jump to navigation

Din tid och din arbetsinsats är värdelösa november 8, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Skatter.
5 comments

Fundera en stund på hur företag beskattas. Vid årets slut adderar man ihop alla inkomster och drar av alla utgifter. Om resultatet är positivt betalar företaget skatt på vinsten. Samma mekanism tillämpas på försäljningsvinst. Om du säljer aktier, en bil, ett hus eller en frimärkssamling får du dra av anskaffningsutgiften, det vill säga det belopp du betalade för att anskaffa aktierna, bilen, huset eller frimärksamlingen. Säg att du köpte en aktie för 5,000 euro och säljer den för 10,000 euro. Din vinst är då 5,000 euro och du betalar skatt på 5,000 euro, inte på 10,000 euro som du sålde aktien för.

Du behöver förstås inte sälja din aktie mot pengar, du kan också byta den mot något annat. Den som vill ha din aktie kanske inte har en massa kontanter liggandes omkring, men han har en bil som han vill bli av med. Ni kommer överens om att byta aktien mot bilen. I de flesta fall av byteshandel anses ingen beskattningsbar vinst ha uppnåtts, eftersom du värderar bilen mer än aktien och han värderar aktien mer än bilen. Ni båda anser er ha fått något värdefullare, men ingen har gjort en mätbar vinst så ingen blir beskattad.

Låt oss nu fundera på beskattning av lön. Säg att du är en vanlig kontorsanställd på ett företag. Du jobbar fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen, 160 timmar i månaden och får 3,000 euro i månadslön. Din beskattningsbara inkomst på årsbasis är alltså 36,000 euro plus eventuella naturaförmåner. Från inkomsten får du göra vissa standardiserade avdrag ”för inkomstens förvärvande”, men de är oftast tämligen begränsade. I princip betalar du skatt på den lön du får av din arbetsgivare för det jobb du utför. Hur förhåller sig nu logiken i lönebeskattningen mot beskattning på vinst som diskuterats ovan?

Din lön grundar sig alltså på din arbetsinsats, du får lön för det jobb du utför åt din arbetsgivare. Din prestation är 160 timmar arbete i månaden, något som alla månadsanställda vet att i praktiken utgör huvuddelen av din vakna tid per månad. Din arbetsgivare får dra av din lön som en kostnad när företagets beskattningsbara inkomst skall beräknas, men du får inte dra av värdet på din tid från din lön.

Det betyder att i beskattarens ögon så är din tid, dina 160 timmar i månaden, helt värdelösa. Och inte bara det, din arbetsinsats, det du producerar åt din arbetsgivare, är likaså värdelöst.  Enligt beskattaren får du 3,000 euro i månaden av din arbetsgivare, men du ger ingenting av värde i utbyte. Du får 3,000 euro i månaden för ingenting. Enligt den logiken spelar det alltså ingen roll om du sitter hemma och ser på TV eller sitter på kontoret och jobbar. Varken din tid eller din arbetsinsats är värt något överhuvudtaget. Därför blir du också beskattad på basis av lönens fulla belopp.

Det är därför du inte får göra avdrag för din tid på samma sätt som du fick dra av aktiens anskaffningspris från försäljningspriset. Du kan heller inte säga att du byter din tid och arbetsinsats mot lönen, eftersom din tid och arbetsinsats är värdelösa. Om det du ger är värdelöst så anses du nämligen inte heller ha gett någonting. Säg att du i exemplet ovan skulle ha gett en näve grus i utbyte mot bilen. Eftersom näven grus i praktiken saknar värde skulle beskattaren i det fallet ha ansett att du fick bilen i gåva och beskattat dig för det. Enligt beskattarens sett att se på saken så ger din arbetsgivare dig en gåva på 3,000 euro i månaden, eftersom det du ger i utbyte är lika värdelöst som en näve grus.

Var och en värderar ju sin tid och sitt arbete hur den vill, men jag håller nog inte med om att den tid och den arbetsinsats som jag ger min arbetsgivare är lika värdelöst som en näve grus. Vad tycker du? Är din tid och din arbetsinsats helt värdelösa?

Annonser

Sänk utgifterna först, skatterna sedan september 18, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Politik och samhälle, Skatter.
10 comments

Som jag nämnde i en tidigare bloggpost så ska 13 av statens 50 miljarder i utgifter finansieras med lån, det enligt regeringens budgetförslag. Den mytomspunna ekonomiska uppgången resulterade alltså inte i någon nämnvärd minskning av statsskulden. Men hur ska vi kunna bli av med de ständiga underskotten utan att höja skatterna? Enkelt, minska statens utgifter. Nedan följer några förslag på hur:

Sparka tjänstemän. Den offentliga sektorn formligen kryllar av dem, inte minst inom vård och skola. Gör av med den oändliga mängden byråkrater och som befolkar kontor land och rike runt. Inte bara sjunker statens lönekostnader drastiskt, det kanske blir möjligt att rädda en hälsocentral eller två också. Om vi nu ska ha statlig sjukvård och skola, då ska våra skattepengar gå till att betala läkare, sjukskötare, utrustning, medicin, lärare och utbildningsmaterial. Vi ska inte finansiera skyddsarbetsplatser åt folk som gör mer skada än nytta.

Genom avregleringar av t.ex. byggande och företagande kan vi ytterligare minska på antalet byråkrater och dessutom göra livet lättare och bättre för både företag och vanligt folk.

Reformera högskoleutbildningen. Avskaffa alla former av studiestöd och inför terminsavgifter. Det förra ger förvrängda incentiv till att skaffa sig högskoleutbildning, vilket har lett till ett överskott på akademiker och underskott på yrkesutbildade. Det senare sätter ett konkret värde på utbildningen, vilket inte bara sporrar till seriöst studerande, det gallrar även bort söndagsstudenterna som hänger på universiteten och tar både plats och resurser av de som på allvar försöker lära sig någonting.

Därtill skall de statliga anslagen till universiteten fasas ut samtidigt som alla begränsningar av privat finansiering tas bort. På så sätt kommer de universitet som inte kan locka till sig tillräckligt med studenter och extern finansiering att försvinna, och med dem en stor utgiftspost för staten.

Slopa det lagstadgade pensionssystemet. Genom att övergå till ett helt privat system där alla själva ansvar för sin arbetspension minskar man både statens, företagens och löntagarnas utgifter. Dessutom slipper man alla inflammerade orättvisedebatter om hur stackars pensionärer kränks på alla tänkbara vis och att de absolut borde få mycket mer pengar av staten än vad de får nu.

Avskaffa jordbruksstödet och lägg ner regionalpolitiken. Dessa två är bland de största enskilda utgiftsposterna, tillsammans utgör de många, många miljarder. Framför allt det förra kommer bara en liten grupp tillgodo på hela folkets bekostnad. Dessutom utgör det ett hinder för import från Tredje världen, vilket i sin tur bidrar till fattigdomen där vilket i sin tur leder till åtskilliga miljoner och miljarder i utlandsbistånd, ett bistånd som vi helt uppenbarligen inte har råd att ge. Den senare går hand i hand med det förra. Återigen subventioneras små grupper av människor som valt att bo i avlägsna områden av majoriteten i de stora städerna. Tusentals kilometer landsväg och järnväg till ingenstans. Det är både dyrt och vansinnigt.

Ovan är några av mina förlag på hur statens utgifter skulle kunna minskas på ett sätt som dessutom gynnar den stora massan. Visserligen skulle åtgärderna måsta vidtas i steg under en övergångsperiod för att inte helt rycka mattan under fötterna på de som blivit beroende av diverse statsstöd, men alltför länge skulle det inte behöva ta.

Med avundsjukan som enda argument juli 8, 2008

Posted by Kaj Grüssner in Partipolitik, Politik och samhälle, Skatter.
5 comments

I maj kom regeringen med sin proposition om ändring av skattereglerna gällande generationsväxling inom företag. Den enda verkliga ändringen som föreslogs var att värderingsgrunden skulle sänkas från 40 % av jämförelsevärdet till 20 %. Den så kallade skatterabatten skulle alltså ökas från 60 % till 80 %. Denna ändring hade aviserats av finansministeriet redan i februari, så alla väntade sig att propositionen skulle godkännas utan problem innan riksdagen gick på semester. Men icke.

En rad så kallade experter, bland andra Edward Andersson och Heikki Niskakangas, har anfört att reformförslaget är grundlagsvidrigt. De menar att förmögna personer ges otillbördig skattefördel i och med att de kan ge stora förmögenheter som arv eller gåva, i form av andelar i familjeföretag, nästan helt utan skatteföljder för mottagaren. Det är, enligt sagda experter, orättfärdigt i det att en viss grupp ges möjlighet att undgå skatt som andra inte har. Grundlagen förbjuder sådan ojämlik beskattning. Detta förbud är dock av någon oförklarlig anledning inget hinder för progressiv inkomstbeskattning. Ej heller förmögenhetsskatten, som visserligen avskaffades 2006, ansågs vara grundlagsvidrig. Det är tydligen helt tillåtet att beskatta vissa grupper hårdare än andra, medan det är förbjudet att ge vissa grupper möjlighet till skatteplanering. Bara det säger en hel del om attityden i vårt land.

Denna attityd kom fram med all önskvärd tydlighet då reformen debatterades i riksdagens plenum. Oppositionen, som alltså består av sossar, gröna och vänsterpartister, kom med helt huvudlösa påståenden gång efter annan, trots att de blev tillrättavisade upprepade gånger.

Vänsterpartiets Mikko Kuoppa var i verklig storform. Han började sitt anförande med att påpeka att Vanhanen I slopade förmögenhetsskatten för de rika och nu har Vanhanen II mage att slopa arvs- och gåvoskatten för eliten! Han fortsatte med att hävda att de stora rika familjeföretagen som Fazer, Ahlström, Sohlberg osv. i det närmaste helt befrias från skatt enligt lagförslaget, medan en stackars fattig änka nog måste betala för att ens få bo kvar i sitt hem! Vilken orättvisa!

Mängden fel och logiska kullerbyttor som Kuoppa lyckades få in i sin en minut korta replik är i sanning beundransvärd. För det första är propositionen, såsom bl.a. Katainen vid upprepade tillfällen påpekade, steg två i helhetsreformen av arvs- och gåvobeskattningen. Före reformen inleddes var ca 30 % av arven i Finland befriade från skatt, eftersom de föll under den skattepliktiga gränsen. Efter steg ett är ca 70 % av arven skattefria. Man behöver knappast vara ett geni för att förstå att de 30 % som fortfarande måste betala skatt är de rikaste 30 %:n. Kuoppas snyfthistoria om den fattiga änkan är således helt utan verklighetsgrund. Tvärtom är det just de fattigaste som gynnats mest.

För det andra kan man ju fråga sig vems fel det är att den fattiga änkan i Kuoppas hjärtegripande saga måste betala skatt för att få bo kvar i sitt hem. Det är givetvis Kuoppas och hans gelikars fel, eftersom det är de som har stiftat lagen om skatt på arv och gåva. Så här i förbifarten kan nämnas att sagda skatt har slopats helt i Sverige.

För det tredje kan det påpekas att de rika krösusarna som nu erbjuds orättfärdiga skatteförmåner har betalat både höga kapital- och höga förvärvsinkomstskatter under sin tid och kommer att göra det i framtiden också. Dessutom har deras företag betalat samfundsskatt vilket de även kommer att göra i framtiden, för att inte tala om alla skatteintäkter de genererat genom att förse tusentals människor med skattepliktig arbetsinkomst, på vilken företagen dessutom har betalat diverse bikostnader, som t.ex. socialskyddsavgift.

Jag ögnade igenom protokollet från plenidebatten. Kuoppa och hans kumpaner förde gång på gång fram det orättvisa med skattebefriade pampar och skattetyngda änkor, trots att det helt tydligt är de fattigaste som gynnats mest av reformen så här långt. Och trots att detta oemotsägliga faktum påpekades gång på gång på gång, så upprepades det rakt löganaktiga påståendet om att de rika befrias från skatt medan de fattiga tvingas betala.

Detta är alltså nivån på våra folkvalda. Säg mig, på vilka grunder kan jag klandras för att vilja avskaffa staten?

Skattehumor april 24, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Skatter.
add a comment

Hittade denna video tack vare Free Talk Live. Den är verkligen jätterolig (eller inte alls rolig, lite beroende på vilket humör man är på). 

Mutor och utpressning i Savoyfrågan mars 7, 2008

Posted by Fredrik Gustafsson in Insändare, Rättighetskränkningar, Skatter.
2 comments

Jag är ingen stor supporter av samhällsstöd. Men om politiker verkligen måste ta våra skattepengar och spendera dem på projekt som de tycker är viktiga, utan att ta hänsyn till att vi skattebetalare kanske skulle ha behövt dessa pengar för att genomföra projekt som vi tycker är viktiga, finns det ett par krav på öppenhet, opartiskhet och rättssäkerhet som bör uppfyllas för att det hela inte skall gå överstyr. Krav som allt som oftast helt ignoreras av Åländska landskapsregeringar.

För det första måste alla inledningsvis ha en likvärdig chans att få stödet. Ansökningsprocessen måste vara öppen, och kraven för att få stödet måste vara tydliga från början. För det andra måste självfallet den sökande som bäst uppfyller kraven, och som är mest förtjänt av pengarna, även få stödet. Denna ansöknings- och urvalsprocess, hur väl den än utformas, kommer visserligen aldrig i närheten av marknadens förmåga att allokera resurser, men den kan åtminstone begränsa korruptionen.

Vi på Åland har fått vänja oss vid att samhällsstöd betalas ut till höger och vänster utan man tar någon som helst hänsyn till öppenhet, opartiskhet eller rättssäkerhet. Även om exemplen, som inkluderar stöd till företagsbyar, flyg, och så vidare, är många, är dock det föreslagna stödet till Bio Savoy kanske det värsta exemplet på hur våra politiker missbrukar våra skattepengar hittills. Det värsta exemplet på hur våra pengar delas ut till handplockade personer, utan någon ansöknings- eller urvalsprocess alls.

Som bekant vill våra politiker hårt reglera hur Savoyfastigheten skall se ut och vad den får användas till. Man vill t.ex. tvinga ägarna att driva biografverksamhet i huset,
oavsett om det lönar sig eller inte, och att bevara obekväma fåtöljer och gammal, oanvändbar utrustning. Man har länge hotat med en k-märkning av byggnaden, vilket gjort att fastigheten mer eller mindre blivit omöjlig att sälja.

Få fastighetsägare skulle dock frivilligt gå med på dessa krav utan vilda protester. Därför planerar nu våra politiker att muta fastighetsägarna med €200.000 av våra pengar för att få dem att gå med på dessa regleringar, krav och förbud. Ingen öppen ansökningsprocess; inget urval; ingen rättssäkerhet över huvud taget. Bara en morot till enskilda näringsidkare för att de skall göra som regeringen säger.

Regeringen, närmast genom Britt Lundberg, försvarar stödet genom att påpeka att EU tillåter samhällsstöd av denna storlek. Om vi kan stöda golfbanan med 30%, varför kan vi då inte stöda en biograf, frågar hon sig. Jag är ingen expert på EU-rätt, men avsikten med att tillåta dessa stöd kan väl knappast vara att pengarna skall användas till mutor och utpressning för att få enskilda näringsidkare att göra som politikerna säger?

Jag kan komma på så mycket som är fel med denna soppa att jag knappt vet var jag skall börja. Liberalerna lovade till exempel i sitt valprogram att man skulle ”medverka till en modern biograf”. Inte nog med att man nu betalar ut ett jättestöd till en uråldrig biograf, vilket omöjliggör en satsning på en modern bio. Man förbjuder även fastighetsägaren från att rusta upp och modernisera Savoy!

Hela denna soppa skulle aldrig uppstått om våra politiker inte haft makten att idka utpressning gentemot fastighetsägare genom att hota med en k-märkning som gör att fastighetens värde sjunker i botten. Att politiker, mot ägarens vilja, kan k-märka en byggnad är totalt oförenligt med den privata äganderätten. Om någon kan diktera vad du får göra med ditt hus och hur det skall se ut, då är det inte ditt hus och har heller aldrig varit det.

Till sist vill jag påpeka att jag förstås inte missunnar de som äger Savoy dessa pengar. Genom att hota med k-märkning har politikerna drastiskt minskat fastighetens värde och gjort den omöjlig att sälja. Ägarna har därmed självfallet rätt till kompensation. I ett rättssamhälle bör man dock utkräva ansvar av dem som faktiskt begått kränkningen, inte av oskyldiga skattebetalare.

Befogad kritik september 14, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Skatter, Val 2007, Välfärd.
14 comments

Britt Lundberg skriver följande på sin blogg:

Jag lyssnade på liberalerna Mats och Viveka i Raka besked i går i radion. Liberalerna lovar att vi skall få mera i plånboken… De vill bygga tunnel till Föglö, bro till Vårdö, Bäröprojektet, utbyggt busstrafiknät och täta turer så det passar alla – billigare. Det var var bara kommunikation och transportsidan. Hur skall man finansiera? Det sa de inget om. Högre skatter?

Jag lyssnade inte på detta program. Däremot var jag med en stund under kandidatseminariet när valprogrammet arbetades fram. Eller rättare sagt, jag var där under onsdagen då grupperna presenterade sina förslag på vad som skulle inkluderas i programmet. Under måndagen, när det egentliga arbetet utfördes, var jag i Lund. Någon hade sagt att jag kunde delta via mail eller telefon, men av detta blev det inget.

Jag lyssnade dock bara till grupperna som arbetat med förvaltnings- respektive vårdfrågor innan jag var tvungen att gå. Tyckte Roger Eriksson gjorde en riktigt bra presentation om förvaltningsfrågorna. Det som slog mig under vårdgruppens presentation var att alla punkter (och det fanns väldigt många punkter) innebar en ökning av de offentliga utgifterna. Inte ett enda förslag för en enda lite sparåtgärd, utan allt skulle helt enkelt få mer pengar, bidragen skulle öka och fler tjänster skulle inrättas. Det fanns heller inte ett enda ord om hur allt detta skulle finansieras.

ÅLAND 2047 juni 24, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Ekonomisk politik, Insändare, Näringsrätten, Privatiseringar, Skatter.
add a comment

Det är maj och jag har precis återvänt från sjöfågeljakt med min granne Steven. Efter att ha varit förbjuden i början av 2000-talet är nu vårjakten återinförd på Åland. Sjöfågelbeståndet har aldrig varit större, och varje år kommer diverse EU-pampar hit för att delta i seminarier om hållbar jakt. När det slutligen uppdagades i Bryssel vilket misstag det varit att förbjuda vårjakten, beslutade man att tillåta Åland sälja skattefritt snus som en försonande gest. Stevens hus och mitt är belägna precis vid vattnet. Han flyttade från USA till Åland för ett år sedan, men det var inga problem för honom att köpa en strandtomt. Jordförvärvsreglerna är sedan länge liberaliserade. Till en början var folk oroade över att all mark skulle köpas upp av rika utlänningar. De flesta har dock valt att inte sälja, och de som flyttat hit har varit en positiv influens. Speciellt skärgården har upplevt ett enormt uppsving tack vare de liberalare reglerna och den ökade inflyttningen.

Senare idag ska jag åka till Bomarsund med mina två barnbarn. Fästningen är numera otroligt välbesökt, men så har det inte alltid varit. I början av 2000-talet byggde landskapet ett besökscentrum, men det lyckades inte locka några besökare när nyhetens behag väl var över. Sedan köpte en entreprenör hela området, och gjorde det till något helt fantastiskt. Idag drivs de flesta sevärdheter på Åland i privat regi, och de lockar stora mängder turister till Åland varje år. Men det är faktiskt inte turismen som i första hand legat bakom Ålands höga tillväxt de senaste årtiondena. Den riktiga framgångssagan finns, tro det eller ej, inom sjuk- och äldrevården, där man först införde en vårdpeng och sedan till slut privatiserade.

Idag sker all vård till en bråkdel av kostnaden jämfört med för 40 år sedan. Köerna och väntetiderna är borta och den åländska vården går även på export. Personer från hela världen kommer idag hit för att få behandling för olika sjukdomar och vila upp sig efter operationer, samt att tas om hand på sin ålders höst, något som genererar oerhörda intäkter. I början var det det många som oroade sig över om de skulle ha råd med privat vård. Dessa farhågor kom dock snabbt på skam när alla märkte hur mycket pengar de fick över när skatterna sänktes kraftigt, först för låg- och medelinkomsttagare och sedan för alla. Idag har även de sämst ställda minst en årslön sparad på banken. Vem hade kunnat tro att vi skulle få så mycket pengar över när landskapet och kommunerna slutade spendera pengar på bumpers, badhus och golfbanor?

Egentligen är det svårt att förstå hur mycket som förändrats på så kort tid. När tjänster som till exempel restaurangbesök befriades från skatt började människor att gå ut och äta flera gånger i veckan. När man nu inte var tvungen att göra allting själv för att kunna undvika moms och skatt, började folk umgås mer och fick mer tid över till annat. Detta gjorde att de stressrelaterade sjukdomarna nästan försvann helt och att föreningslivet fick ett stort uppsving. När landskapet sedan skar ner på den mesta av sin verksamhet och slopade alla förmyndaraktiga lagar och regler, insåg folk att de måste ta egna initiativ och eget ansvar.

De flesta ålänningar visade faktiskt prov på en stor samarbetsvilja, initiativkraft, och ansvarskännande när de väl gavs chansen, oavsett om det rörde sig om att ordna en kvartersfest, starta ett nytt företag eller att själv se till att ha tillräckligt med pengar sparade till pensionen. Idag vill nästan alla barn bli ”entreprenör” när de blir stora och det finns idag fler personer på Åland som driver företag än som tar emot bidrag. Överlag är Åland år 2047 ett rikt, välmående och vänligt samhälle med världens lägsta skatter och världens enklaste regler för företag. Ett ställe som sprudlar av kreativitet och initiativkraft, där alla är välkomna och har precis samma rättigheter. En bra plats att leva på helt enkelt.

Avgiftsfri buss: en hälsofara juni 17, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Miljö, Skatter.
4 comments

I en post som sammanfattar en dag av kampanjarbete på fel sida av stan berättar Andrew att han blev överraskad över det stora stödet för den tvångsfinansierade, avgiftsfria stadsbussen, en sak som även han stöder. Varför han är för en lösning där alla tvingas betala för bussen oavsett om de nyttjar den eller inte talar han inte om. Personligen är jag bestämt emot den skattefinasierade avgiftsfria bussen.

Andrew skriver att antalet passagerare har tredubblats sedan avgiftsfri buss infördes, vilket han ser som en framgång. Min gissning är dock inte att bilåkandet har minskat lika mycket. Snarare är det så att bussen i första hand konkurrerar med gång- och cykeltrafik. När man ändå måste betala för bussen via skattsedeln, är det lika bra att undvika promenera eller ta cykeln. Som bilist kan jag dock vittna om att det aldrig skulle falla mig in att lämna bilen och ta bussen istället. Om något leder denna tvångslösning till större ohälsa och fetma, speciell bland unga, utan att ha någon speciellt märkbar effekt på miljön.

Förpliktelser maj 18, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Skatter.
4 comments

Gerry Allgode skriver i en lång insändare (Ålandstidningen 18.5) att det faktum att företag lyfter bidrag bekostade av oss skattebetalare skall medföra vissa förpliktelser. Han skriver att företagen inte bör kunna göra som de vill med sina pengar, eftersom delar av deras verksamhet bekostas genom skattefinansierade bidrag.

Det Allgode glömmer är att de som äger företagen också betalar en mängd skatter. Faktum är att de allra flesta företag betalar långt mer i skatt än de någonsin får tillbaka i bidrag. Hur det faktum att staten tar pengar av företagen i skatt och sedan betalar tillbaka en bråkdel av denna skatt i bidrag kan medföra förpliktelser för företagen (och inte staten) övergår mitt förstånd. Om jag bryter mig in i Gerrys hus och stjäler €50, bara för att nästa dag lämna tillbaka €10 av dessa, har Gerry förpliktelser gentemot mig då?

Publicerad i Tidningen Åland 19.5

Bidragskarusellen april 30, 2007

Posted by Fredrik Gustafsson in Skatter.
3 comments

Ni som läst dagens Ålandstidning har säkert noterat att landskapet i ännu större utsträckning än tidigare kommer att ösa bidrag över företag på Åland, givet att de är exportinriktade och främjar en ökad sysselsättning. Det är givetvis inget positivt med att hela det Åländska näringslivet görs bidragsberoende, och att vissa företag stöds med hjälp av bidrag som deras konkurrenter, som kanske har blivit utan bidrag, har tvingats betala genom skatter.

När det gäller denna fråga finns det dock en förmildrande omständighet, nämligen att Åland inte har tillgång till skatteinstrumentet. Det enda sättet landskapet Åland kan betala tillbaka lite av den skatt som de Åländska företagen tvingas betala, är genom bidrag. Alla inser att det givetvis vore mycket bättre att helt enkelt sänka vinst- eller kapitalbeskattningen, men det är som bekant inte möjligt för Åland idag. Personligen tycker jag att just denna bidragskarusell som skapas av att Åland inte har egen behörighet i skatteområdet är ett av de starkaste skälen för varför Åland just skall överta beskattningen.