Liberala axplock

Vem är det som är girig? maj 30, 2014

Senaste (och sista?) kolumnen i ÅU, publicerad i  maj 2014.

En av vårens stora sensationer var nyheten om att Nalle Wahlroos har skrivit sig i Sverige. Enligt den allmänna konsensusen var syftet att smita undan den finska arvsskatten. Tydligen är skattesmitande är det enda tänkbara skälet till varför en finlandssvensk skulle vilja flytta från Finland till Sverige. Förutsägbart nog ledde nyheten till ett ramaskri och ändlös klagolåt över Nalles girighet.

Urpilainen med flera var snabba med att påpeka att Nalle har fått gratis utbildning i Finland och att han därför borde stanna kvar och ”ge tillbaks”. Okej. Nu är det så att Nalle årligen betalar mer i skatt än vad de flesta finländare tjänar i bruttolön under hela sin livstid. Jag har också fått avgiftsfri utbildning, från grundskola till och med ekon.mag examen. Därför kan jag med tämligen stor säkerhet hävda att Nalles utbildning har väldigt litet med hans framgångar att göra. Varje år utexamineras tusentals kandidater, magistrar och doktorer från våra universitet. Hur många av dem kommer någonsin att åstadkomma ens en bråkdel av det som Nalle åstadkommit? Nalle har nog ”gett tillbaks” mycket mer än vad han någonsin har fått.

Sedan har vi myten om att det är staten (som felaktigt jämställs med samhället) som har gett Nalle hans utbildning och andra förmåner. Niinistö och många andra har talat om allt det fina staten ger, men det är propaganda. Staten ger ingenting. Alla tjänster och förmåner som den offentliga sektorn förser medborgarna med finansieras av den privata sektorn. Staten kan inte ge någonting eftersom den inte producerar någonting. Det enda den gör är att ta egendom från vissa som den sedan omfördelar till andra. Det är skattebetalarna som ”ger”, inte politikerna eller byråkraterna.

Påståendet att Nalle av ren girighet flyttar till ett land som avskaffat arvsskatten är absurt. För det första är det ju inte Nalle som betalar arvsskatten, det är hans arvingar som gör det. Man kan anta att Nalles barn hör till arvingarna. Att försöka undvika arvsskatten är något som varje ansvarsfull förälder i mån av möjlighet bör göra. Det handlar ju om att skydda sina barns intressen. Vad kan vara naturligare än det?

Så man med fog undra vem det som egentligen är girig; föräldern som vill skydda sina barns intressen, eller alla utomstående personer som inte har något med Nalle att göra men vill åt hans pengar? Är det inte höjden av girighet att kräva att Nalle stannar så att man genom arvsskatten kan tillskansa sig hans förmögenhet? Hans belackare kunde ju inte bry sig mindre om Nalles eller hans familjs välbefinnande, det enda de är intresserade av är hans pengar. Är inte det girigt?

Som konstaterat så bidrar Nalle personligen med mer skatteintäkter varje år än vad de flesta gör under hela sin livstid. Därutöver har Nalle byggt en av Finlands bäst fungerande affärskoncerner och därigenom skapat tusentals arbetsplatser vilka i sin tur har genererat och generar skatteintäkter. Nalles bidrag till det finska samhället kan knappast ifrågasättas, däremot kan man verkligen fråga sig vad hans belackare har bidragit med.

I stället för att kräva att Nalle ska bidra mer än vad han redan har gjort bör hans belackare fundera på hur de själva kan bidra. Tyvärr är inte alla lika framgångsrika som Nalle, men det finns mycket bättre sätt att bidra med än att betala skatt. Till exempel kan vi bidra genom att dra åt svångremmen rejält så att vi kan börja betala bort statsskulden. För det girigaste av allt girigt torde väl vara att anse sig berättigad till att konsumera på kredit och lämna notan till sina barn och barnbarn. Girigare än så blir det inte.

Att acceptera verkligheten april 4, 2014

Kolumn i ÅU, publicerad 4.4.2014.

När man sysslar med vetenskap, även om det är på hobbynivå, handlar det till syvende och sist om att skilja verklighet från fiktion. Nästa steg är att övertyga andra om att acceptera denna verklighet. I naturvetenskaperna är det sällan något problem. Ingen ifrågasätter gravitationens existens och innebörd. Ingen klagar på att vi behöver mat, vatten och kläder för att leva. Vi har vant oss vi den verkligheten och lärt oss leva med den. Ekonomerna har det inte lika lätt. Även de sysslar med att skilja verklighet från fiktion lika mycket som naturvetarna, men med synbart sämre framgång.

Skuldsättning spelar roll. Västländerna har under flera decenniers tid levt över sina tillgångar med skarpt ökande skuldsättning som följd. Vi har inga problem att förstå de problem som skuldsättning innebär för privatpersoner och företag, men när det kommer till staten tar förnekandet vid. Finlands skuld har ökat med 7-8 miljarder per år sedan 2008, men trots det tycks det vara omöjligt att enas om anpassningsåtgärder på 3 miljarder över tre år. Det här är uttryck för idén om att skuldsättning egentligen inte spelar någon roll för staten. Några slutsatser av t.ex. Greklands öde vill man absolut inte dra.

Åtstramningar hämmar inte tillväxten. Att åtstramningar hämmar tillväxten är ett av de mest uttjatade mantran idag. Sanningen är raka motsatsen, på vilket det finns flera exempel. USA:s svar på depressionen 1920 och Estlands svar på krisen 2008 är värda att tittas närmare på. Tillväxten hämmas enbart enligt den formel som användas för att beräkna BNP, en formel som föga med verkligheten att göra. Tvärtom så frigör statliga åtstramningar resurser i den privata sektorn och det är där allt välstånd skapas, varav en del går till att finansiera den offentliga sektorn.

Satsningar på infrastruktur stimulerar inte ekonomin. En annan gammal ”sanning” som fortfarande lever kvar är att satsningar på infrastruktur är bra för ekonomin. Det finns inga bevis för detta, men det finns en uppsjö bevis på motsatsen. I Europa torde Spanien vara det land som spenderat mest på infrastruktur det senaste decenniet. Det har byggts tusentals kilometer väg och järnväg samt flera internationella flygfält. Flera av dessa satsningar hann börja förfalla innan de ens var färdigbyggda. Ingen använder dem, ingen lär använda dem inom överskådlig framtid och ingen vet vart pengarna tog vägen. Det enda man vet är att dessa satsningar lämnade en enorm skuldbörda efter sig och gjorde ingenting för att förbättra den spanska ekonomin.

Gratis utbud leder till begränsad tillgång. I Finland har vi nästan avgiftsfri sjukvård, vilket många tycker är bra eftersom det garanterar att ingen nekas vård på grund av brist på pengar. Men det stämmer inte riktigt. Den avgiftsfria sjukvården skapar en artificiellt höjd efterfrågan på sjukvårdstjänster. I klartext betyder det att antalet patienter vida överstiger sjukvårdens kapacitet. Det leder till långa köer, inte bara vad gäller speciella ingrepp utan också till hälsocentralerna för rutin- eller akutbesök. Vill man slippa köerna måste man gå privat och det kostar pengar.

En annan sanning är att ekonomerna i mångt och mycket har sig själva att skylla. De har låtit sig själva och sin vetenskap bli politiserade samtidigt som de nästan med våld försökt få nationalekonomi till en naturvetenskap. Därav allt modellerande och irrelevanta matematik som nationalekonomi allt för ofta förknippas med. Kanske det blir lättare för folk i gemen att acceptera ekonomiska verkligheter när ekonomerna accepterar sin egen?

Minimilön – en rasistisk tariff februari 18, 2014

Kolumn i ÅU, publicerad 18.2.2014

Ett av de centrala begreppen i dagens välfärdssamhälle är skälig lön, med vilket menas att alla som arbetar har rätt till en lön som de kan leva på. Idealt ska lönen även räcka till att försörja familjen också. I många länder har man valt att ”garantera” skälig lön, en minimilön, genom lag eller kollektivavtal. Det kanske låter bra, men som så ofta är verkligheten en annan.

För att förstå minimilönen måste man förstå dess historia och syfte. I flera länder hade minimilönen direkta rasistiska undertoner. När den första minimilönlagstiftningen debatterades i USA under 1930-talet var de rasistiska motiven uttryckliga. Kongressledamöter hänvisade till klagomål på att användandet av svart (afroamerikansk) arbetskraft ledde till att vita arbetare förlorade jobb eller tvingades acceptera lägre löner. Ordföranden för de amerikanska fackföreningarna klagade på att färgad arbetskraft utnyttjades till att trycka ner lönenivåerna. Minimilönen var också ett populärt verktyg för Sydafrikas apartheidregim och de fackföreningar som stödde regimen.

Vad var då dess syfte? Det hade ingenting med att stöda fattiga arbetare att göra, dess syfte var att skydda primärt fackanslutna utbildade arbetare från konkurrens från outbildade, icke fackanslutna arbetare. Det enda de senare kunde konkurrera med var lägre lön. På samma sätt som man med importtariffer skyddar den inhemska industrin från utländsk konkurrens lobbade fackföreningarna för att införa minimilön, vilket skyddade deras medlemmar från lönekonkurrens.

I 1930-talets USA var svarta sällan utbildade eller skolade. Därför var de i regel mindre produktiva än vita arbetare. En arbetsgivare kunde således välja mellan att anställa utbildade, högre avlönade vita eller obildade, lägre avlönade svarta. Valet avgjordes ofta av hur produktiva den individuella arbetaren var i förhållande till sin lön. Om en svart producerade 30 cent i timmen men var beredd att jobba för 20 cent så var han lönsammare än en vit som producerade 45 cent i timmen men krävde 37 cent i lön. Genom att lagstifta en minimilön på 25 cent i timmen tappade den svarta arbetaren sin enda konkurrensfördel. Det blev per automatik lönsammare att anställa den vita arbetaren.

Men det fanns och finns fler grupper som skadas av minimilönen. Ungdomar är som grupp mindre produktiva än vuxna, eftersom de inte har hunnit få någon utbildning eller erfarenhet. Den enda ekonomiskt hållbara orsaken för någon att anställa ungdomar är att de kan jobba för lägre lön. Därför brukar det också vara fråga om mindre krävande uppgifter. Men för unga är lönen sällan det viktiga. Viktigare är att få erfarenhet, att lära sig ansvar och hur man beter sig på en arbetsplats. Det skapar förutsättningar för att klara av mer krävande uppgifter längre fram. Mentalt handikappade är en annan grupp som av uppenbara skäl är mindre produktive, varför de i t.ex. USA är undantagna från minimilönlagstiftningen.

Alla förstår att 100€/h vore alldeles för högt. Det skulle leda till massarbetslöshet med en stor marknad för svartarbete som följd. Likaledes skulle en minimilön på 1 cent/h helt sakna effekt, då vem som helst som jobbar ändå skulle få högre lön än så. Det enda minimilönen kan göra är att slå undan benen på de svagaste: de outbildade, de unga, de handikappade, som inte kan konkurrera med något annat än lägre lön.

Det är protektionism, ett skydd för de redan mest privilegierade mot de mest utsatta. Det är ingen slump att arbetslösheten bland t.ex. ungdomar tenderar att vara högre än genomsnittet. Som sådan är minimilönen en av de mest omoraliska och ekonomiskt destruktiva interventionerna som staten någonsin gjort sig skyldig till.