Giganternas kamp februari 7, 2010
Posted by Kaj Grüssner in Småprat.add a comment
En av Johan Norbergs bästa egenskaper är att hans förmåga att hitta roliga videoklipp som har med nationalekonomi att göra. Den här rap videon är en av de mer underhållande och informativa illustrationerna av debatten mellan två av nationalekonomins verkliga giganter: J.M. Keynes och F.A. von Hayek.
Lyssna och njut!
Den där om europén, amerikanen och kinesen… januari 28, 2010
Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Småprat.add a comment
Diskussionstråden på posten nedan fick mig att ge efter för frestelsen. Nedan följer en karikatyr av Kinas och USA:s perversa förhållande.
Säg att en kines har en butik. En europé och en amerikan går in i butiken. Europén tar fram sin plånbok och fiskar upp en 10 euros sedel med vilken han köper varor för 10 euro. Nöjt går han sin väg. Kinesen är lika nöjd över sin fina 10 euros sedel han har i kassan.
Amerikanen öppnar sin plånbok och ser att den är tommare än en byråkrats själ, så han tittar på kinesen och föreslår följande;
”Ge mig varor för 100 dollar, så får du en skuldsedel av mig som lovar att jag betalar dig 100 dollar plus 10 procent i ränta om ett år.”
Kinesen tycker att det låter som en briljant idé och är med direkt.
Det går ett år.
Samma amerikan och europé kommer tillbaks till kinesens butik. Återigen köper europén varor för 10 euro och betalar kontant och återigen är både europén och kinesen lika nöjda.
Föga överraskande är amerikanens plånbok lika tom som keynesianismen är ologisk, så han föreslår följande:
”Ge mig varor för 100 dollar så ger jag dig en ny skuldsedel. Nästa år betalar jag dig 210 dollar plus 10 procent i ränta.”
Kinesen går med på det igen.
Det går ett år. Exakt samma procedur upprepas. Nu har europén köpt varor för 30 euro och betalat kontant varje gång med egan pengar. Amerikanen har fått varor för 300 dollar och är skyldig kinesen 331 dollar.
Det går ett år.
Europén köper i vanlig ordning varor för 10 dollar och betalar kontant. Den här gången köper inte amerikanen mera varor på kredit. I stället konstaterar han att han har gått i konkurs och inte kan betala sin skuld. Eftersom han är luspank finns det ingenting kinesen kan göra. Han har givit bort varor för 300 dollar och erhållit skuldsedlar på motsvarande belopp plus ränta. Dessa är nu värdelösa.
Ungefär så här har USA:s förhållande varit till Kina rätt länge nu. Kina har egentligen bara två alternativ. De kan fortsätta låna ut pengar till USA för att upprätthålla amerikanarnas import av kinesiska varor och hoppas på att de någon gång faktiskt får betalt. Andra alternativet är att begränsa vidden av sina förluster genom att sätta stopp på kreditgivningen och rikta in sig på på folk som faktiskt kan betala för sig. Väljer de det senare kommer de sannolikt att få ta en rejäl kreditförlust, men ju längre de fortsätter desto större blir den och ju större den blir, desto omöjligare blir den att undvika.
Ironiskt nog är USA i exakt samma position, fast tvärtom. Också jenkarna har två alternativ. De fortsätta med att trycka pengar och hoppas på att de kan spendera sig ut ur krisen. Det andra alternativet är att stänga ner sedelpressarna, låta huspriserna rasa, låta finanshusen gå omkull osv. Helt enkelt låta marknaden rensa ut alla felinvesteringar, om allokerar resurserna och återupprätta balansen. Det kommer att svida. Rejält. Men ju längre man håller på med dagens politik i hopp om att ett mirakel inträffar, desto smärtsammare kommer kollapsen att bli när verkligheten väl kommer emot.
Det ska bli intressant att se vem, om någon, som först kommer tar sitt förnuft till fånga. Mina pengar är på Kina, men jag är rädd för att båda kommer att fortätta tills allt far käpprätt åt helvete.
Vad är tillväxt och vad skapar tillväxt? januari 23, 2010
Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.33 comments
Sällan har det fokuserats så mycket på ekonomisk tillväxt som sedan den ekonomiska krisen började breda ut sig över världen. Nästan varje dag hör man ekonomer, politiker och journalister spå positiv eller negativ tillväxt i BNP, med flera procent både ovanför och under nollsträcket. Däremot är det ganska få som funderar över vad tillväxt egentligen är, eller ens vad detta mytiska BNP är. Det har sina förklaringar.
Liksom så många andra statistiska begrepp med nationalekonomisk betydelse så har BNP (BruttoNationalProdukt) definierats och omdefinierats många gånger om. Enligt mainstream definition ingår det en hel del element i BNP som inte har något där att göra. Bland dessa är konsumtion och offentliga utgifter. Måttet på värdet av de producerade varorna och tjänsterna inbegriper alltså antalet euron eller dollar som medborgarna spenderat på konsumtion och vad staten har spenderat på sina program.
När man tar med sådana saker blir måttet givetvis fullständigt värdelöst, framför allt med tanke på att man använder BNP som utgångspunkt då man mäter hur rikt ett land är. Ökad BNP betyder att landet blir rikare. Det är på grund av sådant här missbruk och desinformation som USA fortfarande påstås vara ett världens rikaste länder, trots att det är historiens största gäldenär utan det blekaste hopp att någonsin kunna betala bort sin skuld. Därför är Kina, världens största borgenär, fortfarande ett av världens fattiga länder. Statistiskt sett, alltså.
När man vill mäta verklig tillväxt måste man alltså vara noga med vad man inkluderar, vilket i sin tur avgörs av vad som faktiskt skapar tillväxt. Därför gör man mätningen mitt i kausalkedjan, så att säga.
Det första man ska titta på är produktionskapaciteten. Om den har ökat har landet förbättrat sin förmåga att förvärva inkomster. Nästa mått är bytesbalansomslutningen, det vill säga det totala värdet av exporten och importen. Om båda har ökat betyder det att landet har kunnat använda sitt överflöd av vissa varor och tjänster till att minska underskotten på andra varor och tjänster. Tredje måttet är de privata företagens vinster. Ju bättre det går för företagen, desto mer ökar deras förmåga att göra nyinvesteringar som leder till produktutveckling, effektivitet, ökad produktionskapacitet osv. Fjärde måttet är investeringar i produktionen. Ju mer som återinvesteras, desto mer av det goda som jag just listade upp kommer att realiseras i framtiden. Det sista måttet är sysselsättningen inom den privata sektorn. Ju mer jobben har ökat, desto mer av det kapital som ackumulerats av ökade vinster (och ökat sparande på individnivå) har kombinerats med arbetskraft som i sista hand mynnar ut i ökad produktionskapacitet. Och så är cirkeln sluten.
Offentliga utgifter och privat konsumtion har ingen del i uträkningen av huruvida ett lands ekonomi har vuxit, huruvida det blivit rikare eller inte. Det beror på att konsumtion sker på bekostnad av sparande, vilket i sin tur minskar tillgången till kapital som kan användas till investeringar. Statliga utgifter finansieras med pengar som tas från företag och individer, vilket också minskar tillgången till kapital. De tär alltså på ekonomins förmåga att växa. Dessutom finansieras de ofta av lånade pengar, vilket direkt krymper ekonomin eftersom skuldsättningen ökar.
Så när man hör mainstream förståsigpåare tala om tillväxt och BNP kan man lika gärna byta kanal. Antingen ljuger de rakt ut eller så vet de helt enkelt inte vad de talar om. Om talaren är politiker eller byråkrat så är det regel både ock.
Lägg ner all mainstream media januari 7, 2010
Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Småprat.add a comment
2009 var på många sätt ett nedslående år. Inte bara har man fortsatt samma destruktiva stimulanspolitik världen över, men mainstream median är helt tydligt fortfarande föga mer än en propagandamaskin. Det finns många exempel på det här i både nationell och internationell press. Att tidningarna sprang politikernas ärenden under bubblans uppkomst kan man förstå, då visade åtminstone den statliga statistiken att ekonomin växte. Det fanns inga konkreta bevis på att krisen var på väg. Men det börjar bli länge sedan. Redan 2008 kom konkreta bevis i och med svårigheterna för världens stora finanshus. År 2009 började arbetslösheten stiga i rasande takt. Bevisen fanns och finns där, det finns skäl att ifrågasätta.
Men inte. Time Magazine, en av världens kändaste publikationer, utsåg ingen mindre än Fed-chefen Ben Bernanke till ”Person of the Year”. De motiverade valet med Bernankes kurage och innovativa hanterade av finanskrisen. Han räddade inte bara USA utan hela världen från en djup depression. Han skrev historia med sina drastiska, hittills omotsvarade åtgärder. Vad säger man? Grattis.
Det finns många obegripliga myter kring Bernanke. Det här med att hans sätt att hantera krisen skulle vara innovativt och modigt, till exempel, är så långt ifrån sanningen man kan komma. Vad var det som är så innovativt med att trycka miljarder och biljoner pengar? Att rädda sina polare på Wall Street? Hans företrädare Greenspan gjorde ju precis det till den milda grad att det gav upphov till uttrycket ”Greenspan Put”. Var det modigt? Inte på något vis. Vad är så modigt med en quick fix på bekostnad av ökat långsiktigt lidande? Det modiga hade varit att göra som Paul Volcker i början av 1980-talet, då han höjde räntan till 20% för att få inflationen under kontroll. Det hade varit modigt av Bernake, för det var det rätta beslutet, ett beslut han var för feg för att ta.
Och så det här med att han räddade världen. Vad grundar sig det påståendet på? Varför hade världen gått under om han hållit igen sedelpressarna? Det funkade ju alldeles utmärkt 1920-21. Det här är en lögn som mainstream media har upprepat ad infinitum in absurdum. Utan minsta substans till belägg. En fullständigt okritisk, ogenerad hyllning till historiens värsta falskmyntare och bedragare.
Vår egen kära Hbl är inte mycket bättre. Samtliga ledare och kolumner förespråkar och i regel hyllar den keynesianska politik som förs. En kolumn uppmanade oss till och med att tacka Keynes och Bernanke. När jag påpekade alla faktafelen i kolumnen till tidningen blev jag runtskickad från redaktör till redaktör, utan att någon ville ta kritiken på allvar, än mindre publicera en kolumn skriven av någon som faktiskt förstår vad som händer. Hbl har bara rum för en linje och det är samma hylla-staten linje som alla andra mainstream tidningar kör på.
Vad är poängen med ”fri press” om den är lika statshyllande som Radio Nordkorea? Vad är dess syfte om det enda den gör är att heja på våra överherrar när de för oss till ruinens brant och över? Var finns den kritiska granskningen? Varför ignoreras oliktänkarna?
Jag har inget svar på de här frågorna så om det är någon som vet får den gärna berätta. Det enda jag vet är att om det fortsätter så här kan vi lika gärna lägga ner hela mainstream mediacirkusen. Vi får tillräckligt mycket propaganda i skolorna.
Läs Mises era satans idioter!! december 13, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Småprat.26 comments
Man börjar bli tämligen slut på dessa ständiga förståsigpåare i media som inte tycks kunna göra något annat än upprepa samma gamla uttjatade floskler och vansinnesidéer ad infinitum in absurdum. Vem som än uttalar sig om något som på minsta vis kan sägas ha att göra med ekonomi är tydligen imbecill. Förutom vissa få undantag, förstås, men vem lyssnar på dem? Det är ju tydligen vettigare att lyssna på de kålsupande fähundarna som har haft fel i allt de sagt de senaste 15 åren. Minst. Amöbor som Bernanke, Geithner, Krugman och det största pundet av dem alla, Barrack Obama.
I stället hyllas dessa slamkrypare till skyarna. Jo, Bernanke är minsann en expert på the Great Depression han. Han har ägnat sin akademiska karriär åt att studera den, minsann. Bernanke är lika mycket expert på Great Depression som jag är på postmodern fransk dockteater. Och Krugman, han är en ekonomisk guru, en superstjärna. Kung, kejsare och gud. Låt vara att han byter åsikt beroende på omständighet. Låt vara att han rekommenderade den amerikanska staten att blåsa upp en ny bubbla efter att IT-bubblan sprack. Låt vara att han inte alls förstår varför en sprickande bubbla leder till en massa problem. En allvetande guru är han desslikes enligt mainstream reportrarna, trots att Krugman själv har sagt att nationalekonomi i bästa fall är onödigt och i värsta fall rent skadligt. Det har han i och för sig rätt i, om man med nationalekonomi menar keynesianismens vanvettiga irrläror.
Sedan är det förstås det ständiga snacket om revisionen av the Fed. Diverse uppblåsta plattskallar sitter och ojar sig över hur en revision skulle skada Feds självständighet. Vilket tusans skitsnack! För det första så har varken Fed eller någon annan centralbank någonsin varit något annat än en del av staten och ett verktyg för att finansiera statens verksamhet. Och varför skulle en grupp ovalda byråkrater utan det minsta ansvar inför någon få göra upp och verkställa penningpolitik utan att någon har rätt att veta vad de sysslar med? Hur har man någonsin kommit på en sådan vansinnig idé till att börja med och hur i hela fridens namn kan man tycka att man borde fortsätta med det, med tanke på den ständiga ström katastrofer som avskummen på centralbanken har åstadkommit?
Så har vi våra egna clowner som slaviskt upprepar alla uttjatade och motbevisade hjärnspyor som de stora pojkarna i USA häver ur sig. Vi både kan och bör spendera oss ut ur krisen. Allt blir nog bra bara vi låter sedelpressarna gå varma, för lösningen på allt är ju mer, värdelösa papperspengar. Det har ju funkat utmärkt i både Tyskland, Sydamerika och Zimbabwe. Hur fan i helvete kan man vara så dum att man på riktigt tror att konsumtion som finansieras med ur luften skapade papperspengar är en lösning på något!? Vad är det för satans idioter som sitter på makten här och annorstädes och vad är det för ryggradslösa hjon till undersåtar som utan att muttra sväljer den ena skopan skit efter den andra?
Det är ingen slump att de enda som 1) såg krisen komma och 2) kunde förklara vad den berodde på var personer som läst österrikisk nationalekonomi. Kanske, månne, det vore en bra idé att börja lyssna på dem? Eller ännu bättre, själv ta upp en bok och börja läsa. Här är en bra bok att börja med: Economics in One Lesson
Alla borde följa Ålandsbankens slogan november 28, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.8 comments
Finlands Näringsliv (EK) säger sig vara oroliga över att finländare har börjat spara mera. De refererar till en undersökning som visar att konsumtionsviljan sjunkigt väsentligt i november. Enligt EK riskerar den minskade konsumtionen att försena återhämtningen, enligt chefsekonomen Jussi Mustonen. Han menar att det nu behövs det framtidstro och ökad efterfrågan (= mer konsumtion), annars förbättras inte situationen. Föga överraskande får han medhåll av VD:n för Förbundet för finsk handel, Juhani Pekkala, som beklagar sig över att folk inte spenderar lika mycket på underhållning, hushållsmaskiner och kläder som de gjorde förut.
Det är inte bara skrämmande utan också fullständigt obegripligt hur personer i så ledande ställning som Mustonen och Pekkala fortfarande står på barrikaderna och efterlyser ökad konsumtion. Detta trots att den globala ekonomiska krisen orsakades av för mycket konsumtion, inte bara vad gäller bostäder (nej, köp av bostad är inte en investering), utan konsumtion av just de saker som Pekkala efterlyser. Det är en fullständig gåta hur allvarligt sinnade människor uppriktigt presenterar mer av det som orsakade krisen som en lösning på krisen. Det är lika vettigt som att påstå att man botar impotens genom att kastrera sig.
Utvecklingen inom den nationalekonomiska vetenskapen är alltigenom tragisk. Den är den enda vetenskapsdisciplinen som började på rätt hög nivå, blev stadigt bättre bara för att sedan djupdyka. Denna djupdykning började litet efter sekelskiftet och nedförsbacken har fortsatt i snart 100 år. Ingenting tyder på att förståsigpåare som ”chefsekonom” Jussi Mustonen kommer att bli klokare. Därför är det så glädjande att se att vanliga människor överallt börjat förstå det som hovekonomerna aldrig kommer att förstå. Det som Ålandsbanken, denna moderna Bank of Amsterdam, förstod redan på 1920-talet:
”Det är inte vad man förtjänar, utan vad man sparar som ger välstånd.”
Och så är det givetvis. Ingen enskild individ blir rik genom att konsumera. Konsumtion ger inte välstånd. På samma sätt blir inte en ekonomi rikare av att folk konsumerar. Konsumtion ger inte ekonomisk tillväxt. Både individer och ekonomin i stort blir rikare av ökad produktion. Ökad produktion kräver investeringar. Investeringar kräver kapital. Och hur ackumuleras kapital? Genom att individer sparar, det vill säga det som finländare tycks göra nu.
Ålandsbanken visste det redan för 90 år sedan och det är en insikt som genomsyrat banken under hela dess existens, och gör så fortfarande. Det är därför Ålandsbanken klarade 1990-talets bankkris långt bättre än sina konkurrenter, det är därför Ålandsbanken klarat dagens kris långt bättre än de flesta andra.
Jag hoppas innerligen på att finländarna håller fast vid sitt ökande sparande, trots alla irrläror och propaganda som etablissemanget spyr ut på daglig basis. Kanske, kanske är vi på väg att hitta tillbaks till den forna tron på det sunda förnuftet och hälsosam skepticism mot våra överherrars papegojande.
Vad är högerextremism? november 17, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.2 comments
Nästa år är ett valår i både USA och i Sverige, vilket innebär att det surras rätt mycket i media om olika partier, kandidater och vad de står för. Höger ställs mot vänster i ett ändlöst propagandakrig. I Sverige väckte sverigedemokraterna stor uppståndelse då partiledaren Jimmie Åkesson skrev en i mångas ögon främlingsfientlig debattartikel. Och just främlingsfientlighet har alltid förknippats med extremhögern, på helt felaktiga grunder
Alla vet vad som menas med vänsterextremism är. Det är socialism, kommunism och marxism. Det är en mycket tydligt definierad ideologi som därför är mycket lätt att ta till det extrema. Men vad är högerextremism? Borde inte det vara raka motsatsen till vänsterextremismen? Kanske, men enligt gällande definitioner är skillnaden minimal.
Enligt den vanliga definitionen är nationalistiska och främlingsfientliga partier, som t.ex. sverigedemokraterna, högerextrema. Samma sak med fascistiska och nazistiska grupperingar. Det har sitt ursprung i att framför allt Hitler och hans nazister av någon anledning anses vara kommunismens raka motsats. Och eftersom kommunism är vänster så måste nazism och allt som hör ihop det vara höger. En till synes logisk slutsats, men som grundar sig på felaktiga fakta.
Vad som ofta glöms bort eller bortses från är att både kommunism och nazism är avarter av samma sak: socialism. De är båda kollektivistiska ideologier som framhäver staten och underordnar individen. Främlingsfientlighet och nationalism är båda element i kollektivismen i det att man ser människor som del av grupper (utlänningar och landsmän), i stället för individer. Samma sak med rasism eller sexism. Man ser människor som del av grupper som definieras av etnicitet eller kön. Både kommunistiska och nazistiska partier är alltså vänster, men på olika sätt. Sverigedemokraterna är alltså lika mycket vänster som vänsterpartiet.
Vad blir då kvar? För att vara helt ärlig så vet jag inte vad högerextremism är, men jag vet vad det inte är. Det har ingenting att göra med kollektivistiska ideologier som främlingsfientlighet, anti-semitism, rasism, nationalism eller något annat som ofta förknippas med högerextrema partier.
Jag brukar själv försöka undvika att använda den sedvanliga politiska högervänsterskalan just på grund av att den är så bristfällig. Man hör ofta att yttervänstern och ytterhögern ligger nära varandra, men hur är det möjligt om skalan går från höger till vänster? Om ytterligheterna ligger nära varandra måste det ju vara frågan om en cirkel och en cirkel har varken höger eller vänster.
Vänsterextremism betyder kollektivism i olika former. Dess extrema motsats borde då vara en ideologi som förespråkar individualism. Den ideologi som mer än någon annan gör det är anarko-kapitalismen, som på sitt sätt är extremliberalism. Om så är fallet så är högerextremism sannerligen något som världen är i ett desperat behov av.
Din tid och din arbetsinsats är värdelösa november 8, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Skatter.5 comments
Fundera en stund på hur företag beskattas. Vid årets slut adderar man ihop alla inkomster och drar av alla utgifter. Om resultatet är positivt betalar företaget skatt på vinsten. Samma mekanism tillämpas på försäljningsvinst. Om du säljer aktier, en bil, ett hus eller en frimärkssamling får du dra av anskaffningsutgiften, det vill säga det belopp du betalade för att anskaffa aktierna, bilen, huset eller frimärksamlingen. Säg att du köpte en aktie för 5,000 euro och säljer den för 10,000 euro. Din vinst är då 5,000 euro och du betalar skatt på 5,000 euro, inte på 10,000 euro som du sålde aktien för.
Du behöver förstås inte sälja din aktie mot pengar, du kan också byta den mot något annat. Den som vill ha din aktie kanske inte har en massa kontanter liggandes omkring, men han har en bil som han vill bli av med. Ni kommer överens om att byta aktien mot bilen. I de flesta fall av byteshandel anses ingen beskattningsbar vinst ha uppnåtts, eftersom du värderar bilen mer än aktien och han värderar aktien mer än bilen. Ni båda anser er ha fått något värdefullare, men ingen har gjort en mätbar vinst så ingen blir beskattad.
Låt oss nu fundera på beskattning av lön. Säg att du är en vanlig kontorsanställd på ett företag. Du jobbar fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen, 160 timmar i månaden och får 3,000 euro i månadslön. Din beskattningsbara inkomst på årsbasis är alltså 36,000 euro plus eventuella naturaförmåner. Från inkomsten får du göra vissa standardiserade avdrag ”för inkomstens förvärvande”, men de är oftast tämligen begränsade. I princip betalar du skatt på den lön du får av din arbetsgivare för det jobb du utför. Hur förhåller sig nu logiken i lönebeskattningen mot beskattning på vinst som diskuterats ovan?
Din lön grundar sig alltså på din arbetsinsats, du får lön för det jobb du utför åt din arbetsgivare. Din prestation är 160 timmar arbete i månaden, något som alla månadsanställda vet att i praktiken utgör huvuddelen av din vakna tid per månad. Din arbetsgivare får dra av din lön som en kostnad när företagets beskattningsbara inkomst skall beräknas, men du får inte dra av värdet på din tid från din lön.
Det betyder att i beskattarens ögon så är din tid, dina 160 timmar i månaden, helt värdelösa. Och inte bara det, din arbetsinsats, det du producerar åt din arbetsgivare, är likaså värdelöst. Enligt beskattaren får du 3,000 euro i månaden av din arbetsgivare, men du ger ingenting av värde i utbyte. Du får 3,000 euro i månaden för ingenting. Enligt den logiken spelar det alltså ingen roll om du sitter hemma och ser på TV eller sitter på kontoret och jobbar. Varken din tid eller din arbetsinsats är värt något överhuvudtaget. Därför blir du också beskattad på basis av lönens fulla belopp.
Det är därför du inte får göra avdrag för din tid på samma sätt som du fick dra av aktiens anskaffningspris från försäljningspriset. Du kan heller inte säga att du byter din tid och arbetsinsats mot lönen, eftersom din tid och arbetsinsats är värdelösa. Om det du ger är värdelöst så anses du nämligen inte heller ha gett någonting. Säg att du i exemplet ovan skulle ha gett en näve grus i utbyte mot bilen. Eftersom näven grus i praktiken saknar värde skulle beskattaren i det fallet ha ansett att du fick bilen i gåva och beskattat dig för det. Enligt beskattarens sett att se på saken så ger din arbetsgivare dig en gåva på 3,000 euro i månaden, eftersom det du ger i utbyte är lika värdelöst som en näve grus.
Var och en värderar ju sin tid och sitt arbete hur den vill, men jag håller nog inte med om att den tid och den arbetsinsats som jag ger min arbetsgivare är lika värdelöst som en näve grus. Vad tycker du? Är din tid och din arbetsinsats helt värdelösa?
Michael Moore: lögnare, hycklare och apologet november 1, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Småprat.1 comment so far
Som utlovat tittade jag på Michael Moores ”dokumentär” Capitalism: A love story. För några år sedan hade jag säkert blivit upprörd över alla de barnsliga knepen, vinklandet och genomgående okunskapen för att inte tala lögnaktigheten i filmen, egenskaper är Moores främsta kännetecken. Men det blev jag inte, jag har numera vant mig vid den här typen av skrupellös propaganda.
Moores film går ut på att demonisera kapitalismen. I en scen går han till och med så långt att intervjua två präster och en biskop, som samstämmigt konstaterar att kapitalism är en synd, en ondska. En ondska som man enligt Moore inte kan reglera, man måste förinta den. Gott så.
Naturligtvis har filmen ingenting med var sig kapitalism eller fria marknader att göra, utan med den typ av ekonomisk fascism, korporativism, som präglat det amerikanska samhället i drygt hundra år. Ironiskt nog ägnar Moore slutet av sin film till att hylla Franklin D. Roosevelt, utan att reflektera att det just var FDR som cementerade ekonomisk fascism i USA. Hans New Deal, som började med den interventionistiske Herbert Hoovers program, var modellerat efter Mussolinis Italien.
Han fortsätter med att berätta om hur FDRs medarbetare for till Europa för att hjälpa till att bygga upp de länder som ödelades av WWII. Förstås sägs inget om det faktum att FDR manövrerade USA in i kriget mot både folkets och kongressens vilja och att USA i mycket hög grad bidrog till den massiva ödeläggelsen i både Europa och Japan. Han säger heller ingenting om att Marshallplanen rent ekonomiskt var ett fiasko. De länder som fick mest hjälp återhämtade sig långsammast. I Tysklands fall, som fick mycket Marshallhjälp, började den explosionsartade återhämtningen först efter man börjat fasat ut hjälpprogrammen och avreglerat ekonomin.
I filmen behandlas givetvis det stora räddningspaketet som Hank Paulson pressade igenom kongressen. Han intervjuar några kongressledamöter som var kritiska mot räddningspaketet och lustigt nog är samtliga som han intervjuar demokrater. Tanken att intervjua Ron Paul, den främsta och överlägset kändaste motståndaren till räddningspaktetet och dagens system, slog honom sannolikt inte. Eller kanske han övervägde det, men en sådan intervju hade sannolikt blivit besvärlig för Moore, eftersom republikanen från Texas hade förklarat att hela hans film var totalt missriktad. Moore är hycklare av ansenliga mått.
Sedan har han en gripande scen från Katrina-katastrofen. Han filosoferar över varför det alltid är de fattiga som lider, varför det aldrig är de rika bankirerna som drabbas. Inte ett ord om det faktum att det var arméns dammar som brast, ingenting om hur FEMA trakasserade New Orleans traumatiserade invånare och hindrade privata företag och individer från att hjälpa till.
Han avslutar med att konstatera att USA är världens rikaste land och att alla amerikaner därför har rätt till FDRs dröm om eget hem, bra utbildning och gratis sjukvård. Alla har rätt till detta, ingen skall behöva göra någonting för att få det.
USA är inte världens rikaste land, tvärtom är det värdens mest skuldsatta land. En gång var det världens rikaste, då dess ekonomi präglades av relativ fri marknad, fri konkurrens och fri banking under 1800-talets andra hälft. Detta system byttes ut mot ekonomisk fascism i början av 1900-talet och har fortsatt sedan dess.
Före Lyndon Johnsons The Great Society på 1960-talet kunde amerikaner utbilda sig på universitet utan att skuldsätta sig. Landet var fullt av privata sjukhus som erbjöd gratis vård åt alla om behövde det. Sedan staten tog över har skuldfri utbildning och gratis sjukvård försvunnit nästan helt.
Jag vet inte om Michael Moore bara är okunnig eller en samvetslös lögnare. Antagligen både ock. Han attackerar kapitalism men talar om korporativism. Han demoniserar, med all rätt, de stora bankirerna, men säger inte ett ord om den statliga halvan av kartellen. Han utmålar Bush till djävulen men hyllar Obama, trots att denne inte bara fortsatt på Bushs linje, han har expanderat den.
Michael Moore är en lögnare, hycklare och apologet för den världsordning han påstår sig kritisera. Han har gjort en dokumentär om ett ämne som han inte förstår eller känner till. Således blir det fel från första början. Moore tror sig tala om kapitalism när han i själva verket talar om korporativism. I ytterst hårda ordalag kritiserar han det system hans politiska idoler står för och byggt sina karriärer på.
Filmen är således både tragisk och patetisk och knappast värd att ödsla desto mera tankeenergi på. Men Moore lär säkert göra pengar på den.
Svåra och självklara val i USA oktober 25, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Politik och samhälle.add a comment
Om ett år är det kongressval i USA och som vanligt kommer ekonomin att vara ett hett samtalsämne. Med en officiell arbetslöshet på nästan 10 procent och fortsatt ekonomisk instabilitet ska det att bli mycket intressant att se hur dialogen mellan Vita Huset och the Fed kommer att låta.
Debatten kommer att handla om Feds så kallade exit strategy, med vilket menas hur Fed skall dra tillbaks alla pengar som den pumpat in i ekonomin. Och det är mycket pengar. I augusti 2008 hade de amerikanska bankerna 45 miljarder dollar i depositioner hos Fed. Ett år senare, i augusti 2009, hade bankerna 829 miljarder dollar i depositioner hos the Fed. En 17-faldig ökning, alltså. Vad österrikarna har varnat för (jag själv skrev om detta hot i en tidigare post) och som till och med mainstream ekonomer börjat oroa sig för är vad som händer om bankerna börjar expandera på basis av dessa enorma reserver. Den bubblan har potential att bli mycket större än husbubblan.
Men vad är det som Fed kan göra då? Egentligen har den två alternativ:
1. Fortsätta med sin expansiva, lågränta penningpolitik
2. Börja strama åt penningpolitiken och höja räntan
Problemet med det första alternativet är att dollarn hela tiden blir svagare i takt med att nya dollar trycks upp och räntan hålls artificiellt låg. Redan nu används dollarn i vad som kallas carry-trade, med vilket menas att man lånar dollar, växlar det mot en starkare valuta och köper upp tillgångar som ger avkastning i den starkare valutan, t.ex. aktier och andra värdepapper. Eftersom dollarn är den valuta som ”säljs” för att ”köpa” starkare valutor, har carry-trade handeln en negativ inverkan på dess värde. Ju längre handeln fortgår, desto lägre sjunker dollarn. Det i sin tur gör amerikanska statsobligationer mindre attraktiva, eftersom de ger avkastning i en ständigt sjunkande valuta. En ständigt sjunkande valuta i sin tur för med sig risken för hyperinflation.
Det andra alternativet är inte mycket trevligare, men det enda som kan fungera på lång sikt. Problemet är att en räntehöjning mycket väl kan leda till att alla stora bolag (plus alla andra med stora lån, t.ex. alla med huslån) som staten och centralbanken räddade skulle gå under, vilket i sin tur skulle leda till att den ekonomiska kollaps som politikerna och byråkraterna byggt sin skrämselpropaganda på realiseras. Förra gången det gjordes var i början på 1980-talet, då Paul Volcker chockhöjde räntan till 20 procent efter 1970-talets stagflation., men det gjorde att de mesta av obalanserna rättades till och banade väg för ny tillväxt på sundare grund.
Vad som gör situationen ännu intressantare är att Vita Huset och Fed sannolikt har olika prioriteringar. Obama vill knappast ha en djup recession eller depression under sin mandatperiod mer än vad Bush ville ha. Å andra sidan vill nog inte Bernanke bli den Fed-chef som kollapsade dollarn. Just därför ska det bli spännande att följa med både retoriken och politiken det kommande året. Egentligen kan ju inte vanliga republikaner säga så mycket, paret Bush/Bernanke gjorde exakt samma sak som Obama/Bernanke, men Old Right republikaner som Ron Paul, Rand Paul, Peter Schiff, Jake Towne med flera kan ju sannerligen göra det och det har de också börjat göra redan.
I presidentvalet 2008 var amerikanarna tydligen inte redo för Ron Pauls budskap. Då var han också ganska ensam. Nu är han inte det längre, nu finns det en hel rörelse bakom honom och flertalet kandidater till både representanthus och senat. Kanske amerikanarna äntligen har förstått att det finns ett reellt alternativ till republikansk fascism och demokratisk socialism. Jag hoppas det, men jag vågar inte riktigt tro på det ännu.
