jump to navigation

Why so cheap? april 25, 2020

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Ekonomisk historia, Ekonomisk politik, Interventionism, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
add a comment

In the wake of the Corona pandemic, governments all over the world are launching various kinds of stimulus packages to alleviate the economic woes caused by virus outbreak. In the US, the amounts quickly rose to the trillions, and the EU is contemplating a joint relief fund of up to one and half trillion euros. While politicians, bureaucrats and experts of all kinds sometimes say they are somewhat worried about the long-term effect, they quickly dismiss those concerns because we simply must do something right now.

This is how children think.

One of the central differences between adults and children is the formers’ capacity to defer gratification. Children, as we all know, tend to want what they want right now. As they grow older, they start to understand that not all their desires can be satisfied immediately. When they grow older still, they start to comprehend that there may even be benefits to wait, to save. This vital lesson, this fundamental wisdom which is one of the chief prerequisites for having a civilization, seems all but lost today.

Political leaders, department heads and business executives alike focus almost entirely on what is in the here and now, on the short term. Very few seem willing to discuss the causes of the problems, it is all about fighting the symptoms. Imagine, if you will, the cities of old where a significant part of the houses were built of wood and straw. Every now and then, a neighbourhood starts to burn. This causes panic, all efforts are made to put out the fire, and afterwards, the city council puts in place various relief and stimulus programs to get the houses rebuilt and citizens made whole. At no point, however, does anyone contemplate why fires break out with earie regularity.

This is how the proverbial ruling class have approached economic crises for the past 100 years. When the world was hit with the double whammy of the dot.com bubble bursting and the WTC-attacks, the Fed responded by lowering the interest rate to 1 percent. Liquidity was increased, but there was no multi-hundred-billion-dollar stimulus. The artificially low interest rate was enough, however, to set off a housing bubble.

When that burst, the big guns where brought in with zero percent interest rates and hundreds of billions in stimulus programs. In Europe, the interest rates went negative. Government debt, which was already significant at that point, skyrocketed. President Obama famously managed to double the US national debt during his time in office, from roughly 10 to roughly 20 trillion. That is no small feat. Now we not only have new real estate bubbles popping up, we have also had stock market bubbles and, of course, government bond bubbles. The Fed tried to raise interest rates but had to quickly reverse course.

Enter the Corona virus. Governments all over the world shut down their economies, causing a great amount of problems for private businesses and individuals. There is talk about economic contractions of anywhere from 5 to 15 percent. As noted in the opening, the reaction to this crisis has been exactly the same as to the previous ones. Government grants and loans paid for by more debt and more money printing, to save businesses and jobs and to get consumers to spend money.

Very few are discussing how it is possible that an influenza virus can shut down major parts of the economy in the US, Europe and elsewhere, and why a few months of shutdown is already causing bankruptcies, layoffs, furloughs and liquidity shortages across industries. Why are so called viable, healthy businesses without buffers and reserves? These are not simple questions, but they are important and should be asked and discussed.

But they are not, because those discussions can be unpleasant for many people. Because like children, we avoid whatever is uncomfortable and try to find quick fixes to what is hurting right now. Long term consequences be damned.

So my question is: why so cheap? Why limit the EU rescue fund to a measly thousand billion? Why not make it a hundred trillion? Or a thousand trillion? Since we obviously don’t care about long term consequences, or the roots of the structural problems that are now manifesting themselves, the skyrocketing national debts or a host of other things, why not go all out? Really, what difference does it make anymore?

Ett samtal värt att ha oktober 11, 2019

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Politik och samhälle.
add a comment

Jag hade äran och nöjet att få vara med i Jannik Svenssons podd Säg vad du vill, Åland. Det Jannik och Didrik Svan har åstadkommit med podden är verkligen beundransvärt. Jannik är öppen med sin egen ideologiska övertygelse, men har fördomsfritt bjudit in personer med olika bakgrund och politiska färger till samtal. Redan nu är Säg vad du vill, Åland ett mediafenomen som Jannik och Didrik kan och ska vara stolta över.

Jannik själv är något av en blandning av Dave Rubin och Joe Rogan, med den förstnämndas intellektuella läggning och den sistnämndas frispråkighet. Formatet liknar också både Rubins och Rogans egna poddar, det vill säga ett samtal mer än debatt, i vilket gästen ges utrymme att föra fram sina egna tankar om det han eller hon tycker är intressant och viktigt. Eftersom alla personer har egna käpphästar de vill tala om blir varje samtal på riktigt unikt. Hittills har det inte varit någon som varit med två gånger, men såsom Jannik leder samtalet är jag säker på att även samma persons samtal skulle vara väldigt olika varandra.

Mitt eget samtal handlade mest om ekonomi och politik. En av de roliga sakerna med den här typen av samtal är att det egentligen är helt ostrukturerat, diskussionen går vart den råkar gå. Trots att man talar in i mikrofon och har hörlurar på sig glömmer man snabbt bort det, det känns lika naturligt som om en pratstund över en öl efter jobbet. Plötsligt har det gått två timmar men det känns som att man skulle kunna prata hur länge till som helst.

Jannik väldigt duktig på att ställa de ”rätta” frågorna och skapa öppningar som underlättar för motparten klä sina tankar i ord. I efterhand är det förstås lätt att tänka att jag borde ha sagt mer om det, utvecklat det där ytterligare eller kommit ihåg att påpeka A, B och C. Men egentligen är det precis så det ska vara i den här typen av samtal. Det är inte en intervju eller en föreläsning, utan en dialog som far vart den vill och i vilken man säger det man råkar tänka på just i den stunden.

Jag hoppas verkligen att Jannik kommer in i lagtinget. Det skulle vara väldigt intressant att se vilken inverkan han skulle ha på lagting och därmed regeringen. Han företräder ett liberalt parti som är troget sitt namn, det vill säga frihet under ansvar med en icke-oväsentlig dos solidaritet. Jag må ha mina egna uppfattningar om politik och statens roll i samhället, men det är en samhällssyn jag kan leva med utan desto större problem.

The World is Lost juli 23, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Ekonomisk historia, EU, Frivilligt samarbete, Interventionism, Korruption, Politik och samhälle.
3 comments

There really aren’t any reasons to be optimistic about this world of ours. We’re heading towards a complete economic meltdown, and nothing can be done about it. It might take a decade or two, who knows, but at some point the debt that keeps accumulating will hit critical mass. Then something, anything, will trigger the collapse and all hell will break loose. One can of course hope that we’ll come out of the disaster wiser and with sounder morals, but, really, is there any reason to think we will? Complete social collapse and global war seem far more probable.

Evidence of moral and societal decay is everywhere. Take the rise of Trump, for instance. He is most certainly the most hated, despised and ridiculed candidate for president in world political history. Decried as the worst thing ever to befall the US.

Really? Worse than the fascist warmonger and mass murderer Hillary, who’s never met a military intervention she didn’t like or missed an opportunity to commit genocide? Worse than the fascist warmongers and mass murderers Obama, Bush II, Clinton, Bush I etc? These are our moral standards now? It is okay to kill Muslims by the hundreds of thousands and to wreck their countries, but absolutely forbidden, forbidden I tell you!, to speak critically about them? Kill, maim and plunder at your pleasure, but don’t say mean things! Peoples’ feelings can get hurt!

What can you say to that other than to quote Ben Shapiro: I care nothing about your feelings.

Brexit. The thing that couldn’t happen, that mustn’t happen. But it did. The horror, the shame, the never-ending pain. The reaction of the Remainers, particularly that of the millennial generation, who cry and bleat on the streets about how they love the EU, is horrifyingly instructive.

What kind of a moral black hole must you be to cry about the possible exit from a €150 billion moral monstrosity, ruled by some of, if not the worst people in Europe? Well, if you have grown up being taught and believing that everyone else owes you everything you want, that you are entitled to everything you can dream of simply by being alive, then yes, I can understand your tears. And I couldn’t care less about them. And if you really think you need a €150 billion moral monstrosity for the free movement of things, or to keep the peace in Europe, you are an ignorant idiot and deserve every ounce of pain you feel.

Speaking of free movement. It is claimed tat we need immigrants to come and work and pay taxes to pay for our aging population, because the natives, in lack of a better word, don’t have enough children. Maybe that is the case, but what could possibly be a more abysmal failure than a society, in which people don’t want to procreate anymore? Seriously, how dysfunctional must a society become for that to happen? Has anyone of our ruling classes pontificated on this?

While the subject of the free movement of people might be a topic for another day, one can’t help noticing that this free movement is rather one-sided? People tend to move a lot more in one direction than the other. Is this a mere coincidence, or are there explanations for this apparent imbalance? Well, of course there are. It’s all about white racism, colonialism, slavery. To even suggest anything else is a punishable offense.

Which brings us to the greatest injustice in this world, indeed, the root of all evil. White men with their damned white male privilege and cursed patriarchy. Almost everyone is encouraged to be proud of their heritage and their culture, except white people of the West. White pride equals white supremacy with all that entails. Do a wikipedia search on Black Pride, then White Pride, just for fun, and you’ll see.

Slavery, open-ended bigotry, the institutional and legal oppression of women, children and minorities of every kind has been part of human society since the very beginning, in every single place on the planet. And much of it still is, in many places in the world, in many cultures and civilizations around the globe. But there is one culture and civilization though, in which most if not all of it is glaringly absent. Care to take a guess on which one?

Today, everything is a human right. Except property right. That is a right you don’t have. You have the right to education, healthcare, living wage, paid vacation, paid parental leave…well, pretty much whatever you feel you need in order to have a “decent life”. But you can’t really own anything. Not what you make, not what you earn, not what you inherit, not what you are given. You may keep a portion of it of course, but you have no say in how large that portion is. Can be anything from all to nothing.

If you take action to keep a larger portion of it, you are publicly shamed and punished. You see, to want to keep what you earn, what you’ve worked for, is greedy. To demand the property of someone else for your own benefit is just exercising your human rights.

The only future for a world like this is a future not worth having. One can hope that people find their way to value peace, private property, and voluntary exchange and cooperation. One can hope, but I’m not holding my breath.

The terrorists always win november 17, 2015

Posted by Kaj Grüssner in Frivilligt samarbete, Interventionism, Kultur, Politik och samhälle.
2 comments

The reactions to the attacks in Paris were expected. People all over the Western world are outraged, and the politicians fall over themselves in expressing their grief and horror and their sympathy with the French. There is no reason to doubt that the ordinary people who sport a French flag on their profile pictures on Facebook are sincere. The politicians, on the other hand, are a different matter.

It is difficult to believe that people like Kerry, Obama or the Repbulican hopefuls actually care about the people who were killed and injured in the attacks. After all, a hundred plus dead and hundreds injured is everyday life throughout the Middle East, thanks in large part to the constant bombing and meddling by Western powers. That has never bothered them.

We shouldn’t forget that the US is not the only country that is involved in the Middle East. France lead the NATO campaign to oust Muammar Gaddafi in Libya, is very much involved in the Syrian civil war, and has of course a long history of meddling in that region, as well as in Africa.

Correlation does not always mean causation, but it is hardly a coincidence these attacks don’t seem to happen in Switzerland, the Nordic countries, Eastern Europe, or even Canada. And that is not because of round-the-clock, all-encompassing NSA style surveillance, certainly not in the Nordics. Instead, these attacks seem to take place in countries like the US, the UK and now France, all of which are deeply involved in the affairs of Arab nations.

Whenever an attack such as this takes place, the disconnect between what the politicians say and what they do couldn’t be bigger. They always say that the terrorist won’t win, that we will not be ruled by fear, but will persist in holding to our values of freedom, openness and tolerance. Obama spoke about this as the “universal values we all share”. I presume that by “we”, he means the West. But what does actually happen?

The first thing French president Hollande did was to close the borders and declare a state of emergency, with the complete suspension of all civil liberties. The French police can enter any home at will and arrest anyone at will. The French army is deployed on the streets of Paris. In the US, the Patriot Act, which was already drafted, was passed shortly after 9/11.

And thus the terrorists win. The first response of the West is to curtail the civil liberties we supposedly hold so dear. The politicians declare a state of war, as Hollande did, telling the world that they will prosecute this war without mercy. Many other political leaders echoed this sentiment, eagerly speaking about fighting the war against terrorism and extremism. Just like the US fights wars against terrorism and drugs, among other things.

This transition from praising our universal values of freedom to declaring a state of war is important. It allows the politicians to profess their support for liberty, only to enact the complete opposite policies as part of fighting this war. Naturally, no leader says whom they are going to fight, let alone how the war will be prosecuted and how the war is supposed to be won.

And because we are now at war, criticism of the government its polices is treason. To object to the curtailment of civil liberties, to oppose the increased powers requested by the surveillance bureaucracy, is to sympathize with the enemy. We must give up our rights for the sake of security. The same story all over again, and it seemingly always works.

Nobody ever stops to think about this means. To be sure, ISIS is no fan of civil liberties. Nor are the mullahs in Iran or the royals in Saudi Arabia. The society these terrorists and extremists envision is one of total control of the population, with no respect for life, liberty or property. To be fair, many Western countries don’t seem overly concerned with that either, but the way we typically respond to these terror attacks is to make our societies more like theirs. How is this not letting the terrorists win?

If we actually want to win, whatever that means, the only logical response would be to pull out of the Middle East entirely, to stop interfering in their internal affairs and above all stop occupying and bombing their countries. Our governments should stay out of there, and instead promote free trade. And instead of surrendering our liberties, we should embrace them.

Minding our own business politically and militarily, promoting the individual over the state, encouraging trade with everybody who wants to do business with us, that is how we win. Until we accept this fact we will always lose to the terrorists.

Obama-anhängarnas avskyvärda hyckleri april 28, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Korruption, Partipolitik, Politik och samhälle.
5 comments

Europas socialdemokrater och vänstermänniskor är överlag mycket imponerade av Obama. Det märks inte minst vid statsbesök. När Bush II åkte utomlands var det inte ovanligt att tusentals människor drog ut på gatan för att demonstrera, både mot Bush som person och mot hans krig. Vad jag vet har Obama aldrig mötts av en arg mobb, om något så har han mötts av dyrkande folkmassor som gör vad som helst för att få en glimt av sin frälsare, idol och herre. Denna dyrkan är något av det vidrigaste som finns och blotta tanken på det får mig att må fysiskt illa.

Obama är inget annat än ännu ett i en lång rad massmördande monster och ekonomiska analfabet som valts till USA:s president, eller ”den fria världens ledare” som det så anspråkslöst brukar kallas. Han är en vidrig, lismande skurk, en lögnare, en krigsgalning och socialistfascist, vars respekt för individens fri- och rättigheter är på samma nivå som…ja, vilken vanlig politiker som helst. Bush II, McCain, herr och fru Clinton, Santoroum, Saddam Hussein, Gadaffi, Assad. Take your pick. En maktgalen tyrann. Precis som sin föregångare, dennes föregångare, dennes föregångare och så vidare.

För den som inte varit hjärndöd de senaste dryga 3 åren borde det här vara en uppenbar självklarhet, men propagandamaskinens kraft kombinerat med hämningslöst hyckleri gör att skygglapparna sitter hårt, så låt mig ge några små exempel:

1. Obama och korporativisterna

Här är Obamas lista på donatorer i presidentvalet 2008. På top-20 listan hittar vi inte mindre än fem banker, varav samtliga gav mer än 500,000 dollar. Goldman Sachs gav över en miljon. Den andra stora gruppen är universitet, som givetvis är de stora vinnarna på studielånsubventionerna. Utan dessa skulle terminsavgifterna rasa mer än huspriserna 2008-2009. Naturligtvis finns där även General Electric och the US Government. På McCains lista finns samma banker och några till, även om han fick mycket mindre av dem än Obama. Listan på Obamas donatorer 2012 ser likadan ut som 2008. Vad har ni socialistiska hycklare att säga om det här, eller om att Obama under 3 år givit mycket mer pengar till bankerna och storindustrin än vad Bush II gjorde under 8 år?

2. Obamas krig

Förutom att ha eskalerat kriget i Afganistan så har Obama aktivt utvidgat kriget till Pakistan. Han tycker också om att mörda folk med drones. Obama beordrade fler drone attacker under sitt första år som president än Bush II gjorde under de fem föregående åren. I dessa attacker har mellan 1,500 – 2,000 människor dött. Bara i drone attacker, bara i Pakistan, bara under Obamas tre första år vid makten. Det utöver hans egna små förströelser i Libyen och Syrien, för att inte tala om hans krigshetsande mot Iran.

Men i rättvisans namn ska han ha beröm för att han tagit bort trupperna från Irak. I och för sig lämnade han kvar flera tusen legoknektar och en ambassad som är större än Vatikanstaten. Inte tog han ju hem soldaterna heller, men ändå. Detta till trots är han tveklöst en lika vanvettig krigsgalning som Bush II, men socialistiska hycklare har tydligen inga problem med att oskyldiga dör om det är en socialistisk ikon som är mördaren. Men säg mig, socialistiska hycklare, vad är den principiella skillnaden mellan att Saddam Hussein beordrar sitt flygvapen att bomba oskyldiga kurder och att Obama beordrar sitt flygvapen att bomba oskyldiga afganer och pakistanier?

3. Obamas kränkningar av individuella fri- och rättigheter

Bush II:s Patriot Act är något av det vidrigaste som USA åstadkommit på det inrikespolitiska planet och har föga överraskande lett till tusentals övergrepp och maktmissbruk. Utan att så mycket som att blinka förlängde Obama Patriot Act, att han skulle motsätta sig dess förnyande fanns inte på kartan. Hans egna bidrag till den amerikanska polisstaten går inte av för hackor de heller. Inte bara har han tagit sig rätten att låta militären arrestera amerikanska medborgare på amerikansk mark och hålla dem fångna i hemliga fängelser utan rättegång på obestämd tid och utan någon som helst kontakt med anhöriga eller advokater, han har också tagit sig rätten att låta mörda vem som helst, var som helst i världen. Han har inte ens lyckats stänga Guantanamo Bay, men det är ju inte som att hans skulle ha försökt heller. Han har även eskalerat kriget mot droger, vilket kanske är det värsta enskilda exemplet på institutionaliserat övergrepp och kränkning av mänskliga rättigheter. Och inte ett pip från de socialistiska hycklarna. Det är tydligen okej att förstöra oskyldiga människors liv och kasta dem i fängelse för offerlösa brott när det sker på order av en socialistisk ikon.

Här är nu tre exempel som alla visar samma sak: Det finns absolut ingen som helst principiell skillnad mellan Bush II och Obama. Den enda skillnaden är kvantitativ. Obama gör allt det onda som Bush gjorde, men på ännu större skala och på kortare tid. Han är alltså Bush III, men ännu värre än Bush II. Man ville inte tro att någon kunde vara värre än Bush II, men jämfört med  Obama är Bush II en skolpojke. Det visar också hur mycket socialistiska hycklare älskar massmördare. Massmördaren Che Guevara är ju en socialistikon han med. Det vore intressant att höra en socialistisk hycklare förklara vad de finner så attraktivt hos massmördare och hur det går ihop med deras tomma, ihåliga och alltigenom lögnaktiga mässande om ”solidaritet”.

Tyvärr kommer vi aldrig att få något svar, för de har inga. Jag har aldrig stött på en socialistisk hycklare som kunnat göra något annat än gapa och skrika okvädningsord när hans idoler ifrågasätts. Aldrig ett försök till seriös diskussion, inte en tillstymmelse till substans, inte den blekaste skugga av ett argument. Bara skrik, skrän, förnekande, lögner och propaganda. Det är det enda som finns i den socialistiska hycklarens förvrängda och förvridna hjärna.

Spelar verkligheten någon roll mera? juni 16, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, EU, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
2 comments

Enligt HBL vill ECB-ledamoten Nout Wellink fördubbla EU:s fond för krishanteringen till 1,500 miljarder euro i syfte att “hantera den uppenbara spridningsrisk han ser till andra euroländer med finansiella problem, som Irland och Portugal.

Man blir ju helt slut. Varför stanna vid 1,500 miljarder? Varför inte höja den till 10,000 miljarder? Eller 100,000 miljarder? Det finns ju tydligen hur mycket pengar som helst så varför snåla? Då skulle man ju inte bara kunna betala hela Europas skulder, utan USA:s också. Det som blir över kan EU använda till att köpa upp alla banker, försäkringsbolag, pensionsfonder, revisionsbyråer och andra bolag som är i allmänhetens intresse. Alla problem lösta.

Vad jag ännu inte har lyckats klura ut är hur exponerade de europeiska bankerna är mot Grekland och PIIGS-länderna. Om det är någon som har tillförlitliga uppgifter om det så får den gärna dela med sig. Jag läste en artikel för en stund sedan enligt vilken de tyska bankernas exponering mot Grekland var 10 miljarder euro. Det känns väldigt lågt. Hela EU kan väl knappast slå knut på sig för ynka 10 miljarder?

Det vore faktiskt intressant att få exakta uppgifter på hur mycket bankerna i respektive land har lånat ut åt respektive problemland. Vad är de tyska bankernas faktiska exponering mot Grekland, mot Irland, mot Portugal? Vad är de franska bankernas exponering? De spanska? De holländska? De brittiska?

Men det är väl för känsliga uppgifter för oss vanliga dödliga. Vi ska helst bara hålla käften och betala, antingen genom högre skatter eller inflation. Det skulle ju skada de stackars bankernas anseende om vi fick veta hur gruvligt de har gjort bort sig. Bankirerna skulle gråta hela vägen till valvet.

Är det någon som motsätter sig? Nej, ingen. Förutom grekerna förstås, som tycker att det är en bra idé att ordna generalstrejk och kravaller under brinnande högsäsong. När de faktiskt kan tjäna litet pengar på att turister är dumma nog att fara dit, ja då passar de på att förstöra för sig själva ännu mera.

Inte är vi mycket bättre här i Finland heller. Till och med finansministeriet gick ut och sade att vi måste vidta sparåtgärder på minst 6 miljarder. Sossarna fick ner det till 2,5. Du förstår, kamrat medborgare, det gör ingenting att man hela tiden drar minus i statens bokslut, så länge minuset är tillräckligt lågt. Håller man budgetunderskottet under kontroll så hinner man pensionera sig, ja till och med gå i graven, långt innan den ackumulerade skulden går från problem till kris. Det var det som grekerna gjorde fel, kamrat medborgare, de lät skulden ackumuleras för fort. Nu tvingas de ta itu med de problem de själva skapade i stället för att låta barnen och barnbarnen göra det brottas med det.

För som du väl vet, kamrat medborgare, så finns det ingenting som är mer solidariskt än att lämna en enorm skuld till sina efterföljande.

Vårt val i kvalet april 19, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
2 comments

Valet kom och gick. Samlingspartiet blev störst, sannfinländarna tog en brakseger och centern förlorade. Än sedan då?

Som anarako-kapitalist var förstås valet föga mer än en återkommande cirkus. Själv röstar jag inte och det är just i valtider som orsaken till att inte rösta blir som klarast. Att rösta innebär att delta och därmed godkänna det styrelseskick vi nu har. Det betyder att man också accepterar det system med vilket vårt land för tillfället styrs, det vill säga en enorm välfärdsstat som gör allt till mänskliga rättigheter samtidigt som den söker reglera allt och alla.

Man skulle tycka att undertecknad skulle kunna finna viss tillfredsställelse i den förnedring, för att inte säga prostituering som våra politiker sänker sig till i syftet att fiska röster. Tyvärr är det inte så. Om något ökas min avsmak av de patetiska slogans med vilka kandidaterna valde att definiera sig själva. Utöver det påminns jag också av Friedrich von Hayeks visdom om att det är de sämsta i samhället som ställer upp i riksdagsval. De människor som varken kan eller vill klara sig i den privata sektorn, de som är övertygade om att de vet bättre än alla andra fastän de i själva verket vet minst, de som tror sig representera en högre moral fastän de egentligen är de mest omoraliska som finns. Det är dessa blir politiker och gör vad som helst för att bli invalda till riksdagen. Jo, jag vet att det finns undantag men de är tragiskt få till antalet.

I politiken talar man ju ofta om höger-vänsterskalan. För att den skalan ska ha den minsta betydelse så måste ändorna vara varandras motsatser. Om yttervänstern är kollektivismens (kommunism, fascism, socialism) tillhåll måste ytterhögern vara individualismens, dvs de som förespråkar klassisk liberalism, nattväktarstat och anarko-kapitalism.

Vad har vi då för partier som ställde upp kandidater? Här följer några axplock: Finska arbetarpartiet, finska kommunistpartiet, kommunistiska arbetarpartiet. Det utöver de gröna, vänstern, sossarna och sannfinländarna. Det finns alltså tre partier på den yttersta yttervänstern, två som är aningen mindre extremvänster och två som litet, litet mindre vänster än de. Och jo, sannfinnländarna är vänster, inte höger. Centern och samlingspartiet hamnar någonstans vänster om mitten. Personligen kommer jag inte på ett enda parti av de som ställde upp i riksdagsvalet som hamnar höger om mittensträcket.

Det blotta faktum att man så ofta hör frågan ”är det sist och slutligen någon egentlig skillnad mellan partierna?” säger en ganska mycket. Nyanser kan man säkert skönja, men i grund och botten har de alla samma filosofi:

”Ge oss makten så ska vi säga åt dig och alla andra hur de ska leva, för vi vet bäst.”

Samtliga partier är för välfärdsstaten, en omfattande sådan. Samtliga partier är för ett fortsatt högt skattetryck och fortsatt demonisering av företagare. De produktivas och framgångsrikas egendom ska ”omfördelas” till respektive intressegrupper. Inget parti talar om personlig frihet eller ens personligt ansvar. Allt ska göras tillsammans enligt konsensusprincipen, vilket i praktiken betyder att skattetagarna kör över skattebetalarna. Vilket samhällsproblem det än är fråga om så är det staten i sin vishet som ska lösa det.

På valfronten intet nytt denna gång heller.

Staffan Bruuns och andra miljardärers naivitet vet inga gränser januari 9, 2011

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Nationalekonomi, Politik och samhälle.
3 comments

I HBL 9.1.2011 skriver Staffan Bruun i segmentet ”Min mening”. I kolumnen ondgör sig Bruun över att hans skatteprocent har sänkts från 31,5 till 27,5. Han tar sänkningen som en förolämpning, som att någon tvivlar på att Bruun kan sköta sin privatekonomi ordentligt. För hur kan denna omotiverade skattesänkning annars tolkas? Det måste ju vara så att de visa myndigheterna tror att han har ekonomiska problem och därför måste (initialt) få behålla litet mer av sina inkomster. Han fortsätter med att förklara han nog tjänar bra och klarade sig till och med då han betalade 40% i skatt, så varför sänker statens hans skatteprocent nu när den offentliga ekonomin är i kris?

Den här typen av resonemang och till och med uttalad önskan om att få betala mer i skatt är vanligare än vad man skulle tro. I USA var det inte så länge sedan som ett antal miljardärer öppet begärde att få höjd skatt, i en form av protest mot förlängningen av Bushs skattesänkningar för de rika. Hela den här cirkusen, i vilken nu Bruun deltar som Finlands bidrag till clownuppsättningen är så otroligt naiv att man knappast vet var man ska börja. Dessutom är det en öppen skymf mot alla mindre bemedlade människor.

För det första är det uppenbart att staten knappast säger nej till donationer. Tvärtom stadgar 57 § inkomstskattelagen att donationer till staten är avdragbara för samfund upp till 250,000 euro. Enligt 98a § samma lag får fysiska personer dra av donationer upp till 250,000 euro som givits till offentligt finansierade universitet. Så ge så mycket du vill, Bruun. Och vet du vad det bästa är? Du behöver inte ens deklarera donationen så att du inte ens i misstag får ett avdrag som sänker din beskattningsbara inkomst!

Han går vidare med att hävda att opinionsmätningar ”bekräftar att en bred majoritet” gärna betalar högre skatt om det innebär bättre skolor, sjukvård och omsorg. Vill minnas att jag sett opinionsmätningar som efterlyser sänkta statliga utgifter, men det spelar ingen roll. Poängen är att om man vill ha bättre skola, vård och omsorg är det nog bättre att ge sina pengar direkt till skolor, sjukhus och åldringshem i stället för att slussa runt pengarna i det byråkratiska maskineriet med följden att endast en bråkdel av ens pengar kommer dit man vill, om ens det.

Sedan kommer den obligatoriska salvan om ”välavlönade direktörer och nationalekonomer” som strängt motsätter sig sänkning av inkomstskatten, vilket Bruun uppenbarligen tycker är förkastligt. Hur vågar någon anse sig ha rätt att få behålla mer av sin lön och sin egendom? Vet han inte att allt tillhör staten?

Faktum är att Finlands problem är de samma som nästan samtliga Västländer har: skenande offentliga utgifter. Vi spenderar mycket mer än vad som kommer in, trots att vi inte bara har höga skattesatser, vi har en myriad olika skatter som ska betalas. Det har hittills aldrig hänt att någon på allvar skulle ha tittat på utgiftssidan och när det alternativet lyfts fram ryter Bruun till i protest.

Bruun förstår inte heller varför höga skatter skulle vara ett problem för tillväxten. Det är väl ingen som skulle jobba mindre om skatten höjs, menar han. Jo Staffan, så är det faktiskt. De som vi vill att jobbar mest, företagarna, kommer att jobba mindre. Med det menas att det startas färre företag, blir färre generationsskiften och därmed färre arbetsplatser. Att mätningar visar att folk föredrar fritid över mer lön har också sin grund i att en timme fritid är en timme fridtid. En euro mer i bruttolön är inte en euro mer i nettolön. Man vinner mera på att ha litet mera semester än att få lite högre lön, eftersom det mesta av löneförhöjningen äts upp skatter och avgifter. Dessutom är högre lön dyrare för arbetsgivaren.

Som ett brev på posten kommer till slut en tirad om alla de latmaskar som inte gör något utan lever på avkastningen av investerat kapital. Vilka är de, Bruun? Kan du nämna några namn? Var kommer detta kapital ifrån och vad har det investerats i? I de flesta fall kommer du nog att märka att dessa latmaskar har gjort långt mycket mer för den allmänna välfärden än vad du ens kan drömma om att göra, om du så skulle betala 100% i skatt. Nalle Wahlroos är ett mycket bra exempel.

Höj åtminstone min skatt, tack!”, utbrister Bruun.

Gott så. Det vore mycket bättre om du donerade pengar till lokala skolor, sjukhus, åldringshem och välgörenhetsorganisationer, men om du hellre vill finansiera byråkratin och på så sätt förstöra det positiva potential som din donation kunde ha haft så ok, ge till staten då i stället. Men håll din barnsliga och ytterst malplacerade och därmed kontraproduktiva filantropi för dig själv.

Förnekelse, idioti och magi november 28, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
1 comment so far

För något år sedan skrev jag en post om den lätta vägens illusion som i korthet gick ut på att människan nog alltid vill ha massa saker, men är sällan beredd att göra de uppoffringar som krävs. I stället för att jobba hårdare och spara mera skaffar man det vill ha på kredit. Sedan undrar man vad som gick fel när pengarna plötsligt inte längre räcker till amorteringar, räntor och räkningar. Denna illusion skapades av den ändlösa mängd pengar som trycktes och sedan multiplicerades genom kreditexpansionen. Uppgången var illusion, nedgången är verklighet.

Flera europeiska länder har börjat ta tag i sina skuldproblem. Eller ja, de har åtminstone sagt att de ska göra det. Det intressanta är att se hur folket har reagerat på dessa planer. I Grekland avlöste generalstrejkerna varandra och kommer säkert att göra så en lång tid framöver, då regeringens sparplaner faktiskt börjar ta skruv. Samma sak har vi sett i Frankrike, bara för att regeringen föreslog en höjning av den löjligt låga pensionsåldern från 60 till 62. Nu när Irland står på ruinens brant går folket man ur huse för att protestera mot regeringens sparplaner och i Portugal, som ännu inte har fallit, har protesterna redan kommit igång mot vad som komma antagligen skall. I England, som har presenterat de i särklass mest drastiska sparåtgärder, har det ännu varit relativt lugnt. Det återstår att se vad som händer när de faktiskt börjar sparka tiotusentals byråkrater.

Bilden av tiotusentals européer som protesterar mot sparåtgärderna är talande. För det första visar det hur ovilliga vi är att acceptera verkligheten, dvs att man faktiskt inte kan leva på kredit i all oändlighet.

För det andra visar det hur ovilliga vi är att ta ansvar för våra egna handlingar. Man skyller på banker och regeringar, på euron och ECB, men ingen tar sig en titt i spegeln. Visst har dessa fyra institutioner mycket skuld att bära, men det var ingen som tvingade vanligt folk att belåna sig upp över öronen och konsumera på kredit som om ingen morgondag fanns.

För det tredje visar det hur djup okunskapen om nationalekonomi är och hur viktigt det är att förstå nationalekonomi. Alla tycks vara överens om att man måste rädda bankerna, att deflation är det värsta som kan hända och att det är konsumtion som driver ekonomin och föder ekonomisk tillväxt. Det här får man höra från politiker, byråkrater, journalister, centralbankschefer och Harvard-professorer. Och alla har så fel som man överhuvudtaget kan ha, vilket väl nu måste anses vara bevisat.

Det är egentligen obegripligt hur man fortfarande ser ner på nationalekonomin, säger att den inte är en riktig vetenskap, mitt i den värsta globala ekonomiska krisen i världshistorien. En kris som har de flesta av i sina rötter i den bottenlösa okunskapen om även de mest elementära ekonomiska lagarna. Ingen skulle acceptera dessa ständiga och rent ut sagt barnsliga uttalanden som kommer från politiker och fackpampar om det var frågan om fysik eller kemi. Men när det är fråga om ekonomi är vem som helst en auktoritet. Säg mig, vad tusan vet Mari Kiviniemi om ekonomi egentligen? Varför skulle någon lyssna på henne?

Eller Iiro Viinanen, som var finansminister då bankkrisen på 1990-talet drabbade Finland. Han intervjuades av HBL för en tid sedan om krisen på Irland. Eftersom han varit finansminister så måste han ju veta vad han talar om, eller hur? Nej, det måste han inte och det gjorde han inte heller. Det enda han lyckades prestera var värdelösa klichéer som motsade varandra fullständigt. Han konstaterade att det vore oacceptabelt att låta Irlands bankern (för att inte tala om Irland själv) gå omkull, men samtidigt var det oacceptabelt att skattebetalarna står för notan. Newsflash, din satans idiot, DU KAN INTE FÅ DET ENA UTAN DET ANDRA!!

Men nu ska Irland räddas med stödpaket från euroländerna, ECB och IMF. 85 miljarder var det senaste budet. För det är den enda lösningen som vi förstår. Om någon har lånat för mycket och inte kan betala så måste den få mer lån till högre ränta. Det låter ju vettigt. Nåväl, har euroländerna, ECB och IMF dessa pengar att låna? Nej, det har de inte. De lånas av andra och trycks upp med sedelpressen.  Ni förstår, bästa undersåtar, man kan lösa alla världens problem med att trycka mer pengar. Enkelt, eller hur?

Problemet är bara det att den här ”lösningen” är ungefär lika vetenskapligt hållbar som att be Harry Potter trolla bort alla problem med sitt spö. Det visar på vilken intellektuell och akademisk nivå politiker, byråkrater, journalister, centralbankschefer och Harvard-professorer befinner sig. Tyvärr är inte vi vanliga människor ett dugg bättre.

För guds skull, kan ni sluta lipa? oktober 10, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.
1 comment so far

Det är förstås helt främmande för mig att kommentera politikers göranden och tyckanden, men att svenskarna fortfarande orkar lipa över att Sverigedemokraterna kom in riksdagen föranleder en kommentar.

Nu ska vi komma ihåg att SD fick fler röster än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Dessutom är Miljöpartiet fortfarande och framför allt har det varit enfrågeparti. SD är objektivt sett ett lika legitimt parti som något annat. Vad gäller SD:s historiska bindningar till nazistorganisationer så känns de ju ganska avlägsna och irrelevanta, med tanke på att V:s partiledare Lars Ohly bara för några år sedan beskrev sig själv som marxist-leninist. Byster av Lenin är ingen konstighet i partilokalerna heller. Men som vi väl vet så var kommunismens massmord i allmänhetens intresse och därför helt motiverade, medan nazisternas folkmord, som utgjorde en bråkdel av kommunisternas, var världshistoriens största brott. Nu vill jag givetvis inte förringa Förintelsen, men det är nog värt att påpeka det otroliga hyckleriet i sammanhanget.

Hyckleriet blir inte mindre av att först predika hur fint, tolerant och framför allt demokratiskt Sverige är, när man i nästa andetag säger att man ska göra allt för att marginalisera SD i riksdagsarbetet. För att inte tala om de rena rama sandlådefasonerna samtliga partier ägnade sig åt under valrörelsen. SD fick inte delta i debatterna, partiledarna tågade ut i protest osv. Det är alltså svenska folkets folkvalda ledare som beter sig på det här utomordentligt barnsliga sättet. Det svenska demokratiska systemet krönte sig ju inte med ära annars heller i det här valet. Det faktum att Socialdemokraterna fick fler mandat än vad röstantalet egentligen hade föranlett berodde på att – och lyssna nu – systemet inte klarade av att hantera åtta partier. Det var byggt för att fördela röster mellan sju partier, men när det kom in ett åttonde så kraschade bygget. You can’t make this stuff up. Och jo, det där med att i praktiken ogiltigförklara 5,7 procent av den röstande befolkningen är väl beskrivande för vad demokrati egentligen betyder.

Vad gäller själva sakfrågan så är det ju alltså SD:s påstådda rasism som upprör. Det går väl knappast att förneka att det finns en hel del SD:are som tycker illa om muslimer och invandrare som inte integreras i svenska samhället (läs: blir produktiva medborgare som anpassar sig till den svenska kulturen). Å andra sidan så är både V, S och MP fulla av personer som automatiskt avskyr alla de uppfattar som kapitalister och är emot privata företag överlag. Personligen gör jag ingen större skillnad på dessa typer av xenofobi, men vi vet ju att det är ok att hata vissa godtyckliga grupper men moraliskt oförsvarbart att hata andra.

SD:s fokus ligger på den svenska migrations- och integrationspolitiken. Nu kan man ju tycka vad man vill om SD, men ingen kan väl påstå att den svenska invandringspolitiken varit en lysande framgång. Sverige har inte kunnat ta hand om alla invandrare som det har tagit emot, vilket har resulterat i ghetto-liknande mikrosamhällen och hög arbetslöshet bland invandrare. Det har givit upphov till rad sociala problem bland dessa grupper och har dessutom fött främlingsfientlighet bland ”vanliga” svenskar, vilket SD:s framgång är ett tydligt bevis för.

Den här bloggposten är inget stöd för SD som parti eller deras politik, jag vet alldeles för litet om det. Men även om det vore så dåligt som de andra partierna påstår (och man kan vara ganska säker på att överdriver till månen), så måste jag bara skriva någonting för jag är så innerligt trött på detta ständiga lipande och hycklande. För mig är SD bara ett i raden av vänsterpartier. Jo, du läste rätt: VÄNSTER. Det ska bli intressant att se hur det svenska riksdagsarbetet utvecklas under den här mandatperioden. Svenska valsystemet klarade som bekant inte av åtta partier, vi får se om riksdagen gör det.