jump to navigation

Alf Rehns fundersamma funderingar november 21, 2012

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Småprat.
add a comment

Alf Rehn har en intressant kolumn på Yles hemsida. Intressant för att nästan allt som Rehn säger är intressant, men också för man inte alltid vet exakt vad det är han försöker säga. Och det kan mycket väl vara hela poängen med kolumnen.

Andemeningen verkar vara att det inte bara finns en enda ekonomi, eller en rätt ekonomi. Redan där börjar frågetecknen dyka upp. Vadå ”enda” eller ”rätt” ekonomi? Och framför allt: vem har påstått något sådant? Därefter kommer han in på olika sorters ekonomier, varav marknadsekonomi är först ut. Tydligen finns det en massa människor som påstår att marknadsekonomi är den enda rätta ekonomin och den har ”vunnit”. Återigen har jag aldrig hört någon komma med sådana påståenden, som dessutom är fullständigt absurda på en mängd olika plan.

Marknadsekonomi knappast sägas vara annat än del av ekonomin som grundar sig på frivilligt utbyte mellan samtyckande individer. Det inkluderar för övrigt gåvogivande. Det har ingenting med rätt eller fel att göra, det är ett ytterst värdeneutralt faktum. Har marknadsekonomin ”vunnit”? Inte vad jag kan se. Det är inte mycket man kan göra i dagens värld, inte ens i den ”fria världen”, utan diverse tillstånd eller annan typ av inblandning från externa parter. Så om man med marknadsekonomi menar fria marknader, frihandel, frivilligt samarbete och utbyte så lyser nog denna ”seger” med sin frånvaro. Det är nog något alla marknadsförespråkare är överens om.

Sedan går han över till att försöka bevisa att marknadsekonomi inte är det enda som finns. Fortfarande är det oklart vem det är han argumenterar mot. De ”unga samlingspartister” han nämner i början vet nog bättre än det flesta att det finns en massa annat än bara marknadsekonomi. De ”enkla sanningar” han menar att bland andra dessa ungdomar vill reducera världen till har nog väldigt litet med dessa ungdomar att göra, det är nog något Rehn själv har läst in. Dessa ”sanningar” tycks dessutom ha föga med ekonomi att göra, de känns snarare politiska så på vilket sätt de är relevanta i en diskussion om ekonomi som vetenskap vet jag inte.

Ofrånkomligen nämner han den österrikiska skolan för att på ett föga subtilt sätt insinuera att dessa ungdomar är representativa för den österrikiska skolan. Inte särdeles snyggt. Det är förstås enkelt för en erfaren professor att slå lekmän på fingrarna, något jag själv fått lära mig, men när det kommer till den österrikiska skolan bör man hålla i minnet att Rehn själv inte är så värst bekant med den. Även det har jag själv fått erfara och det är heller inget ovanligt bland mainstream professorer. De gör sig sällan besväret att bekanta sig med den men det hindrar dem inte för att ha massa tvärsäkra åsikter om den, på tal om vetenskaplighet…

Överlag känns det som att Rehn inte gör mycket mer än rapar upp tämligen innehållslösa floskler utan något klart syfte. I mina ögon ser det bara ut som att han försöker reducera den vetenskap han själv företräder till total humbug. Det finns en massa olika logiker och åsikter, men inga rätt och inga fel. Den ena tycker si och den andra tycker så, båda åsikter är lika mycket värda eller lika värdelösa. Varför han vill förlöjliga den vetenskapliga disciplin han vigt sitt yrkesliv till förstår jag inte, men också detta är långt ifrån ovanligt bland mainstreamare. Österrikare, däremot, brukar nog försöka framhålla nationalekonomin som en mycket viktig vetenskap.

Trots Rehns bedyranden existerar faktiskt rätt och fel även inom nationalekonomin, precis som det gör inom andra vetenskaper. När folk lite vårdslöst talar om marknadskrafternas makt är det egentligen inte fråga om något annat än ekonomisk lag. Det finns lagar inom ekonomin precis som det finns lagar i naturvetenskaperna och ofta så påminner de mycket om varandra, därav de överlappande allegorierna. Man kan försöka motstå dessa lagar och ibland lyckas man också en tid, men för eller senare går det inte längre och korrigeringen brukar vara smärtsam.

Om du blåser tillräckligt mycket luft i en bubbla, må det sedan vara en såpbubbla eller ballong, så kommer den för eller senare att spricka. Fysiken dikterar detta med att en kropp, i det här fallet bubblan, inte rymmer mer än en given mängd volym. När den gränsen överskrids så spricker bubblan.

Samma gäller ekonomiska bubblor, som husbubblan. Luften är i det här fallet pengar som skapas genom bankernas kreditexpansion. När mer och mer av dessa pengar söker sig till bostadsmarknaden binds mer och mer resurser där. Det blir dyrare att producera hus och konkurrensen bland husbyggare ökar, medan antalet kunder stadigt sjunker. Till slut spricker bubblan och marknaden imploderar. Det har hänt otaliga gånger genom historien och lär hända många gånger till, och det finns väldigt tydliga och klara skäl till detta, varav jag redan nämnde några.

Skillnaden mellan fysiska bubblor och ekonomiska bubblor är subtil men viktig. Man kan tämligen exakt räkna ut hur mycket luft en bubbla tål innan den spricker, eftersom antalet variabler är begränsade och de är kvantifierbara. Det gäller inte ekonomiska bubblor. När den spricker beror på en oändlig mängd mer eller mindre viktiga faktorer varav ingen kan kvantifieras. Därför går det inte att säga en husbubbla spricker när genomsnittspriset når x euro. Detta är en sanning som Rehn inte verkar vara så hemskt bekväm med, det är få mainstreamare som är det.

Summa summarum så borde Rehn avhålla sig från att debattera den österrikiska skolans meriter med unga samlingspartister. Vill han ta den diskussionen borde han ge sig på någon i hans egen viktklass. Personligen skulle jag väldigt gärna se en debatt mellan Rehn och svensken Per Bylund, som sannolikt är nordens främsta österrikare. Min gissning är att Rehn skulle vara långt mindre kaxig efter den debatten.

Annonser

Mises i Sverige, kanske även i Finland? oktober 17, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Användbara länkar, Småprat.
9 comments

För de som inte visste det så finns alltså Mises även i Sverige. De har översatt min artikel om finska välfärdsstaten till svenska. Det pågår som bäst ett projekt att starta upp Mises i Finland också, men överraskande nog har den finska byråkratin försökt sätta käppar i hjulen. Jag är dock säker på att det kommer att lyckas!

Intervju med Stefan Molyneux september 22, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
1 comment so far

Intervjun på Freedomain Radio blev av. Mest gick vi igenom delar av artikeln så det var inte så mycket nytt, men själva upplevelsen var ju ganska spännande. Inte blir det sämre av det faktum att Stefan även har intervjuat storheter som Peter Schiff och Marc Faber med flera.

Här är intervjun.

Svar till Mr. Zarlenga mars 8, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
3 comments

Efter min artikel på Mises Daily beslöt sig Stephen Zarlenga för att göra en till intervju med Jan Irvin på Gnostic Media. Det var på många sätt en bra intervju, inte minst för att den blottlade bristen på teoretisk grund för det system som Zarlenga propagerar för.

Intervjun är en dryg timme lång. Den som vill lyssna hittar den på Gnostic Medias hemsida, intervju nummer 67.

Jag skrev ett svar på intervjun som jag postade på Mises Forum med titeln ”The Science of Money is still Lost.”

Artikel på Mises.org!! februari 18, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Politik och samhälle, Småprat.
2 comments

Idag är en stor dag för mig. Ludwig von Mises Institute, världens ledande tankesmedja och webportal för österrikisk nationalekonomi och klassisk liberal/anarko-kapitalistisk filosfi, har publicerat en artikel som jag har skrivit.  Rubriken är The Dangers of Monetary Reform och är en kritik av Stephen Zarlengas förslag till reform av USA:s penningsystem.

Zarlenga är chef för American Monetary Institute och har genom den demokratiske kongressledamoten Dennis Kucinich introducerat sitt reformförslag under namnet American Monetary Act. Jag ska se till att Zarlenga får ta del av min artikel. Förhoppningsvis blir det lite polemik oss emellan!

Giganternas kamp februari 7, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
add a comment

En av Johan Norbergs bästa egenskaper är att hans förmåga att hitta roliga videoklipp som har med nationalekonomi att göra. Den här rap videon är en av de mer underhållande och informativa illustrationerna av debatten mellan två av nationalekonomins verkliga giganter: J.M. Keynes och F.A. von Hayek.

Lyssna och njut!

Den där om europén, amerikanen och kinesen… januari 28, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Småprat.
comments closed

Diskussionstråden på posten nedan fick mig att ge efter för frestelsen. Nedan följer en karikatyr av Kinas och USA:s perversa förhållande.

Säg att en kines har en butik. En europé och en amerikan går in i butiken. Europén tar fram sin plånbok och fiskar upp en 10 euros sedel med vilken han köper varor för 10 euro. Nöjt går han sin väg. Kinesen är lika nöjd över sin fina 10 euros sedel han har i kassan.

Amerikanen öppnar sin plånbok och ser att den är tommare än en byråkrats själ, så han tittar på kinesen och föreslår följande;

”Ge mig varor för 100 dollar, så får du en skuldsedel av mig som lovar att jag betalar dig 100 dollar plus 10 procent i ränta om ett år.”

Kinesen tycker att det låter som en briljant idé och är med direkt.

Det går ett år.

Samma amerikan och europé kommer tillbaks till kinesens butik. Återigen köper europén varor för 10 euro och betalar kontant och återigen är både europén och kinesen lika nöjda.

Föga överraskande är amerikanens plånbok lika tom som keynesianismen är ologisk, så han föreslår följande:

”Ge mig varor för 100 dollar så ger jag dig en ny skuldsedel. Nästa år betalar jag dig 210 dollar plus 10 procent i ränta.”

Kinesen går med på det igen.

Det går ett år. Exakt samma procedur upprepas. Nu har europén köpt varor för 30 euro och betalat kontant varje gång med egan pengar. Amerikanen har fått varor för 300 dollar och är skyldig kinesen 331 dollar.

Det går ett år.

Europén köper i vanlig ordning varor för 10 dollar och betalar kontant. Den här gången köper inte amerikanen mera varor på kredit. I stället konstaterar han att han har gått i konkurs och inte kan betala sin skuld. Eftersom han är luspank finns det ingenting kinesen kan göra. Han har givit bort varor för 300 dollar och erhållit skuldsedlar på motsvarande belopp plus ränta. Dessa är nu värdelösa.

Ungefär så här har USA:s förhållande varit till Kina rätt länge nu. Kina har egentligen bara två alternativ. De kan fortsätta låna ut pengar till USA för att upprätthålla amerikanarnas import av kinesiska varor och hoppas på att de någon gång faktiskt får betalt. Andra alternativet är att begränsa vidden av sina förluster genom att sätta stopp på kreditgivningen och rikta in sig på på folk som faktiskt kan betala för sig. Väljer de det senare kommer de sannolikt att få ta en rejäl kreditförlust, men ju längre de fortsätter desto större blir den och ju större den blir, desto omöjligare blir den att undvika.

Ironiskt nog är USA i exakt samma position, fast tvärtom. Också jenkarna har två alternativ. De fortsätta med att trycka pengar och hoppas på att de kan spendera sig ut ur krisen. Det andra alternativet är att  stänga ner sedelpressarna, låta huspriserna rasa, låta finanshusen gå omkull osv. Helt enkelt låta marknaden rensa ut alla felinvesteringar, om allokerar resurserna och återupprätta balansen. Det kommer att svida. Rejält. Men ju längre man håller på med dagens politik i hopp om att ett mirakel inträffar, desto smärtsammare kommer kollapsen att bli när verkligheten väl kommer emot.

Det ska bli intressant att se vem, om någon, som först kommer tar sitt förnuft till fånga. Mina pengar är på Kina, men jag är rädd för att båda kommer att fortätta tills allt far käpprätt åt helvete.

Lägg ner all mainstream media januari 7, 2010

Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Småprat.
add a comment

2009 var på många sätt ett nedslående år. Inte bara har man fortsatt samma destruktiva stimulanspolitik världen över, men mainstream median är helt tydligt fortfarande föga mer än en propagandamaskin. Det finns många exempel på det här i både nationell och internationell press. Att tidningarna sprang politikernas ärenden under bubblans uppkomst kan man förstå, då visade åtminstone den statliga statistiken att ekonomin växte. Det fanns inga konkreta bevis på att krisen var på väg. Men det börjar bli länge sedan. Redan 2008 kom konkreta bevis i och med svårigheterna för världens stora finanshus. År 2009 började arbetslösheten stiga i rasande takt. Bevisen fanns och finns där, det finns skäl att ifrågasätta.

Men inte. Time Magazine, en av världens kändaste publikationer, utsåg ingen mindre än Fed-chefen Ben Bernanke till ”Person of the Year”. De motiverade valet med Bernankes kurage och innovativa hanterade av finanskrisen. Han räddade inte bara USA utan hela världen från en djup depression. Han skrev historia med sina drastiska, hittills omotsvarade åtgärder. Vad säger man? Grattis.

Det finns många obegripliga myter kring Bernanke. Det här med att hans sätt att hantera krisen skulle vara innovativt och modigt, till exempel, är så långt ifrån sanningen man kan komma. Vad var det som är så innovativt med att trycka miljarder och biljoner pengar? Att rädda sina polare på Wall Street? Hans företrädare Greenspan gjorde ju precis det till den milda grad att det gav upphov till uttrycket ”Greenspan Put”. Var det modigt? Inte på något vis. Vad är så modigt med en quick fix på bekostnad av ökat långsiktigt lidande? Det modiga hade varit att göra som Paul Volcker i början av 1980-talet, då han höjde räntan till 20% för att få inflationen under kontroll. Det hade varit modigt av Bernake, för det var det rätta beslutet, ett beslut han var för feg för att ta.

Och så det här med att han räddade världen. Vad grundar sig det påståendet på? Varför hade världen gått under om han hållit igen sedelpressarna? Det funkade ju alldeles utmärkt 1920-21. Det här är en lögn som mainstream media har upprepat ad infinitum in absurdum. Utan minsta substans till belägg. En fullständigt okritisk, ogenerad hyllning till historiens värsta falskmyntare och bedragare.

Vår egen kära Hbl är inte mycket bättre. Samtliga ledare och kolumner förespråkar och i regel hyllar den keynesianska politik som förs. En kolumn uppmanade oss till och med att tacka Keynes och Bernanke. När jag påpekade alla faktafelen i kolumnen till tidningen blev jag runtskickad från redaktör till redaktör, utan att någon ville ta kritiken på allvar, än mindre publicera en kolumn skriven av någon som faktiskt förstår vad som händer. Hbl har bara rum för en linje och det är samma hylla-staten linje som alla andra mainstream tidningar kör på.

Vad är poängen med ”fri press” om den är lika statshyllande som Radio Nordkorea? Vad är dess syfte om det enda den gör är att heja på våra överherrar när de för oss till ruinens brant och över? Var finns den kritiska granskningen? Varför ignoreras oliktänkarna?

Jag har inget svar på de här frågorna så om det är någon som vet får den gärna berätta. Det enda jag vet är att om det fortsätter så här kan vi lika gärna lägga ner hela mainstream mediacirkusen. Vi får tillräckligt mycket propaganda i skolorna. 

Läs Mises era satans idioter!! december 13, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Småprat.
28 comments

Man börjar bli tämligen slut på dessa ständiga förståsigpåare i media som inte tycks kunna göra något annat än upprepa samma gamla uttjatade floskler och vansinnesidéer ad infinitum in absurdum. Vem som än uttalar sig om något som på minsta vis kan sägas ha att göra med ekonomi är tydligen imbecill. Förutom vissa få undantag, förstås, men vem lyssnar på dem? Det är ju tydligen vettigare att lyssna på de kålsupande fähundarna som har haft fel i allt de sagt de senaste 15 åren. Minst. Amöbor som Bernanke, Geithner, Krugman och det största pundet av dem alla, Barrack Obama.

I stället hyllas dessa slamkrypare till skyarna. Jo, Bernanke är minsann en expert på the Great Depression han. Han har ägnat sin akademiska karriär åt att studera den, minsann. Bernanke är lika mycket expert på Great Depression som jag är på postmodern fransk dockteater. Och Krugman, han är en ekonomisk guru, en superstjärna. Kung, kejsare och gud. Låt vara att han byter åsikt beroende på omständighet. Låt vara att han rekommenderade den amerikanska staten att blåsa upp en ny bubbla efter att IT-bubblan sprack. Låt vara att han inte alls förstår varför en sprickande bubbla leder till en massa problem. En allvetande guru är han desslikes enligt mainstream reportrarna, trots att Krugman själv har sagt att nationalekonomi i bästa fall är onödigt och i värsta fall rent skadligt. Det har han i och för sig rätt i, om man med nationalekonomi menar keynesianismens vanvettiga irrläror.

Sedan är det förstås det ständiga snacket om revisionen av the Fed. Diverse uppblåsta plattskallar sitter och ojar sig över hur en revision skulle skada Feds självständighet. Vilket tusans skitsnack! För det första så har varken Fed eller någon annan centralbank någonsin varit något annat än en del av staten och ett verktyg för att finansiera statens verksamhet. Och varför skulle en grupp ovalda byråkrater utan det minsta ansvar inför någon få göra upp och verkställa penningpolitik utan att någon har rätt att veta vad de sysslar med? Hur har man någonsin kommit på en sådan vansinnig idé till att börja med och hur i hela fridens namn kan man tycka att man borde fortsätta med det, med tanke på den ständiga ström katastrofer som avskummen på centralbanken har åstadkommit?

Så har vi våra egna clowner som slaviskt upprepar alla uttjatade och motbevisade hjärnspyor som de stora pojkarna i USA häver ur sig. Vi både kan och bör spendera oss ut ur krisen. Allt blir nog bra bara vi låter sedelpressarna gå varma, för lösningen på allt är ju mer, värdelösa papperspengar. Det har ju funkat utmärkt i både Tyskland, Sydamerika och Zimbabwe. Hur fan i helvete kan man vara så dum att man på riktigt tror att konsumtion som finansieras med ur luften skapade papperspengar är en lösning på något!? Vad är det för satans idioter som sitter på makten här och annorstädes och vad är det för ryggradslösa hjon till undersåtar som utan att muttra sväljer den ena skopan skit efter den andra?

Det är ingen slump att de enda som 1) såg krisen komma och 2) kunde förklara vad den berodde på var personer som läst österrikisk nationalekonomi. Kanske, månne, det vore en bra idé att börja lyssna på dem? Eller ännu bättre, själv ta upp en bok och börja läsa. Här är en bra bok att börja med: Economics in One Lesson

Michael Moore: lögnare, hycklare och apologet november 1, 2009

Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Småprat.
1 comment so far

Som utlovat tittade jag på Michael Moores ”dokumentär” Capitalism: A love story. För några år sedan hade jag säkert blivit upprörd över alla de barnsliga knepen, vinklandet och genomgående okunskapen för att inte tala lögnaktigheten i filmen, egenskaper är Moores främsta kännetecken. Men det blev jag inte, jag har numera vant mig vid den här typen av skrupellös propaganda.

Moores film går ut på att demonisera kapitalismen. I en scen går han till och med så långt att intervjua två präster och en biskop, som samstämmigt konstaterar att kapitalism är en synd, en ondska. En ondska som man enligt Moore inte kan reglera, man måste förinta den. Gott så.

Naturligtvis har filmen ingenting med var sig kapitalism eller fria marknader att göra, utan med den typ av ekonomisk fascism, korporativism, som präglat det amerikanska samhället i drygt hundra år. Ironiskt nog ägnar Moore slutet av sin film till att hylla Franklin D. Roosevelt, utan att reflektera att det just var FDR som cementerade ekonomisk fascism i USA. Hans New Deal, som började med den interventionistiske Herbert Hoovers program, var modellerat efter Mussolinis Italien.

Han fortsätter med att berätta om hur FDRs medarbetare for till Europa för att hjälpa till att bygga upp de länder som ödelades av WWII. Förstås sägs inget om det faktum att FDR manövrerade USA in i kriget mot både folkets och kongressens vilja och att USA i mycket hög grad bidrog till den massiva ödeläggelsen i både Europa och Japan. Han säger heller ingenting om att Marshallplanen rent ekonomiskt var ett fiasko. De länder som fick mest hjälp återhämtade sig långsammast. I Tysklands fall, som fick mycket Marshallhjälp, började den explosionsartade återhämtningen först efter man börjat fasat ut hjälpprogrammen och avreglerat ekonomin.

I filmen behandlas givetvis det stora räddningspaketet som Hank Paulson pressade igenom kongressen. Han intervjuar några kongressledamöter som var kritiska mot räddningspaketet och lustigt nog är samtliga som han intervjuar demokrater. Tanken att intervjua Ron Paul, den främsta och överlägset kändaste motståndaren till räddningspaktetet och dagens system, slog honom sannolikt inte. Eller kanske han övervägde det, men en sådan intervju hade sannolikt blivit besvärlig för Moore, eftersom republikanen från Texas hade förklarat att hela hans film var totalt missriktad. Moore är hycklare av ansenliga mått.

Sedan har han en gripande scen från Katrina-katastrofen. Han filosoferar över varför det alltid är de fattiga som lider, varför det aldrig är de rika bankirerna som drabbas. Inte ett ord om det faktum att det var arméns dammar som brast, ingenting om hur FEMA trakasserade New Orleans traumatiserade invånare och hindrade privata företag och individer från att hjälpa till.

Han avslutar med att konstatera att USA är världens rikaste land och att alla amerikaner därför har rätt till FDRs dröm om eget hem, bra utbildning och gratis sjukvård. Alla har rätt till detta, ingen skall behöva göra någonting för att få det.

USA är inte världens rikaste land, tvärtom är det värdens mest skuldsatta land. En gång var det världens rikaste, då dess ekonomi präglades av relativ fri marknad, fri konkurrens och fri banking under 1800-talets andra hälft. Detta system byttes ut mot ekonomisk fascism i början av 1900-talet och har fortsatt sedan dess.

Före Lyndon Johnsons The Great Society på 1960-talet kunde amerikaner utbilda sig på universitet utan att skuldsätta sig. Landet var fullt av privata sjukhus som erbjöd gratis vård åt alla om behövde det. Sedan staten tog över har skuldfri utbildning och gratis sjukvård försvunnit nästan helt.

Jag vet inte om Michael Moore bara är okunnig eller en samvetslös lögnare. Antagligen både ock. Han attackerar kapitalism men talar om korporativism. Han demoniserar, med all rätt, de stora bankirerna, men säger inte ett ord om den statliga halvan av kartellen. Han utmålar Bush till djävulen men hyllar Obama, trots att denne inte bara fortsatt på Bushs linje, han har expanderat den.

Michael Moore är en lögnare, hycklare och apologet för den världsordning han påstår sig kritisera. Han har gjort en dokumentär om ett ämne som han inte förstår eller känner till. Således blir det fel från första början. Moore tror sig tala om kapitalism när han i själva verket talar om korporativism. I ytterst hårda ordalag kritiserar han det system hans politiska idoler står för och byggt sina karriärer på.

Filmen är således både tragisk och patetisk och knappast värd att ödsla desto mera tankeenergi på. Men Moore lär säkert göra pengar på den.