Liberala axplock

När vuxna blir barn maj 22, 2012

Kolumn nummer 5 år 2012. Publicerad i ÅU tisdagen 15.5.2012.

Ett av den österrikiska skolans främsta bidrag till nationalekonomin är deras kapitalteori och förklaring på vad ränta egentligen är. Till och med akademiska ekonomer tar ränta som något givet, något som bara finns, utan att reflektera över det desto mera. I den allmänna debatten blir ränta ofta jämställt med ocker och girighet. För österrikarna däremot är räntan ett uttryck för en av de viktigaste faktorerna bakom människors beteende och agerande: tidspreferenser.

Med tidspreferenser menas individers vilja eller förmåga att skjuta upp gratifikation, att avstå från konsumtion. Personer med väldigt höga tidspreferenser klarar inte av det. De vill inte vänta på efterrätten, de vill ha den direkt. De är också väldigt dåliga på att spara, de vill spendera alla pengarna så fort de får dem. De värderar 100 euro idag mycket mer än 100 euro om ett år, så pass mycket att de är villiga att betala mycket mer än 100 euro om ett år för att få 100 euro idag. Det är det som är räntan. Hur mycket man är villig att betala för att få något direkt i stället för någon gång i framtiden.

Hans-Hermann Hoppe skriver i sin bok ”Democracy – The God That Failed” om välfärdsstatens inverkan på människors tidspreferenser. Förr i tiden var det till exempel mycket vanligt att man sparade ihop ett ganska stort belopp innan man köpte bostad. Man sparade i flera år, till och med decennier, innan man köpte bostaden och betalade då kanske bara hälften av priset med lån. Resten betalades med egna pengar. Idag är det dock mer regel än undantag att hela bostaden betalas med lån, något som stater världen över aktivt uppmuntrar till.

Det där med att man ska få allt man vill ha direkt utan att själv måsta göra något blir mer och mer kännetecknande för välfärdsstatens medborgare. Ingen ska behöva betala för något och absolut inte spara. Det spelar ingen roll hur mycket skuldsättningen ökar. Högre utbildning, till exempel, ska inte bara vara avgiftsfri, man ska få betalt för att studera. Man ska inte behöva jobba heller. På sommaren ska man få vara ledig från det tunga studerandet. De som är dumma nog att jobba under studietiden bestraffas med att få sitt studiestöd indraget och blir krävda på återbetalning med en ränta som vanliga banker bara kan drömma om.

Denna infantilisering av vuxna människor leder till allvarliga problem, varav ett av de allvarligaste är att förmågan att ta ansvar för sig själv blir allt sämre. När man får lära sig att man i egenskap av människa och medborgare har rätt till en massa saker har man mindre incentiv att jobba för det. På motsvarande sätt känner man sig kränkt om någon ifrågasätter dessa rättigheter. Inte heller funderar man på var alla dessa rättigheter kommer ifrån och hur de finansieras, eller om det ens är bra att de finns. Varför är avgiftsfri utbildning och offentlig sjukvård bra? Fungerar det faktiskt? Vad händer om staten inte längre har råd att upprätthålla dessa rättigheter och allt det andra vi tar för givet? Grekerna vet svaret på dessa frågor.

När tidspreferenserna höjs överlag leder det till att sparandet minskar. Det i sin tur minskar tillgången på det kapital som behövs för investeringar. I stället för att spara så spenderar vi. I stället för att öka förmögenheten blir vi fattigare då vi blir allt mer skuldsatta, både på individuell och på nationell nivå. Och ju mer tidspreferenserna höjs, desto svårare blir det anpassa sig till en ny verklighet i vilken allt inte bara ramlar ner från himlen. Det är då vi drar ut på gatorna och slåss och skriker och förstör när våra ”rättigheter” tas ifrån oss. Precis som barn när föräldrarna tar bort godispåsen och stänger av teven.

Solidaritet när den är som allra bäst april 20, 2012

Kolumn nummer 4 år 2012, publicerad i ÅU den 20.4.2012

Så nu ska Finland ta i bruk en ”solidaritetsskatt” som innebär att de som redan betalar mest ska betala ännu mera. Det torde vara uppenbart för vem som helst att solidaritetsskatten bara är en chimär med vilken man försöker distrahera, eller åtminstone göra det lättare, för de lägre klasserna att acceptera momshöjningen. Men låt oss glömma detta djupt omoraliska politiska trick för en stund och se på saken ur ett annat håll.

Att rika ska betala mer och mer är som tidigare noterat en global trend och gammal tradition. De ska betala sin ”fair share”, sin rättvisa andel. Men vad är rättvist? I USA betalar den rikaste 1-procenten, den som Occupy Wall Street hatar så mycket, ca. 25 procent av den totala federala inkomstskatten. De rikaste 50 procenten betalar i princip hela den federala inkomstskatten, medan de fattigaste 40 procenten inte betalar någon skatt alls. Samtidigt utnyttjar de rika förstås de offentliga tjänsterna mycket mindre än de fattiga. De rika använder mycket mindre offentlig sjukvård, kollektivtrafik, utbildning och lyfter förstås mycket färre bidrag av olika sorter.

Med andra ord: de som betalar för de offentliga tjänsterna är de som använder dem minst och de som använder de offentliga tjänsterna mest är de som knappt betalar för dem alls. Ju mindre du använder, desto mer betalar du. Ju mer du använder, desto mindre betalar du. Är det rättvist? Borde de här förhållandena alltså förstärkas ytterligare?

Varenda skattehöjning på ”de rika” är inget annat än de fattiga som röstar till sig ännu mer pengar från andra till sig själva. De fattiga vill ju inte att pengarna ska stanna hos staten, utan att de kanaliseras ut till dem i form av gratis utbildning och sjukvård, subventionerad kollektivtrafik, bidrag för allt mellan himmel och jord och allt möjligt annat trevligt.

Det må kännas enklare, men smart är det inte. Det är inte bra att mer och mer pengar tas från det privata och ges till det offentliga. Dessa inkomstöverföringar minskar mängden tillgängligt kapital som behövs till investeringar i produktionskapaciteten som i sin tur gör det möjligt att hålla jobb kvar i landet. Och det är som bekant de fattiga arbetarna som lider mest när en fabrik stängs ner, mycket mer än de rika cheferna.

När man till exempel höjer skatten på lön innebär det att arbetsgivaren måste betala mera pengar för att nettolönen ska hållas på samma nivå, vilket även innebär högre sociala kostnader.  Det ökar i sin tur produktionskostnaderna vilka till största del brukar tas från konsumenterna. Företaget blöder alltså mer pengar, men personalen kan till och med få mindre i handen. De högre personalkostnaderna gör det svårare att nyanställa (eller att undvika uppsägningar) och leder till att konsumentpriserna höjs för att bibehålla den lönsamhet som krävs för att kunna hålla igång verksamheten på lång sikt. Så de fattiga kommer inte bara att måsta klara av högre momssatser, de måste också klara av högre momssatser på högre priser och med mindre pengar i plånboken.

Prisökningar slår alltid hårdast mot de som har minst marginal. I sin vilja att i solidaritetens namn plundra de rika mer än vad de redan gör har de fattiga alltså skapat en situation i vilken de själva lider oproportionerligt mer än de rika. Klyftan mellan rik och fattig blir ännu större, medelklassen ännu mindre, samhället mer polariserat. Poetisk rättvisa?

Är gratis export bra för tillväxten? mars 8, 2012

Kolumn nummer 3 år 2012. Publicerad i ÅU torsdagen 8.3.2012.

En av äldsta och mest upprepade ekonomiska villfarelserna är att sjunkande valuta är positivt eftersom det stimulerar exporten. Det har återigen varit på tapeten nu när skuldkrisen sänker värdet på euron. Mellan all klagolåt är det alltid någon ekonom, journalist, byråkrat eller politiker som påminner oss om den välsignelse som sänkt euro egentligen är.

Grunden för resonemanget är att ju billigare det är att köpa från europeiska producenter, desto fler köpare kommer att finnas och desto mer kommer de att köpa. Nå, om det är volym som är det centrala och höga volymer kan åstadkommas med låga priser, varför ger bara inte exportföretagen sina varor gratis till alla och envar som vill ha? Tänk vilka omsättningssiffror det skulle leda till! Skulle vi inte alla bli rika då?

Om det faktiskt vore bra med lågt värde på euron, varför trycker inte ECB upp flera tusen miljarder till och låter sedlarna regna över världen? Euron skulle störtdyka, vilket enligt den här förvillade logiken borde leda till att den europeiska exportindustrin skulle explodera med fantastisk ekonomisk tillväxt som följd. Så varför är inte hyperinflation varenda centralbanks standardstrategi? Fundera på det en stund.

Men låt oss glömma exporterarna för en stund och tänka på importerarna. Vem är de egentligen? Det är alla konsumenter, det vill säga varendaste person, fysisk och juridisk, som bor inom euroområdet och använder euro varje dag. Det inkluderar också exportföretagen, eftersom de ofta importerar råvaror och fabrikat och använder inhemsk arbetskraft. Vad innebär sänkt värde på euron för de som importerar?

Om sänkt euro innebär att det blir billigare för utlänningar att köpa våra varor, borde inte myntets andra sida vara att det blir dyrare för oss at köpa utlänningarnas varor? Och om det är så, vilket ter sig logiskt, vad innebär det? Låt mig komma med några gissningar:

Dyrare import höjer konsumentpriserna (tänk olja och bensin). Vår köpkraft minskar eftersom vi måste ge fler euron för samma mängd varor. Det leder till krav på högre löner för att kunna bibehålla levnadsstandarden. Det ökar produktionskostnaderna vilket pressar alla bolags marginaler, även exportföretagens.

Sjunkande värde på valutan du använder är inte bra. Aldrig. Inte under några som helst omständigheter. Att prisnivån hela tiden stiger är inte bra, oavsett om det är 1 procent på 100 år eller 100 procent på 1 år. Sjunkande värde innebär att du hela tiden blir fattigare, att dina besparingar urvattnas, att din lön hela tiden blir mindre. Det finns ingenting positivt med det och de som påstår annat har helt enkelt fel.

Ockupera Vita Huset i stället februari 10, 2012

Kolumn nummer 2 år 2012. Publicerad i ÅU fredagen 10.2.2012.

Under hösten 2011 skapade Occupy-rörelsen stora rubriker världen över med deras demonstrationer och slagord ”Vi är 99-procenten”. USA:s ekonomiska problem har lett till krav på högre skatter för de rika, inte minst från Obama. Han har fått stöd av miljardären och nyttige idioten Warren Buffet, som öppet bad om att få höjd skatt, eftersom han tyckte det var orimligt att hans sekreterare betalade mer skatt än han själv.

Finska staten har också sina nyttiga idioter, bl.a. journalisten Staffan Bruun och professor Alf Rehn. I Sverige har Anders Borg sagt att det är häftigt att betala skatt. För ju mer skatt vi betalar desto bättre får vi det, eller hur? Det finns inget problem som inte staten kan lösa, bara den får litet mer pengar och litet mer makt. Naivitet av den här graden kan vänta sig från Röd Ungdom, men man vill ju inte riktigt höra det från ekonomiprofessorer och (liberala?) finansministrar.

Men varför vore ännu högre skatter ett problem för tillväxten? Svaret är enkelt. Människor agerar och reagerar på incentiv. Ju mer du låter någon behålla frukten av sitt arbete, desto villigare är han att jobba och vice versa. Det här var ett av de första problemen Lenin stötte på efter sitt maktövertagande. Eftersom ingen fick behålla någonting av sitt arbete var det ingen ville jobba överhuvudtaget. Hans lösning var att avrätta på måfå utvalda arbetare. Det fick de överlevande att komma igång.

Vad leder då ännu högre skatter till i praktiken? Det första som händer är att de som vi vill att jobbar mest, företagarna, kommer att jobba mindre. Det startas färre företag, blir färre generationsskiften och därmed färre arbetsplatser. Naturligtvis är det många andra faktorer som spelar in, men höjda skatter är aldrig ett incentiv till ökat arbetande och ökat företagande. För om det vore det skulle företagarna själva kunna skapa detta incentiv genom att tvinga sig själva till att betala högre skatt än vad lagen kräver. Det blotta faktum att skattekonsulter har så mycket jobb bevisar att skattebetalning inte är så populärt bland dem som faktiskt betalar skatten.

Företagande innebär mycket jobb och mycket risk, ofta för mycket begränsad kompensation. Trots detta har staten som uttryckligt mål att sudda ut skillnaderna mellan företagare och arbetare vad gäller beskattning. Med andra ord ska en företagare beskattas lika hårt som en arbetstagare, utan den minsta hänsyn till det faktum att en företagare inte har övertidsersättning, ingen semester, inget anställningsskydd eller något annat som vanliga anställda har. Med andra ord ska det inte få finnas någon morot trots den risk han tar, ofta med hela sin förmögenhet i pant.

Under dessa omständigheter kan man fråga sig varför någon överhuvudtaget skulle vilja bli företagare i stället för vanlig anställd. Varför ta risken när det inte finns någon nämnvärd belöning? Kanske den skatteförespråkande professorn Rehn har ett svar på den frågan? För om vi faktiskt vill skapa produktiv sysselsättning, det vill säga arbetsplatser inom den privata sektorn, är det här en fråga som vi måste fundera på.

Om Occupy-rörelsen förstod någonting om ekonomi skulle de inte vara på Wall Street, de skulle marschera längs Pennsylvania Avenue till Vita Huset, Capitol Hill och Federal Reserve. De skulle kräva kraftigt sänkta offentliga utgifter, kalhygge av den regulatoriska djungel som kväver företagandet och sedan, i takt med att budgeten börjar visa plus, sänkta skatter. Det skulle skapa de jobb som åtminstone vissa av dem anser är en mänsklig rättighet. Det borde fackföreningarna i Finland också göra i stället för att strejka vart och vartannat år. Arbetsplatser är något man skapar, inte något man kräver.

Ron Paul for President! januari 15, 2012

Senaste kolumnen i ÅU, den första 2012. Publicerad 13.1.2012.

Som ekonomisk kolmunist kan man inte ignorera presidentvalet i USA som nu dragit igång på allvar i och med primärvalen i Iowa och New Hampshire. Den som är bekant med mina skriverier och dessutom gjort sig besväret att bekanta sig med de repbublikanska kanditaterna, torde inte bli överraskad av jag helhjärtat stöder den 76-årige läkaren från Texas, Ron Paul. I den här kolumnen ämnar jag berätta varför.

1. Ron Pauls utrikespolitik

Ron Paul är mot krig och mot våld. Han vill ta hem samtliga amerikanska trupper som är stationerade utomlands, inte bara från krigszonerna i Mellanöstern utan också från Europa, Japan och Sydkorea. USA har idag 700 baser (enligt vissa uppskattningar 900) i över 130 länder. Ron Paul vill stänga dessa baser och ta hem trupperna. Med andra ord vill han avskaffa det amerikanska imperiet och lägga ner det ändlösa ”kriget mot terrorismen”. I praktiken betyder slut på det ständiga mördandet av oskyldiga civila runtom i världen, slut på hoten om sanktioner och eventuella militära åtgärder mot Iran (och andra), slut på embargot mot Kuba. Han vill helt enkelt att USA ska sluta lägga sig i andra länders angelägenheter och i stället föra en öppen, vänlig dialog med dem. Samtidigt ska alla handelshinder avskaffas så att den internationella handeln kan löpa fritt. Det var det som USA:s grundare förespråkade. ”Talk and trade with everyone, entangling alliances with no one.”

2. Ron Pauls ekonomiska politik

Ron Paul är liksom jag själv en anhängare av den österrikiska skolan. Han förespråkar en rent kapitalistisk ekonomi som bygger på fria marknader och frihandel, med så litet statlig intervention som möjligt. Inga bailouts och inga subventioner. Han vill också drastiskt skära ner de statliga utgifterna. 1000 miljarder dollar det första året och en balanserad budget innan första mandatperioden gått ut. Mycket av nedskärningarna kommer från Pentagons budget, men han vill också slopa flera federala departement. Några av dessa är utbildningsministeriet och handelsministeriet. Därtill vill han fasa ut Social Security och Medicare, vars ofinansierade förbindelser börjar närma sig 100,000 miljarder dollar.

Den ekonomiskpolitiska ståndpunkt som han kanske har fått mest uppmärksamhet för är dock hans vilja att först grundligt revidera och därefter helt avskaffa den amerikanska centralbanken, the Federal Reserve. Som ett led i detta vill han också tillåta konkurrerande valutor som marknaden, inte staten, producerar.

3. Ron Pauls inrikespolitik

Ron Pauls inrikespolitiska plattform utgår från den fria individens eget ansvar och skyddet av den personliga integriteten. Han har länge motsatt sig integritetskränkande lagar om PATRIOT Act och den ännu värre National Defense Authorization Act, som ger militären rätt att arrestera amerikanska medborgare inom USA:s gränser och hålla dem fångna utan rättegång. Han vill avkriminalisera samtliga droger och överföra regleringen av dessa till delstaterna, vilket skulle innebära slutet på det förödande War on Drugs. Detta krig har förstört miljontals amerikaners liv, inklusive tusentals människor som aldrig ens har sett en joint i hela sitt liv. Ron Paul vill överlag att delstaterna och de lokala distrikten ska bestämma i stället för byråkraterna i Washington DC, vilket också är vad den amerikanska grundlagen säger.

Jag skulle kunna skriva en smärre avhandling om varför jag hoppas att Ron Paul vinner, men hans utrikespolitik är egentligen det enda jag behöver. Kan ni ens föreställa er något sådant? En amerikansk president som vill låta världen sköta sina egna affärer i stället för att bomba allt och alla som har oturen att komma i vägen? Efter decennier av krigsgalningar som Bush och Obama vore det verkligen en välkommen omväxling!

Inte längre bäst i klassen december 13, 2011

Senaste kolumnen, nummer 12 i ordningen, publicerad i ÅU tisdagen 13.12.2011.

Under hösten har det ordnats fler toppmöten om Europas skuldkris än jag vill räkna. Inget av dem har lett någonstans förstås, det gör sällan det när politiker och byråkrater ska ”lösa” problem. Och undra på det. Människor som är så totalt avskärmade från allt vad verklighet heter kan inte ens börja förstå de mycket verkliga problem som Europa står inför.

Vår kära finansminister lyckades demonstrera denna totala brist på verklighetsuppfattning i en kommentar till det senaste toppmötet. Saken gällde huruvida stabiliseringsfondens beslutsfattande ska vara enhälligt eller om det räcker med majoritetsbeslut. Finland höll fast vid enhällighet och enligt Urpilainen är det bara naturligt att Finland, som har skött sina egna affärer så bra, håller fast vid vissa saker.

Skött sina affärer så bra? Finlands statsskuld har ökat från 53 miljarder euro våren 2009 till 83 miljarder idag, nästan 50 procent av BNP. Finansministeriet själv förutspår att statsskulden överstiger 100 miljarder redan 2013. Låter det som att Finland har skött sina affärer bra?

År 1997 toppade statsskulden på ca 70 miljarder euro, för att sedan sjunka till bottennoteringen 53 miljarder. Under ett drygt decennium av vad som allmänt hyllades som stark ekonomisk tillväxt med Nokia i spetsen lyckades Finland amortera bort 17 miljarder på sin skuld. Under ett drygt decennium av stark årlig tillväxt. På mindre än tre år av recession har statsskulden ökat med 30 miljarder och det finns inga som helst tecken på att den trenden bryts under överskådlig framtid. Tvärtom.

Och nej, det är ingen idé att peka på hur mycket sämre diverse andra länder har skött sina affärer. Att andra är sämre betyder inte att du är bra. Dessutom är det flera som har skött sina affärer mycket bättre än oss.

Den ändlösa mängd poänglösa toppmöten och innehållslösa analyser i media kan lätt ge intrycket skuldkrisen är komplicerad och slog till helt utan förvarning. Så är det förstås inte. Det har byggts upp under flera decennier, i vissa länder snabbare än i andra. Att så är fallet torde inte vara svårt att förstå. Inte ens Grekland samlar på sig en skuld som överstiger 160 procent av BNP över en natt, eller ens över några år. Den har varit över 100 procent sedan 1990-talet.

Vad är lösningen då? Det har jag sagt förut: skär ner de offentliga utgifterna. Skuldproblem i allmänhet och Europas skuldproblem i synnerhet är ett utgiftsproblem. Det är ingen idé att skylla på bankirer och skattesmitare, det är politikernas och slutändan folkets fel att vi är där vi är. Det är vi medborgare som generation efter generation har skytt individuellt ansvar och krävt mer och mer på alla andras bekostnad. Ingen har brytt sig om vad det kostar eftersom ingen har själv tänkt betala för något, det ska alla andra göra. Politikerna och byråkraterna har levt loppan, men sist och slutligen är det vi medborgare som inte har velat eller kunnat ge upp vårt beroende av staten. Vi vill inte vara fria, vi vill inte ta ansvar.

Just det här är kanske den enskilt värsta konsekvensen av välfärdsstaten. Den skapar ett beroende som det är både svårt och smärtsamt att bryta sig loss ifrån. Upploppen på Atens gator är egentligen ett uttryck för den abstinens som nu påtvingas grekerna. Det kommer bara att bli värre och det kommer att sprida sig till många andra länder. Inga toppmöten i världen kan ändra på det.

Robin Hood – en missförstådd skatterebell november 16, 2011

Senaste kolumnen i Åbo Underrättelser, nummer 11 i ordningen. Publicerad 16.11.2011.

Uttrycket robin hood-skatt är ett gammalt uttryck som har använts om flera olika skattetyper. Till exempel det används ofta för att beskriva den progressiva inkomstskatten som innebär att rika betalar högre skatt med vilken stöd, bidrag och samhällstjänster finansieras. Förmånstagarna är de fattiga som betalar mycket mindre in men får mycket mera ut ur systemet. På senare tid har också de föreslagna bank- och transaktionsskatterna kallats robin hood-skatter. De rika bankirerna ska betala en extra skatt som främst kommer de vanliga, fattiga medborgarna till godo. Med andra ord är det staten som agerar Robin Hood, den tar från de rika och ger till de fattiga. Men vad var det som Robin Hood egentligen gjorde?

En sekunds eftertanke visar hur gravt missförstådd Robin Hood historien är. Visst var han de svagas förkämpe mot de starka, men han stal ju egentligen ingenting såsom det ofta brukar påstås. För vem var det som var skurken i historien? Oftast är det sheriffen av Nottingham. Ibland är det prins John. Ibland både ock. Vad är det som Robin Hood tar tillbaka? Jo, skatter som sheriffen och/eller prinsen har tvingat ur de stackars bönderna och hantverkarna i Nottingham med omnejd. Vilka likheter finns mellan historiens Robin Hood och skatteverket idag? Inga alls.

I sagan är det just staten och skattverket som förtrycker de fattiga till förmån för kungen och adeln. De tar de fattigas pengar och bränner ner deras hus om de inte kan betala. Det är de rika och mäktiga som lever loppan på de fattigas och svagas bekostnad? Hur är det idag? Precis tvärtom. Ju mer du tjänar desto mer skatt betalar du. Om du är företagare och anställer någon tillkommer en rad andra skyldigheter och avgifter. Dessutom måste du ge betald semester och semesterersättning till dina anställda. Alla avgifter och förmåner gör att då man som företagare planerar att anställa någon måste man multiplicera bruttolönen med 1,7(!) för att kunna uppskatta den verkliga kostnaden. När du väl har anställt någon är det dessutom väldigt svårt och alltid dyrt att sparka en specifik anställd och ersätta honom med någon annan, ifall det visar sig att han inte var lämplig. Att anställa någon är bland det dyraste och mest riskabla man kan göra som företagare.

Att vara fattig är förstås sällan trevligt i sig, men det finns nog ingen fattig person i Finland som kan påstå sig vara förtryckt av de rika. Tvärtom har man som fattig rätt till en lång rad stöd, bidrag och samhällstjänster enbart på basis av att man är medborgare. Även om vissa bidrag och stöd åtminstone formellt förutsätter någon sorts motprestation, är kravet i praktiken sällan mer än just formellt. Andra är helt villkorslösa.

Så om man vill tala om förtryck som i sagan om Robin Hood så är rollerna helt omvända i Finland. Här är det de rika som plundras till förmån för de fattiga. Det är de fattiga arbetstagarna som är privilegierade i motsats till sina arbetsgivare, som rätt sällan är desto rikare än sina anställda. Staten är de facto en anti-Robin Hood, som i stället för att ta tillbaka stulen egendom i stället använder våld för att stjäla egendom och fördela den bland sina gunstlingar. Staten är sheriffen och prins John, vilket förstås är helt naturligt eftersom sheriffen och prins John var staten.

De enda robin hoods som finns idag är de som hjälper medborgarna att minimera denna plundring. En skattekonsult har alltså mycket mer gemensamt med Robin Hood än vad en skattmas har. Tyvärr är skattekonsulter ofta lika missförstådda som Robin Hood.