
add a comment

Some of the greatest entrepreneurs of our age seem very sold on socialist ideas and that capitalism simply doesn’t work. These include pioneers such as Bill Gates and Mark Zuckerberg. Especially the latter made a passionate plea for universal basic income. Mr. Zuckerberg’s reason for promoting UBI was that it would increase entrepreneurship. His argument was that if people didn’t have to work for a living, they could spend their time developing their business ideas and turn them into successful companies.

This is one of those things that may sound superficially plausible, and many people seem to be buying this. The fact that the claim comes from one of the most successful entrepreneurs of all time gives it even more credence. However, the UBI might not the panacea Mr. Zuckerberg believes it to be.

Firstly, Mr. Zuckerberg’s claim necessarily assumes that most (or at least a very significant minority) people are budding entrepreneurs, whose main reason for not realizing their entrepreneurial potential is the necessity to work for a living. In other words, because they have to work to earn a living, they lack the time and energy needed to develop their ideas.

It should be clear that this assumption doesn’t hold true. Entrepreneurs are by their very nature scarce compared to non-entrepreneurs. There is a reason for why there are a lot more employees than employers. Being an entrepreneur requires very specific skills and characteristics that very few people possess. UBI won’t change this fact.

He also completely discounts the fact that entrepreneurs exist today and have existed for centuries, Mr. Zuckerberg himself being a prime example of this, all of whom have made due without UBI, proving that UBI is not a prerequisite for becoming an entrepreneur. These are people who have possessed the necessary skills and characteristics. And as in all cases, some have succeeded and others have failed.

Most entrepreneurs are not game changers like Mr. Zuckerburg is, nor are they great innovators like Steve Jobs. The vast majority doesn’t bring anything new in terms of products of services. They are contractors, shopkeepers, franchisees, doctors, lawyers and consultants of various kinds etc. They don’t bring innovation, they bring supply, alternatives to existing providers. This is very valuable, but it is not something that requires an undefined period of time with guaranteed income in order to bring it to fruition. It is hard to see how UBI would increase entrepreneurship of this kind.

Mr. Zuckerberg also forgets that people respond to incentives. In some cases, people become entrepreneurs simply in order to employ themselves because they can’t find jobs. Starting a company is a way of employing oneself, when other employment opportunities aren’t available. Such entrepreneurship is borne out of necessity. UBI is far more likely to smother entrepreneurial inclinations in these cases, as the driving necessity is removed.

All Western countries today are welfare states, with substantial welfare programs available to virtually everyone. If Mr. Zuckerberg’s theory of UBI’s positive effect on entrepreneurship, then the myriad of existing welfare programs should provide some proof of his theory, which is obviously not the case. Here Mr. Zuckerberg would probably say that UBI removes much of the red tape associated with present programs, and that the UBI would mean much more money than recipients receive now. That may very well be true, but the more money you give people for free, the more it cost for everyone else and the higher the incentive for simply living off the rest. At no time in human history has the sense of entitlement been as strong as it is today, and UBI would only make that worse, a lot worse.

In addition to welfare programs, Western countries also have very high levels of taxation and extensive regulatory frameworks. Considering the combination of onerous taxation and complicated regulation that is characteristic for any Western country, in addition to the never-ending vilification of companies and profit seeking, it is pretty amazing that we have as many entrepreneurs as we have.

If Mr. Zuckerberg wants to promote entrepreneurship, he’d be better off calling for slashing regulations, government spending and taxes than calling for yet another government program, that as all other government programs will have to be paid for by some and enjoyed by others. We have quite enough of that already.

Annonser

Alf Rehns fundersamma funderingar november 21, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Småprat.
add a comment

Alf Rehn har en intressant kolumn på Yles hemsida. Intressant för att nästan allt som Rehn säger är intressant, men också för man inte alltid vet exakt vad det är han försöker säga. Och det kan mycket väl vara hela poängen med kolumnen.

Andemeningen verkar vara att det inte bara finns en enda ekonomi, eller en rätt ekonomi. Redan där börjar frågetecknen dyka upp. Vadå ”enda” eller ”rätt” ekonomi? Och framför allt: vem har påstått något sådant? Därefter kommer han in på olika sorters ekonomier, varav marknadsekonomi är först ut. Tydligen finns det en massa människor som påstår att marknadsekonomi är den enda rätta ekonomin och den har ”vunnit”. Återigen har jag aldrig hört någon komma med sådana påståenden, som dessutom är fullständigt absurda på en mängd olika plan.

Marknadsekonomi knappast sägas vara annat än del av ekonomin som grundar sig på frivilligt utbyte mellan samtyckande individer. Det inkluderar för övrigt gåvogivande. Det har ingenting med rätt eller fel att göra, det är ett ytterst värdeneutralt faktum. Har marknadsekonomin ”vunnit”? Inte vad jag kan se. Det är inte mycket man kan göra i dagens värld, inte ens i den ”fria världen”, utan diverse tillstånd eller annan typ av inblandning från externa parter. Så om man med marknadsekonomi menar fria marknader, frihandel, frivilligt samarbete och utbyte så lyser nog denna ”seger” med sin frånvaro. Det är nog något alla marknadsförespråkare är överens om.

Sedan går han över till att försöka bevisa att marknadsekonomi inte är det enda som finns. Fortfarande är det oklart vem det är han argumenterar mot. De ”unga samlingspartister” han nämner i början vet nog bättre än det flesta att det finns en massa annat än bara marknadsekonomi. De ”enkla sanningar” han menar att bland andra dessa ungdomar vill reducera världen till har nog väldigt litet med dessa ungdomar att göra, det är nog något Rehn själv har läst in. Dessa ”sanningar” tycks dessutom ha föga med ekonomi att göra, de känns snarare politiska så på vilket sätt de är relevanta i en diskussion om ekonomi som vetenskap vet jag inte.

Ofrånkomligen nämner han den österrikiska skolan för att på ett föga subtilt sätt insinuera att dessa ungdomar är representativa för den österrikiska skolan. Inte särdeles snyggt. Det är förstås enkelt för en erfaren professor att slå lekmän på fingrarna, något jag själv fått lära mig, men när det kommer till den österrikiska skolan bör man hålla i minnet att Rehn själv inte är så värst bekant med den. Även det har jag själv fått erfara och det är heller inget ovanligt bland mainstream professorer. De gör sig sällan besväret att bekanta sig med den men det hindrar dem inte för att ha massa tvärsäkra åsikter om den, på tal om vetenskaplighet…

Överlag känns det som att Rehn inte gör mycket mer än rapar upp tämligen innehållslösa floskler utan något klart syfte. I mina ögon ser det bara ut som att han försöker reducera den vetenskap han själv företräder till total humbug. Det finns en massa olika logiker och åsikter, men inga rätt och inga fel. Den ena tycker si och den andra tycker så, båda åsikter är lika mycket värda eller lika värdelösa. Varför han vill förlöjliga den vetenskapliga disciplin han vigt sitt yrkesliv till förstår jag inte, men också detta är långt ifrån ovanligt bland mainstreamare. Österrikare, däremot, brukar nog försöka framhålla nationalekonomin som en mycket viktig vetenskap.

Trots Rehns bedyranden existerar faktiskt rätt och fel även inom nationalekonomin, precis som det gör inom andra vetenskaper. När folk lite vårdslöst talar om marknadskrafternas makt är det egentligen inte fråga om något annat än ekonomisk lag. Det finns lagar inom ekonomin precis som det finns lagar i naturvetenskaperna och ofta så påminner de mycket om varandra, därav de överlappande allegorierna. Man kan försöka motstå dessa lagar och ibland lyckas man också en tid, men för eller senare går det inte längre och korrigeringen brukar vara smärtsam.

Om du blåser tillräckligt mycket luft i en bubbla, må det sedan vara en såpbubbla eller ballong, så kommer den för eller senare att spricka. Fysiken dikterar detta med att en kropp, i det här fallet bubblan, inte rymmer mer än en given mängd volym. När den gränsen överskrids så spricker bubblan.

Samma gäller ekonomiska bubblor, som husbubblan. Luften är i det här fallet pengar som skapas genom bankernas kreditexpansion. När mer och mer av dessa pengar söker sig till bostadsmarknaden binds mer och mer resurser där. Det blir dyrare att producera hus och konkurrensen bland husbyggare ökar, medan antalet kunder stadigt sjunker. Till slut spricker bubblan och marknaden imploderar. Det har hänt otaliga gånger genom historien och lär hända många gånger till, och det finns väldigt tydliga och klara skäl till detta, varav jag redan nämnde några.

Skillnaden mellan fysiska bubblor och ekonomiska bubblor är subtil men viktig. Man kan tämligen exakt räkna ut hur mycket luft en bubbla tål innan den spricker, eftersom antalet variabler är begränsade och de är kvantifierbara. Det gäller inte ekonomiska bubblor. När den spricker beror på en oändlig mängd mer eller mindre viktiga faktorer varav ingen kan kvantifieras. Därför går det inte att säga en husbubbla spricker när genomsnittspriset når x euro. Detta är en sanning som Rehn inte verkar vara så hemskt bekväm med, det är få mainstreamare som är det.

Summa summarum så borde Rehn avhålla sig från att debattera den österrikiska skolans meriter med unga samlingspartister. Vill han ta den diskussionen borde han ge sig på någon i hans egen viktklass. Personligen skulle jag väldigt gärna se en debatt mellan Rehn och svensken Per Bylund, som sannolikt är nordens främsta österrikare. Min gissning är att Rehn skulle vara långt mindre kaxig efter den debatten.

Problemet med mainstream december 4, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Nationalekonomi.
add a comment

På youtube hittar man allt möjligt, till exempel det här klippet av Stossel, i vilket han intervjuar österrikaren Schiff och mainstreamaren Bivens. För vissa kan Bivens kanske låta övertygande, eller åtminstone svår att säga emot, men egentligen är det här ett skolboksexempel på hur svag ekonom han är. Bivens segment börjar runt 5.50.

http://www.youtube.com/watch?v=Nauh6A5HOtg

Här är några axplock:

”The way debt hurts is when the economy is at full employment.

Ett standardpåstående man hör från mainstreamare. Vad som menas är att när det finns outnyttjande resurser (läs arbetare som bara går omkring och slår dank), så gör det ingenting att staten ”investerar” i vägar, broar, diken, gropar eller vad nu politikerna får för sig att sätta pengar på. Staten tränger inte ut privata investeringar eftersom den privata sektorn helt uppenbart inte är intresserad av att investera, därav alla arbetslösa arbetare.

Bivens och övriga mainstreamares utgångspunkt att resurser är just det, resurser. En homogen klump som kallas R. På samma sätt som kapital är en homogen klump som kallas K. Likaledes är arbetare en homogen grupp. Man gör ingen skillnad på murare, bokförare, piloter, gruvarbetare, sjömän, revisorer, systemutvecklare och alla andra tusentals olika sorters arbetare. Alla arbetare är dessutom exakt lika effektiva och yrkesskickliga, oberoende om de just har börjat eller har 20 års erfarenhet. De är bara en massa A:n i Bivens ekvationer.

När staten ”investerar” är det nästan alltid fråga om stora, långsiktiga projekt som just infrastruktur. Man bygger vägar för att bygga vägar, inte där det skulle behövas, utan där det finns ”outnyttjade resurser”.  Vad har det lett till? Jo, till att det finns underbara vägar uppe i Vermont, Maine och Connecticut medan broar kollapsar i Kalifornien. Vägarna är i gott skick där ingen kör på dem (där de inte behövs), men i uruselt skick där trafiken är tung. Och när de ska lagas märker man att det inte finns pengar till det, för de gick till alla vägar ingen behövde.

Statens så kallade investeringar leder alltså till att resurser binds i projekt som ingen vet om någon faktiskt vill ha. Eftersom privata sektorns behov varken är eller kan vara känt för staten leder det oundvikligen till att staten binder upp sådana arbetare som vissa delar av privata sektorn hade behövt, även om andra delar av den inte hade något behov. Så ”crowding out” problemet är alltid närvarande.

Dessutom innebär statlig skuldsättning alltid ett problem för den privata sektorn, eftersom det är privata sektorn som måste betala skulden och räntorna. Dagens skuldsättning till låga räntor innebär stora kostnader för framtida skattebetalare. Och inte bara det, en stor orsak till dagens ekonomiska kris är statens skuldsättning från föregående decennier. Det är typiskt för mainstreamare som Bivens att missa det tämligen uppenbara faktumet att skuld alltid är långsiktigt. Även om statlig skuldsättning IDAG inte innebär problem IDAG (vilket det förstås gör) så innebär det problem i framtiden. Men så långt kan inte Bivens tänka.

Han går vidare:

I’m not an expert on every single aspect of each industrial set of regulations. Look at the aggregate data, the proftis etc. There is not enough spending in the economy.

Kommentar till Schiffs påstående att den enorma regleringen gör det svårt för företagare. Vad han egentligen säger är att han inte har en susning om hur omfattande regleringen är i någon sektor av ekonomin. Han har aldrig någonsin öppnat lagboken och läst, för sådant gör inte mainstreamare. Det enda han gör är att titta på totaler (aggregates). Han hävdar att företagens vinster har ökat enormt, men nämner inte var dessa vinster kommer ifrån. En snabb titt på arbetslöshetssiffrorna i USA samt dess enorma underskott i bytesbalansen ger för handen att vinsterna inte kommer från tillverkningen i USA. Både jobb och produktion har flyttat utomlands och det märks. Månne det kan ha något göra med det faktum att det är både dyrt, svårt och riskabelt att investera och producera i USA?

Sedan det där med att ”there is not enough spending”. Som att det fanns en given dollargräns för hur mycket konsumtion ekonomin ”behöver”. Det vore intressant att höra Bivens förklara hur många dollar som ska spenderas för att vara tillräckligt och var dessa dollar ska komma ifrån.

Till näst kommer min favoritkommentar:

Survey what business worry about. Poor sales number one, government regulations number two, taxes number three. That should tell us something.

Ja, det borde verkligen säga oss något. Men vad? Bivens missar sin egen poäng helt och hållet. Han sade själv att skatt och regleringar brukar vara högst upp, medan dålig försäljning brukar vara längre ner. Vad säger det? Nå, var och en kan ju dra sina egna slutsatser men så här tänker jag:

Skatt och reglering är lyxproblem. Så länge du har bra omsättning och goda intäkter så klarar du dig. Det är ju inte roligt att betala skatt och det kan vara nog så jobbigt att fylla i blanketter, men du överlever så länge det hålls på någorlunda rimlig nivå.

Dålig försäljning är däremot en helt annan sak. Den enda nämnare som faktiskt är gemensam för alla privata företag är att dålig försäljning leder till dåliga resultat. Det enda som är viktigare än första raden i resultaträkningen är den sista. Så länge andra saker som skatt och reglering är de stora huvudvärkarna är saker och ting mer eller mindre bra, det när försäljningen går ner som det verkligen börjar bli kritiskt.

Bivens har ingen aning om vad de dåliga försäljningssiffrorna beror på och han verkar inte så jätteintresserad heller. Han vill bara att amerikanarna ska köpa mera så att företagarna ska bli gladare. Han har inte en susning om vad de ”dåliga siffrorna” beror på eller hur de ska förbättras på hållbart sätt. Hans lösning är alla mainstreamares lösning: Staten ska trycka pengar och spendera.

Till sist:

”Dodd-Frank may well hurt some individual businesses. Underregulated financial sector was a big part of the problem.

Spoken like a true court economist. Det faktum att han på fullaste allvar påstår att finansmarknaden var underreglerad säger ju allt som behöver sägas. Han har aldrig i hela sitt liv faktiskt tittat på USA:s ekonomi och sett vad som händer i den. Mainstreamare gör inte sådant. Det var den här metodologin som fick Paul Samuelson att dra slutsatsen att Sovjet kommer att gå om USA. Det var ingen grundlös gissning från Samuelson, det var en hypotes som grundade sig på djupa studier av USA och Sovjet. Han höll fast vid denna vansinniga tanke från början av 1970-talet till och med 1989. Han var helt bergsäker på sin sak.

Det är så det går när man som Bivens bara tittar på siffror, undersökningar, galluppar och modeller. Bivens har inte studerat finanssektorn, han har ingen aning om vad det var som fick bankerna att investera såsom de gjorde (hint: regleringarna spelade central roll). Han förstår inte att den privata sektorns behov varierar från sektor till sektor och över tid, för honom är det bara P på papper. Sparande är skadligt, man ska spendera. Var man får pengarna ifrån är oviktigt.

Man häpnar faktiskt när man ser intervjuer som denna. Och det blir inte bättre än så här. Bivens är inte sämre än någon annan mainstreamare och sannolikt bättre än de flesta. Det här är alltså vårt intellektuella motstånd, det här är den nivå de håller. Det borde uppmuntra alla österrikare.

Det är skillnad på pengar och pengar november 2, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner, Nationalekonomi.
1 comment so far

Min 10:e kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 2.11.2011.

Ett av de vanligaste skälen till att inte låta marknaden korrigera sig själv och likvidera alla felinvesteringar som gjordes då bubblan blåstes upp är rädslan för deflation. Ursprungligen betyder deflation att penningmängden minskar, men i nuförtiden menas i regel att den allmänna prisnivån sjunker. Tanken är att om en sektor av ekonomin backar, med vilket menas att prisnivån sjunker, så backar hela ekonomin lika mycket. Riktigt så enkelt är det dock inte och den här frågan har blivit synnerligen relevant, då man har kommit överens om att skriva ner 50 procent av Greklands privatägda skulder samtidigt som den europeiska stabiliseringsfonden kan komma att femdubblas.

I dagens system ökar penningmängden i praktiken på två sätt. Det första är att centralbanken trycker upp nya pengar och injicerar dem i ekonomin. Det andra att affärsbankerna skapar pengar genom långivning, så kallad kreditexpansion. Även om både penningtryckande och kreditexpansion ökar penningmängden så finns det viktiga skillnader dem emellan.

En bubbla karaktäriseras av att prisnivån inom en given sektor ökar dramatiskt i relation till resten av ekonomin. Nu senast hände det som bekant på bostadsmarknaden. Kraften bakom denna kraftiga prisökning var den kreditexpansion som bankerna idkade med stöd av centralbank och övriga myndigheter. Genom att ge bostadslån skapades nya pengar som blev nya bostadslån som blev nya pengar och så vidare. Eftersom en så stor del av de nya pengarna bands upp i bostäder ökade bostadspriserna mycket och snabbt medan övriga priser ökade jämförelsevis litet eller till och med sjönk. Därför blev det inget Weimarliknande scenario trots att hundratals och tusentals miljarder euron och dollar trollades fram ur tomma intet. Dessa nya pengar kan också försvinna mycket fort till följd av kreditförluster. När ett lån förfaller försvinner nämligen också de nya pengar som skapades genom lånet.

I Zimbabwe är läget mycket annorlunda. I stället för att zimbabwiska banker genom kreditexpansion ökat penningmängden är det centralbanken som har gjort det på klassiskt sätt, det vill säga genom att bokstavligen trycka och ge ut enorma mängder nya pengar i kontantform. Det sägs att inte ens de fattigaste av de fattiga i Zimbabwe längre bemödar sig att plocka upp en 1 000 000 000 dollarsedel eftersom den är så värdelös. I det här fallet är de nya pengarna inte bundna till en given sektor utan sprids ut relativt jämt över hela ekonomin. Det gör att alla priser ökar ungefär lika mycket. Till skillnad från kreditexpansionen försvinner inte dessa pengar någonstans. De kanske ligger och skräpar i något dike någonstans, men de finns alltid kvar och gör ökningen mer bestående.

Eftersom det är just givna sektorer som har blåsts upp på artificiell väg är det också bara dessa givna sektorer som kommer att backa dramatiskt om man tillåter marknaden att rensa ut felinvesteringarna och korrigera obalanserna. Även om huspriserna sjunker dramatiskt kommer inte priset på mat, bensin eller energi att göra det. Rädslan för en allomfattande deflationsspiral är alltså obefogad ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Det är egentligen synd för nu om någonsin, med så många arbetslösa och folk som har svårt att få ekonomin att gå ihop, vore sjunkande priser en mycket välkommen välsignelse.

Spelar verkligheten någon roll mera? juni 16, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, EU, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
2 comments

Enligt HBL vill ECB-ledamoten Nout Wellink fördubbla EU:s fond för krishanteringen till 1,500 miljarder euro i syfte att “hantera den uppenbara spridningsrisk han ser till andra euroländer med finansiella problem, som Irland och Portugal.

Man blir ju helt slut. Varför stanna vid 1,500 miljarder? Varför inte höja den till 10,000 miljarder? Eller 100,000 miljarder? Det finns ju tydligen hur mycket pengar som helst så varför snåla? Då skulle man ju inte bara kunna betala hela Europas skulder, utan USA:s också. Det som blir över kan EU använda till att köpa upp alla banker, försäkringsbolag, pensionsfonder, revisionsbyråer och andra bolag som är i allmänhetens intresse. Alla problem lösta.

Vad jag ännu inte har lyckats klura ut är hur exponerade de europeiska bankerna är mot Grekland och PIIGS-länderna. Om det är någon som har tillförlitliga uppgifter om det så får den gärna dela med sig. Jag läste en artikel för en stund sedan enligt vilken de tyska bankernas exponering mot Grekland var 10 miljarder euro. Det känns väldigt lågt. Hela EU kan väl knappast slå knut på sig för ynka 10 miljarder?

Det vore faktiskt intressant att få exakta uppgifter på hur mycket bankerna i respektive land har lånat ut åt respektive problemland. Vad är de tyska bankernas faktiska exponering mot Grekland, mot Irland, mot Portugal? Vad är de franska bankernas exponering? De spanska? De holländska? De brittiska?

Men det är väl för känsliga uppgifter för oss vanliga dödliga. Vi ska helst bara hålla käften och betala, antingen genom högre skatter eller inflation. Det skulle ju skada de stackars bankernas anseende om vi fick veta hur gruvligt de har gjort bort sig. Bankirerna skulle gråta hela vägen till valvet.

Är det någon som motsätter sig? Nej, ingen. Förutom grekerna förstås, som tycker att det är en bra idé att ordna generalstrejk och kravaller under brinnande högsäsong. När de faktiskt kan tjäna litet pengar på att turister är dumma nog att fara dit, ja då passar de på att förstöra för sig själva ännu mera.

Inte är vi mycket bättre här i Finland heller. Till och med finansministeriet gick ut och sade att vi måste vidta sparåtgärder på minst 6 miljarder. Sossarna fick ner det till 2,5. Du förstår, kamrat medborgare, det gör ingenting att man hela tiden drar minus i statens bokslut, så länge minuset är tillräckligt lågt. Håller man budgetunderskottet under kontroll så hinner man pensionera sig, ja till och med gå i graven, långt innan den ackumulerade skulden går från problem till kris. Det var det som grekerna gjorde fel, kamrat medborgare, de lät skulden ackumuleras för fort. Nu tvingas de ta itu med de problem de själva skapade i stället för att låta barnen och barnbarnen göra det brottas med det.

För som du väl vet, kamrat medborgare, så finns det ingenting som är mer solidariskt än att lämna en enorm skuld till sina efterföljande.

Garantier vi varken kan eller vill ge april 17, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner, Nationalekonomi.
add a comment

Här följer min tredje kolumn i ÅU, publicerad 16.4.2011.

Portugal föll och nu ska EU:s så kallade stabiliseringsfond tas i bruk, det vill säga de dryga 400 miljarder euro som EU och IMF har avsatt för att hålla fallande ekonomier under armarna. Hur mycket som Portugal kommer att behöva vet man inte ännu, men flera miljarder blir det åtminstone. På något sätt känns det som att dessa belopp har tappat sin innebörd. Är det någon som på allvar kan skilja på 10, 100 eller 1,000 miljarder längre? Spelar det ens någon roll? Det tycks ju finnas hur många miljarder som helst. Eller gör det faktiskt det?

Nej, det gör det förstås inte. Det finns inga miljarder i stabiliseringsfonden. Den flyktigaste anblicken på EU:s medlemsländer gör klart att inget land har en massa miljarder skräpandes som kan sättas i en fond. Det har inte ECB heller. Stabiliseringsfonden är en pakt vars syfte är att ställa upp som borgensman för krisdrabbade länder, att ge garantier för att lugna de som på riktigt ska låna pengar till Portugal. De verkliga långivarna är andra länder som Kina och internationella banker, det vill säga de som faktiskt har pengar eller har privilegiet att kunna skapa pengar själv. Bland dem lär flera av de som redan har lånat en massa pengar till Portugal finnas med.

Vad betyder det för Finland? Det betyder att om vi ger garantier för Portugals lån och de inte kan betala, då är det vi som ska göra det i stället. Det är inte riktigt en situation man vill vara i. Om du inte vill låna pengar till någon för att du är rädd att han inte kommer att kunna betala tillbaka så vill du ju knappast gå i borgen för honom heller, eller hur? Marknaden har visat att den inte litar på Portugal, så varför ska vi göra det? För det är precis det vi gör när vi ger garantier för Portugals lån. Vi säger till marknaden:

”Okay, ni litar inte på Portugal, men vi gör det. Så pass mycket att vi lovar ta över deras skuld om vårt förtroende för dem mot all förmodan visar sig vara ogrundat.”

Man tycker ju att vi har tillräckligt bekymmer med vår egen statsskuld att vi varken vill eller kan bekymra oss över andras. Tydligen verkar flera av våra politiker vara av annan åsikt.

Det finns flera problem med stabiliseringspakten, men det främsta motargumentet är faktiskt dess uttryckliga syfte, det vill säga att hindra statlig konkurs som i sin tur skulle slå omkull storbankerna och pensionsbolagen som i sin tur skulle få räntorna att skjuta i höjden som i sin tur skulle leda till en djup recession. Men faktum är att vi behöver en ordentlig recession. En recession är inte ett problem, det är lösningen på problemet.

Det är den kroniska ökningen av penningmängden som skapar bubblor, som felallokerar och därmed slösar bort knappa resurser, som möjliggör skuldbaserad konsumtion på både individuell och statlig nivå, som minskar risken och därmed uppmuntrar till oansvarigt beteende. Naturligtvis skulle en korrigering vara mycket smärtsam, men ju längre vi väntar desto smärtsammare blir den. Hela idén med stabiliseringsfonder och stimulanspaket bygger på missuppfattningen att vi faktiskt kan undgå denna korrigering. Det kan vi inte. Den kommer förr eller senare och ju längre vi väntar desto värre blir det.

Vi i Västvärlden har begått en enorm mängd misstag under en mycket lång tid. Vi måste inse att det har sitt pris och ha moral nog att betala notan själva i stället för att belasta framtida generationer med våra felsteg.

Nej, jordbävningen var inte bra för Japans ekonomi mars 24, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Insändare, Kolumner, Nationalekonomi.
5 comments

Här följer min andra kolumn i ÅU, publicerad 24.3.2011.

När en naturkatastrof inträffar brukar det inte ta länge innan ekonomer och andra börjar tala om dess positiva effekter på ekonomin. Paradoxalt nog leder alltså den enorma materiella förstörelsen till att landet blir rikare på sikt. När Katrina slog till mot den amerikanska sydkusten konstaterade tidsskriften The Economist orkanen kommer att ha en positiv nettoeffekt tack vare den ekonomiska aktiviteten som återuppbyggnaden skulle innebära. Samma dag som jordbävningen drabbade Japan sade Larry Summers, tidigare chef för Obamas ekonomiska rådgivare, att katastrofen kan leda till höjningar av BNP.

Om du inte kan förstå hur någon kan påstå att massiv förstörelse kommer att göra länder rikare så behöver du inte vara orolig att du har missat något, för det är lika absurt som det låter. Den franska ekonomen och filosofen Frederic Bastiat visade detta för över 150 år sedan med sin historia om det sönderslagna fönstret:

En pojke kastar en sten genom bagarens fönster. Hela byn samlas utanför bageriet och beklagar sig över det inträffade, till slut stiger en klok man fram och säger att det inträffade egentligen är en bra sak. När bagaren byter ut sitt fönster får glasmakaren pengar som han spenderar på en ny kostym, skräddaren köper i sin tur nya skor och så går det vidare. Det sönderslagna fönstret skapar alltså en massa ny kommers som gör alla rikare.

På sätt och vis kan man förstå hur många faller för den här myten, det är ju så lätt att se den ekonomiska aktiviteten. Ekonomi handlar dock om att notera det man inte ser. Det som ekonomen i historien missar är att bagaren, efter att ha spenderat sina 6 franc på ett nytt fönster, inte har 6 franc att spendera på annat. Han kanske hade köpt en ny bok i stället, vilket gjort att bokhandlaren fått pengar med vilka han kunnat köpa en ny hatt och så vidare. Med andra ord kunde samma ekonomiska aktivitet ha ägt rum med den viktiga skillnaden att byn hade varit ett fönster rikare. Nu måste man först använda begränsa resurser till att ersätta förlorad egendom. Det krossade fönstret gjorde byn fattigare, inte rikare.

De materiella skadorna i Japan har uppskattats till 150 miljarder euro och kan mycket väl bli mycket högre, men även om den förstörda infrastrukturen, husen och lösöret ersätts med nyare, modernare och effektivare dito betyder det inte att jordbävningen är ett betrakta som en ekonomisk välsignelse. Dessa investeringar hade kunnat göras ändå och på så sätt ökat den nationella förmögenheten. Nu måste japanerna använda en enorm mängd ändliga resurser och hårt arbete till att ersätta de enorma skador som de har lidit. Dessa resurser och arbete är bort från allt annat de hade kunnat användas till om inte jordbävningen inträffat.

De som fortfarande tror att byekonomen, Larry Summers och andra kanske ändå har rätt gör klokt i att betänka den logiska slutsatsen av deras resonemang. Om det är bra för ekonomin att krossa ett fönster, varför inte krossa alla fönster? Om en jordbävning är bra, varför inte låta flygvapnet bomba slumpmässigt utvalda städer till grus? Tänk hur mycket jobb och ekonomisk aktivitet det skulle skapa, vilken enorm stimulans det skulle vara, hur mycket BNP skulle växa!

Nej, påståendet är precis så absurt som det låter och illustrerar på ett utmärkt sätt att nationalekonomi egentligen bara är sunt förnuft. Om något låter som en motsägelse så är det oftast en motsägelse. Om något låter vansinnigt så är det oftast vansinnigt. Även om det är nobelprisvinnande ekonomer och framstående tidsskrifter som påstår det.

Kolumn i Åbo Underrättelser mars 5, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner, Nationalekonomi.
2 comments

Den 3.3.2011 publicerades min första kolumn i Åbo Underrättelser, en anrik finlandssvensk tidning stationerad i Åbo. Jag kommer med jämna mellanrum att skriva kolumner med nationalekonomisk tyngdpunkt i tidningen. Eftersom kolumnerna inte är tillgängliga på nätet fick jag chefsredaktör Kevins nådiga tillstånd att publicera dem här. Jag vill passa på att hjärtligen tacka Torbjörn Kevin för den här möjligheten!

Här är kolumnen:

Varför skulle det bli bättre?

Man kan fråga nästan vem som helst om vad de tror om vår ekonomiska framtid och svaret är positivt. Nästa år är tillväxten tillbaka på normal nivå igen, ekonomin har kommit igång, arbetslösheten gått ner. Centralbankscheferna gick så sent som en månad sedan ut och proklamerade att världsekonomin har börjat återhämta sig. De enda som har tvivel om den ekonomiska framtiden är samma personer som förutspådde husbubblan. Frågan man bör ställa sig är följande:

Vad har vi för skäl att lyssna på dem som blev totalt tagna på sängen av den ekonomiska krisen och återigen ignorera dem som faktiskt såg vad som var på väg att hända?

Personligen kommer jag inte på något skäl överhuvudtaget och det beror på att vi inte har åtgärdat något av de strukturella problem som orsakade den nuvarande krisen till att börja med. Nedan följer en kort genomgång av några faktorer.

Räddningspaket. I stället för att tillåta den omstrukturering och skuldsanering som marknaden desperat vill genomföra så gör vi allt vi kan för att hindra denna naturliga korrigering. Tiotals miljarder har redan lånats till Grekland och Irland och mer är på väg. Bankerna måste räddas till varje pris. EU har avsatt 700 miljarder till en ”stabiliseringsfond” som ska användas när nästa land går omkull. USA är ännu värre.

Reglering. Trots att både EU och USA har otaliga separata myndigheter och tiotusentals heltidsanställda som övervakar och reglerar finansmarknaden så påstås att den är för fri och oreglerad. Det faktum att man varje år lägger hundratals, om inte tusentals sidor nya regler och bestämmelser har ingen betydelse. Det behövs ändå mer, för det är ju givetvis så att de statliga tjänstemännen förstår finansmarknaden mycket bättre än de som faktiskt jobbar där.

Skuldsättning. Trots att någon nu och då säger att man kanske borde se över budgetunderskotten och statsskulderna är de väldigt få som tycks göra något åt det. Tvärtom talar man om Eurobonds, alltså EU-obligationer. Inte nog med att de individuella medlemsstaterna skuldsätter sig mer och mer, nu ska EU börja ge ut egna skuldebrev. Man tror alltså fortfarande att man kan lösa problemet med för hög skuldsättning med mer skuldsättning.

Keynesianism. Oberoende hur många gånger denna ekonomiska teoris felaktighet bevisas lever den kvar. Inte bara det, den blir ännu starkare. Det tycks råda konsensus om att det krävs ökad konsumtion för att få igång ekonomin igen. Man måste stimulera efterfrågan. Tydligen så konsumerar vi i Väst inte tillräckligt. Hur någon kan påstå det är för mig fullständigt obegripligt. Vi har aldrig varit så skuldsatta som vi är nu på individnivå, åtminstone inte i USA. En viktig orsak till att krisen kom var just den enorma konsumtionen och det alldeles för låga sparandet. Man vill fortfarande inte förstå att det är sparande, inte konsumerande, som leder till ekonomisk tillväxt.

Listan skulle kunna göras längre men poängen borde vara klar. Vi har inte åtgärdat något av de problem som ledde till krisen. Vi har inte gjort några som helst väsentliga förändringar i de gamla och djupt bristfälliga strukturerna. Både penningpolitiken on den ekonomiska politiken bygger fortfarande på felaktig och fullständigt falsifierad ekonomisk teori. Vi ignorerar fortfarande alla de som förutspådde den nuvarande krisen.

Efter att ni har tänkt igenom och svarat på frågan som ställdes i början kan ni fundera på den här:

Med tanke på att vi upprepar samma misstag som tidigare men på en större skala och att vi inte har gjort några som helst väsentliga förändringar i vårt beteende, varför skulle ekonomin återhämta sig och gå över till robust tillväxt igen?

Personligen kommer jag inte på något skäl till optimism.

Staffan Bruuns och andra miljardärers naivitet vet inga gränser januari 9, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
3 comments

I HBL 9.1.2011 skriver Staffan Bruun i segmentet ”Min mening”. I kolumnen ondgör sig Bruun över att hans skatteprocent har sänkts från 31,5 till 27,5. Han tar sänkningen som en förolämpning, som att någon tvivlar på att Bruun kan sköta sin privatekonomi ordentligt. För hur kan denna omotiverade skattesänkning annars tolkas? Det måste ju vara så att de visa myndigheterna tror att han har ekonomiska problem och därför måste (initialt) få behålla litet mer av sina inkomster. Han fortsätter med att förklara han nog tjänar bra och klarade sig till och med då han betalade 40% i skatt, så varför sänker statens hans skatteprocent nu när den offentliga ekonomin är i kris?

Den här typen av resonemang och till och med uttalad önskan om att få betala mer i skatt är vanligare än vad man skulle tro. I USA var det inte så länge sedan som ett antal miljardärer öppet begärde att få höjd skatt, i en form av protest mot förlängningen av Bushs skattesänkningar för de rika. Hela den här cirkusen, i vilken nu Bruun deltar som Finlands bidrag till clownuppsättningen är så otroligt naiv att man knappast vet var man ska börja. Dessutom är det en öppen skymf mot alla mindre bemedlade människor.

För det första är det uppenbart att staten knappast säger nej till donationer. Tvärtom stadgar 57 § inkomstskattelagen att donationer till staten är avdragbara för samfund upp till 250,000 euro. Enligt 98a § samma lag får fysiska personer dra av donationer upp till 250,000 euro som givits till offentligt finansierade universitet. Så ge så mycket du vill, Bruun. Och vet du vad det bästa är? Du behöver inte ens deklarera donationen så att du inte ens i misstag får ett avdrag som sänker din beskattningsbara inkomst!

Han går vidare med att hävda att opinionsmätningar ”bekräftar att en bred majoritet” gärna betalar högre skatt om det innebär bättre skolor, sjukvård och omsorg. Vill minnas att jag sett opinionsmätningar som efterlyser sänkta statliga utgifter, men det spelar ingen roll. Poängen är att om man vill ha bättre skola, vård och omsorg är det nog bättre att ge sina pengar direkt till skolor, sjukhus och åldringshem i stället för att slussa runt pengarna i det byråkratiska maskineriet med följden att endast en bråkdel av ens pengar kommer dit man vill, om ens det.

Sedan kommer den obligatoriska salvan om ”välavlönade direktörer och nationalekonomer” som strängt motsätter sig sänkning av inkomstskatten, vilket Bruun uppenbarligen tycker är förkastligt. Hur vågar någon anse sig ha rätt att få behålla mer av sin lön och sin egendom? Vet han inte att allt tillhör staten?

Faktum är att Finlands problem är de samma som nästan samtliga Västländer har: skenande offentliga utgifter. Vi spenderar mycket mer än vad som kommer in, trots att vi inte bara har höga skattesatser, vi har en myriad olika skatter som ska betalas. Det har hittills aldrig hänt att någon på allvar skulle ha tittat på utgiftssidan och när det alternativet lyfts fram ryter Bruun till i protest.

Bruun förstår inte heller varför höga skatter skulle vara ett problem för tillväxten. Det är väl ingen som skulle jobba mindre om skatten höjs, menar han. Jo Staffan, så är det faktiskt. De som vi vill att jobbar mest, företagarna, kommer att jobba mindre. Med det menas att det startas färre företag, blir färre generationsskiften och därmed färre arbetsplatser. Att mätningar visar att folk föredrar fritid över mer lön har också sin grund i att en timme fritid är en timme fridtid. En euro mer i bruttolön är inte en euro mer i nettolön. Man vinner mera på att ha litet mera semester än att få lite högre lön, eftersom det mesta av löneförhöjningen äts upp skatter och avgifter. Dessutom är högre lön dyrare för arbetsgivaren.

Som ett brev på posten kommer till slut en tirad om alla de latmaskar som inte gör något utan lever på avkastningen av investerat kapital. Vilka är de, Bruun? Kan du nämna några namn? Var kommer detta kapital ifrån och vad har det investerats i? I de flesta fall kommer du nog att märka att dessa latmaskar har gjort långt mycket mer för den allmänna välfärden än vad du ens kan drömma om att göra, om du så skulle betala 100% i skatt. Nalle Wahlroos är ett mycket bra exempel.

Höj åtminstone min skatt, tack!”, utbrister Bruun.

Gott så. Det vore mycket bättre om du donerade pengar till lokala skolor, sjukhus, åldringshem och välgörenhetsorganisationer, men om du hellre vill finansiera byråkratin och på så sätt förstöra det positiva potential som din donation kunde ha haft så ok, ge till staten då i stället. Men håll din barnsliga och ytterst malplacerade och därmed kontraproduktiva filantropi för dig själv.

Vad följer efter hyperinflation? december 19, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.
1 comment so far

Att hyperinflation i USA har blivit ett seriöst samtalsämne och reellt alternativ är en mycket positiv sak. Folk i gemen har överhuvudtaget börja tappa förtroende för de vanliga fiatvalutorna, vilket illustreras av guldets och silvrets ständiga prisrekord. Vanliga människor har börjat köpa ädelmetaller i allt större omfattning. Men varför just guld och silver? Är det pengar? Och vad gör du med det om det blir hyperinflation i dollar, euro eller båda? Det är inte en helt enkel fråga. Till och med ekonomer som utbildats i Finlands bästa handelshögskola har svårt att greppa den.

Först måste man reda ut vad pengar är. I sin enklaste enkelhet är pengar ett bytesmedium, något du ger för att få något annat. Det var uppfinningen av pengar som gjorde att vi kom bort från direkt byteshandel till indirekt byteshandel. Det kanske inte låter så revolutionerande, men det var en av de viktigaste vattendelarna i mänsklighetens historia.

Tidigare måste en timmerman som ville ha ägg hitta en hönsuppfödare som behövde ved för att kunna få sina ägg (the coincidence of wants). Det spelade ingen roll om grannen hade tonvis med ägg, om denne inte ville ha ved så fick timmermannen inga ägg. En dag hade han dock tur, för det visade sig att bagaren behövde ved och den hönsuppfödande grannen ville ha bröd. Genom att byta sin ved mot bröd fick timmermannen något som hönsuppfödaren ville ha, varefter han gav brödet till denne och fick sina ägg. Han idkade indirekt byteshandel.

Det är det här som är pengarnas ursprung. Folk byter till sig saker som de själva inte vill ha, men som de vet att andra vill ha och som har det de själva vill ha. Enkelt, eller hur? Med tiden var det vissa varor som började användas oftare och oftare för att underlätta handel. Det var nyttigheter som hade ett värde i sig själva men också värderades för att de kunde användas som bytesmedium. Pengar är en sådan nyttighet som blivit ett allmänt accepterat bytesmedium, dvs något som alla eller nästan alla accepterar som betalningsmedel för varor, tjänster och skulder.

Många saker har använts som pengar. Salt, vete och järn, till exempel, men som allting annat utvecklades också pengarna mot det som var bäst lämpat. Det finns en rad egenskaper en nyttighet måste ha för att bli bra pengar. Det måste vara värderat för något annat än sin funktion som bytesmedel, det ska gärna ha högt värde per enhet så att kan transporteras, det ska vara hållbart och det ska vara delbart.

Orsaken till att guld och silver blev så allmänt använda är att mer än något annat besitter alla dessa kvalitéer och det gör de fortfarande. Även om man under sen medeltid började använda banksedlar i handeln så var det inte sedlarna i sig som var pengar, vilket många felkatigt tror, de var bara penningsubstitut. Pengar var fortfarande det som sedlarna berättigade till; guld och silver. Sedlarna i sig själva hade inget värde, det var det bakomliggande guldet och silvret som hade ett värde.

Men vad gör man med guld och silver om det blir hyperinflation? Hyperinflation betyder bara att det betalningsmedel som för tillfället används blir värdelöst och inte längre kan användas i handel. All verklig egendom och yrkeskunskap finns fortfarande kvar, liksom människors behov av handel. Vad som behövs är ett nytt betalningsmedel. Vad som skulle ersätta euron och dollarn är svårt att säga, men med tanke på att marknaden de senaste 6,000 åren eller så valt guld och silver så känns det som en bra satsning.

Man ska alltså inte förknippa hyperinflation med allmänt kaos som många gör och tro att alla måste blir självförsörjande bönder. Det kan vi inte och om vi skulle försöka skulle miljontals människor dö av svält. Vi skulle helt enkelt måsta hitta ett nytt betalningsmedel, helst något som inte är lika benäget till inflation och manipulation som fiat papperspengar.

Med det vill jag inte säga att det vore i vägen att äga land, jordbruksprodukter och olja. Det är det sällan, hyperinflation eller ej. Vad som sägs är att det är viktigare att äga något som du kan handla med (bytesmedium) än något du kan äta, eftersom du med bytesmediet kan byta till dig både mat och annat du behöver. Viktigast är förstås att du kan producera något som folk behöver och är beredda att betala för. Bank- eller konsulteringstjänster, till exempel, eller vad som helst annat nyttigt.