jump to navigation

If they can do this, what can’t they do? oktober 29, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Frivilligt samarbete, Naturliga rättigheter, Paternalism, Rättighetskränkningar.
2 comments

The demands for quotas in the boardrooms of publicly listed companies have been voiced for many years, but are becoming increasingly shriller. The arguments on both sides have remained largely the same from the beginning. Those who favour it cite the need for cancelling out the supposed institutional sexism, i.e. that women aren’t being nominated to the boards simply because they are women. Those who oppose it cite the right of the owners do decide themselves who sits on the board, and that quotas will undermine the credibility of the women who actually get on the boards.

While I certainly acknowledge the arguments of the “against”-people, I think the focus is much too narrow. The real question is this: If the government can mandate a gender-based quota in the boardrooms of a specific group of companies (i.e. publicly listed), what can’t they do? Now I freely admit I don’t pay that close attention to public discourse on this topic, so if this question has been raised, mea culpa. But I haven’t heard it. And in my opinion, it is the central one.

Another question is this: based on what authority could the government make such a law? What specific provision in the current legal code gives the government this authority? I would be grateful if the advocates for gender quotas could provide the answer.

Returning to the initial question. If we acknowledge that the government indeed has this authority, where does it end? If it can enact gender-based quotas, then why not other kind of quotas? If it can enact quotas for publicly listed companies, then why not for private companies, private organizations, clubs or any other private association, such as a football club? And if it can enact quotas for board of directors, then why not for the executive management board, regional management teams etc? And what about foreign companies? If a foreign group’s parent company’s board does not meet the enacted quotas, can the government order that group’s local subsidiary to seize operations?

I know, or at least hope, that most of you reading this instinctively thinks NO to most of these hypothetic questions. But what is that NO based on? If the gender-quota is allowed, there is no non-arbitrary line to be drawn. Hence the initial question. If we allow that, then what possible grounds do we have to oppose what naturally follows?

The same question is of course applicable to everything the government does. If a 35% tax rate is okay, then why not 45%, 65% or 95%? If one kind of state monopoly is okay, then why not another? If some professions require government license, then why not all professions? I think you get my point.

Government is the embodiment of arbitrariness and relativism. There are no principles because there can’t be any. Everything is decided on a whim, a (necessarily false) presumption of knowledge, with the inevitable consequence that every decision is subject to change at any moment. The effect this has and has had on people is dire, but that is a topic for another day.

Annonser

Bedragare, lurendrejare och tjuvar september 11, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Paternalism, Politik och samhälle.
add a comment

Finns det en enda västerländsk välfärdsstat som inte har en stor statsskuld och ständigt återkommande budgetunderskott? Förutom oljerika Norge kan jag inte komma på någon. I de flesta fall är både statsskulden och underskotten betydliga. Före den aktuella ekonomiska krisen låg Finlands statsskuld på ca 50 miljarder euro, give or take. Det borde slå de flesta med häpnad med tanke på att vi enligt politiker och hovekonomer har fått njuta av en nästan oavbruten ekonomisk tillväxt i sisådär 15 år eller så, från slutet på 1990-talets kris till och med början på dagens. 15 år av årlig tillväxt på flera procent.

Trots tillväxten har statsskulden inte minskat, utan hållit sig vid 50 miljarder. Drygt. Och nu, efter ett enda år av nedgång läggs 13 nya miljarder till skulden. 15 år av oavbruten tillväxt gjorde alltså ingenting för att minska skulden, medan ett enda år av nedgång ökar den med 25 procent i ett slag. Vem vet vad den kommer att ligga på om fyra, fem år. 100 miljarder? Det är långt ifrån omöjligt. Statsskulder har ju som bekant en benägenhet att växa, dels för att stora skulder föder sig själva med ständigt stigande räntor och dels för att politikerna hellre använder pengarna till att köpa röster än till att betala utlänningar. Utlänningarna har ju inga röster att sälja.

Mot bakgrunden av det här är det svårt att inte gripa tag i närmaste sten och kasta den genom TV-rutan när Erkki Liikanen, chef för Finlands Bank, intervjuas i MTV3. Med sedvanlig arrogans och självgoda hånflin sitter han och predikar om finanskrisen. Den orsakades av att privatpersoner, företag och banker skuldsatte sig för mycket. Inte ett ord om hans egen arbetsgivare, den mest i särklass mest skuldsatta av alla. I äkta keynesiansk anda mässar han den typiska propagandan om hur marknaden inte kan reglera sig själv och behovet av kraftfulla åtgärder från stat och centralbank. I vilket avseende menar denna sovjetvän att marknaden ens fått möjlighet att reglera sig själv? Är han inte medveten om den speciallagstiftning, specialföreskrifter och separata myndigheter vars enda syfte är att reglera och övervaka finansmarknaden?

Med översittande ton och nedlåtande uppsyn förklarar han att finansieringsflödet är för ekonomin det som blodomloppet är för kroppen. Den repliken har han fått lära sig av de stora pojkarna i Väst, Ben Bernanke, Hank Paulson och självaste Barack Obama. Finasieringsflödet. Det är kredit han menar, ur luften skapad kredit, bankernas pyramidspelskredit. Denna kliché illustrerar centralbankirernas och politikernas kunskap, eller snarare brist på kunskap. De tror att ekonomin står och faller med att vissa privilegierade personer och bolag får statligt tillstånd att bedriva falskmynteri. Utan bedrägeri, lurendrejeri och ren och skär stöld kan inte ekonomin fungera, hävdar de. I och för sig kan man förstå att politiker och byråkrater tror det, hela deras existens bygger ju på bedrägeri, lurendrejeri och stöld. Men vi vanliga människor då? Borde inte vi veta bättre? Vad säger det sunda förnuftet?

Krisen är över. Det säger alla. Ökningen av statsskulden betyder ingenting, det är inget problem man behöver oroa sig över. Kanske för att de vet att de aldrig kommer att betala den. En bedragande, lurendrejande tjuv lämnar aldrig tillbaks sitt stöldgods. Det är mycket lättare låta någon annan stå för notan. Skulden är de kommande generationernas problem, inte tjuvens.

När staten misslyckas får den mera makt augusti 16, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Paternalism, Politik och samhälle, Rättighetskränkningar.
add a comment

En av de mer störande paradoxerna inom den offentliga sektorn är att ju mer staten misslyckas, desto mer makt får den på bekostnad av medborgarnas rättigheter. I närhistorien finns en rad exempel på det här, både från Finland och annorstädes.

När orkanen Katrina slog till mot New Orleans brast dammarna och hela staden översvämmades, vilket resulterade i en av de största humanitära katastroferna i USA:s historia. Det hela förvärrades avsevärt av den amerikanska katastrofmyndigheten FEMAs näst intill fullständiga misslyckande i att hantera situationen. Dess strida ström av misstag och rena övergrepp är noga dokumenterade och väckte folkstorm i USA. I New Orleans myntades det gamla uttrycket ”Shit happens” om till ”FEMA happens”. En statlig utredning tillsattes och föga överraskande fann den att misslyckandet berodde på att FEMA hade för liten budget och för lite befogenheter. Det problemet har sedermera korrigerats.

Samma sak händer nu i den ekonomiska krisens tider. Krisen är en följd av en fullständigt vansinnig penningpolitik, enorm mängd speciallagstiftning och den statliga övervakningsapparatens totala misslyckande. Vad är första impulsen? Jo, mer statlig makt och mer statlig övervakning. Den amerikanska finansinspektionen hade före krisen en årlig budget på nästan en miljard dollar. Det var tydligen för litet för att upptäcka till exempel Bernie Madoffs pyramidspel, trots skriftliga bevis under tio års tid. Centralbanken, som tillsammans med de kvasistatliga bolåneinstituten skapade sub prime marknaden och gjorde det möjligt för affärsbankerna att ta sådana enorma risker, skall nu ges en stor mängd nya befogenheter att ”övervaka” finansmarknaden. Samma rop på ökad statlig inblandning har hörts här i Europa.

Och så har vi Finland. De nyheter som skakat vårt land mest torde vara skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki. I bästa Columbine anda har elever gått bärsärkagång i sina skolor och skjutit försvarslösa elever och lärare. Polisen fick utstå mycket kritik för att den inte vidtog preventiva åtgärder som kanske hade kunnat stoppa massakrerna. Det skall man nu ändra på.  På klassikt manér låter inte staten en sådan utmärkt kris gå förlorad. Till hösten väntas en märkbar skärpning av vapenlagen. Bland annat föreslås att polisen får rätt att söka samtliga vapenägares hus även utan misstanke om brott. Därtill blir medlemskap i en vapenförening obligatoriskt, både för dem som äger vapen och de som vill skaffa sig vapen. En två år lång träningsperiod med föreningens vapen skall också genomgås. Farväl med föreningsfriheten, alltså.

Staten misslyckades i sitt uppdrag att skydda eleverna och personalen i Jokela och Kauhajoki, så naturligtvis skall vi ge den mer makt och mera befogenheter på våra individuella fri- och rättigheters bekostnad. För som vi alla vet så är ju mördare och psykopater noga med att fylla i alla blanketter, genomgå alla prov och tester och överlag följa samtliga statliga föreskrifter som vapenägande förutsätter innan de börjar avrätta sina offer. Eller hur var det nu…

Polisstaten vi lever i december 25, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Naturliga rättigheter, Paternalism, Politik och samhälle, Rättighetskränkningar.
4 comments

Att staten tycker om att förbjuda saker är tyvärr inget nytt, men trots det blir man lite förtvivlad när nya förbud och inskränkningar av den individuella friheten aviseras. Tobak, till exempel, har redan i många år hört till samhällets främsta fiender. Staten har successivt infört allt strängare regler i hopp om att göra det så besvärligt för tobaksbolagen och så dyrt för rökarna att de självmant skulle sluta.

Nu har staten beslutat att ta i med hårdhanskarna och den arbetsgrupp som tillsatts för att se över tobaksfrågan har som mål att Finland skall vara rökfritt år 2040. Hur skall detta mål uppnås? Genom förbud förstås. Tobaksreklam förbjöds för länge sedan, men nu ska det bli förbjudet för butikerna att på minsta möjliga sätt ens visa att man säljer tobak. Cigaretter skall endast få säljas under disken och minderåriga förbjuds att sälja tobaksprodukter utan en vuxen persons närvaro. Blotta innehavet av tobaksprodukter blir förbjudet för minderåriga. Snuset har redan förjbudits inom EU och den smuggling som undantagslöst uppstår då något förbjuds skall stävjas. I Jakobstad dömdes två personer till över två år i fängelse för att de sålt snus till sina vänner. Två år, ovillkorligt. Varför? För att de försåg sina vänner och bekanta med en vara som dessa ville ha. Ingen tog skada, ingen blev offer för något.

Fängslandet av dessa två välgörare är ett av de mer skrämmande exemplen på den totala brist på respekt för mänskliga rättigheter och rättstatens principer som råder i Finland idag.

Men när man tänker efter så är det egentligen inte så konstigt att finska staten förbjuder så mycket. Finländare verkar gilla förbud. Det är knappast många som sörjer förbudet mot droger eller mot prostitution. Inte heller rör det så hemskt många att snus är förjbudet heller och helt säkert skulle det inte bli något större ramaskri om tobak förbjöds fullt ut, för att inte tala om handeldvapen. Men varför är det så? Orsakerna är säkert många och varierar en hel del från person till person, men jag vågar påstå att det finns några gemensamma nämnare och faktorer som gör oss så mottagbara för statliga förbud.

För det första får vi från barnsben lära oss att staten vet bäst och att vi bör lita på vad våra ledare och andra auktoriteter säger åt oss. Kritik är något man skall akta sig för. Man blir inte direkt uppmanad till att ta ansvar för sig sjäv och sina egna handlingar heller, då man i egenskap av medborgare har rätt till än det ena, än det andra på övriga medborgares beskostnad. Och eftersom det är staten som förser oss med allt vi får är det bäst att bara lyda, tacka och ta emot. Detta är givetvis inget unikt för Finland, utan kännetecknande för alla så kallade välfärdsstater. Jag rekommenderar alla läsare att surfa in på http://www.mises.org och lyssna på Judge Napolitanos föreläsning A nation of sheep.

För det andra är grundar sig förbud helt och hållet på personers värderingar och dessa brukar sällan fundera på vad som faktiskt händer då man förbjuder något. Tobak och droger är skadliga för hälsan, därför måste de förbjudas. För om man förbjuder något så försvinner det. Förbud är en mycket enkel lösning på ett komplext problem. Man behöver inte bry sig om varför folk vill ha tobak och droger. Ej heller kränker man dessa personers rättigheter genom att förbjuda dem från att bruka dessa ämnen, eftersom de helt klart inte förstår sitt eget bästa och därmed behöver skyddas. Förbudet är således ingen kränkning, utan en skyddsåtgärd.

Känns detta resonemang igen, måhända från debatten om hembyggds- och näringsrätten?

För det tredje är det lätt att acceptera ett förbud om man inte själv berörs av det direkt. Den som inte röker eller använder droger ser sig inte lida desto mera av att de som vill röka eller använda droger inte får göra det. Tvärtom kan det upplevas som ganska trevligt. Tycker man det så lär man inte stiga upp på barrikadena för att visa sitt motstånd mot förbudet. Den här typen av principlöshet och brist på hänsyn för andra människors rättigheter är symptomatiskt för ett folk som för varje generation lämnar över mer och mer av ansvaret till staten.

Avslutningsvis vill jag klargöra att det givetvis står var och en fritt tycka om eller inte tycka om förbud. Man behöver heller inte motivera sitt stöd för förbud desto mera, så länge man stöder förbud i egenskap av privatperson. Men de politiker som fattar besluten, de som faktiskt förbjuder saker, de som kastar folk i fängelse utan att de gjort någon förnär, de kan inte vara så lättvindiga. Inte i en rättsstat som respekterar mänskliga rättigheter. Men så som har konstaterats är Finland inte längre mycket till en rättsstat. Det är en polisstat.

Vad som gör allting värre är att det egentligen inte beror på att riksdagen är full av maktgalna tyranner som hungrar efter envälde, utan det beror på att finländarna själva frivilligt lämnar över mer och mer av sina fri- och rättigheter till staten.

God jul, by the way.

Förnekelse är statens bästa vän augusti 16, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Paternalism, Politik och samhälle.
add a comment

Samhällsintresserad som jag är, var jag oerhört glad att se att HBLs ledarskribent, Björn Sundell, är tillbaka efter semestern. Efter några rätt harmlösa ledare, börjar han sakta arbeta upp sig mot sin gamla form. Igår (15.8) skrev han om Iraks väg mot stabilitet. Enligt färska rapporter har Irak en hel massa miljarder på amerikanska bankkonton, trots att det inte direkt saknas saker att sätta pengar på i hemlandet. Situationen är alltså den, att landet har hur mycket pengar som helst, men vet inte hur saker och ting skall fås igång. Sundell, med sitt omotosvarade skarpsinne, identifierar genast roten till problemet:

Bristen på kunniga tjänstemän. Och även om han inte säger det rakt ut, är det knappast någon skogsvild gissning att han saknar kunniga politiker också. Så här uttrycker Sundell själv saken:

Irak saknar helt enkelt yrkeskunnigt folk som kan planera projekt, göra upp budgetar, övervaka stora byggen, hantera omfattande kassaströmmar (utan att stora belopp hamnar i fel ficka) och sköta den tekniska kvalitetskontrollen.

För den som någonsin orkat ögna igenom en av mina poster lär det knappast komma som en överraskning, att jag har en liten annorlunda syn på saken. Iraks problem är varken kvantiteten eller kvaliteten på tjänstemännen. Om det ändå vore så enkelt. Det finns inte ett land i hela världen som inte har för många och för inkompetenta tjänstemän. Irak har många långt mer allvarligare problem än så. För det första har etniska motsättningar alltid varit starka i landet. För det första var landet en militärdiktatur i ca 30 år före Gulfkrig II. För det tredje drog sagda denne diktator in Irak i flertalet konflikter, vars resultat var att landet isolerades från resten av Arabstaterna och ett förödande handelsembargo från Väst. För det fjärde ansåg en Väststat att landet utgjorde ett hot mot sagda stats nationella säkerhet och invaderade, vilket först ledde till stridigheter, sedan ockupation och därefter inbördeskrig. Ingen vet hur många som har dött sedan den senaste invasionen. Moderata gissningar talar om hundratusentals, andra talar redan om många miljoner. De materiella skadorna uppgår till oräkneliga miljarder. För det femte styrs Irak fortvarande av en ockupationsmakt som varken har råd eller kompetens att sköta sina åtaganden där. Faktum är att ockupationsmakten totalt har kört sitt eget land i botten, just på grund av denna skriande brist på kompetens.

Staten Iraks problem började med en västerländsk kolonialmakt, fortsatte under inhemsk diktatur och dras nu med en annan västerländsk ockupationsmakt. Problemet för vanliga irakier har alltid varit det samma: staten med dess politiker och tjänstemän, både egna och utländska. Sett till landets storlek är det världens oljerikaste nation, inte minst på grund av att alla de av staten orsakade problemen har oljeproduktionen hållits långt under potentiell nivå. Kuwaits oljeminister sade i början av 2000-talet att om Kuwait flyter på olja, så svävar Irak.

Detta till trots är och har Irak alltid varit ett utvecklingsland, vars armé främst bestått av gammalt skräp taget från Sovjets militära skrotlager. En annan ledarskribent på HBL betonade tidigare i år vikten av att utländska oljebolag inte tillåts utvinna Iraks olja hur som helst, utan att oljefälten måste hållas under statlig kontroll. Endast på detta sätt kan rikedomarna komma folket till godo. Jag utmanar denne skribent och alla andra att visa på vilket sätt oljetillgångarna i Iran eller Saudi-Arabien har kommit folket till godo. Hur har Afrikas rikedomar, som alltid varit under strikt statlig kontroll, kommit folket till godo?

Jag undrar ofta hur det är möjligt att så många kan hålla kvar vid sådan förnekelse av verkligheten. Det har alltid funnits stora skillnader mellan Väst och resten av världen, men den avgörande faktorn, det som gjorde att Europas utveckling sköt iväg och formligen exploderade i höjd levnandsstandard för samtliga samhällsklasser, var just det att rikedomarna hölls kvar i privata händer, de förstatligades aldrig. Förrän på 1900-talet. Östeuropa och Sovjet föll under kommunismen och vi vet alla hur det gick. Där ägde staten allt. Resultatet blev tiotals miljoner döda, av både direkt våld och brist på livsnödvändigheter.

Landet Irak har nu två stater som försöker styra och ställa över folket, med våld som främsta medel. Landet Irak och de människor som bor där behöver färre tjänstemän och kraftigt reducerad statsmakt, inte flera tjänstemän och nationaliserad industri. Människorna i Irak kan nog ta vara på sig själva. De kan bedriva handel. De kan samarbeta. Tyvärr har staten i Irak aldrig gjort något annat än att sabotera. Detta oaktat sätter Sundell sitt hopp till politiker och tjänstemän. Förnekelse var ordet.

Vår skuld till staten december 23, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Paternalism.
1 comment so far

Grundtanken med vårt välfärdssamhälle är att alla har rätt till boende, mat, utbildning, sjukvård och ett drägligt liv i största allmänhet, oberoende av familjeförhållanden, förmögenhet eller något annat. Staten garanterar allt detta plus en hel del annat som fungerande kommunikationer, subventionerad kollektivtrafik samt diverse stöd och bidrag. Detta finansieras bl.a. genom att beskatta allt som rör sig och skyffla pengarna från A till B via C, D och E. För många verkar det här helt rimligt och som ett bra system. Saken är bara den att som med alla andra politiska lösningar som går ut på att staten skall sköta allting följer en hel del problem, som både på lång och kort sikt blir både allvarliga och oerhört svåra att rätta till.

Ett av de mer allvarliga problemen som kommer sig av välfärdsstaten är det beroende det skapar. Medborgarna blir beroende av staten på många olika sätt. Det blir i praktiken omöjligt för individerna att klara sig själva, eftersom de i allt de gör måste involvera någon av den myriad av myndigheter staten har grundat åt oss. Eget initiativ är något vi aldrig uppmuntras till. Inte heller ges det mycket incentiv till att ta ansvar för sina egna handlingar eller sitt eget liv. Staten finns där och ser till att du inte behöver svälta eller frysa. Var lugn och lita på Uncle Sam.

Många gånger i många olika debatter har jag ofta fått höra hur mycket jag är skyldig staten. ”Tänk på allt staten har gett åt dig”, säger de. Och listan är lång: gratis sjukvård, gratis utbildning, barnbidrag, studiestöd osv utöver all den fina infrastruktur staten byggt åt mig som jag får använda fritt, t.ex. genom att åka tåg för en billig penning. Var tacksam mot staten, som har gett dig så mycket, och försök i allt du gör hitta på sätt att återbetala sin skuld.

Låt mig nu klarlägga en sak en gång för alla: Jag är inte skyldig staten någonting överhuvudtaget. Det har jag aldrig varit och kommer heller aldrig att bli. Varken jag eller någon annan.

Om jag är skyldig någon någonting för allt det jag har fått så här långt i livet så är skulden i så fall till de medborgare som med sina skattepengar finansierat alla de gåvor jag fått. Om A med våld tar pengar från B och ger dem till C, som sedan använder dem till att betala för sin operation, så är det givetvis B han står i skuld till, inte A.

Vad staten i praktiken gör är att den först tar våra pengar, skyfflar omkring dem inom byråkratin vilket skapar en hel del arbetsplatser för byråkrater, och sedan ger en bråkdel av våra pengar tillbaka genom diverse stödprogram och tjänster. Sedan får vi höra att vi står i skuld till staten.

Låt mig därför få klarlägga en sak till: En skuld uppstår då två eller flera olika parter genom ett avtal kommer överens om ett lån. Låntagaren är skyldig långivaren. Det andra sättet en skuld kan uppstå då en eller flera parter vållat någon annan skada. Skadegöraren är skyldig skadelidaren. En skuld uppstår inte genom att staten eller någon annan tvingar på dig en massa ”förmåner” som du sedan hamnar att betala för i alla fall, eller kanske redan har betalat för.

Det enda skuldförhållande man kan tala om ifråga om stat och individ är det rakt motsatta. Det är staten som är skyldig oss. Utan vårt slit, vårt företagande och vår produktion skulle det inte finnas något för den att plundra. Allt tal om vår skuld till staten är inget annat än en del av till synes ändlösa pro-statliga propagandan som vi hjärntvättas med från vagga till grav.

Myten om det specilla Åland december 5, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Interventionism, Paternalism.
4 comments

För några månader sedan konstaterades följande i en insändare i Nya Åland:
” Men nu är vi på Åland, och Åland är i sig ett stort avsteg från marknadsekonomin.”

Ingenting nytt med det, vi alla har fått lära oss att Åland är speciellt och unikt på alla sätt och vis, och därför funkar inte saker på samma sätt här som i övriga världen. Inget ovanligt påstående, samma brukar upprepas av makthavare världen över för att rättfärdiga kränkningar av individens rättigheter. Det sorgliga med saken är att så många faktiskt tror på det.

Här på Åland har detta påstående förts fram främst för att stävja liberala idéer, som slopandet av närings- och hembyggdsrätten. Man hävdar att liberal ekonomisk teori inte fungerar på Åland på grund av ”litenheten och vår speciella historia”. Ingen har ens försökt förklara vad det har med frihet att göra. Ingen vill heller riktigt göra kopplingen ”Ålänningar måste styras uppifrån, eftersom de själva inte har förmågan ta vara på Ålands unika natur och kultur”.
Det åländska folket kan alltså inte ges friheten att göra sina egna val, eftersom risken att de väljer ”fel” är alldeles för stor. Vad som är ”fel” avgörs av de styrande, vad ålänningarna själva värderar är irrelevant.
Det är exakt det här som ”litenheten och den speciella historien”-påståendet betyder i klarspråk, men visa mig den politiker som vågar erkänna det.

Man behöver inte tänka länge förrän man inser felaktigheten i ovan presenterade resonemang. Rätten att själva bestämma hur högt man värderar vad har givetvis ingenting med geografisk yta, befolkningsmängd eller historia att göra. Det enda det är frågan om är politikers och byråkraters vilja att bevara kontrollen, t.ex genom att inte låta åländska markägare sälja sin mark till vem de vill, eller låta åländska konsumenter själva bestämma vilka företag, produkter och tjänster de föredrar.

Frågan man bör ställa när någon drar fram ”litenhet och speciell historia”-påståendet är följande:
”Vad händer om man låter ålänningarna välja fritt?”

Svaret är enkelt: Vi får det resultat ålänningarna vill ha. Det vill säga marken hamnar i händerna på de köpare ålänningarna vill sälja till, näringslivet består av de företag ålänningarna vill handla från och investeringar görs i de projekt ålänningarna är intresserade av.

Vad jag undrar är hur kan detta vara fel? Vad är det som är så farligt med det ålänningrna på riktigt vill ha som gör att man inte kan låta oss fatta dessa beslut själva?

Protektionism har alltid använts till att skydda de inhemska företagen mot utländsk konkurrens och det har alltid skett på de inhemska konsumenternas bekostnad. Det är aldrig bra för konsumenterna, eftersom de betalar högre priser för sämre produkter. De som gynnas är de skyddade företagen, som kan fortsätta bedriva sin ineffektiva verksamhet utan bekymmer. Och förr eller senare får politikerna och byråkraterna sin belöning de också, inte sällan i form av styrelseposter eller ”konsulttjänster”. En titt på det amerikanska industrial-military complex ger rätt bra bild på vad det är frågan om.

Studiet av människan november 19, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Paternalism.
9 comments

Snart är det dag för den nya landskapsregeringen att inleda sitt arbete. Återigen har det åländska folket fått säga sitt, och många hyllningar har östs över vår vackra demokrati. Men är den verkligen så vacker? Det tål att diskuteras.

Österrisk nationalekonomi är studiet av människan, av mänskligt agerande. Varje individ är en aktör. I ekonomisk och politisk debatt brukar man ofta tala om marknaden kontra samhället. Liberalismens kritiker brukar ofta fråga hur marknaden skulle lösa den myriad av problem som uppstår i ett samhälle, och påpekar gärna så kallade marknadsmisslyckanden så fort de bara hinner. Vad de inte förstår är att marknaden i sig självt inte är en aktör. Marknaden fattar aldrig självständiga beslut eller vidtar självständiga åtgärder. Det är bara aktörerna på marknaden och annorstädes som kan göra det. Av detta följer att marknaden kan aldrig ha rätt eller fel, kan aldrig lyckas eller misslyckas. Den är bara forumet för, och resultat av, mänskligt agerande, samarbete och konkurrens.

Staten är en aktör. Den fattar självständiga beslut och vidtar självständiga åtgärder. Därför kan de ha fel och misslyckas, något som den också ofta gör. Motiveringen till statens existensberättigande är och har alltid varit att den agerar för samhällets bästa. Det går inte att låta varja individ söka sin egen lycka i full frihet, det måste finnas någon/något som ser till allmänhetens väl. Men när man väl börjar tänka i de banorna är man ute på farliga vägar. Så fort någon börjar tala för samhällets väl framför individens bör följande frågor ställas:

1. Vem avgör vad som är bäst för samhället och med vilken rätt?
2. På vilka grunder görs denna bedömning?
3. Vilka medel och åtgärder skall tillåtas för att uppnå de utsatta målen?
4. Enligt vilka kriterier avgör man om en specifik åtgärd nått sitt syfte?

Behöver jag påpeka att samtliga totalitära ideologier har använt sig av uttrycket ”för allmänhetens bästa” för att motivera sitt förtryck?

På fråga 1 är svaret för Ålands del lagting och regering, med det mandat folket gett dem i demokratiska val. Själv anser jag inte att det räcker på något sätt, men det brukar göra de flesta nöjda. De övriga frågorna är föremål för omfattande diskussion och enighet lär knappast någonsin nås.

I demokratiska val är oftast majoriteten av befolkningen på den förlorade sidan. Det är sannerligen inte ofta den regering som bildas har bredare stöd bland folket än oppositionen plus de som röstat blankt eller inte alls. Minoritetsregering är huvudregeln. Av de vallöften som avges till höger och vänster är det bara en bråkdel som hålls. Stort taget kan man alltså dela in befolkningen i tre grupper. De som röstade på det ”förlorande laget” plus de som inte röstade alls(1), de som röstade på vinnarna men blev utan uppfyllda vallöften(2) och de som röstade på vinnarna och fick se sina vallöften uppfyllas(3). Andrew Hagmark-Cooper, som är en riktigt duktig politisk forskare, skulle gärna få genomföra en undersökning hur stor del av befolkningen som brukar hamna i respektive grupp. Min gissning är att grupp 3 är försvinnde liten.

Bonusfråga 5 skulle kunna lyda: Vad behöver vi politiker till, och vad är det som får oss att tro att de faktiskt har kunskapen, insikten och visheten att fatta alla de rätta besluten åt oss?

Förmyndarpolitik februari 17, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Paternalism, Rättighetskränkningar.
4 comments

Socialdemokraternas Barbro Sundback och Martin Nilsson samt liberalernas Christian Nordas och Lotta Wickström-Johansson har i stadsstyrelsen röstat nej till att tillåta en boxningsgala i Baltichallen, trots att fritidsnämnden gett sitt godkännande och trots att proffsboxning är tillåtet i lag på Åland.

Att socialdemokraterna säger nej är kanske förståeligt, men att liberaler gör det är lite konstigt. Och de finns även de inom socialdemokaterna som antagligen tycker som jag.

Vems rättigheter kränks av att en boxningsgala hålls i Baltichallen. Vem far illa av det? Boxarna? Om det finns någon som vill att boxningsgalan blir av är det väl dem. Publiken? Samma sak där. De av oss, till exempel jag, som tycker illa om boxning eller dem, också till exempel jag, som bor bredvid Baltichallen? Vad stör det mig att de har en boxningsgala tvärs över vägen? Jag avskyr boxning, men jag behöver som sagt inte titta.

Parafras januari 2, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Paternalism, Skatter.
14 comments

Ålands Framtid skriver i en insändare i kvällens tidning:

Vi anser det vara kränkande att inte Ålands lagting får bestämma över skatterna på Åland. Jämförbart med att vara satta under en förmyndare, som dessutom har andra intressen än utvecklingen av vår självstyrelse.

Detta måste bara parafraseras: Jag anser det kränkande att inte individer på Åland får bestämma över sina egna pengar, utan måste betala in dem i skatt. Jämförbart med att vara satt under en förmyndare som dessutom har andra intressen än individen.

För ordningens skull måste jag påpeka att jag helt och fullt stöder ett skatteövertagande, på ett villkor: att inte en enda Ålänning, varken nu eller i framtiden, får höjd skatt som en följd av övertagandet. Bara det kravet uppfylls så är jag med.