jump to navigation

Om att organisera samhället oktober 22, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i ÅU, publicerad 22.10.2013.

Den här månadens stora nyhet har förstås varit den så kallade ”government shutdown” i USA. Att påstå att den amerikanska regeringen skulle ha stängt ner är förstås en enorm överdrift. Endast 17% av de anställda fick en retroaktivt betald semester. Ironiskt nog verkar det som att den federala regeringen nästan har spenderat mer pengar på att hålla parker och oceaner stängda än när allt var öppet, vilket säger en del hur staten på riktigt fungerar.

Det finns ett antal saker man kan lära sig av den här historien. Lärdomar kan också hittas i Detroit, där det offentliga på riktigt har brakat ihop. Lärdomarna har att göra med hur samhällen och samhällsfunktioner kan organiseras.

Till att börja med kan det konstateras att allt som staten sköter både har och kan skötas av den privata sektorn, med undantag för invasion och fullskaliga krig. Både utbildning och sjukvård har historiskt tillhandahållits av privata organisationer, i synnerhet kyrkliga sådana. Ofta har det också varit fråga om lokala initiativ, byn har gått ihop för att se till att barnen får någon sorts utbildning. Privata skolor och sjukhus finns det många av än idag och tenderar att vara långt bättre än sina offentliga motsvarigheter.

Samma sak gäller vägar. Den berömde amerikanske entreprenören James J. Hill byggde en transkontinental järnväg helt med privata pengar. Och i stället för att med arméns hjälp massakrera de indianer över vars land han ville bygga så handlade han med dem. Han köpte rätten att dra järnväg över deras marker. År 1893, när samtliga subventionerade järnvägslinjer gick i konkurs gjorde Hill en god vinst. Det finns tusentals kilometer privata vägar och järnvägar, vilka med sin blotta existens bevisar att byggandet av infrastruktur inte kräver statligt ingripande.

Faktum är att infrastrukturen är ett typexempel på när staten tränger ut privata alternativ. När USA:s interstate highway system byggdes på 1950-talet var det inte för att förse civilsamhället med bra vägar utan för att underlätta truppförflyttningar. En av följderna var att järnvägarna fick mindre utrymme, vilket i sin tur hade stor inverkan på godstransport. I stället för att transportera gods med tåg trängs stora långtradare med små personbilar på landsvägarna. Det skulle vara bättre och framför allt säkrare att sköta de långa bulktransporterna med tåg och de kortare detaljtransporterna med lastbil, men på grund av landsvägsnätet finns det inte tillräckligt med järnväg.

En annan följd av att vägarna byggdes för armén är förstås att det finns för mycket väg i glestbefolkade områden och för litet i tätbebyggda, vilket demonstreras av de nästan perfekta men mestadels tomma vägarna i New England och de fallfärdiga, trafikstockade vägarna i Kalifornien.

Till och med rättsväsendet var länge i privat regi, framför allt vad gäller lokala dispyter, medan den internationella handelsrätten och sjörätten har nästan helt och hållet skapats av privata marknadsaktörer. Dagens lagar är föga mer än kodifiering av den praxis som uppstod över tid inom den internationella handeln. Och än idag anlitas privata skiljedomstolar för att lösa tvister.

Det här är värt att hålla i minnet när man funderar på hur man bäst löser komplexa samhällsfrågor. Oberoende av hur man väljer att organisera något så är det människor som står för utförandet. Att förstatliga en samhällsfunktion är bara ett alternativ. Det är aldrig det enda alternativet och sällan, om någonsin, det bästa alternativet.

Företagarföraktet september 20, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i ÅU, publicerad 20.9.2013

Nu har regeringen gett sitt tredje och sannolikt sista förslag till nya dividendskatteregler. Förslaget är inte bara ett uttryck för de negativa attityder som finns mot företagare, det visar också hur fullständigt frånskilda våra lagstiftare är från den verklighet som vi vanliga medborgare måste leva i.

I en artikel skrev Kauppalehti (29.8) att dividender nu kan beskattas på tre olika sätt:

  1. Lindrad kapitalskatt (högst 150,000 EUR och högst 8% av nettoförmögenheten)
  2. Lindrad och icke-lindrad kapitalskatt (Över 150,000 EUR men högst 8% av nettoförmögenheten)
  3. Både kapitalskatt och förvärvsinkomstskatt (över 8 procent av nettoförmögenheten)

Men det är faktiskt värre än så. På grund av den progressiva kapitalskatten kan varje alternativ delas i två underalternativ: kapitalinkomstdelen beskattas antingen i sin helhet med 30% eller delvis även med 32%. I alternativ 3 tillkommer även den progressiva förvärvsinkomstskatten. Och så var det där med att kapitalinkomstdelen är 85% skattepliktig till den del den överstiger 150,000 EUR, medan förvärvsinkomstdelen är 75% skattepliktig.

Syftet med ändringen är att skärpa dividendbeskattning, frågan är varför. Läser man vad finansministeriets arbetsgrupper skriver i sina redogörelser och reformförslag, eller lyssnar på Urpilainens retorik, eller utsätter sig för Helsingin Sanomats propaganda, får man ingen positiv bild av företagare. I stället problematiserar man skattefria eller skattelindrade dividender, eftersom företagare kan omvandla lön till lindrigare beskattad kapitalinkomst.

Låt vara att entreprenörerna har grundat sina företag i vilka de har satsat både egna och lånade pengar, burit all risk, jobbat utan övertidsersättning, sjunkpenning eller semester i vetskapen att de är de sista som får några pengar om det blir något över. Lönerna till anställda betalas först, sedan leverantörerna och finansiärerna. Först därefter kan företagaren ta ut några pengar. Det ska vi strunta i enligt hela det politiska och byråkratiska etablissemanget, ansenlig andel av intelligentian och tydligen en hel del av väljarna

Det vi ska fokusera på är att företagare ibland tar ut dividend i stället för lön och att de på så sätt ibland kan uppnå lindrigare beskattning. Det är det som är det viktiga. Inte det faktum att det är företagarna som betalar de löner vars beskattning finansierar välfärdssamhället (5,3 miljarder), som genom sin omsättning genererar statens momsintäkter (17 miljarder) och som förstås betalar bolagsskatten (2,4 miljarder). Därtill kan läggas acciserna (6,9 miljarder). Siffrorna är tagna från statens egen budget för 2014 och inkluderar alltså inte skatterna som betalas till kommunen.

Inte nog med det. I samtliga fall är det företagarna som sköter om skatteuppbörden. Det innehåller och betalar in sina anställdas och sina bolags förskottsskatter. Det är företagen som uppbär, deklarerar och betalar momsen, det samma gäller för acciserna. Staten behöver inte göra något själv, bara tacka och ta emot. Fast tacka gör staten förstås inte.

Om vi ska ha något som helst hopp om att kunna behålla ens en del av den välfärd och höga levnadsstandard som vi har vant oss med måste vi radikalt ändra vår inställning till företagare och företagande. För vem vill starta eget eller ta över ett existerande företag när man hela tiden svartmålas av både pressen och politiker och straffas med ständigt ändrande och ständigt strängare skatter? Inte många. Och vem är det då som ska skapa framtidens jobb?

Finland är importberoende augusti 25, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i ÅU, publicerad 23.8.2013.

Nu i budgetmanglingstider talas det igenom om hur ”exportberoende” Finland är, hur hårt den globala krisen drabbar en exportbaserad ekonomi som Finlands. Just den här termen har länge varit ett favorituttryck för både politiker och ekonomer. Ju fler gånger man lyckas få in det där ordet, desto klokare är man. Men vad betyder det egentligen? Svaret är enkelt: det betyder att Finland är importberoende.

Tänk på alla konsumentvaror som vi använder här hemma. Varifrån kommer det? Var tillverkas de? I de flesta fall är det någon annanstans än Finland. Vad gäller den tunga industrin är det inte så hemskt mycket bättre. Inte ens våra egna flaggskepp verkar vara så villiga att göra de massiva investeringar som krävs för att hålla industrin igång. Det tillverkas helt enkelt väldigt litet saker i Finland.

Att länder är importberoende beror på samma skäl som varför individer är det. En enskild individ i dagens värld är oerhört importberoende eftersom det är så få saker som den kan göra själv. Vem av oss skulle kunna föda oss själva, till exempel? Vem skulle kunna göra alla kläder själv eller bygga ett hus? För att inte tala om att bygga sin egen TV, dator, telefon, internetmodem etc. Väldigt få och deras levnadsstandard skulle vara katastrofalt låg.

Varje individ importerar allt det som den inte gör själv och finansierar denna import med det den exporterar. Jag själv är skattekonsult. Jag säljer (eller snarare hyr) min tid och min kunskap till min arbetsgivare som i sin tur säljer den vidare till kunderna. Dessa betalar arbetsgivaren och arbetsgivaren betalar mig. Min tid och min kunskap är min exportvara. Betalningen jag får (min lön) använder jag sedan till att importera mat, husrum, kläder, internet och allt det andra jag konsumerar. I likhet med de flesta andra exporterar jag alltså bara en sak, men importerar en stor mängd andra saker.

Kontrastera det mot en eremit som är helt självförsörjande. Han bor i en koja han har byggt själv med sina bara händer och med verktyg han har tillverkat själv. Han äter det jakten, fisket och naturen ger honom. Samma gäller hans kläder. Han träffar aldrig någon annan människa. Han exporterar ingenting, men han importerar ingenting heller.

Så även här fungerar länder på samma sätt som individer. Eftersom det är så litet som tillverkas i Finland måste de som bor i Finland importera det de vill ha från andra länder. För att kunna göra det måste vi exportera något som andra vill ha. Ju mer saker vi vill ha men som vi av olika orsaker inte tillverkar själva, desto mer importberoende är vi.  Och ju mer importberoende vi är, desto mer beroende är vi att av någon annan vill köpa det som vi tillverkar. Om vi tillverkade allt vi ville ha själva så skulle vi inte behöva sälja någonting till utlandet, och då skulle vi heller inte vara exportberoende.

Det finns förstås en mängd saker som det vore rena vansinnet att producera i Finland, såsom tropiska frukter till exempel, men vi har under de senaste decennierna förlorat produktion på grund av att vi själva har gjort det för svårt och dyrt. Enligt BCG kommer Finland att förlora 42,000 arbetsplatser inom tillverkningsindustrin innan 2020. När man är importberoende bör man sträva till att ha så bred exportrepertoar som möjligt, eller så ser man till att de få saker man säljer är av så fantastisk kvalité att ingen annan kan mäta sig med en. Annars kan man plötsligt finna sig i en situation där ingen vill ha det man säljer och då kan man inte köpa något heller. Tyvärr verkar vi vara på väg åt just det här hållet, mer och mer för varje år som går.

Dividend eller lön – ägarna mot de anställda juli 26, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 26.7.2013.

 

I dessa kärva ekonomiska tider har flera röster höjts mot höga dividendutdelningar, i synnerhet då företagen ifråga har skurit ner på personalen. Det hävdas att företagen bör satsa på att hålla anställd personal eller till och med anställa nya i stället för att ge en massa pengar till ägarna. Ytligt kan det verka konstigt att ett företag delar ut dividend samtidigt som det sparkar personal, men det är faktiskt fråga om två i grunden olika saker.

Personalkostnader är en resultatpost, den inverkar direkt på bolagets resultat. Dividendutdelning är en balanspost, den går från bolagets ackumulerade vinstmedel. Skillnaden kan verka obetydlig, men den är i själva verket väldigt viktig.

När ett bolag skär ner på personalen görs det oftast av lönsamhetsskäl. Genom att minska på utgifterna hoppas man kunna förbättra resultatet. I ett land som Finland där arbetskraften är dyr (inte minst på grund av den höga skatten på lön), arbetsgivaravgifterna är höga och arbetsmarknaden rigid, är personalkostnaderna ofta en betydande post i bolagets resultaträkning. De senaste årens nedläggningar och massuppsägningar vittnar om det.

Då lönsamheten är låg brukar investeringsviljan också vara det. Om ett bolag inte ser några möjligheter till att göra lönsamma investeringar är det helt naturligt att dela ut medel till ägarna i stället, som i sin tur kan hitta annan användning för sina pengar. Dividendutdelningen har som sagt ingen inverkan på bolagets lönsamhet, så trots att många så gärna vill få till det så finns det ingen motsägelse mellan att säga upp personal samtidigt som ägarna tar ut dividend.

Nu är det förstås många som opponerar sig och hävdar att om ägarna inte tog ut dividend så skulle bolaget ha råd att hålla kvar personalen litet längre. Det stämmer i och för sig, men om inte lönsamheten förbättras blir uppskovet kort. I värsta fall dras hela bolaget ned i djupet, vilket kan sluta med att hela personalen förlorar sina jobb samtidigt som ägarna förlorar sina insatser. Utöver det så innebär dylik konstgjord andning att knappa resurser hålls bundna i olönsamma projekt i stället för att befrias och allokeras till lönsamma ändamål. Det skadar hela ekonomin, inte bara enskilda bolag.

Ett bolag har mycket bättre chanser att överleva om det har friare händer att förfoga över sin egen kostnadsbas. Med flexiblare arbetsmarknad skulle bolag snabbt kunna minska på sin personal om det behövs, utan en massa tidskrävande och byråkratiska förfaranden. Snabba åtgärder som återställer lönsamheten är ofta nyckeln till framgång, vilket på sikt innebär att bolaget kan börja återanställa igen. Tyvärr saknar bolagen riktig kontroll över sina personalkostnader. Det är en orsak till varför de ofta harvar på tills de måste ta till massuppsägningar, som är både dyra, tidskrävande och svepande i stället för billiga, snabba och precisa.

Trots all propaganda finns det ingen motsättning mellan ägare och anställda, tvärtom är det ett av de mest naturliga samarbetsförhållandena till ömsesidigt gagn som finns. Ägarnas insatser skapar arbetsplatserna, de anställda producerar värde åt ägarna. Dividendutdelning sker inte på de anställdas bekostnad, lika litet som de anställdas löner tär på ägarnas dividender. Det är när utomstående parter lägger sig med skatter, regleringar och påtvingade avtal som det uppstår problem, och då är det både ägare och anställda som lider.

Återkommande dumheter juli 22, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn nummer 6 år 2013, publicerad i ÅU den 20.6.

När man skriver om nationalekonomi brukar det inte ta länge förrän man upprepar sig, trots att man bara skriver en gång i månaden. Det beror på att när folk har fått en viss idé på hjärnan tenderar de att upprepa den i all oändlighet, oberoende av vad som händer runt omkring dem. Oundvikligen kommer sedan de som upprepar uppreparna. Så även denna vår. Därför tänkte jag göra en kort summering av de vanligaste teserna och förklara varför de inte håller.

1. Låna till rekordlåga räntor och investera

En klassiker, senast upprepad av en finsk banks chefsekonom. Litet problem: En stat betalar sällan eller aldrig tillbaks sina lån, de förnyas bara. Det beror på att lånen i regel går till konsumtion, till löpande offentliga utgifter. Till den del de inte gör det så går de ändå inte till något som genererar intäkter för staten. Därför finns det inga pengar i kassan när lånen ska betalas tillbaks, så staten får ta nya lån för att betala de gamla. Vad händer då när räntorna har stigit? Och från de nuvarande nivåerna kan de ju bara stiga. Man kommer att ha en ännu större skuld att sköta till högre räntor.

2. Vi borde investera i infrastrukturen så att ekonomin kommer igång

Hänger intimt ihop med punkt 1. Litet problem: investeringar i infrastruktur garanterar inte ökad produktivitet, inte ens ökad ekonomisk aktivitet. Tänk efter själva. Om vi förnyade samtliga stora och viktiga motorvägar och järnvägar i vårt land, skulle det öka efterfrågan på våra varor? Skulle det göra det billigare och mindre riskfyllt att anställa folk? Svaret är uppenbarligen nej. Det skulle skapa tillfälliga arbetsplatser ja, men det kan man göra genom att betala folk att gräva gropar för att sedan fylla igenom dem också. Våra företag blir inte mer produktiva för att vi lägger ett nytt lager asfalt på vägen. Det är tyvärr litet svårare än så.

3. Åtstramningarna kväver tillväxten och förvärrar recessionen

Hänger ihop med punkt 1 och 2. Det påstås att de europeiska länderna har dragit åt svångremmen rejält och att det gör krisen värre. Det talas högljutt om hur åtstramningspolitiken har motbevisats av en student som hittade ett formelfel i Harvard-professorernas excel-fil. Några saker: om man tror att man kan bevisa något inom nationalekonomi med en excel-tabell bör man dra något gammalt över sig, så alla hänvisningar till den och dess misslyckande är värdelösa. För det andra, de enda länder som på riktigt har skurit ner på sina offentliga utgifter är Estland och Lettland och de har klarat krisen mycket bättre än de flesta andra. Inget av krisländerna har gjort något annat än att prata om nedskärningar, vilket även gäller ”duktiga” länder som Finland.

Det är sådana här upprepade vansinnigheter som ger nationalekonomin ett dåligt rykte. Det sunda förnuftet säger att påståendena omöjligen kan säga, men ekonomerna tjatar på ändå. Det är som att de försöker göra en poäng av att komma på så kontraintuitiva saker som möjligt, som om det skulle få dem framstå som riktigt kloka och smarta människor när de i själva verket ser ut som fån.

En annan sak som punkterna ovan är utryck för är den oerhörda kortsynthet som tycks behäfta så många ekonomer. Låna nu medan räntan är rekordlåg, strunta i vad som händer i framtiden. Skippa åtstramningarna för de förvärrar recessionen, trots att åtstramningarna krävs för att rätta till obalanserna så att man kan få tillbaks ekonomin på god grund igen. Nej, man ska hellre dopa ekonomin litet till för att slippa den kortsiktiga smärtan.

Det här kan man hålla i minnet när ekonomer, politiker och andra förstå-sig-påare uttalar sig om ekonomiska frågor. Om det låter dumt så är det sannolikt dumt också.

Ett privat pensionssystem? maj 22, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Senaste kolumnen i ÅU, nummer 5 år 2013. Publicerad 22.5.2013.

För en tid sedan rapporterade YLE att de utbetalda pensionerna för första gången översteg de inbetalda premierna. Pensionsbolagen måste alltså börja använda det fonderade pensionskapitalet för att betala pensionerna. Att det här skulle hända var inbyggt i systemet, så någon överraskning är det inte. Frågan är nu hur man ska hantera det. Ett alternativ vore att gå över till ett helt privat, det vill säga icke lagstadgat, pensionssystem.

Det nuvarande systemet bygger på lagstadgad pensionsförsäkring. Varje arbetsgivare och arbetstagare är skyldiga att betala in en viss procent av lönen i pensionsavgift till ett pensionsförsäkringsbolag. Procentsatserna varierar, men de brukar röra sig kring 17 procent för arbetsgivaren och 5 procent för arbetstagaren. Totalt 22 procent alltså. För varje 100 euro du får i lön skall 22 euro betalas i pensionsavgift.  Det innebär en icke oansenlig extra kostnad för arbetsgivaren. Övergången till ett privat system skulle kunna gå till på följande sätt:

Alla som fortfarande förvärvsarbetar ges möjlighet att gå ut ur systemet, men på det villkor att alla premier han själv och hans arbetsgivare har betalat in blir kvar. Med andra ord skulle den som går ur ge upp rätten till de pengar som har betalats in för hans räkning. Valet skulle vara frivilligt men oåterkalleligt.

De som har gått ur systemet och de som väljer att aldrig gå in får fritt välja om de vill teckna privata pensionsförsäkringar, pensionsspara på något annat sätt eller inte spara alls om de inte vill göra det. Till skillnad från lagstadgade pensionsförsäkringar så fonderas de frivilliga försäkringarna i sin helhet åt förmånstagaren, de blandas inte ut med alla andras. Vid händelse av att pensionstagaren dör ärver familjen den avlidnes försäkring. Det ökar den kvarvarande partnerns och deras barns ekonomiska trygghet. Samma gäller givetvis annan typ av sparande också.

I och med att flera kommer att gå ut ur systemet och färre kommer överhuvudtaget att gå in blir pensionsbolagens framtida förbindelser färre. Då de inbetalda premierna hålls kvar i pensionsbolagen förbättras deras möjligheter att betala ut dagens pensionärers pensioner utan betydande nedjusteringar.

Reformen skulle också upphäva pensionsbolagens förbud mot att idka annan verksamhet än lagstadgad pensionsförsäkring. Med tanke på den samlade kunskap och erfarenhet som finns i pensionsbolagen torde de kunna konkurrera mycket effektivt på livförsäkrings- och förmögenhetsförvaltningsmarknaden.

I och med att den lagstadgade pensionsförsäkringen slopas slipper också staten den kroniska huvudvärk som detta åtagande orsakar. Detta torde möjliggöra kännbara nedskärningar inom de myndigheter som existerar enbart för att övervaka pensionsbolagen och pensionsförsäkringssystemet, vilket i sin tur skulle minska skattebetalarnas börda väsentligt.

Sist men sannerligen inte minst så skulle arbetsgivarens personalkostnader för att minska väsentligt, både i reda pengar och i minskad byråkrati som den lagstadgade pensionsförsäkringen ofrånkomligen vållar. De minskade utgifterna lösgör pengar till investeringar, nyanställningar och/eller löneförhöjningar. Arbetstagarna får mer pengar i handen och kan förfoga över sitt pensionssparande på ett sätt som möjliggör högre avkastning och större ekonomisk trygghet, både för arbetstagaren själv och för hans familj.

Jag utmanar var och en att hitta en part som inte skulle vinna på denna briljanta reform!

Cirkus Finlandia – Farsen om dividendbeskattningen april 19, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn nummer 4 år 2013, publicerad i ÅU den 19.4.2013.

Som antyddes i mina förra kolumn så var en större skattereform på väg. Att den skulle innehålla både en sänkning av bolagsskatten och en tilltänkt skärpning av dividendbeskattningen var väntat, men att regeringens förslag skulle leda till en sådan fars var kanske inte lika väntat. Trots att man egentligen borde gråta över den totala inkompetens och okunnighet som är våra ledares mest framträdande drag kan man inte annat än skratta åt den cirkus de satte igång.

Det finns många godbitar att välja mellan. En av mina favoriter var Arhinmäkis ilska över att ha blivit lurad, att han hade fått missvisande information om vad den föreslagna reformen skulle leda till. Översättning: han fattade inte ett jota av den föreslagna dividendskattemodellen. Det enda han förstod var meningen ”De skattefria dividenderna ska avskaffas”. Det räckte, tills han fick en rejäl käftsmäll av sin egen okunskap.

Men vad kunde man nu egentligen förvänta sig från en statsvetarstudent som aldrig har gjort något annat än politik i hela sitt liv? Nej, då var nog Jutta Urpilainens groda ännu större. Inte för att hon skulle vara desto kunnigare än Paavo, för det är hon nog knappast, men hon är ändå finansminister, så hon borde åtminstone ha tillgång till kunnigare rådgivare.

Liksom flera andra förfasades Jutta över att det enligt det nya systemet vore möjligt för ”rika privatpersoner” att genom holdingbolag få dividender från börslistade bolag till en effektiv skattesats på 7,5 – 8 procent, medan vanliga dödliga skulle betala 30 procent på sina börsbolagsdividender. Detta var ju förstås höjden av alla orättvisor, men det finns ett litet ”men” här.

När den ”skattefria” dividenden från privata bolag kom under skarp kritik lät man antyda att i princip vilken företagare som helst kunde lyfta 90 000 euro skattefritt varje år, trots att det i själva verket rörde sig om en handfull av alla tiotusentals företagare i Finland. Men om det då var fråga om en handfull så är antalet privatpersoner som genom sina holdingbolag skulle ha kunnat lyfta börsdividender till 7 – 8 procents beskattning praktiskt taget noll. Det förutsätter nämligen att den dividend börsbolaget delar ut till holdingbolaget inte beskattas överhuvudtaget. Det i sin tur förutsätter att holdingbolaget äger minst 10 procent av börsbolaget. Det här är ingen hemlighet, utan är sedan ingången av 2005 stadgat i 6 a § 1 mom. 3 punkten näringsskattelagen. Det nämndes aldrig förstås. Varför förstöra en bra politisk propagandaslogan med något så tråkigt som fakta?

Men skärpt dividendskatt var ju inte det enda som presenterades. Enligt förslaget ska bolagsskatten sänkas till 20 procent. Både finansministern och arbetstagarorganisationerna förväntar sig att denna sänkning ska ha en dramatisk inverkan på sysselsättningen i Finland. Problemet är bara att bolagsskatten inte är rätt ställe att börja om det är sysselsättningen man vill ha upp, inte när förvärvsinkomstskatten och sociala avgifter gör att arbetsgivarens faktiska utgift kan vara mer än dubbelt högre än arbetstagarens nettolön. Inte när reglerna gör det nästan omöjligt att avskeda enskilda anställda. Inte när de anställda kan ”marschera ut” från arbetsplatsen hur som helst utan påföljder.

Alla sina komiska inlägg till trots är cirkusen runt regeringens skattereform tragisk. Den har med all önskvärd tydlighet visat att även de viktigaste besluten bygger på propaganda, desinformation och okunskap. Och även när politikerna medvetet ljuger så famlar de i mörker. Följden av detta är en reform som snabbt ersattes av en annan, en reform som är ett lika vanvettigt virrvarr som den hysteriska cirkus som ledde fram till reformen.

Avskaffa bolagsskatten helt och hållet mars 17, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn nummer 3 för år 2103, publicerad i ÅU 16.3.2013

Bolagsskatten är på tapeten igen. Sverige tänker sänka till 22 procent och Danmark har aviserat att de vill följa med. Det sätter förstås press på Finland också. Men precis som med alla andra skattsänkningar är det inte riktiga sänkningar det är fråga om.  Nej, som vanligt är det så att om det ena sänks så måste det andra höjas. Gud förbjude att vi skulle sänka utgifterna i motsvarande mån. Så vi gör skattelagstiftningen ännu lite mer komplicerad, petar på flera skattesatser och i slutändan kommer vi ingenstans. Själv förespråkar jag ett mycket enklare alternativ: Avskaffa bolagsskatten helt och hållet.

Fokuset på hur mycket företag betalar i bolagsskatt, eller kanske hur litet de betalar på grund av skatteplanering, är totalt malplacerat. Man har upphöjt företaget, som inte är något annat än en abstrakt juridisk konstruktion, till samma nivå som riktiga människor av kött och blod. Beskattningen av aktiebolaget som en separat person är ren hokuspokus. All skatt som bolaget betalar är bort antingen från utdelningen till ägarna, från lönerna till personalen eller läggs till priserna för konsumenterna. Det är alltid riktiga människor som faktiskt betalar skatten, på ett eller annat sätt.

Som det är nu betalar finska företag 24,5 procent av sin beskattningsbara vinst i bolagsskatt. Eventuell utdelning till aktieägarna kan också vara skattepliktig, helt eller delvis, beroende på vem som är mottagare. Det medför risk för dubbelbeskattning, en risk som väldigt ofta realiseras då privata aktiebolag delar ut dividend till fysiska personer. Det sporrar till skatteplanering i både stora och små bolag. Det kan dessutom vara väldigt svårt att räkna ut vad den skattepliktiga inkomsten är på bolagsnivå, än svårare på aktieägarnivå. Det leder till att en hel del resurser och pengar sätts på att först reda ut vad den skattepliktiga inkomsten är och sedan på att försöka planera bort den i längsta möjligaste lån. Värre slöseri med resurser kan man knappast tänka sig, men tyvärr är det en nödvändighet i dagens läge.

Genom att avskaffa bolagsskatten skulle man slippa allt det. Om bolagen inte betalar någon skatt överhuvudtaget behöver man inte öda resurser på att reda ut vad den skattepliktiga inkomsten är eller hur man kan minska den på bästa sätt. I stället skulle man lägga hela skattebördan på dividendutdelningen. Eftersom man inte behöver bekymra sig om dubbelbeskattningen kan man strunta i allt manipulerande med delvis skattefria kapitalinkomstdividender, delvis skattefria förvärvsinkomstdividender, procenter av nettoförmögenheter och maximala skattefria belopp. I stället har man en skattesats i ett inkomstslag som är samma för alla i alla situationer.

Detta väldigt enkla system skulle inte bara eliminera behovet av skatteplanering och därmed minska konsultkostnaderna, det skulle också väsentligt minska risken för tvister med skatteförvaltningen. I ett väldigt enkelt system uppstår ju väldigt få tolkningsfrågor, vilket innebär att skattmasen har mycket mindre att invända emot. Så det är inte bara företagarna som skulle spara pengar och resurser, både skatteförvaltningen och domstolsväsendet skulle slippa en enorm mängd arbete. En klar vinst för staten också, med andra ord.

En sådan här lösning skulle innebära en verklig och framför allt meningsfull förenkling av skattelagstiftningen. Det skulle helt säkert sporra till mer företagande, liksom till ökade utländska investeringar i Finland. Allas liv skulle bli enklare, inklusive skattmasens. De enda som på riktigt skulle lida av det är skattekonsulter som jag. Men tro mig, vi är så duktiga gossar och töser att vi klarar oss nog. Oss behöver ni inte oroa er för!

Stimulans, allergi och rosa elefanter februari 17, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Senaste kolumnen i ÅU, publicerad onsdagen 13.2.2013

Ekonomie doktor Christer Lindholm har en läsvärd artikel i januaris Meddelanden från Åbo Akademi. I den nämner han att tyska ekonomer är extremt dogmatiska och ”allergiska mot allt som låter som keynesiansk stimulanspolitik”. Och det har man ju hört förut? Genom hela krisen har man hört klagomål på Tysklands restriktiva ekonomiska politik och motstånd till stimulanser. Vad dessa påståenden och klagomål grundar sig på är dock en fullständig gåta.

Att tyska ekonomer skulle vara dogmatiska och att Tyskland i stort skulle vara allergiskt mot stimulanspolitik är ett bevisligen felaktigt påstående. Tvärtom har Tyskland sjösatt enorma stimulanspaket under den pågående krisen. Ett av de mer spektakulära var en kopia av USA:s ”cash for clunkers”-program. Tyskar fick pengar för att byta ut helt fungerande bilar mot nya, med ökad personlig skuldsättning som följd. Det marknadsfördes som ett grönt projekt, att byta ut gamla smutsiga bilar mot nyare och miljövänligare, men var givetvis en gigantisk subvention till den tyska bilindustrin. Helt utan några som helst allergiska reaktioner från de tyska ekonomerna.

Och vem har varit den största finansiären av stödpaketen till Sydeuropa? När har Merkel sagt nej i någon fråga som rört EMU:s krishantering, oberoende om det varit fråga om ECB:s stödköp av statsobligationer, utökade befogenheter för stabilitetsfonden eller direkta penningöverföringar till behövande länder? Inte ens den fruktade tyska författningsdomstolen satte ner foten då Tysklands deltagande i stabilitetsfondens mer extravaganta åtgärder ifrågasattes. Med tanke på illusionerna om tyskarnas dogmatiska allergi är det värt att minnas att till och med Frankrikes författningsdomstol har mer råg i ryggen än den tyska. Den franska hade integritet nog att förklara Hollandes straffbeskattning av förmögna oförenlig med grundlagen. De tyska domarna, däremot, gav föga överraskande vika för det politiska trycket.

Lindholm fortsätter med att förespråka stimulanser, ett nytt New Deal. Han efterlyser stora statliga infrastrukturprojekt eftersom det skulle ge arbetsplatser, skattebetalare och ren nytta till samhället. Han dristar sig dock inte till att förklara hur dessa ofantliga projekt skulle finansieras i länder vars normala, löpande kostnader orsakar mångmiljardunderskott varje år.

Men å andra sidan brukar inte keynesianer som Lindholm bekymra sig om detaljer som finansiering och lönsamhet. Det är ju liksom uppenbart att de solenergiparker som Lindholm vill att grekerna bygger skulle producera så mycket energi att de skulle kunna exportera överskottet till resten av Europa och tjäna miljarder. För den som vill höra fler keyensianska mirakelrecept kan googla ”Paul Krugman space alien stimulus”.

Som en bisats kan nämnas att FDR hann dö innan USA lyfte sig ur depressionen, vilket skedde  först år 1946. New Deal började med Hoover 1929 och fortsatte ett drygt decennium tills andra världskriget tog över. Arbetslösheten i USA var på samma nivå 1939 som den var 1929. New Deal är sannolikt ett av västvärldens mest misslyckade ekonomiska program, men det hindrar inte Lindholm från att förespråka det.

Den enkla sanningen är att det inte finns smärtfria genvägar. Västvärlden måste anpassa sig till den verklighet vi förgäves försöker ignorera. Det innebär en rad smärtsamma reformer, i synnerhet av den offentliga sektorn. Det var det många i Finland som fick erfara när Sovjet kollapsade. Nu precis som då måste vi hitta verkliga lösningar i stället för att jaga efter rosa elefanter. Det var bland annat det som orsakade krisen till att börja med.

Faran med statliga stöd till industrin januari 12, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Senaste kolumnen i Åbo Underrättelser, nummer 1 år 2013. Publicerad 4.1.2013.

Att staten vägrade ge STX Åbo 50 miljoner euro i lån väckte stor upprördhet, i synnerhet då denna vägran ansågs vara orsaken till att det nu är franska STX som får bygga lyxkryssarna. Därmed gick Finland miste om tusentals jobb under de kommande åren och nu är frågan om varvsindustrin fortfarande har en framtid i Finland. Men är det statens sak att finansiera båtbyggande? Nej, det är det givetvis inte oberoende vem som bygger och vem som beställer.

Man kan ju undra varför just staten måste ställa upp med pengarna. Enligt uppgift behövdes lånet för att täcka löpande kostnader, eftersom Royal Caribbean bara betalade en liten del av köpesumman i början. Varvet måste alltså själv finansiera bygget till stor del tills leverans. Man måste ändå utgå från att bygget var lönsamt, att STX Åbo skulle ha gjort en bra vinst. Om så är fallet borde det inte ha varit ett problem att fixa fram pengarna från privata finansiärer, speciellt inte för en global koncern.

Cirkusen kring RC och före det Viking Line visar hur illa ställt det är med finsk industri. Fler och fler aktörer blir mer och mer beroende av olika typer av direkta stöd. De klarar sig inte på egen hand. I stället för att göra sig konkurrenskraftiga på marknaden satsar de sina resurser på lobbying.

Det lockar också företag att utnyttja politikernas svaghet för att framstå som räddande änglar. I Frankrike gratulerar politikerna sig själva för sin egen förträfflighet. STX ägare är säkert också nöjda, de fick ju tiotals miljoner i billig finansiering av de franska skattebetalarna. RC klagar knappast heller. Utan stöden hade de kanske måstat gå med på att betala mer till varvet under byggandet för att överhuvudtaget få sina båtar. Nu slipper de.

Men man är som företag ute på väldigt farliga vägar då man börjar grunda sin affärsverksamhet på hur mycket stöd man kan pressa ur politikerna. Ju mer man gör det, desto sämre blir man på att konkurrera på marknadsmässiga villkor. När staten får slut på stödpengar, eller det blir impopulärt att ge stöd, kan anpassningen tillbaks till marknadsmässighet bli mycket svår.

En variant av detta sågs i USA och den amerikanska verktygsindustrin. Fram till slutet av andra världskriget var den världsledande, långt före länder som Japan och Tyskland. Men i och med kriget hade Pentagon blivit den viktigaste kunden. Eftersom Pentagon fungerar på ett helt annat sätt än vanliga marknadsaktörer förändrades också verktygsbolagens beteende för att bättre svara mot Pentagons krav. Det ledde till att de inte längre kunde konkurrera på konsumentmarknaden mot marknadsorienterade tyska och japanska bolag. De hade glömt hur man bedriver verksamhet på marknadsmässiga villkor, då kunderna är utspridda, självständiga och köper för egna pengar.

Det talas mycket om att göra finska företag mer konkurrenskraftiga. Det lyckas inte med ständigt ökande statliga stöd, genom att göra våra företag ännu mer beroende av staten. Inte minst för att staten faktiskt inte har pengar att ge.

Vad som behövs är avregleringar och lägre skatter, i synnerhet på arbetsmarknaden. Företagen måste själv kunna förhandla förutsättningslöst med sina anställda om löner, förmåner, anställningsskydd etc. Lägre skatt på lön gör det lättare att sänka bruttolönerna, det är ju nettolönen som spelar roll för de anställda. Det här skulle göra företagen mer flexibla och sänka deras kostnader, vilket i sin tur kan reflekteras i prissättningen. Kompetensen finns ju bevisligen, men om premien för denna kompetens är för hög är den ju inte till någon nytta.