jump to navigation

If they can do this, what can’t they do? oktober 29, 2016

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Frivilligt samarbete, Naturliga rättigheter, Paternalism, Rättighetskränkningar.
2 comments

The demands for quotas in the boardrooms of publicly listed companies have been voiced for many years, but are becoming increasingly shriller. The arguments on both sides have remained largely the same from the beginning. Those who favour it cite the need for cancelling out the supposed institutional sexism, i.e. that women aren’t being nominated to the boards simply because they are women. Those who oppose it cite the right of the owners do decide themselves who sits on the board, and that quotas will undermine the credibility of the women who actually get on the boards.

While I certainly acknowledge the arguments of the “against”-people, I think the focus is much too narrow. The real question is this: If the government can mandate a gender-based quota in the boardrooms of a specific group of companies (i.e. publicly listed), what can’t they do? Now I freely admit I don’t pay that close attention to public discourse on this topic, so if this question has been raised, mea culpa. But I haven’t heard it. And in my opinion, it is the central one.

Another question is this: based on what authority could the government make such a law? What specific provision in the current legal code gives the government this authority? I would be grateful if the advocates for gender quotas could provide the answer.

Returning to the initial question. If we acknowledge that the government indeed has this authority, where does it end? If it can enact gender-based quotas, then why not other kind of quotas? If it can enact quotas for publicly listed companies, then why not for private companies, private organizations, clubs or any other private association, such as a football club? And if it can enact quotas for board of directors, then why not for the executive management board, regional management teams etc? And what about foreign companies? If a foreign group’s parent company’s board does not meet the enacted quotas, can the government order that group’s local subsidiary to seize operations?

I know, or at least hope, that most of you reading this instinctively thinks NO to most of these hypothetic questions. But what is that NO based on? If the gender-quota is allowed, there is no non-arbitrary line to be drawn. Hence the initial question. If we allow that, then what possible grounds do we have to oppose what naturally follows?

The same question is of course applicable to everything the government does. If a 35% tax rate is okay, then why not 45%, 65% or 95%? If one kind of state monopoly is okay, then why not another? If some professions require government license, then why not all professions? I think you get my point.

Government is the embodiment of arbitrariness and relativism. There are no principles because there can’t be any. Everything is decided on a whim, a (necessarily false) presumption of knowledge, with the inevitable consequence that every decision is subject to change at any moment. The effect this has and has had on people is dire, but that is a topic for another day.

Annonser

När staten misslyckas får den mera makt augusti 16, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Paternalism, Politik och samhälle, Rättighetskränkningar.
add a comment

En av de mer störande paradoxerna inom den offentliga sektorn är att ju mer staten misslyckas, desto mer makt får den på bekostnad av medborgarnas rättigheter. I närhistorien finns en rad exempel på det här, både från Finland och annorstädes.

När orkanen Katrina slog till mot New Orleans brast dammarna och hela staden översvämmades, vilket resulterade i en av de största humanitära katastroferna i USA:s historia. Det hela förvärrades avsevärt av den amerikanska katastrofmyndigheten FEMAs näst intill fullständiga misslyckande i att hantera situationen. Dess strida ström av misstag och rena övergrepp är noga dokumenterade och väckte folkstorm i USA. I New Orleans myntades det gamla uttrycket ”Shit happens” om till ”FEMA happens”. En statlig utredning tillsattes och föga överraskande fann den att misslyckandet berodde på att FEMA hade för liten budget och för lite befogenheter. Det problemet har sedermera korrigerats.

Samma sak händer nu i den ekonomiska krisens tider. Krisen är en följd av en fullständigt vansinnig penningpolitik, enorm mängd speciallagstiftning och den statliga övervakningsapparatens totala misslyckande. Vad är första impulsen? Jo, mer statlig makt och mer statlig övervakning. Den amerikanska finansinspektionen hade före krisen en årlig budget på nästan en miljard dollar. Det var tydligen för litet för att upptäcka till exempel Bernie Madoffs pyramidspel, trots skriftliga bevis under tio års tid. Centralbanken, som tillsammans med de kvasistatliga bolåneinstituten skapade sub prime marknaden och gjorde det möjligt för affärsbankerna att ta sådana enorma risker, skall nu ges en stor mängd nya befogenheter att ”övervaka” finansmarknaden. Samma rop på ökad statlig inblandning har hörts här i Europa.

Och så har vi Finland. De nyheter som skakat vårt land mest torde vara skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki. I bästa Columbine anda har elever gått bärsärkagång i sina skolor och skjutit försvarslösa elever och lärare. Polisen fick utstå mycket kritik för att den inte vidtog preventiva åtgärder som kanske hade kunnat stoppa massakrerna. Det skall man nu ändra på.  På klassikt manér låter inte staten en sådan utmärkt kris gå förlorad. Till hösten väntas en märkbar skärpning av vapenlagen. Bland annat föreslås att polisen får rätt att söka samtliga vapenägares hus även utan misstanke om brott. Därtill blir medlemskap i en vapenförening obligatoriskt, både för dem som äger vapen och de som vill skaffa sig vapen. En två år lång träningsperiod med föreningens vapen skall också genomgås. Farväl med föreningsfriheten, alltså.

Staten misslyckades i sitt uppdrag att skydda eleverna och personalen i Jokela och Kauhajoki, så naturligtvis skall vi ge den mer makt och mera befogenheter på våra individuella fri- och rättigheters bekostnad. För som vi alla vet så är ju mördare och psykopater noga med att fylla i alla blanketter, genomgå alla prov och tester och överlag följa samtliga statliga föreskrifter som vapenägande förutsätter innan de börjar avrätta sina offer. Eller hur var det nu…

Polisstaten vi lever i december 25, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Naturliga rättigheter, Paternalism, Politik och samhälle, Rättighetskränkningar.
4 comments

Att staten tycker om att förbjuda saker är tyvärr inget nytt, men trots det blir man lite förtvivlad när nya förbud och inskränkningar av den individuella friheten aviseras. Tobak, till exempel, har redan i många år hört till samhällets främsta fiender. Staten har successivt infört allt strängare regler i hopp om att göra det så besvärligt för tobaksbolagen och så dyrt för rökarna att de självmant skulle sluta.

Nu har staten beslutat att ta i med hårdhanskarna och den arbetsgrupp som tillsatts för att se över tobaksfrågan har som mål att Finland skall vara rökfritt år 2040. Hur skall detta mål uppnås? Genom förbud förstås. Tobaksreklam förbjöds för länge sedan, men nu ska det bli förbjudet för butikerna att på minsta möjliga sätt ens visa att man säljer tobak. Cigaretter skall endast få säljas under disken och minderåriga förbjuds att sälja tobaksprodukter utan en vuxen persons närvaro. Blotta innehavet av tobaksprodukter blir förbjudet för minderåriga. Snuset har redan förjbudits inom EU och den smuggling som undantagslöst uppstår då något förbjuds skall stävjas. I Jakobstad dömdes två personer till över två år i fängelse för att de sålt snus till sina vänner. Två år, ovillkorligt. Varför? För att de försåg sina vänner och bekanta med en vara som dessa ville ha. Ingen tog skada, ingen blev offer för något.

Fängslandet av dessa två välgörare är ett av de mer skrämmande exemplen på den totala brist på respekt för mänskliga rättigheter och rättstatens principer som råder i Finland idag.

Men när man tänker efter så är det egentligen inte så konstigt att finska staten förbjuder så mycket. Finländare verkar gilla förbud. Det är knappast många som sörjer förbudet mot droger eller mot prostitution. Inte heller rör det så hemskt många att snus är förjbudet heller och helt säkert skulle det inte bli något större ramaskri om tobak förbjöds fullt ut, för att inte tala om handeldvapen. Men varför är det så? Orsakerna är säkert många och varierar en hel del från person till person, men jag vågar påstå att det finns några gemensamma nämnare och faktorer som gör oss så mottagbara för statliga förbud.

För det första får vi från barnsben lära oss att staten vet bäst och att vi bör lita på vad våra ledare och andra auktoriteter säger åt oss. Kritik är något man skall akta sig för. Man blir inte direkt uppmanad till att ta ansvar för sig sjäv och sina egna handlingar heller, då man i egenskap av medborgare har rätt till än det ena, än det andra på övriga medborgares beskostnad. Och eftersom det är staten som förser oss med allt vi får är det bäst att bara lyda, tacka och ta emot. Detta är givetvis inget unikt för Finland, utan kännetecknande för alla så kallade välfärdsstater. Jag rekommenderar alla läsare att surfa in på http://www.mises.org och lyssna på Judge Napolitanos föreläsning A nation of sheep.

För det andra är grundar sig förbud helt och hållet på personers värderingar och dessa brukar sällan fundera på vad som faktiskt händer då man förbjuder något. Tobak och droger är skadliga för hälsan, därför måste de förbjudas. För om man förbjuder något så försvinner det. Förbud är en mycket enkel lösning på ett komplext problem. Man behöver inte bry sig om varför folk vill ha tobak och droger. Ej heller kränker man dessa personers rättigheter genom att förbjuda dem från att bruka dessa ämnen, eftersom de helt klart inte förstår sitt eget bästa och därmed behöver skyddas. Förbudet är således ingen kränkning, utan en skyddsåtgärd.

Känns detta resonemang igen, måhända från debatten om hembyggds- och näringsrätten?

För det tredje är det lätt att acceptera ett förbud om man inte själv berörs av det direkt. Den som inte röker eller använder droger ser sig inte lida desto mera av att de som vill röka eller använda droger inte får göra det. Tvärtom kan det upplevas som ganska trevligt. Tycker man det så lär man inte stiga upp på barrikadena för att visa sitt motstånd mot förbudet. Den här typen av principlöshet och brist på hänsyn för andra människors rättigheter är symptomatiskt för ett folk som för varje generation lämnar över mer och mer av ansvaret till staten.

Avslutningsvis vill jag klargöra att det givetvis står var och en fritt tycka om eller inte tycka om förbud. Man behöver heller inte motivera sitt stöd för förbud desto mera, så länge man stöder förbud i egenskap av privatperson. Men de politiker som fattar besluten, de som faktiskt förbjuder saker, de som kastar folk i fängelse utan att de gjort någon förnär, de kan inte vara så lättvindiga. Inte i en rättsstat som respekterar mänskliga rättigheter. Men så som har konstaterats är Finland inte längre mycket till en rättsstat. Det är en polisstat.

Vad som gör allting värre är att det egentligen inte beror på att riksdagen är full av maktgalna tyranner som hungrar efter envälde, utan det beror på att finländarna själva frivilligt lämnar över mer och mer av sina fri- och rättigheter till staten.

God jul, by the way.

Vapenlagar september 24, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
10 comments

Krutröken i Kauhajoki hade knappt hunnit skingras innan statsminstern började prata om striktare vapenlagar, vilket antyder att det just är de relativt liberala vapenlagarna i Finland som bär skulden för massakern. Själv tror jag inte på detta. Visst, dessa massakrar verkar tydligen uppstå i vapentäta Finland med hög frekvens, men jag tror inte det rör sig om någon kausalitet. Massmord är inte ett bekvämlighetsbrott som man begår bara för att vapen finns tillgängliga.

Just varför Finland verkar vara extra utsatt för dessa typer av vansinnesdåd är förstås intressant att spekulera i. Den enda förklaringen jag kan komma på är den väldigt intetsägande förklaringen att det måste vara något kulturellt. Hur som helst är orsakerna till masakern irrelevanta när man diskuterar vapenlagar: man har aldrig rätt att straffa personer för brott de inte begått genom att till exempel förbjuda dem att bära vapen.

Dråpligheter maj 16, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
2 comments

Många dråpliga saker har jag hört på Free Talk Live, men detta måste höra till det dråpligaste. En kvinna bad alltså en 78-årig äldre man om skjuts. Han skjutsade henne dit hon ville bli skjutsad. Hon frågade hur mycket han ville ha betalt. Han sade att hon fick bestämma själv. Hon insisterade att han gav henne ett pris. Det gjorde han, varpå han blev arresterad för att ha bedrivit illegal taxiverksamhet. Kvinnan var nämligen polis. Två åtalspunkter, böter, avgifter och $400 för att få tillbaka bilen. För att ha agerat som en gentleman.

Man kan inte lösa våld med våld april 3, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
3 comments

De senaste dagarna har Ålandstidningen publicerat ett antal reportage om våld i parförhållanden, och de ägnar även dagens ledare åt detta ämne. När det kommer till detta ämne är alla snabba med att säga att vi måste sätta stopp för mäns våld mot kvinnor. Ett uttalande som ingen kan säga emot. Problemet ligger i att få har några bra idéer för hur detta skall gå till.

Jag kan inte säga att jag har en magisk lösning som får män att sluta slå sina fruar och flickvänner. Att ge kvinnor möjligheten att försvara sig själva med vapen och att avkriminalisera offerlösa brott, så att polisen kan börja jaga kvinnomisshandlare istället för cannabisrökande ungdomar och vårjägare, är bra men knappast revolutionerande idéer.

Den lösning som jag tror skulle ha störst effekt på mycket lång sikt är istället att samhället slutar skicka dubbla signaler. Först när vi bygger hela vårt samhälle kring idén att ingen har rätt att initiera våld mot någon annan kan vi komma till bukt med problemet att folk använder sig av våld när de inte får som de vill, är frustrerade, och så vidare.

Låt mig kort förklara vad jag menar. Den nämnda ledaren inleder med det kategoriska uttalandet att ”Ingen ska behöva leva under våld eller hot om våld, ingen.” och fortsätter med att förklarar att ”Våldsbenägna män måste lära sig samtala och samarbeta i stället för att gorma och skrika, befalla och slå. De måste lära sig respektera sin kvinna som en jämlike, inte se henne som någon som ska kuvas eller skrämmas till underdånighet.”

Problemet är att alla redan lever under våld eller hot om våld, och att staten inte har lärt sig att samtala och samarbeta med oss, utan skriker, befaller och slår. Din interaktion med staten bygger inte på frivilligt samarbete. Ett försök att resonera med staten om att man inte vill gå med på att betala skatt möts först med befallningen att du måste betala, och sedan, om du vägrar, med våld. Det är som att försöka resonera med en berusad, kvinnomisshandlande make. Så länge du gör som du blir tillsagd klarar du dig oftast, men så fort du inte lyder råkar du illa ut.

Detta skickar väldigt konstiga signaler till alla människor i samhället. Budskapet är att du ensam inte får initiera våld mot någon, genom att till exempel gå hem till dem och ta deras pengar. Du får heller inte göra det om du har tio vänner med dig. Men, om du har 51% av befolkningen på din sida, då kan du i princip ställa vilka krav på andra du vill. Om de vägrar foga sig, kan du kalla in polisen och tvinga dem att foga sig (eller kasta dem i fängelse).

Låter detta extremt? Prova att vägra betala skatt och släppa in kronofogden och polisen när de för eller senare kommer att utmäta dig egendom för att betala din skatteskuld (som egentligen inte är en skuld eftersom du aldrig åtagit dig att betala den). Prova att vägra ge dem tillträde till din egendom och försvara dig om de med våld försöker ta sig in. Denna resa har bara två slutstationer: fängelse eller döden.

Är det så konstigt att vissa väljer att lösa konflikter med våld när vi har byggt upp vårt samhälle på detta sätt? Ironiskt nog är ledarskribentens förslag att politikerna måste aktiveras och att det behövs mera resurser för att lösa detta problem. Det vill säga, att mäns våld mot kvinnor kan lösas genom att staten idkar ännu mera våld mot sina medborgare genom att tvinga dem betala ännu högre skatt. Ett ärligt misstag från ledarskribentens sida, men man kan förstås aldrig lösa våld med våld.

Malaysias pressfrihet mars 28, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
2 comments

Malaysia är inte ett fritt land. Pressfriheten är bland den sämsta i världen. De flesta medier ägs av regeringen, och regeringen har när som helst rätt att dra in den licens alla tidningar behöver för att verka om den inte gillar något tidningen skriver. Som på de flesta andra ställen har dock bloggarna revolutionerat den Malaysiska mediescenen. Faktum är att deras effekt har varit ovanligt stor i Malaysia på grund av att det saknas andra fria media. Om man verkligen vill veta vad som händer i Malaysia, då är Internet eller Singaporianska tidningar de enda alternativen.

De flesta är överens om att bloggarna, tillsammans med de etniskt laddade demonstrationer och många skandaler som kantat den senaste mandatperioden, var huvudorsaken till att det parti som styrt Malaysia sedan självständigheten förlorade stort i valet som hölls nyligen. Det skall bli intressant att se hur man kommer att behandla bloggarna efter detta. Kommer regeringen att använda Internal Security Act för att spärra in dem utan rättegång, eller använda den mycket framgångsrika metoden att överösa dem med stämningar? Eller, kommer bloggarna att lämnas i fred?

Denna artikel, som rapporterar att en av dessa bloggare dömts för förtal, ger kanske en fingervisning. Och för dig som lider av missuppfattningen att förtal är ett verkligt brott: tänk igen. Att förtala någon är att skada personens anseende. En persons anseende är andras bild av en själv. Ett verkligt brott går ut på att jag skadar eller stjäl något som är ditt. Men ditt anseende tillhör inte dig. Ditt anseende existerar i andra människors medvetande, och du kan knappast anses äga andra människors medvetande och deras åsikter om dig. Därmed är förtal inte ett verkligt brott.

Tragiskt nog var Malaysias ambassadör nyligen på Åland. Frågade tidningarna och radion honom om vad han tycker att Malaysia ligger på 124 plats av 169 länder vad gäller pressfrihet, att Malaysia fängslar regimkritiker utan rättegång, och att landet den senaste tiden kantats av rasdemonstrationer? Nej, det gjorde man förstås inte. Istället köpte man hans prat om att Malaysia är ett land där man respekteras allas rättigheter, utan hänsyn till rastillhörighet och politiska åsikter. Åländska journalister kan ibland vara lite blåögda, även om jag kan förstå att man är rädd för att sätta en viktig person med en fin titel på plats. Men om inte pressen står upp för pressfriheten, vem skall då göra det?

Det är tanken som räknas mars 28, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar.
5 comments

Säg att jag bestämmer mig för att uppgradera denna blogg genom att göra undersökande reportage. Säg till exempel att vill undersöka hur lätt det är att få tag minderåriga som erbjuder sex mot betalning. Jag får tag på en 14-åring som säger sig vara villig att göra detta, och flyger till USA för att göra ett reportage om det hela. När jag kommer fram visar det sig att allt har varit en fälla: att 14-åringen egentligen är en polis, och att jag nu kommer att åtalas för ett brott som kan ge livstids fängelse. Det enda som är orimligt med denna historia är att jag faktiskt skulle orka göra ett sådant reportage. Som historien om denna man förtäljer, skulle jag löpa en mycket stor risk att spendera resten av mitt liv i fängelse, även om allt jag ville göra med flickan var att intervjua henne.

Ta ett annat exempel. Säg att du får ett stycke skräppost per e-post. Du är i färd med att slänga det när din lasermus krånglar, vilket får dig att klicka på länken i skräpposten av misstag. En sida öppnas i ditt browserfönster, men sidan är tom. Två dagar senare knackar polisen på din dörr. Det säger att de vill prata med dig om din bil. Du släpper in dem, men så fort de är över tröskeln kastar de dig till marken och sätter handfängsel på dig. De informerar dig att du är gripen för ”försök till nedladdning av barnpornografi”. Länken du av misstag klickade på var en själva verket en fälla. Sidan har aldrig innehållit något pornografiskt material. Alla som klickar på länken leds istället vidare till en statlig server och kan sedan spåras av polisen. Alla som klickar på länken spåras och åtalas.

Låter det för otroligt för att vara sant? Det är dock sant (förutom att den doktorand som klickade på länken antagligen gjorde det med flit): i ”The Land of the Free” kan allting hända. Jag måste säga att jag blir mer och mer förbluffad över hur snabbt USA håller på att förvandlas till en polisstat. Man behöver inte ens göra något för att begå ett brott längre. Det räcker med att man avser att begå ett brott (eller åtminstone att åklagaren tror att man hade denna avsikt) för att man skall dömas. Skrämmande.

Staten vill bara väl mars 26, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Rättighetskränkningar, Välfärd.
5 comments

Jag vet inte vad man skall säga om denna horribla historia, hämtad från DN, om en familj i England som hotas slås sönder av maktgalna byråkrater:

En syskonskara på sex riskerar att skiljas från sina föräldrar på grund av barnens övervikt. Går inte de tre mest överviktiga barnen ner flera kilon under kommande tre månader kan alla barnen tas ifrån föräldrarna, hotar lokala socialtjänsten.

Föräldrarna har fått order om att skicka barnen på dans- och fotbollskurser för att ge viktminskningen en skjuts. Misslyckas föräldrarna med att förbättra hälsan hos barnen kan det bli tal om fosterhemsplacering.

Mamman, som väger 146 kilo, lever nu i skräck. 

– Det här är varje familjs värsta mardröm. Jag kan inte sluta gråta när jag tänker på att jag kan förlora mina vackra barn för evigt, säger mamman till Daily Mail.

Tolvåringen har utvecklat aggressionsproblem och blir retad i skolan. Hans ett år yngre syster har slutat att äta riktiga måltider på grund av oron inför hotet om omhändertagande och föräldrarna är rädda att hon håller på att utveckla en ätstörning.

– All den mat jag gör är hemlagad och barnen får ingen skräpmat alls. Det känns som att vi blir offer [säger mamman].

Som vanligt är det fullständigt omöjligt att förstå hur dessa byråkrater, höga på den makt statens våldsmonopol har skänkt den, tänker. Tror de verkligen att barnen blir lyckligare av att placeras på fosterhem eller att tvingas hetsbanta för att undvika detta öde? Båda föräldrar är överviktiga, och det är ingen vild gissning att barnens övervikt kan förklaras genom deras genetiska arv, inte genom en dålig kost. Visst lever vi i ett härligt samhälle när det är ett brott att ge sina barn dåliga gener? Lika bra att tvångssterilisera alla överviktiga med en gång för att få det överstökat.

Mutor och utpressning i Savoyfrågan mars 7, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare, Rättighetskränkningar, Skatter.
2 comments

Jag är ingen stor supporter av samhällsstöd. Men om politiker verkligen måste ta våra skattepengar och spendera dem på projekt som de tycker är viktiga, utan att ta hänsyn till att vi skattebetalare kanske skulle ha behövt dessa pengar för att genomföra projekt som vi tycker är viktiga, finns det ett par krav på öppenhet, opartiskhet och rättssäkerhet som bör uppfyllas för att det hela inte skall gå överstyr. Krav som allt som oftast helt ignoreras av Åländska landskapsregeringar.

För det första måste alla inledningsvis ha en likvärdig chans att få stödet. Ansökningsprocessen måste vara öppen, och kraven för att få stödet måste vara tydliga från början. För det andra måste självfallet den sökande som bäst uppfyller kraven, och som är mest förtjänt av pengarna, även få stödet. Denna ansöknings- och urvalsprocess, hur väl den än utformas, kommer visserligen aldrig i närheten av marknadens förmåga att allokera resurser, men den kan åtminstone begränsa korruptionen.

Vi på Åland har fått vänja oss vid att samhällsstöd betalas ut till höger och vänster utan man tar någon som helst hänsyn till öppenhet, opartiskhet eller rättssäkerhet. Även om exemplen, som inkluderar stöd till företagsbyar, flyg, och så vidare, är många, är dock det föreslagna stödet till Bio Savoy kanske det värsta exemplet på hur våra politiker missbrukar våra skattepengar hittills. Det värsta exemplet på hur våra pengar delas ut till handplockade personer, utan någon ansöknings- eller urvalsprocess alls.

Som bekant vill våra politiker hårt reglera hur Savoyfastigheten skall se ut och vad den får användas till. Man vill t.ex. tvinga ägarna att driva biografverksamhet i huset,
oavsett om det lönar sig eller inte, och att bevara obekväma fåtöljer och gammal, oanvändbar utrustning. Man har länge hotat med en k-märkning av byggnaden, vilket gjort att fastigheten mer eller mindre blivit omöjlig att sälja.

Få fastighetsägare skulle dock frivilligt gå med på dessa krav utan vilda protester. Därför planerar nu våra politiker att muta fastighetsägarna med €200.000 av våra pengar för att få dem att gå med på dessa regleringar, krav och förbud. Ingen öppen ansökningsprocess; inget urval; ingen rättssäkerhet över huvud taget. Bara en morot till enskilda näringsidkare för att de skall göra som regeringen säger.

Regeringen, närmast genom Britt Lundberg, försvarar stödet genom att påpeka att EU tillåter samhällsstöd av denna storlek. Om vi kan stöda golfbanan med 30%, varför kan vi då inte stöda en biograf, frågar hon sig. Jag är ingen expert på EU-rätt, men avsikten med att tillåta dessa stöd kan väl knappast vara att pengarna skall användas till mutor och utpressning för att få enskilda näringsidkare att göra som politikerna säger?

Jag kan komma på så mycket som är fel med denna soppa att jag knappt vet var jag skall börja. Liberalerna lovade till exempel i sitt valprogram att man skulle ”medverka till en modern biograf”. Inte nog med att man nu betalar ut ett jättestöd till en uråldrig biograf, vilket omöjliggör en satsning på en modern bio. Man förbjuder även fastighetsägaren från att rusta upp och modernisera Savoy!

Hela denna soppa skulle aldrig uppstått om våra politiker inte haft makten att idka utpressning gentemot fastighetsägare genom att hota med en k-märkning som gör att fastighetens värde sjunker i botten. Att politiker, mot ägarens vilja, kan k-märka en byggnad är totalt oförenligt med den privata äganderätten. Om någon kan diktera vad du får göra med ditt hus och hur det skall se ut, då är det inte ditt hus och har heller aldrig varit det.

Till sist vill jag påpeka att jag förstås inte missunnar de som äger Savoy dessa pengar. Genom att hota med k-märkning har politikerna drastiskt minskat fastighetens värde och gjort den omöjlig att sälja. Ägarna har därmed självfallet rätt till kompensation. I ett rättssamhälle bör man dock utkräva ansvar av dem som faktiskt begått kränkningen, inte av oskyldiga skattebetalare.