jump to navigation

Den heliga kon januari 8, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Interventionism, Privatiseringar.
1 comment so far

När man talar om fri marknad vs. socialism lyfts ofta frågan om sjukvård upp. Jag har aldrig hört någon argumentera för varför socialiserad sjukvård skulle vara så bra, men jag kan minsann argumentera för varför det är dåligt.

För det första så kan man väl knappast säga att den fungerar bra. Tehy-krisen är bara ett exempel på hur dåligt saker och ting är. Dessutom är det en illusion att alla som behöver vård faktiskt får det. Det finns hur många exempel som helst på människor som tvingas söka privat vård, eftersom köerna är så långa, eller för att den offentliga vården inte kan erbjuda tillräcklig expertis. Dessa människor betalar alltså i praktiken dubbelt för sin sjukvård. Inte en oansenlig mängd patienter har dött pga brist på vård eller felaktig vård, både hos oss och i Sverige. Bara förra sommaren dog 9 hjärtpatienter i Stockholm, pga att en byråkrat vägrat låta dem få vård i Uppsala (det var fullt i Stockholms sjukhus). Han tyckte inte att det var akut. Så att säga ”det nuvarande systemet fungerar bra, så bevisbördan ligger hos er som vill ändra på det” fungerar inte riktigt, eftersom det nuvarande systemet bevisligen är mycket bristfälligt.

I ett privat system slipper man för det första all de onödiga kostnader offentlig administration oundvikligen för med sig. Det blir alltså direkt billigare, och även effektivare. Om hela vården är privatiserad slås kostnaden ut på hela folket, vilket tillsammans med konkurrensen sänker priserna ytterligare. Lägg till den skattelättnad privatiserad sjukvård skulle ge utrymme för, och du får en rätt stor monetär nettoeffekt direkt. Befolkningen i stort skulle alltså vara mycket rikare, antalet riktigt fattiga mycket, mycket lägre. Därför vore vi i en mycket bättre position att hjälpa de mindre bemedlade. Utan statliga välfärdsprogram skulle viljan också vara mycket större. En av välfärdsstatens absolut värsta konsekvenser är den totala erosionen av genuin mänsklig medkänsla: ”Det är inte min sak att hjälpa min granne, det är statens”-mentaliteten.

Skulle man sköta vården genom frivilliga sjukförsäkringar skulle detta i sig självt utgöra ett incentiv till hälsosammare leverne, eftersom individer med nyttigt levnadssätt (motionerar, röker inte, begränsat alkoholintag, hälsosam kost osv) skulle betala lägre premier. Folk skulle alltså ha direkta och kännbara skäl till att inte spela rysk roulette med sin hälsa, vilket på sikt skulle leda till färre läkarbesök, mindre behov av receptbelagda mediciner, mindre tryck på sjukvården osv. Och då efterfrågan på sjukvård och medicin sjunker tack vare friskare befolkning, sjunker även priserna. Dessutom säger det sig självt att privata sjukhus vore mycket tacksamma mål för välgörenhet och sponsorpengar, både för företag och rika privatpersoner. ”Viking Lines barnsjukhus” vore nog rätt läcker marknadsföring. Givetvis skulle sjukhusen själva också kunna bedriva pro bono verksamhet. Den gode läkaren Ron Paul jobbade för 3 dollar i timmen på ett sjukhus som inte vägrade vård åt någon, för att nämna ett exempel.

Privat sjukvård leder till en mycket korrektare allokering av samhällets resurser och därmed också korrektare prissättning, vilket betyder att lönesättningen också blir mer korrekt. Utöver det säkras också de anställdas rättigheter, och arbetsgivarnas ansvar blir kristallklart. Ingen kan tvingas jobba mot sin vilja, och den skada en patient lider pga vanvård eller brist på vård ansvarar sjukhuset för. Det ger starka incentiv till att erbjuda högklassig vård.

Få saker är enklare än att skandera ”Gratis sjukvård, utbildning och vad som helst annat” åt alla, när man inte själv måste betala för det. Att vara generös med andras pengar är mycket lättare än att vara generös med sina egna. Men det är falsk filantropi, vilket är bland det lägsta och mest motbjudande jag vet. Att det dessutom leder till kaos och misär gör förstås inte saken bättre.

Annonser

Den goda och onda kapitalismen november 12, 2007

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Frivilligt samarbete, Interventionism, Privatiseringar.
21 comments

Av alla de ismer som brukar dyka upp i politiska debatter är kapitalismen utan tvekan en av de mer kontroversiella. En av orsakerna till det är dess tudelning. Andra politiska ismer, som kommunism och fascism, saknar samma kontrovers i och med att det inte finns så mycket oenighet om vad de betyder och innebär. En av de svåraste sakerna som finns inom politisk debatt är att förklara skillnaden mellan ”ond” och ”god” kapitalism. Lyckligtvis har den mycket omtvistade golfbanan i Godby givit oss ett hemnära, konkret exempel på vad som libertarianer kallar för ond kapitalism.

Under de senaste två veckorna har de åländska turistföretagarna gått man ur huse för att förmå regeringen att äntligen få igång byggandet av golfbanan i Godby. Man har fört fram emotsägliga argument om de vid det här laget sägenomspunna kringeffekterna, om hur bra det vore för hela det åländska samhället om banan byggdes. Och eftersom det vore så bra för det åländska samhället är det just landskapet (skattebetalarna) som skall stå för notan. En av de ivriga företrädarna för det åländska näringslivet sade det rent ut. Från näringslivet sida vill man inte satsa sina egna pengar, även om man nog förstås skulle ha råd, eftersom så mycket av vinsten skulle komma andra än själva golfbanan till godo. Dvs golfbanan skulle i sig självt inte göra mycket vinst, men alla omkringliggande företag som restauranger, vandrarhem, butiker osv skulle tjäna storkovan. Golfbanan är därför enligt företagarna en infrastruktruell satsning, alltså helt tydligt något för det offentliga.

Det är enkelt att belysa det skenheliga och motsägelsefulla i företagarnas utlåtanden. Alla investeringar och allt företagande har kringeffekter, och värdet av dessa är i det närmaste omöjligt att mäta objektivt. Därför kan man å ena sidan hävda att samtliga investeringar och allt företagande borde skötas av staten, å andra sidan hävda att det där med kringeffekter är ett tomt argument. Vad som också ter sig märkligt är hur man som företagare företagare kan hävda att det inte vore lönsamt att själv bekosta bygget, om man faktiskt tror att golfbanan både själv skulle gå med vinst, och dessutom bringa in massor av pengar till de omkringliggande företagarna.

Det som kommit fram i golfcirkusen är ett praktexempel på den onda kapitalismen, dvs det som händer då företag hoppar i säng med staten. Näringslivet förmår staten att bygga en golfbana som de tror att kommer att gynna dem. Andra exempel är protektionsistiska åtgärder, som importtullar och etableringshinder, som staten lagstiftat om på uppmaning av det inhemska näringslivet. Listan kan göras lång.

Om dylika projekt istället drivs av privata investerare undviks problemet med att behöva påvisa en viss mängd positiva ringeffekter hos andra. Istället kan varje enskild aktör göra en egen uppskattning på värdet som golfprojektet skulle ge just dem och därigenom kunna beräkna hur mycket de skulle vara villiga att understödja investeringen. Visst kan en del aktörer vara ”snåla” och vägra investera upp till uppskattningen av värdet de skulle få av investeringen. Men man måste komma ihåg att alla investeringar är riskfyllda och ingen har rätt att tvinga in andra i en investering bara för man själv tror att det är en god investering. Det är bättre att övertyga andra aktörer med goda argument och egen handling än att tvinga dem att betala mot deras vilja med hjälp av skattmasen.

ÅLAND 2047 juni 24, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik, Insändare, Näringsrätten, Privatiseringar, Skatter.
add a comment

Det är maj och jag har precis återvänt från sjöfågeljakt med min granne Steven. Efter att ha varit förbjuden i början av 2000-talet är nu vårjakten återinförd på Åland. Sjöfågelbeståndet har aldrig varit större, och varje år kommer diverse EU-pampar hit för att delta i seminarier om hållbar jakt. När det slutligen uppdagades i Bryssel vilket misstag det varit att förbjuda vårjakten, beslutade man att tillåta Åland sälja skattefritt snus som en försonande gest. Stevens hus och mitt är belägna precis vid vattnet. Han flyttade från USA till Åland för ett år sedan, men det var inga problem för honom att köpa en strandtomt. Jordförvärvsreglerna är sedan länge liberaliserade. Till en början var folk oroade över att all mark skulle köpas upp av rika utlänningar. De flesta har dock valt att inte sälja, och de som flyttat hit har varit en positiv influens. Speciellt skärgården har upplevt ett enormt uppsving tack vare de liberalare reglerna och den ökade inflyttningen.

Senare idag ska jag åka till Bomarsund med mina två barnbarn. Fästningen är numera otroligt välbesökt, men så har det inte alltid varit. I början av 2000-talet byggde landskapet ett besökscentrum, men det lyckades inte locka några besökare när nyhetens behag väl var över. Sedan köpte en entreprenör hela området, och gjorde det till något helt fantastiskt. Idag drivs de flesta sevärdheter på Åland i privat regi, och de lockar stora mängder turister till Åland varje år. Men det är faktiskt inte turismen som i första hand legat bakom Ålands höga tillväxt de senaste årtiondena. Den riktiga framgångssagan finns, tro det eller ej, inom sjuk- och äldrevården, där man först införde en vårdpeng och sedan till slut privatiserade.

Idag sker all vård till en bråkdel av kostnaden jämfört med för 40 år sedan. Köerna och väntetiderna är borta och den åländska vården går även på export. Personer från hela världen kommer idag hit för att få behandling för olika sjukdomar och vila upp sig efter operationer, samt att tas om hand på sin ålders höst, något som genererar oerhörda intäkter. I början var det det många som oroade sig över om de skulle ha råd med privat vård. Dessa farhågor kom dock snabbt på skam när alla märkte hur mycket pengar de fick över när skatterna sänktes kraftigt, först för låg- och medelinkomsttagare och sedan för alla. Idag har även de sämst ställda minst en årslön sparad på banken. Vem hade kunnat tro att vi skulle få så mycket pengar över när landskapet och kommunerna slutade spendera pengar på bumpers, badhus och golfbanor?

Egentligen är det svårt att förstå hur mycket som förändrats på så kort tid. När tjänster som till exempel restaurangbesök befriades från skatt började människor att gå ut och äta flera gånger i veckan. När man nu inte var tvungen att göra allting själv för att kunna undvika moms och skatt, började folk umgås mer och fick mer tid över till annat. Detta gjorde att de stressrelaterade sjukdomarna nästan försvann helt och att föreningslivet fick ett stort uppsving. När landskapet sedan skar ner på den mesta av sin verksamhet och slopade alla förmyndaraktiga lagar och regler, insåg folk att de måste ta egna initiativ och eget ansvar.

De flesta ålänningar visade faktiskt prov på en stor samarbetsvilja, initiativkraft, och ansvarskännande när de väl gavs chansen, oavsett om det rörde sig om att ordna en kvartersfest, starta ett nytt företag eller att själv se till att ha tillräckligt med pengar sparade till pensionen. Idag vill nästan alla barn bli ”entreprenör” när de blir stora och det finns idag fler personer på Åland som driver företag än som tar emot bidrag. Överlag är Åland år 2047 ett rikt, välmående och vänligt samhälle med världens lägsta skatter och världens enklaste regler för företag. Ett ställe som sprudlar av kreativitet och initiativkraft, där alla är välkomna och har precis samma rättigheter. En bra plats att leva på helt enkelt.

Det bästa sättet att minska reklamen januari 31, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Privatiseringar.
add a comment

Ett av vänsterargumenten för att marknadsekonomin är ineffektiv är att privata företag i en marknadsekonomi spenderar så mycket pengar på en aktivitet som (enligt dem) inte skapar något värde. Jag talar givetvis om reklam.

Jag tänker inte ens försöka förklara varför reklam visst skapar ett värde genom att den bland annat sänker transaktionskostnaderna i samhället, utan jag passar helt enkelt på att nämna att de företag som satsar mest på reklam i Sverige faktiskt är statliga. Just det faktum att dessa bolag kan, på sätt eller annat, finansiera sin reklam med hjälp av skattemedel, gör att de kan köpa och producera mer reklam än vad som egentligen är ekonomiskt försvarbart.

Så, om nu någon av en eller annan anledning vill minska inslaget av reklam på gator och torg, i dumburken och i tidningar, vore den bästa lösningen att helt enkelt privatisera de statliga företagen. På så sätt skulle mängden reklam minska till en mindre och effektivare nivå.

Offentlig sjukvård dödar december 15, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Privatiseringar, Skatter.
13 comments

En vanlig reaktion bland vänstermänniskor när man föreslår att vi skall införa en nattväktarstat eller åtminstone en privatiserad sjukvård, är att tusentals människor kommer att dö av behandlingsbara sjukdomar och att människor kommer att dö till följd av att de avvisas från sjukhus och vårdcentraler i brist på pengar eller försäkring.

Annat är det med den mänskliga och effektiva socialistiska sjukvården vi har idag. Eller är det? I höst hävdade en överläkare på karolinska universitetssjukhuset att så mycket som en tredjedel av alla dödsfall i Stockholms läns landsting orsakas av behandlingsbara infektioner.

Denna morgon kan man läsa ytterligare en nyhet om hur ”fantastisk” den offentliga sjukvården är. Södermanlands nyheter (SN) skriver idag att en kvinna i torsdags sökte hjälp på en vårdcentral för smärtor i bröstet, men hon skickades vidare till fots, till lasarettets akutmottagning. SN skriver:

I en av kulvertarna föll kvinnan ihop, livlös. Sjukhuspersonal på väg från lasarettets julfest uppmärksammade den livlösa kvinnan och påbörjade återupplivningsförsök. Efter ytterligare en kvart fanns en defibrilator på plats, men då var det redan försent och kvinnans liv gick inte att rädda. SN försökte under torsdagen förgäves nå ansvariga läkare för en kommentar.

Detta är scener som utspelar sig dagligen i den offentliga sjukvårdens förlovade land Sverige. Tusentals människor dör årligen i olika vårdköer, som en följd av felbehandling och som en följd att de skickats hem med livshotande skador. Jag har en gång i mitt liv befunnit mig på en svensk akutmottagning, och bevittnade bland annat att en man som blivit påkörd av en bil och hade smärtor i bröstet, tröttnade på att han inte fick någon hjälp och begav sig hem. Hur det gick för honom vet jag inte.

Buss och bostad december 3, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Bostad, Miljö, Privatiseringar.
6 comments

Har precis kommit hem från en veckas vistelse i Lund och sitter och går igenom veckans tidningsskörd. En intressant sak som hände medan jag var borta var givetvis stadens budgetdebatt.

Under den första dagens debatt kom frisinnad samverkan med två mycket bra förslag. För det första argumenterade man för att driften av Marstad skall privatiseras och att det kommunala bolaget åläggs med ett avkastningskrav på 2,5 procent. Ett förslag jag tror på sikt skulle göra mycket för att skapa en fungerande bostadsmarknad i Mariehamn.

Christian Beijar svarade med att näringslivet minsann drar nytta av att staten tar deras egna pengar för att konkurrera ut dem, och att den privata sektorn minsann har fått sin chans att bygga lägenheter under 90-talet när Marstad inte byggde. Med 90-talet menar som bekant Beijar 1999, då marknadshyror infördes på Åland. 2000 började Marstad bygga.

Det andra förslaget gick ut på att den avgiftsfria, det vill säga tvångsfinansierade stadsbussen skall slopas. Jag noterar med glädje att Katrin Sjögren (lib) ”försiktigt” stödde förslaget när hon konstaterade att man borde utreda exakt hur många som sålt sin bil som en direkt följd av den avgiftsfria bussen. Det är nog ingen dålig gissning att denna skara är väldigt begränsad.

Grötsalt november 10, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Bostad, Naturliga rättigheter, Privatiseringar, Välfärd.
3 comments

Hyresgästföreningen i ett nytt utspel om samvetslösa hyresvärdar, som har mage att själva vilja bestämma hur mycket de vill begära i hyra för att hyra ut sin lägenhet.

Kan sannerligen inte vara lätt att vara hyresvärd i Mariehamn, där man hela tiden anses ha ett ansvar att motivera varje hyreshöjning. Hyresgästföreningen skulle antagligen vilja se att varje hyresvärd var tvungen att komma med hatten i handen varje gång de var tvungna att höja hyran för att bekosta grötsaltet.

Om hyresgästföreningen verkligen skulle bry sig om pensionärer som råkar i ekonomisk knipa på grund av en hyreshöjning, vore det väl bättre om de samlade in bidrag från medlemmarna som de delade ut till dem som drabbats av en höjning.

Om du som läser detta är bekymrad över hur de pensionärer som nämns i reportaget skall klara sig, är det väl bättre att du antingen hjälper dem ekonomisk med dina egna pengar eller hjälper dem att hitta en ny bostad, istället för att kräva att andra skall hjälpa till eller att vi bör återinföra hyresregleringar.

Sanningens minut för Marstad november 1, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Bostad, Privatiseringar.
20 comments

Ni kanske har noterat att Marstad just nu tar emot ansökningar från dem som är intresserade att flytta in i bolagets nya hus på Lotsgatan. Jag har tidigare hävdat att Marstad, genom att sätta sina hyror för lågt, dels tränger ut privat byggande och dels skapar en bristsituation där många fler människor än som faktiskt får hyra en lägenhet av Marstad skulle vara villiga att betala de hyror de begär (vilket är definitionen av en brist).

Ett enkelt sätt att ta reda på om Marstads hyror faktiskt är för lågt satta, och om utbudet och efterfrågan är i obalans, är att observera hur många ansökningar de får in på Lotsen. Om Marstad får in kanske två eller tre, eller ännu fler, ansökningar per lägenhet, då visar detta med all önskvärd tydlighet att hyran är för lågt satt, eftersom efterfrågan uppenbarligen överstiger utbudet vid det pris Marstad satt. Ansökningsperioden går ut 6.11.

Hyresgästföreningen står för en skadlig särintressepolitik oktober 12, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Bostad, Insändare, Privatiseringar.
3 comments

Hyresgästföreningen har i en artikel i Nya Åland tagit upp att de vill återinföra reglerade hyror på Åland och ge ökade möjligheter för hyresgäster och landskapet att tvinga privata hyresvärdar att sänka eller inte höja sina hyror samt dra dem inför rätta.

Egentligen fungerar hyresregleringar som vilken annan priskontroll som helst. Genom att staten reglerar priset på en vara skapar den en brist, eftersom staten gör det olönsamt att producera varan. Det lömska med hyresregleringar är att bristen som uppstår inte är omedelbart synlig. Om en priskontroll på bröd införs, där en limpa högst får kosta fem cent, kommer bristen att synas direkt. Bagerierna kommer helt enkelt att sluta baka bröd eftersom det inte längre är lönsamt, och brödet försvinner från mathyllorna.

Hyresfastigheter är dock mycket varaktigare än bröd. Trots att en hyresreglering gör det olönsamt att producera nya lägenheter samt och att hyra ut gamla lägenheter, med tanke på vad det kostade att bygga dem, kommer hyresvärdarna att fortsätta hyra ut dem till en förlust, eftersom förlusten åtminstone blir mindre än om de låter lägenheten stå helt tom. Faktum är att det kan ta många år innan folk märker att alla incitament för nybyggnad och renovering av gamla lägenheter har försvunnit som en följd av regeringen.

Tack och lov avskaffades hyresregleringarna på Åland i den nya hyreslagen från 1999 som var ett mycket stort steg framåt. Det privata byggandet och reparationen av gamla lägenheter gavs dock aldrig en chans att hämta sig. År 2000 började Marstad bygga lägenheter i offentlig regi med motiveringen att det fanns en bostadsbrist i Mariehamn, ett år efter den nya hyreslagen införts!

Som jag tidigare förklarat är Marstads hyror är kraftigt subventionerade och pressar ner hyresnivån till en artificiellt låg nivå. Bolagets byggande gör också att priset på byggnadsmaterial stiger. Följden blir, igen, att det inte är lönsamt att bygga hyresfastigheter i privat regi eller att renovera gamla lägenheter.

Varför föreslår och försvarar då hyresgästföreningen åtgärder som de rimligtvis borde veta (om de har grundläggande kunskaper i nationalekonomi) har katastrofala följder för det Åländska samhället på lång sikt? Svaret är givetvis att de handlar om särintressen. Den grupp hyresgästföreningen företräder, dvs hyresgästerna, skulle på kort sikt gynnas av hyresregleringar och ökade möjligheter att dra sin hyresvärd inför rätta. Detta är självklart: om staten förbjuder din hyresvärd att höja din hyra gynnas du givetvis på kort sikt.

Förutom att alla missgynnas på långt sikt när inga nya lägenheter byggs och gamla låts förfalla, vem missgynnas då på kort sikt? Den största förloraren, förutom hyresvärdarna då förstås, är de som står utanför hyresmarknaden, tex ungdomar som vill flytta hemifrån eller personer som vill flytta till Åland för att studera eller arbeta. Hyresgästföreningen vill med andra ord gynna mig, en relativ högavlönad och högutbildad person som hyr sin lägenhet av en privat hyresvärd i Mariehamn, på min hyresvärds, de inflyttades och de Åländska ungdomars bekostnad. Säg mig, är detta rättvist?

En hyresreglering diskriminerar mot dem som inte har någon bostad iom att de inte ges en rättvis chans att bjuda på lägenheter. På kort sikt gör en hyresreglering att de som redan har en lägenhet kan slösa med utrymme eftersom staten ser till att priset är onormalt lågt. Om priset skulle tillåtas stiga till en marknadsnivå skulle det vara tvingade att hushålla mer med sitt bostadsutrymme, och fler och större bostäder skulle göras tillgängliga för ungdomar och inflyttade. Bostadsbristen skulle minska även på kort sikt.

Hyresgästföreningens utspel är att hårresande exempel på en mycket skadlig särintressepolitik som tyvärr genomsyrar det Åländska samhället och det socialdemokratiska partiet. Faktum är att hyresgästföreningens utspel antagligen har tillfogat den Åländska hyresmarknaden ytterligare skada genom att skapa större osäkerhet bland privata byggare och hyresvärdar. Varför skulle någon satsa på att bygga nya, privata hyresfastigheter, eller renovera sina existerande fastigheter efter detta utspel, när de inte kan vara säkra på att i framtiden få ta ut den hyra de vill?

Om vi inte vill att den Åländska bostadsmarknaden och privata byggnadsbranschen ska dödförklaras inom en snar framtid måste Marstad börja konkurrera med andra hyresvärdar på lika villkor. De Åländska politiska partierna, speciellt de i regeringsställning, måste också tydligt deklarera att de inte tänker riva upp den nya hyreslagen från 1999 för att privata hyresvärdar skall våga förbättra standarden i sina lägenheter och bygga nya fastigheter.

Publicerad i Nya Åland 13.10

Privata bolag är effektivare oktober 3, 2006

Posted by Fredrik Gustafsson in Bostad, Insändare, Privatiseringar.
7 comments

Replik till Rigmor Tillema (3.10). Jag beklagar om jag inte tillräckligt ingående förklarat vissa av mina ekonomiska resonemang. Det är tyvärr en yrkesskada. Anledningen till att privata företag är effektivare än offentliga är konkurrenstrycket de utsätts för. När det råder fri konkurrens kommer de företag som inte tillfredställer sina konsumenters behov på bästa sätt, tar bäst hand om sin personal, och producerar till lägsta möjliga pris att slås ut av andra företag.

Problemet är att Marstad inte riskerar att konkurreras ut. Det finns inget konkurrenstryck som pressar Marstad att försöka uppfylla konsumenternas behov på bästa sätt. Det spelar ingen roll om andra företag kan producera bättre lägenheter till ett lägre pris, Marstad kommer, trots att företaget inte gör någon vinst, att fortsätta få tillgång till kapital och subventioner och kan på så sätt ”konkurrera” med låga, skattesubventionerade hyror.

Att privata företag tar bättre hand om sina kunder och personal är vida känt. Senast igår läste jag en artikel i Göteborgsposten om privata och offentliga vårdcentraler i Västa Götaland. Det visade sig att de privata vårdcentralerna är bättre på att tillgodose befolkningens behov av vård, har mer produktiva läkare, är billigare, samt tar emot fler patienter. I termer av effektivitet är de fem bästa vårdcentralerna privata och de 27 sämsta offentliga.

Jag är övertygad om att Marstad är ett välskött företag och att de som jobbar inom bolaget är mycket kompetenta. En krass lag som dock verkar gälla allt mänskligt handlande är att vi behöver rätt incitament för att göra vårt allra bästa. För att ett bolag verkligen skall göra sitt yttersta för att tillgodose sina kunders behov, måste det finnas både en morot och en piska: en morot som består i att om företaget lyckas bättre än alla andra, kommer det att gör en stor vinst; en piska som består i att om företaget misslyckas, kommer andra att ta dess plats.

Om Marstad skulle få avkastningskrav att ta hänsyn till, skulle bolaget få ytterligare incitament att försöka ta reda på och möta Mariehamnarnas behov av bostäder, motivera sin personal, samt producera de billigaste och bästa lägenheterna som bara är möjligt. Detta är något vi alla skulle vinna på.

Publicerad i Nya Åland 4.10