jump to navigation

If they can do this, what can’t they do? oktober 29, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Frivilligt samarbete, Naturliga rättigheter, Paternalism, Rättighetskränkningar.
2 comments

The demands for quotas in the boardrooms of publicly listed companies have been voiced for many years, but are becoming increasingly shriller. The arguments on both sides have remained largely the same from the beginning. Those who favour it cite the need for cancelling out the supposed institutional sexism, i.e. that women aren’t being nominated to the boards simply because they are women. Those who oppose it cite the right of the owners do decide themselves who sits on the board, and that quotas will undermine the credibility of the women who actually get on the boards.

While I certainly acknowledge the arguments of the “against”-people, I think the focus is much too narrow. The real question is this: If the government can mandate a gender-based quota in the boardrooms of a specific group of companies (i.e. publicly listed), what can’t they do? Now I freely admit I don’t pay that close attention to public discourse on this topic, so if this question has been raised, mea culpa. But I haven’t heard it. And in my opinion, it is the central one.

Another question is this: based on what authority could the government make such a law? What specific provision in the current legal code gives the government this authority? I would be grateful if the advocates for gender quotas could provide the answer.

Returning to the initial question. If we acknowledge that the government indeed has this authority, where does it end? If it can enact gender-based quotas, then why not other kind of quotas? If it can enact quotas for publicly listed companies, then why not for private companies, private organizations, clubs or any other private association, such as a football club? And if it can enact quotas for board of directors, then why not for the executive management board, regional management teams etc? And what about foreign companies? If a foreign group’s parent company’s board does not meet the enacted quotas, can the government order that group’s local subsidiary to seize operations?

I know, or at least hope, that most of you reading this instinctively thinks NO to most of these hypothetic questions. But what is that NO based on? If the gender-quota is allowed, there is no non-arbitrary line to be drawn. Hence the initial question. If we allow that, then what possible grounds do we have to oppose what naturally follows?

The same question is of course applicable to everything the government does. If a 35% tax rate is okay, then why not 45%, 65% or 95%? If one kind of state monopoly is okay, then why not another? If some professions require government license, then why not all professions? I think you get my point.

Government is the embodiment of arbitrariness and relativism. There are no principles because there can’t be any. Everything is decided on a whim, a (necessarily false) presumption of knowledge, with the inevitable consequence that every decision is subject to change at any moment. The effect this has and has had on people is dire, but that is a topic for another day.

Frihetens filosofi och moral oktober 18, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Naturliga rättigheter, Politik och samhälle.
6 comments

I takt med den ekonomiska krisens framfart har också den ideologiska debatten fått nytt liv. Återigen diskuteras kapitalism, den fria marknaden och vilken roll staten har och borde ha. Bortsett från den rena okunskapen om vad kapitalism och fri marknad överhuvudtaget är och betyder, så är det få förespråkare för en stark stat som reflekterat över vad statens mandat egentligen grundar sig på. Man liksom bara utgår från att staten har rätt att vadsomhelst.

Det är både nedslående och frustrerande att så många genast drar slutsatsen att det är staten som skall lösa alla problem, inte minst med tanke på att det i regel är staten själv som orsakat dem. Men det är tyvärr en naturlig konsekvens av flera generationer välfärdssamhälle och den erosion av fasta, moraliska värderingar som det för med sig. Idag hör nästan vad som helst till kategorin mänskliga rättigheter, ett begrepp som blivit mer och mer omfattande utan desto mera reflektion över vad en människa faktiskt borde kunna kräva.

Klassiska liberaler av alla inriktningar har en annan uppfattning. De erkänner endast de negativa, naturliga rättigheterna: rätten till liv, frihet och egendom. Det där med att rättigheterna är negativa är en mycket viktig distinktion, för det definierar vad dessa rättigheter de facto innebär. Rätten till liv betyder alltså inte att du har rätt att göra vad som helst för att hålla dig vid liv, utan endast att du har rätt till att inte bli dödad. På motsvarande sätt betyder rätten till frihet att du har rätt till att inte bli frihetsberövad och rätten till egendom att du har rätt att inte bli bestulen.

Drar man det till sin spets betyder det att en människa som är fem före att svälta ihjäl inte kan hävda sin rätt till liv som försvar för att han stulit mat av någon annan. Att B vägrar ge en limpa bröd åt den svältande A betyder inte att B kränker A:s rätt till liv, han bara håller på sin rätt till egendom, i det här fallet brödlimpan.

Det är uppenbart att välfärdssamhället med sina otaliga, skattefinansierade rättigheter inte skulle kunna fungera i ett land där man höll hårt på de naturliga rättigheterna. Således skulle inte vissa företag som är verksamma inom vissa branscher ständigt kunna räkna med särbehandling på skattebetalarnas kostnad. Det skulle inte finnas en enorm byråkratisk apparat som tar sig rätten att avlyssna befolkningen utan deras vetskap. Det skulle inte höjas krav på registrering hos en kvasistatlig institution för att få slänga några slantar i en spelmaskin. Det skulle inte finnas förbud mot att sälja sin egen mark till vem man vill. Det skulle inte hela tiden ropas på statliga lösningar till av staten skapade problem.

Men problemet med staten är egentligen varken politikerna och tjänstemännen eller de lobbygrupper som äger dem. Som Ron Paul brukar säga så spelar det ingen roll vem som är chef för centralbanken, det blir kaos ändå. Det verkliga problemet är det faktum att staten ges så mycket makt och inflytande. Idag får man inte göra någonting utan tillstånd från diverse myndigheter. I praktiken har man som vanlig medborgare inget val hur man vill planera för pensionen, hur man vill säkra adekvat sjukvård och utbildning eller hur man vill driva sitt företag eller hur man vill leva sitt liv i största allmänhet. Man får ju inte ens välja hur och när man vill dö.

Varför är det så? Är det faktiskt så enkelt att vi inte vågar ta ansvar för oss själva, eller vill vi bara inte? Jag tror inte att någon ärligt anser att Vanhanen&co vet bättre än han/hon själv vad han/hon vill ha och behöver. Så varför ger vi så reservationslöst staten rätt att kontrollera våra liv? Vore det inte bättre om vi tog kontrollen själva? Vad är det värsta som kunde hända?

Polisstaten vi lever i december 25, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Naturliga rättigheter, Paternalism, Politik och samhälle, Rättighetskränkningar.
4 comments

Att staten tycker om att förbjuda saker är tyvärr inget nytt, men trots det blir man lite förtvivlad när nya förbud och inskränkningar av den individuella friheten aviseras. Tobak, till exempel, har redan i många år hört till samhällets främsta fiender. Staten har successivt infört allt strängare regler i hopp om att göra det så besvärligt för tobaksbolagen och så dyrt för rökarna att de självmant skulle sluta.

Nu har staten beslutat att ta i med hårdhanskarna och den arbetsgrupp som tillsatts för att se över tobaksfrågan har som mål att Finland skall vara rökfritt år 2040. Hur skall detta mål uppnås? Genom förbud förstås. Tobaksreklam förbjöds för länge sedan, men nu ska det bli förbjudet för butikerna att på minsta möjliga sätt ens visa att man säljer tobak. Cigaretter skall endast få säljas under disken och minderåriga förbjuds att sälja tobaksprodukter utan en vuxen persons närvaro. Blotta innehavet av tobaksprodukter blir förbjudet för minderåriga. Snuset har redan förjbudits inom EU och den smuggling som undantagslöst uppstår då något förbjuds skall stävjas. I Jakobstad dömdes två personer till över två år i fängelse för att de sålt snus till sina vänner. Två år, ovillkorligt. Varför? För att de försåg sina vänner och bekanta med en vara som dessa ville ha. Ingen tog skada, ingen blev offer för något.

Fängslandet av dessa två välgörare är ett av de mer skrämmande exemplen på den totala brist på respekt för mänskliga rättigheter och rättstatens principer som råder i Finland idag.

Men när man tänker efter så är det egentligen inte så konstigt att finska staten förbjuder så mycket. Finländare verkar gilla förbud. Det är knappast många som sörjer förbudet mot droger eller mot prostitution. Inte heller rör det så hemskt många att snus är förjbudet heller och helt säkert skulle det inte bli något större ramaskri om tobak förbjöds fullt ut, för att inte tala om handeldvapen. Men varför är det så? Orsakerna är säkert många och varierar en hel del från person till person, men jag vågar påstå att det finns några gemensamma nämnare och faktorer som gör oss så mottagbara för statliga förbud.

För det första får vi från barnsben lära oss att staten vet bäst och att vi bör lita på vad våra ledare och andra auktoriteter säger åt oss. Kritik är något man skall akta sig för. Man blir inte direkt uppmanad till att ta ansvar för sig sjäv och sina egna handlingar heller, då man i egenskap av medborgare har rätt till än det ena, än det andra på övriga medborgares beskostnad. Och eftersom det är staten som förser oss med allt vi får är det bäst att bara lyda, tacka och ta emot. Detta är givetvis inget unikt för Finland, utan kännetecknande för alla så kallade välfärdsstater. Jag rekommenderar alla läsare att surfa in på http://www.mises.org och lyssna på Judge Napolitanos föreläsning A nation of sheep.

För det andra är grundar sig förbud helt och hållet på personers värderingar och dessa brukar sällan fundera på vad som faktiskt händer då man förbjuder något. Tobak och droger är skadliga för hälsan, därför måste de förbjudas. För om man förbjuder något så försvinner det. Förbud är en mycket enkel lösning på ett komplext problem. Man behöver inte bry sig om varför folk vill ha tobak och droger. Ej heller kränker man dessa personers rättigheter genom att förbjuda dem från att bruka dessa ämnen, eftersom de helt klart inte förstår sitt eget bästa och därmed behöver skyddas. Förbudet är således ingen kränkning, utan en skyddsåtgärd.

Känns detta resonemang igen, måhända från debatten om hembyggds- och näringsrätten?

För det tredje är det lätt att acceptera ett förbud om man inte själv berörs av det direkt. Den som inte röker eller använder droger ser sig inte lida desto mera av att de som vill röka eller använda droger inte får göra det. Tvärtom kan det upplevas som ganska trevligt. Tycker man det så lär man inte stiga upp på barrikadena för att visa sitt motstånd mot förbudet. Den här typen av principlöshet och brist på hänsyn för andra människors rättigheter är symptomatiskt för ett folk som för varje generation lämnar över mer och mer av ansvaret till staten.

Avslutningsvis vill jag klargöra att det givetvis står var och en fritt tycka om eller inte tycka om förbud. Man behöver heller inte motivera sitt stöd för förbud desto mera, så länge man stöder förbud i egenskap av privatperson. Men de politiker som fattar besluten, de som faktiskt förbjuder saker, de som kastar folk i fängelse utan att de gjort någon förnär, de kan inte vara så lättvindiga. Inte i en rättsstat som respekterar mänskliga rättigheter. Men så som har konstaterats är Finland inte längre mycket till en rättsstat. Det är en polisstat.

Vad som gör allting värre är att det egentligen inte beror på att riksdagen är full av maktgalna tyranner som hungrar efter envälde, utan det beror på att finländarna själva frivilligt lämnar över mer och mer av sina fri- och rättigheter till staten.

God jul, by the way.

Barnarbete och hyckleri oktober 4, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter.
11 comments

En liten fundering: varför blir folk oerhört rabiata om de får veta att de köpt en matta från en fabrik som använder sig av barnarbetare, medan de varje dag konsumerar filmer, tv-serier och reklam som använder sig av barnskådespelare (ibland spädbarn)? Varför är det ena okej men inte det andra?

Om Rule of Law september 20, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter.
9 comments

Satt och lyssnade lite med ena örat på en lagtingsdebatt häromdagen. Nej, det är inget jag brukar göra. Någon på jobbet råkade helt enkelt ha radion på rätt (eller fel) frekvens. Bland annat hörde jag att någon pratade om rule of law versus rule of man. Jag tror det var Olof Erland. Jag lyssnade inte speciellt noga, men i alla fall tillräckligt noga för att förstå att hans och min definition av begreppen är helt olika. För de flesta politier betyder rule of law att människan styrs av alla de lagar som politiker stiftar. Rule of man är när politikerna struntar i sina egna lagar om gör lite som de vill. Typ: antingen kränker politikerna våra rättigheter eller så kränker de våra rättigheter samtidigt som de hycklar.

För mig är både dessa saker rule of man. Politiker är trots allt människor, och även om de styr våra liv genom lagar eller genom beslut så styr de oss all the same. Rule of law är för mig när interaktionen människor emellan styrs av den lag som gäller för alla människor: naturrätten. Det är en form av ”högre” lag, som ingen människa har skapat och ingen människa kan ändra och som precis alla, oavsett om man är politiker eller gatsopare, kan dömas efter. När ett samhälle styrs efter denna princip, det vill säga att ingen får initiera tvång eller våld mot någon annan annat än i självförsvar, råder rule of law. Allt annat är rule of man. En kränkning förblir en kränkning, även om den görs till lag.

Vad äganderätt är och hur den uppstår augusti 7, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Hembygdsrätten, Naturliga rättigheter.
1 comment so far

En av de mest centrala elementen inom politisk filosofi är den äganderätten och dess uppkomst. Det är ett koncept som för många är svårt att greppa, framför allt vad gäller mark, eftersom det är så svårt att föreställa sig att en bit land kan vara utan ägare. I brist på privata ägare, är det staten som äger.

Rent teoretiskt utgår äganderätten från varje individs rätt till sin egen kropp. Även om du inte har några andra ägodelar, inget hus, ingen bil, inga kläder eller något annat, så äger du i alla fall din egen kropp. Det är ett av de främsta teoretiska argumenten mot all form av slaveri. Att ha äganderätt till något innebär att du har rätt att förfoga över egendomen i fråga på det sätt du vill så länge du inte skadar andra. Du har rätt att använda din egendom, låna ut den, hyra ut den, sälja den eller ge bort den. Kort sagt, du får göra vad du vill med den eftersom den är din och just på grund av att det är din och ingen annans.

Den förklaring på äganderättens uppkomst som klassiska liberaler och österrikiska ekonomer håller på är John Lockes princip, som han utarbetade på 1600-talet. Den går ut på att äganderätt uppstår då en person bearbetar en bit mark, exempelvis genom att bruka jorden. Den åker han plöjer upp och de grödor han sår blir hans, tack vare det arbete han lagt ner på det. I praktiken innebär det att man faktiskt måste göra något med den bit mark man gör anspråk på. Det räcker inte att sätta upp ett staket och säga ”Det här är mitt”. Den rätten får du först då du blandar ditt arbete med den mark du ämnar äga. Denna princip kallas ofta för homestead principle.

När äganderätten väl har uppstått kan den överföras från en ägare till en annan genom frivillig handel. I dylik överlåtelse är just ordet frivillig imperativt, eftersom äganderätten inte kan överlåtas genom tvång. Den som tvingar till sig en viss egendom från dess rättmätige ägare erhåller inte äganderätten över sagda egendom. Äganderätten är alltjämt kvar hos den rättmätige ägaren som därför har rätt till att vidta åtgärder för att återbörda sin egendom. Att tilltvinga sig andras egendom kallas rån eller plundring. Då staten gör det kallas det förstås för skatt. Att ta någon annans egendom utan dennes vetskap och tillåtelse kallas stöld eller snatteri. Med frivillig handel menas att någon erbjuder ägaren något i utbyte mot äganderätten till en viss egendom. Idag är det oftast pengar, men kan egentligen vara vad som helst. Det viktiga är att det är fråga om ett frivilligt utbyte.

Om jag ser att Fredrik har en slips som jag vill ha så finns det två sätt för mig att komma över denna slips, frivillig handel eller tvång. För att få honom att frivilligt avstå från slipsen måste jag erbjuda honom något i utbyte, vilket alltså kan vara vad som helst. Jag kan erbjuda honom pengar, en tavla, ett par skor eller en varför inte en arbetsinsats, t.ex. att skriva x antal bloggposter eller att göra hans skattedeklaration. Om han av någon anledning inte vill avstå från sin slips frivilligt, kvarstår det andra alternativet. Jag kan ta en pistol och rikta den mot hans huvud och tvinga honom att ge mig slipsen, eller så kan jag stjäla den hur hans skåp vid nästa pokerkväll när han inte ser. De flesta håller säkert med om att de förra sättet är rätt, medan det senare är fel. Samtidigt innebär det att äganderätten överförs till mig endast genom att följa det första alternativet. I det senare, är det alltjämt Fredrik som äger slipsen trots att jag har den i min besittning. Det här torde vara solklart för allt och alla, men naturligtvis inte för staten.

Mark och fast egendom har alltid ansetts vara skilt från lös egendom och därför underkastat strängare regler. Utgångspunkten är, så som ovan konstaterats, att om inte en privat person eller organisation äger marken, är det per automatik staten som gör det. Vilken stat det är frågan om beror förstås på inom vilken stats gränser ifrågavarande mark ligger. Men även du köper en bit mark, t.ex. en strandtomt ute i skärgården, är det staten som är de facto ägare. Du måste ha en myriad olika tillstånd för att få bygga på eller bruka din mark som du vill och i många fall får du överhuvudtaget inte gör det du skulle vilja. Bland annat måste du först ansöka om och få lagfart på tomten innan den ens i dess begränsade bemärkelse räknas som din. På Åland får du inte ens sälja den till vem du vill, köparen måste som bekant ha hembygdsrätt. Dessutom måste du betala hyra till staten i form av fastighetsskatt. Utöver allt detta finns det en speciell skatt som uppbärs vid köp av fast egendom, den så kallade överlåtelseskatten. Enligt överlåtelseskattelagen måste köparen av fast egendom betala 4 % av köpesumman i överlåtelseskatt. Som köpare måste man alltså först betala skatt för att få köpa marken, sedan underkasta sig alla förbud och byråkrati som hör markägande till och sedan ännu betala fastighetsskatt varje år. Staten behöver givetvis inte göra något för berättiga alla dessa skatter och rättighetskränkningar. Den äger all mark punkt slut och dess ägande har uppstått automatiskt genom gränsdragningar. Det räcker inte för vanliga individer, men nog för staten.

Även om man tycker att staten behövs till att ”garantera” diverse sociala tjänster och upprätthålla lag och ordning, så måste det väl ändå sägas att statens anspråk på all mark inom landets gränser är fullständigt orimligt och illegitimt.

Barns rättigheter mars 27, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter.
2 comments

Detta med barn, eller mer exakt vilka skyldigheter föräldrar har gentemot sina barn, är en av de frågor som delar klassiska liberaler. Jag har varit inne på denna fråga tidigare, men i och med att jag till viss del ändrat uppfattning i frågan kan det vara värt att återvända till detta ämne.

Den senaste tiden har jag debatterat detta med konfessionella skolor med andra klassiska liberaler. Till min förvånig argumenterar vissa för att sådana skall förbjudas. Argumentet är att föräldrarna inte har någon rätt att undanhålla viktig information och kunskap från sina barn, eftersom det kan jämställas med ett psykiskt övergrepp. Exemplet min motdebattör använde var barn som går i religiösa skolor och därmed får lära sig skapelseberättelsen istället för evolutionsteorin.

Jag kan medge att man kan åsamka ett barn bestående men om man berövar barnet viss kunskap och skolning. Men jag tycker detta endast gäller undervisning i språk och matematik. Om man inte lär sig läsa, skriva eller räkna som barn, är det mycket svårt att göra det som vuxen. Om detta skall jämställas med fysisk misshandel är jag dock inte säker på.

Men säg att vi har att göra med en konfessionell skola som visserligen lär barnet att läsa, skriva och räkna, men inte lär ut evolutionsteorin. Kränker föräldrarna barnets rättigheter om de placerar det i en sådan skola? Nej, det gör de definitivt inte. Om man inte får lära sig om Darwin som liten, finns det ingen som hindrar en från att göra det när man är vuxen. Man får inga bestående men av det.

Att ens sätta barn i skola är ett rätt modernt fenomen, och evolutionsteorin formulerades först under mitten av 1800-talet. Detta skulle innebära att barn födda före början av 1800-talet, som inte gick i skola och som inte lärde sig evolutionsteorin, alla fick sina rättigheter kränkta. Detta är förstås helt absurt. Rätten för ett barn att gå i skola och lära sig ditten och datten, och skyldigheten för föräldrarna att sätta sina barn i skola, är en välfärdsrättighet. Riktiga rättigheter skall vara universella. Man skall ha dem enbart genom att man är människa, och de skall vara samma för alla människor genom alla tider. Rätten för ett barn att gå i skolan och lära sig om evolutionsteorin är uppenbart inte en sådan rättighet.

Dessutom är själva idén att staten skulle förbjuda en produkt (konfessionella skolor) som vissa människor efterfrågar inte speciellt bra. Hur hårt än staten skulle trampa ner på dessa skolor skulle det uppstå en svart marknad för denna typ av utbildning, och det skulle inte göra någon glad, allra minst barnen. Om staten förbjuder något som människor vill ha, då uppstår en svart marknad. Så är det alltid.

Men vad händer i fallen där föräldrarna försätter sina barn i uppenbar fara eller förvägrar dem något som uppenbart hämmar deras utveckling? Hur skulle en helt fri marknad lösa detta? Jag tror att den fria marknaden skulle lösa det på följande sätt. Om någon, vem som helst, anser att ett barn utsätts för skada eftersom dess föräldrar slår det, vägrar skicka det till skolan, ger barnet alldeles för fet eller onyttig mat, och så vidare, bör denna person kunna ta föräldrarna till en (privat) domstol.

Om han eller hon kan bevisa (a) att barnet far illa (b) att barnet själv vill äta nyttigare/gå i en vanlig skola/leva i en annan familj/osv (barn som är några år gamla är kapabla att besluta detta) och (c) att personen är villig och kapabel att själv ge barnet detta (bekosta dess skolgång, mat, adoptera det, osv), då bör domstolen kunna besluta att personen får göra detta. Barnet är inte föräldrarnas egendom. Visst, föräldrar bör få uppfostra sina egna barn, bland annat för att de i 99 fall av 100 gör det bästa jobbet. Men om någon kan bevisa det jag nämnt ovan bör en domstol kunna gripa in. I fallet med de överviktiga barnen som jag skrev om igår skulle det till exempel uppenbart vara fel att tvinga barnen från deras familj, eftersom de själva vill stanna.

Som slutsats skall man i allmänhet vara väldigt försiktig med att ropa på polisen om någon uppfostrar sina barn på ett sätt jag inte gillar och lär dem irrläror, till exempel ger dem en marxistisk skolning. För så fort jag ropar på polisen finns det inget som hindrar någon annan från att ropa polisen för att jag lär ut till exempel österrikisk nationalekonomi (vilket de tycker är en irrlära) till mina barn eller skickar dem till en skola där de får lära sig detta. Om jag vill ha friheten att uppfostra mina barn på det sätt jag vill, måste jag vara beredd att ge andra precis samma frihet.

Fredrik om invandring januari 1, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Diskriminering, Naturliga rättigheter, Rättighetskränkningar.
add a comment

Ni som följt med i debatten kring Ron Pauls syn på invandring har säkert redan snappat upp att människors fria rörlighet är en viktig fråga för mig. Men varför är den så viktig? För att bäst förstå detta ska man ställa sig frågan: vad hindrar butiken som du handlar i att erbjuda dig dåliga produkter till ett högt pris; eller vad hindrar din arbetsgivare från att kräva att du jobbar långa timmar till en slavlön? Svaret är givetvis konkurrens. Det faktum att du, om du inte är nöjd med din matbutik eller din arbetsgivare, kan börja handla eller jobba någon annanstans.

Samma förhållande gäller mellan staten och medborgaren. Vad hindrar staten från att ta ut jättehöga skatter eller på något annat sätt kränka dina rättigheter? Dels kan det finnas en konstitution som skyddar dig. Du har kanske även möjlighet att rösta i val. Men en konstitution är trots allt bara en pappersbit när allt kommer omkring, och om du tillhör en minoritet är det lätt hänt att majoriteten röstar för att staten skall fortsätta att kränka dina rättigheter.

Nej, precis som i fallet med din mataffär och din arbetsgivare är det bästa fall att rösta med din plånbok och med dina fötter. Om du inte är förhindrad att själv välja var du vill bo är det enda du behöver göra för att undvika dessa kränkningar att packa din väska och flytta någon annanstans. Så länge människor har en rätt att röra sig fritt har förtyck ingen framtid: de förtryckta kan bara sin väska och åka, tills det inte längre finns någon kvar att förtrycka.

Egentligen är människors fria rörlighet den enda som frihet som behövs. Bara den finns kommer de andra att följa automatiskt, eftersom det område som erbjuder den mix av friheter folk efterfrågar kommer att locka till sig flest innevånare. En viktig förklaring till varför det var Europa som industrialiserades först var som bekant just en sådan konkurrens, där de Europeiska länderna och stadsstaterna tävlade om den alltmer rörliga borgarklassens gunst genom att erbjuda dem större och större frihet att sköta sina affärer utan statlig inblandning.

Tyvärr är människors rörlighet oerhört begränsad i dag. Trots att jag kommer från ett rikt land finns det mycket få länder jag kan flytta till utan att (den inhemska) staten käppar i hjulen. Och än värre är det för människor från fattiga länder, med verkligt förtyckande regimer, som har all anledning att rösta med fötterna. Faktum är att den stora grad av ofrihet som karakteriserar många länder (inte minst de Nordiska välfärdsstaterna) aldrig skulle kunna fortsätta att existera om bara människor fritt skulle få röra sig över jordens gränser.

De senaste decennierna har många viktiga steg tagits för att återgå till de fria kapital- och varurörelser som gällde under 1800-talet. Den viktigaste uppgiften återstår dock: att människor skall kunna resa och bosätta sig världen över utan pass, visum eller annan inblandning från stater. Ingen förändring skulle på sikt innebära en lika stor förbättring i människors rättighet att leva ett liv i frihet, fritt från kollektivt tvång och förtryck.

Kränkande skydd november 21, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Hembygdsrätten, Naturliga rättigheter, Näringsrätten.
1 comment so far

Under tiden före valet var det mycket debatt om det åländska språkskyddets beståndsdelar. Två centrala delar av detta skydd är näringsrätten och hembyggdsrätten. Det är också så politikerna försökt sälja dessa kränkningar till ålänningarna genom att måla upp hotbilder och skräckscenarion. Utan dessa skydd kommer skärgården att köpas upp av rika tyskar, och alla åländska företag skulle konkurreras ut av stora fastländska affärskedjor. Men som med det mesta är detta föga mer än propaganda. Låt oss därför ta oss en lite närmare titt på vad det egentligen är.

Hembyggdsrätten, som är en del av de mycket restriktiva jordförvärsreglerna, är en rätt en individ måste ha för att kunna köpa mark på Åland. För att få hembyggdsrätt måste man vara skriven och på bo Åland. På så sätt garanterar man att den dyrbara åländska marken, framför allt strandtomterna och skärgården, hålls kvar i åländska händer. Vad är det som är fel med det?

För det första är hembyggdsrätten inte ett skydd, det är en kränkning av den privata egendomsrätten. Att inte vem som helst får köpa betyder samtidigt att den som är lycklig nog att äga en åländsk strandtomt inte får sälja till vem han vill. Om en åländsk markägare vill sälja sin mark, måste han sälja till någon med rätt att köpa, dvs någon med hembyggdsrätt. Hans potentiella köparkrets är alltså oerhört begränsad, varför han kommer att få det svårt att få sin mark såld till ett pris han är nöjd med. Konkurensen mellan köparna blir myckett mindre, eftersom antalet är så begränsat. Många kapitalstarka potentiella köpare stängs ut.

För det andra behöver åländska markägare naturligtvis inget skydd från köpare. Hela tanken är absurd. Vilken säljare vill bli skyddad från potentiella köpare? ”Skyddet” härstammar från en förlegad, romantiserad bild av Åland som ett slutet paradis, tillåtet endast för några utvalda få, dit ingen utomstående äger tillträde. Elitism, nationalism och främlingsfientlighet när det är som allra sämst.

Näringsrätten å sin sida är ett klassiskt protektionistiskt instrument vars syfte är att skydda lokala näringsidkgare från utländsk konkurrens. Men det säger man ju förstås inte. Nej, i stället hävdar politikerna att näringssrätten behövs, för annars hotas svenkans ställning på Åland. Skräckscenariot nummer ett är att en stor finsk kedja, t.ex S-gruppen, får fotfäste på Åland och konkurrerar ut alla Ålandska matbutiker. Det skulle de göra även om all prissättning, all service och all marknadsföring var på finska. Samtliga anställda talar bara finska. Men ålänningarna skulle ändå handla där, eftersom det var billigare. I slutändan leder det till att hela Åland förfinskas, eftersom alla butiker är helt finskspråkiga vilket gör att vi automatiskt börjar tala finska över allt annanstans. Låter det vansinnigt? Jag tycker det, men under valrörelsen fördes detta scenario fram som helt möjligt, ja rentav sannolikt, om vi slopade näringsrätten.

Näringsrätten gör Åland mycket otillgängligt för utländska investerare. Utländskt kapital söker sig till andra ställen, och därmed uteblir också utländsk knowhow och utländsk konkurrens. Det leder till att ålänningarna betalar högre priser för sämre service och lägre kvalitet. Återigen är det alltså ålänningarna själva, de åländska konsumenterna, som lider av det så kallade ”skyddet”. Den här gången är det de åländska köparna som skall ”skyddas” från utländska säljare. Förhållandet må vara det omvända jämfört med ovan, men precis lika absurt.

Välgörenhet enligt sossarna oktober 18, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Naturliga rättigheter, Välfärd.
4 comments

Gunell väcker liv i en gammal debatt i dagens Nya Åland:

Redan tidigt i debatten inför lagtingsvalet uppstod en skiljelinje mellan förespråkare av välfärd och förespråkare av välgörenhet. Det var främst liberalerna genom Fredrik Gustafsson (lib) som förde fram välgörenhet som ett sätt att hjälpa mindre bemedlade. Som socialdemokrat ryser jag vid blotta tanken…Välgörenhet är beroende av andras (rikare människors) välvilja. Det är orättvist och odemokratiskt.

Jag varken hinner eller får svara på denna insändare innan valet, utan nöjer mig att hänvisa till denna och denna insändare om samma ämne. Det skulle dock vara väldigt intressant att höra på vilket sätt Gunell tycker att välgörenhet är odemokratiskt. Skulle nog bli en rolig debatt.