Ett privat pensionssystem? maj 22, 2013
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.1 comment so far
Senaste kolumnen i ÅU, nummer 5 år 2013. Publicerad 22.5.2013.
För en tid sedan rapporterade YLE att de utbetalda pensionerna för första gången översteg de inbetalda premierna. Pensionsbolagen måste alltså börja använda det fonderade pensionskapitalet för att betala pensionerna. Att det här skulle hända var inbyggt i systemet, så någon överraskning är det inte. Frågan är nu hur man ska hantera det. Ett alternativ vore att gå över till ett helt privat, det vill säga icke lagstadgat, pensionssystem.
Det nuvarande systemet bygger på lagstadgad pensionsförsäkring. Varje arbetsgivare och arbetstagare är skyldiga att betala in en viss procent av lönen i pensionsavgift till ett pensionsförsäkringsbolag. Procentsatserna varierar, men de brukar röra sig kring 17 procent för arbetsgivaren och 5 procent för arbetstagaren. Totalt 22 procent alltså. För varje 100 euro du får i lön skall 22 euro betalas i pensionsavgift. Det innebär en icke oansenlig extra kostnad för arbetsgivaren. Övergången till ett privat system skulle kunna gå till på följande sätt:
Alla som fortfarande förvärvsarbetar ges möjlighet att gå ut ur systemet, men på det villkor att alla premier han själv och hans arbetsgivare har betalat in blir kvar. Med andra ord skulle den som går ur ge upp rätten till de pengar som har betalats in för hans räkning. Valet skulle vara frivilligt men oåterkalleligt.
De som har gått ur systemet och de som väljer att aldrig gå in får fritt välja om de vill teckna privata pensionsförsäkringar, pensionsspara på något annat sätt eller inte spara alls om de inte vill göra det. Till skillnad från lagstadgade pensionsförsäkringar så fonderas de frivilliga försäkringarna i sin helhet åt förmånstagaren, de blandas inte ut med alla andras. Vid händelse av att pensionstagaren dör ärver familjen den avlidnes försäkring. Det ökar den kvarvarande partnerns och deras barns ekonomiska trygghet. Samma gäller givetvis annan typ av sparande också.
I och med att flera kommer att gå ut ur systemet och färre kommer överhuvudtaget att gå in blir pensionsbolagens framtida förbindelser färre. Då de inbetalda premierna hålls kvar i pensionsbolagen förbättras deras möjligheter att betala ut dagens pensionärers pensioner utan betydande nedjusteringar.
Reformen skulle också upphäva pensionsbolagens förbud mot att idka annan verksamhet än lagstadgad pensionsförsäkring. Med tanke på den samlade kunskap och erfarenhet som finns i pensionsbolagen torde de kunna konkurrera mycket effektivt på livförsäkrings- och förmögenhetsförvaltningsmarknaden.
I och med att den lagstadgade pensionsförsäkringen slopas slipper också staten den kroniska huvudvärk som detta åtagande orsakar. Detta torde möjliggöra kännbara nedskärningar inom de myndigheter som existerar enbart för att övervaka pensionsbolagen och pensionsförsäkringssystemet, vilket i sin tur skulle minska skattebetalarnas börda väsentligt.
Sist men sannerligen inte minst så skulle arbetsgivarens personalkostnader för att minska väsentligt, både i reda pengar och i minskad byråkrati som den lagstadgade pensionsförsäkringen ofrånkomligen vållar. De minskade utgifterna lösgör pengar till investeringar, nyanställningar och/eller löneförhöjningar. Arbetstagarna får mer pengar i handen och kan förfoga över sitt pensionssparande på ett sätt som möjliggör högre avkastning och större ekonomisk trygghet, både för arbetstagaren själv och för hans familj.
Jag utmanar var och en att hitta en part som inte skulle vinna på denna briljanta reform!
Cirkus Finlandia – Farsen om dividendbeskattningen april 19, 2013
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Kolumn nummer 4 år 2013, publicerad i ÅU den 19.4.2013.
Som antyddes i mina förra kolumn så var en större skattereform på väg. Att den skulle innehålla både en sänkning av bolagsskatten och en tilltänkt skärpning av dividendbeskattningen var väntat, men att regeringens förslag skulle leda till en sådan fars var kanske inte lika väntat. Trots att man egentligen borde gråta över den totala inkompetens och okunnighet som är våra ledares mest framträdande drag kan man inte annat än skratta åt den cirkus de satte igång.
Det finns många godbitar att välja mellan. En av mina favoriter var Arhinmäkis ilska över att ha blivit lurad, att han hade fått missvisande information om vad den föreslagna reformen skulle leda till. Översättning: han fattade inte ett jota av den föreslagna dividendskattemodellen. Det enda han förstod var meningen ”De skattefria dividenderna ska avskaffas”. Det räckte, tills han fick en rejäl käftsmäll av sin egen okunskap.
Men vad kunde man nu egentligen förvänta sig från en statsvetarstudent som aldrig har gjort något annat än politik i hela sitt liv? Nej, då var nog Jutta Urpilainens groda ännu större. Inte för att hon skulle vara desto kunnigare än Paavo, för det är hon nog knappast, men hon är ändå finansminister, så hon borde åtminstone ha tillgång till kunnigare rådgivare.
Liksom flera andra förfasades Jutta över att det enligt det nya systemet vore möjligt för ”rika privatpersoner” att genom holdingbolag få dividender från börslistade bolag till en effektiv skattesats på 7,5 – 8 procent, medan vanliga dödliga skulle betala 30 procent på sina börsbolagsdividender. Detta var ju förstås höjden av alla orättvisor, men det finns ett litet ”men” här.
När den ”skattefria” dividenden från privata bolag kom under skarp kritik lät man antyda att i princip vilken företagare som helst kunde lyfta 90 000 euro skattefritt varje år, trots att det i själva verket rörde sig om en handfull av alla tiotusentals företagare i Finland. Men om det då var fråga om en handfull så är antalet privatpersoner som genom sina holdingbolag skulle ha kunnat lyfta börsdividender till 7 – 8 procents beskattning praktiskt taget noll. Det förutsätter nämligen att den dividend börsbolaget delar ut till holdingbolaget inte beskattas överhuvudtaget. Det i sin tur förutsätter att holdingbolaget äger minst 10 procent av börsbolaget. Det här är ingen hemlighet, utan är sedan ingången av 2005 stadgat i 6 a § 1 mom. 3 punkten näringsskattelagen. Det nämndes aldrig förstås. Varför förstöra en bra politisk propagandaslogan med något så tråkigt som fakta?
Men skärpt dividendskatt var ju inte det enda som presenterades. Enligt förslaget ska bolagsskatten sänkas till 20 procent. Både finansministern och arbetstagarorganisationerna förväntar sig att denna sänkning ska ha en dramatisk inverkan på sysselsättningen i Finland. Problemet är bara att bolagsskatten inte är rätt ställe att börja om det är sysselsättningen man vill ha upp, inte när förvärvsinkomstskatten och sociala avgifter gör att arbetsgivarens faktiska utgift kan vara mer än dubbelt högre än arbetstagarens nettolön. Inte när reglerna gör det nästan omöjligt att avskeda enskilda anställda. Inte när de anställda kan ”marschera ut” från arbetsplatsen hur som helst utan påföljder.
Alla sina komiska inlägg till trots är cirkusen runt regeringens skattereform tragisk. Den har med all önskvärd tydlighet visat att även de viktigaste besluten bygger på propaganda, desinformation och okunskap. Och även när politikerna medvetet ljuger så famlar de i mörker. Följden av detta är en reform som snabbt ersattes av en annan, en reform som är ett lika vanvettigt virrvarr som den hysteriska cirkus som ledde fram till reformen.
Avskaffa bolagsskatten helt och hållet mars 17, 2013
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Kolumn nummer 3 för år 2103, publicerad i ÅU 16.3.2013
Bolagsskatten är på tapeten igen. Sverige tänker sänka till 22 procent och Danmark har aviserat att de vill följa med. Det sätter förstås press på Finland också. Men precis som med alla andra skattsänkningar är det inte riktiga sänkningar det är fråga om. Nej, som vanligt är det så att om det ena sänks så måste det andra höjas. Gud förbjude att vi skulle sänka utgifterna i motsvarande mån. Så vi gör skattelagstiftningen ännu lite mer komplicerad, petar på flera skattesatser och i slutändan kommer vi ingenstans. Själv förespråkar jag ett mycket enklare alternativ: Avskaffa bolagsskatten helt och hållet.
Fokuset på hur mycket företag betalar i bolagsskatt, eller kanske hur litet de betalar på grund av skatteplanering, är totalt malplacerat. Man har upphöjt företaget, som inte är något annat än en abstrakt juridisk konstruktion, till samma nivå som riktiga människor av kött och blod. Beskattningen av aktiebolaget som en separat person är ren hokuspokus. All skatt som bolaget betalar är bort antingen från utdelningen till ägarna, från lönerna till personalen eller läggs till priserna för konsumenterna. Det är alltid riktiga människor som faktiskt betalar skatten, på ett eller annat sätt.
Som det är nu betalar finska företag 24,5 procent av sin beskattningsbara vinst i bolagsskatt. Eventuell utdelning till aktieägarna kan också vara skattepliktig, helt eller delvis, beroende på vem som är mottagare. Det medför risk för dubbelbeskattning, en risk som väldigt ofta realiseras då privata aktiebolag delar ut dividend till fysiska personer. Det sporrar till skatteplanering i både stora och små bolag. Det kan dessutom vara väldigt svårt att räkna ut vad den skattepliktiga inkomsten är på bolagsnivå, än svårare på aktieägarnivå. Det leder till att en hel del resurser och pengar sätts på att först reda ut vad den skattepliktiga inkomsten är och sedan på att försöka planera bort den i längsta möjligaste lån. Värre slöseri med resurser kan man knappast tänka sig, men tyvärr är det en nödvändighet i dagens läge.
Genom att avskaffa bolagsskatten skulle man slippa allt det. Om bolagen inte betalar någon skatt överhuvudtaget behöver man inte öda resurser på att reda ut vad den skattepliktiga inkomsten är eller hur man kan minska den på bästa sätt. I stället skulle man lägga hela skattebördan på dividendutdelningen. Eftersom man inte behöver bekymra sig om dubbelbeskattningen kan man strunta i allt manipulerande med delvis skattefria kapitalinkomstdividender, delvis skattefria förvärvsinkomstdividender, procenter av nettoförmögenheter och maximala skattefria belopp. I stället har man en skattesats i ett inkomstslag som är samma för alla i alla situationer.
Detta väldigt enkla system skulle inte bara eliminera behovet av skatteplanering och därmed minska konsultkostnaderna, det skulle också väsentligt minska risken för tvister med skatteförvaltningen. I ett väldigt enkelt system uppstår ju väldigt få tolkningsfrågor, vilket innebär att skattmasen har mycket mindre att invända emot. Så det är inte bara företagarna som skulle spara pengar och resurser, både skatteförvaltningen och domstolsväsendet skulle slippa en enorm mängd arbete. En klar vinst för staten också, med andra ord.
En sådan här lösning skulle innebära en verklig och framför allt meningsfull förenkling av skattelagstiftningen. Det skulle helt säkert sporra till mer företagande, liksom till ökade utländska investeringar i Finland. Allas liv skulle bli enklare, inklusive skattmasens. De enda som på riktigt skulle lida av det är skattekonsulter som jag. Men tro mig, vi är så duktiga gossar och töser att vi klarar oss nog. Oss behöver ni inte oroa er för!
Stimulans, allergi och rosa elefanter februari 17, 2013
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Senaste kolumnen i ÅU, publicerad onsdagen 13.2.2013
Ekonomie doktor Christer Lindholm har en läsvärd artikel i januaris Meddelanden från Åbo Akademi. I den nämner han att tyska ekonomer är extremt dogmatiska och ”allergiska mot allt som låter som keynesiansk stimulanspolitik”. Och det har man ju hört förut? Genom hela krisen har man hört klagomål på Tysklands restriktiva ekonomiska politik och motstånd till stimulanser. Vad dessa påståenden och klagomål grundar sig på är dock en fullständig gåta.
Att tyska ekonomer skulle vara dogmatiska och att Tyskland i stort skulle vara allergiskt mot stimulanspolitik är ett bevisligen felaktigt påstående. Tvärtom har Tyskland sjösatt enorma stimulanspaket under den pågående krisen. Ett av de mer spektakulära var en kopia av USA:s ”cash for clunkers”-program. Tyskar fick pengar för att byta ut helt fungerande bilar mot nya, med ökad personlig skuldsättning som följd. Det marknadsfördes som ett grönt projekt, att byta ut gamla smutsiga bilar mot nyare och miljövänligare, men var givetvis en gigantisk subvention till den tyska bilindustrin. Helt utan några som helst allergiska reaktioner från de tyska ekonomerna.
Och vem har varit den största finansiären av stödpaketen till Sydeuropa? När har Merkel sagt nej i någon fråga som rört EMU:s krishantering, oberoende om det varit fråga om ECB:s stödköp av statsobligationer, utökade befogenheter för stabilitetsfonden eller direkta penningöverföringar till behövande länder? Inte ens den fruktade tyska författningsdomstolen satte ner foten då Tysklands deltagande i stabilitetsfondens mer extravaganta åtgärder ifrågasattes. Med tanke på illusionerna om tyskarnas dogmatiska allergi är det värt att minnas att till och med Frankrikes författningsdomstol har mer råg i ryggen än den tyska. Den franska hade integritet nog att förklara Hollandes straffbeskattning av förmögna oförenlig med grundlagen. De tyska domarna, däremot, gav föga överraskande vika för det politiska trycket.
Lindholm fortsätter med att förespråka stimulanser, ett nytt New Deal. Han efterlyser stora statliga infrastrukturprojekt eftersom det skulle ge arbetsplatser, skattebetalare och ren nytta till samhället. Han dristar sig dock inte till att förklara hur dessa ofantliga projekt skulle finansieras i länder vars normala, löpande kostnader orsakar mångmiljardunderskott varje år.
Men å andra sidan brukar inte keynesianer som Lindholm bekymra sig om detaljer som finansiering och lönsamhet. Det är ju liksom uppenbart att de solenergiparker som Lindholm vill att grekerna bygger skulle producera så mycket energi att de skulle kunna exportera överskottet till resten av Europa och tjäna miljarder. För den som vill höra fler keyensianska mirakelrecept kan googla ”Paul Krugman space alien stimulus”.
Som en bisats kan nämnas att FDR hann dö innan USA lyfte sig ur depressionen, vilket skedde först år 1946. New Deal började med Hoover 1929 och fortsatte ett drygt decennium tills andra världskriget tog över. Arbetslösheten i USA var på samma nivå 1939 som den var 1929. New Deal är sannolikt ett av västvärldens mest misslyckade ekonomiska program, men det hindrar inte Lindholm från att förespråka det.
Den enkla sanningen är att det inte finns smärtfria genvägar. Västvärlden måste anpassa sig till den verklighet vi förgäves försöker ignorera. Det innebär en rad smärtsamma reformer, i synnerhet av den offentliga sektorn. Det var det många i Finland som fick erfara när Sovjet kollapsade. Nu precis som då måste vi hitta verkliga lösningar i stället för att jaga efter rosa elefanter. Det var bland annat det som orsakade krisen till att börja med.
Faran med statliga stöd till industrin januari 12, 2013
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Senaste kolumnen i Åbo Underrättelser, nummer 1 år 2013. Publicerad 4.1.2013.
Att staten vägrade ge STX Åbo 50 miljoner euro i lån väckte stor upprördhet, i synnerhet då denna vägran ansågs vara orsaken till att det nu är franska STX som får bygga lyxkryssarna. Därmed gick Finland miste om tusentals jobb under de kommande åren och nu är frågan om varvsindustrin fortfarande har en framtid i Finland. Men är det statens sak att finansiera båtbyggande? Nej, det är det givetvis inte oberoende vem som bygger och vem som beställer.
Man kan ju undra varför just staten måste ställa upp med pengarna. Enligt uppgift behövdes lånet för att täcka löpande kostnader, eftersom Royal Caribbean bara betalade en liten del av köpesumman i början. Varvet måste alltså själv finansiera bygget till stor del tills leverans. Man måste ändå utgå från att bygget var lönsamt, att STX Åbo skulle ha gjort en bra vinst. Om så är fallet borde det inte ha varit ett problem att fixa fram pengarna från privata finansiärer, speciellt inte för en global koncern.
Cirkusen kring RC och före det Viking Line visar hur illa ställt det är med finsk industri. Fler och fler aktörer blir mer och mer beroende av olika typer av direkta stöd. De klarar sig inte på egen hand. I stället för att göra sig konkurrenskraftiga på marknaden satsar de sina resurser på lobbying.
Det lockar också företag att utnyttja politikernas svaghet för att framstå som räddande änglar. I Frankrike gratulerar politikerna sig själva för sin egen förträfflighet. STX ägare är säkert också nöjda, de fick ju tiotals miljoner i billig finansiering av de franska skattebetalarna. RC klagar knappast heller. Utan stöden hade de kanske måstat gå med på att betala mer till varvet under byggandet för att överhuvudtaget få sina båtar. Nu slipper de.
Men man är som företag ute på väldigt farliga vägar då man börjar grunda sin affärsverksamhet på hur mycket stöd man kan pressa ur politikerna. Ju mer man gör det, desto sämre blir man på att konkurrera på marknadsmässiga villkor. När staten får slut på stödpengar, eller det blir impopulärt att ge stöd, kan anpassningen tillbaks till marknadsmässighet bli mycket svår.
En variant av detta sågs i USA och den amerikanska verktygsindustrin. Fram till slutet av andra världskriget var den världsledande, långt före länder som Japan och Tyskland. Men i och med kriget hade Pentagon blivit den viktigaste kunden. Eftersom Pentagon fungerar på ett helt annat sätt än vanliga marknadsaktörer förändrades också verktygsbolagens beteende för att bättre svara mot Pentagons krav. Det ledde till att de inte längre kunde konkurrera på konsumentmarknaden mot marknadsorienterade tyska och japanska bolag. De hade glömt hur man bedriver verksamhet på marknadsmässiga villkor, då kunderna är utspridda, självständiga och köper för egna pengar.
Det talas mycket om att göra finska företag mer konkurrenskraftiga. Det lyckas inte med ständigt ökande statliga stöd, genom att göra våra företag ännu mer beroende av staten. Inte minst för att staten faktiskt inte har pengar att ge.
Vad som behövs är avregleringar och lägre skatter, i synnerhet på arbetsmarknaden. Företagen måste själv kunna förhandla förutsättningslöst med sina anställda om löner, förmåner, anställningsskydd etc. Lägre skatt på lön gör det lättare att sänka bruttolönerna, det är ju nettolönen som spelar roll för de anställda. Det här skulle göra företagen mer flexibla och sänka deras kostnader, vilket i sin tur kan reflekteras i prissättningen. Kompetensen finns ju bevisligen, men om premien för denna kompetens är för hög är den ju inte till någon nytta.
Privat transparens och statlig skenhelighet december 12, 2012
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Årets 12:e kolumn, publicerad i ÅU den 5.12.2012
Storföretagens skatteplanering har länge varit föremål för tämligen livlig diskussion i offentligheten. I synnerhet Helsingin Sanomat, som får Pravda att framstå som den fria pressens ikon, har under en längre tid förbannat sig över detta och likställer skatteplanering med skattebrott, ivrigt påhejad av politikerna. Det senaste utspelet i denna vettlösa klappjakt var frågan huruvida storföretagen i sina årsredovisningar borde redogöra för hur mycket skatt de betalar och vart. Fullständig transparens, med andra ord. Nu har jag inget emot transparens, men det vore trevligt om förstoringsglaset någon gång vändes mot det offentliga också.
Är det någon läsare som någonsin har sett statens bokslut? Och med bokslut menar jag resultat- och balansräkning enligt godkända och internationellt använda bokföringsstandarder. Jag har åtminstone inte sett något. Det enda man egentligen hör om statsfinanserna är budgeten, hur många miljarders underskott man förväntar sig det kommande året. Knappt har budgeten klubbats igenom förrän man börjar tala om ”tilläggsbudgetar”, med vilket förstås menas ytterligare utgifter och ännu större underskott.
Kontrastera det mot vartenda börsbolag i hela världen och även många olistade bolag. Varje år producerar de årsredovisningar som i vissa fall är hundratals sidor långa. Inte bara innehåller de detaljerade resultat- och balansräkningar enligt godkända bokföringsprinciper, där finns sida efter sida med noter som specificerar alla posterna resultat- och balansräkningarna. Den som har tid och ork kan alltså få reda på i princip allt om bolagets ekonomiska ställning och mer därtill.
Men tydligen räcker det inte. Nu ska företagen måsta redogöra för sina skattebetalningar. Syftet med det här är förstås att visa hur mycket av företagens vinster som slussas ut till så kallade skatteparadis, vilket i sin tur ökar det politiska trycket för högre skatter och mer avdragsbegränsningar. Men om det här går igenom kan det slå tillbaka mot skatteivrarna, för företagen betalar nämligen mycket mer än bara bolagsskatt.
Förutom all avgiftsliknande skatter som fastighetsskatt, tillverkningsskatt och diverse olika acciser så är det också företagen som de facto betalar inkomstskatten på lön. Det är från företagens löneutbetalningar de pengarna kommer. Det är även företagen som genom sin tillverkning och försäljning generar statens momsintäkter, den enskilt viktigaste intäktsposten av all. Utöver allt det betalar företagen direkt ca 75 procent av alla pensionsavgifter inom den privata sektorn plus en mängd andra lagstadgade arbetsgivaravgifter.
När man börjar räkna på alla intäkter företagen genererar blir bolagsskatten mindre viktig. I statens budget för 2013 beräknades momsintäkterna uppgå till ca 16 miljarder, jämfört med 4 miljarder från bolagsskatten. Så pratet om de ”miljarder” som staten går miste om varje år på grund av skatteparadisstrukturer är ren humbug. För det första så görs inte så mycket företagsvinst i Finland att det ens vore matematiskt möjligt, eftersom det sist och slutligen bara är en handfull företag som på riktigt har möjlighet att ens försöka sig på skatteparadisplanering. För det andra så genererar även skatteparadisföretagen en mängd andra direkta och indirekta intäkter för staten.
Så det är nog snare dags för staten att följa företagens exempel. Börja med att göra upp IFRS-bokslut, som många länder redan gör. Visa medborgarna exakt vad som kostar och, än viktigare, vad Finlands ekonomiska ställning egentligen är. För transparens gäller väl den offentliga sektorn också?
Alf Rehns fundersamma funderingar november 21, 2012
Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Småprat.add a comment
Alf Rehn har en intressant kolumn på Yles hemsida. Intressant för att nästan allt som Rehn säger är intressant, men också för man inte alltid vet exakt vad det är han försöker säga. Och det kan mycket väl vara hela poängen med kolumnen.
Andemeningen verkar vara att det inte bara finns en enda ekonomi, eller en rätt ekonomi. Redan där börjar frågetecknen dyka upp. Vadå ”enda” eller ”rätt” ekonomi? Och framför allt: vem har påstått något sådant? Därefter kommer han in på olika sorters ekonomier, varav marknadsekonomi är först ut. Tydligen finns det en massa människor som påstår att marknadsekonomi är den enda rätta ekonomin och den har ”vunnit”. Återigen har jag aldrig hört någon komma med sådana påståenden, som dessutom är fullständigt absurda på en mängd olika plan.
Marknadsekonomi knappast sägas vara annat än del av ekonomin som grundar sig på frivilligt utbyte mellan samtyckande individer. Det inkluderar för övrigt gåvogivande. Det har ingenting med rätt eller fel att göra, det är ett ytterst värdeneutralt faktum. Har marknadsekonomin ”vunnit”? Inte vad jag kan se. Det är inte mycket man kan göra i dagens värld, inte ens i den ”fria världen”, utan diverse tillstånd eller annan typ av inblandning från externa parter. Så om man med marknadsekonomi menar fria marknader, frihandel, frivilligt samarbete och utbyte så lyser nog denna ”seger” med sin frånvaro. Det är nog något alla marknadsförespråkare är överens om.
Sedan går han över till att försöka bevisa att marknadsekonomi inte är det enda som finns. Fortfarande är det oklart vem det är han argumenterar mot. De ”unga samlingspartister” han nämner i början vet nog bättre än det flesta att det finns en massa annat än bara marknadsekonomi. De ”enkla sanningar” han menar att bland andra dessa ungdomar vill reducera världen till har nog väldigt litet med dessa ungdomar att göra, det är nog något Rehn själv har läst in. Dessa ”sanningar” tycks dessutom ha föga med ekonomi att göra, de känns snarare politiska så på vilket sätt de är relevanta i en diskussion om ekonomi som vetenskap vet jag inte.
Ofrånkomligen nämner han den österrikiska skolan för att på ett föga subtilt sätt insinuera att dessa ungdomar är representativa för den österrikiska skolan. Inte särdeles snyggt. Det är förstås enkelt för en erfaren professor att slå lekmän på fingrarna, något jag själv fått lära mig, men när det kommer till den österrikiska skolan bör man hålla i minnet att Rehn själv inte är så värst bekant med den. Även det har jag själv fått erfara och det är heller inget ovanligt bland mainstream professorer. De gör sig sällan besväret att bekanta sig med den men det hindrar dem inte för att ha massa tvärsäkra åsikter om den, på tal om vetenskaplighet…
Överlag känns det som att Rehn inte gör mycket mer än rapar upp tämligen innehållslösa floskler utan något klart syfte. I mina ögon ser det bara ut som att han försöker reducera den vetenskap han själv företräder till total humbug. Det finns en massa olika logiker och åsikter, men inga rätt och inga fel. Den ena tycker si och den andra tycker så, båda åsikter är lika mycket värda eller lika värdelösa. Varför han vill förlöjliga den vetenskapliga disciplin han vigt sitt yrkesliv till förstår jag inte, men också detta är långt ifrån ovanligt bland mainstreamare. Österrikare, däremot, brukar nog försöka framhålla nationalekonomin som en mycket viktig vetenskap.
Trots Rehns bedyranden existerar faktiskt rätt och fel även inom nationalekonomin, precis som det gör inom andra vetenskaper. När folk lite vårdslöst talar om marknadskrafternas makt är det egentligen inte fråga om något annat än ekonomisk lag. Det finns lagar inom ekonomin precis som det finns lagar i naturvetenskaperna och ofta så påminner de mycket om varandra, därav de överlappande allegorierna. Man kan försöka motstå dessa lagar och ibland lyckas man också en tid, men för eller senare går det inte längre och korrigeringen brukar vara smärtsam.
Om du blåser tillräckligt mycket luft i en bubbla, må det sedan vara en såpbubbla eller ballong, så kommer den för eller senare att spricka. Fysiken dikterar detta med att en kropp, i det här fallet bubblan, inte rymmer mer än en given mängd volym. När den gränsen överskrids så spricker bubblan.
Samma gäller ekonomiska bubblor, som husbubblan. Luften är i det här fallet pengar som skapas genom bankernas kreditexpansion. När mer och mer av dessa pengar söker sig till bostadsmarknaden binds mer och mer resurser där. Det blir dyrare att producera hus och konkurrensen bland husbyggare ökar, medan antalet kunder stadigt sjunker. Till slut spricker bubblan och marknaden imploderar. Det har hänt otaliga gånger genom historien och lär hända många gånger till, och det finns väldigt tydliga och klara skäl till detta, varav jag redan nämnde några.
Skillnaden mellan fysiska bubblor och ekonomiska bubblor är subtil men viktig. Man kan tämligen exakt räkna ut hur mycket luft en bubbla tål innan den spricker, eftersom antalet variabler är begränsade och de är kvantifierbara. Det gäller inte ekonomiska bubblor. När den spricker beror på en oändlig mängd mer eller mindre viktiga faktorer varav ingen kan kvantifieras. Därför går det inte att säga en husbubbla spricker när genomsnittspriset når x euro. Detta är en sanning som Rehn inte verkar vara så hemskt bekväm med, det är få mainstreamare som är det.
Summa summarum så borde Rehn avhålla sig från att debattera den österrikiska skolans meriter med unga samlingspartister. Vill han ta den diskussionen borde han ge sig på någon i hans egen viktklass. Personligen skulle jag väldigt gärna se en debatt mellan Rehn och svensken Per Bylund, som sannolikt är nordens främsta österrikare. Min gissning är att Rehn skulle vara långt mindre kaxig efter den debatten.
Vi behöver mer risk november 11, 2012
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Kolumn nummer 11 år 2012. Publicerad den 10.11.2012 i Åbo Underrättelser.
”Greed is good” lyder den legendariska repliken från filmen Wall Street, i ett anförande som Gordon Gekko håller för aktieägarna i ett bolag han ämnar köpa upp. Och visst har han rätt. Girighet, eller strävan efter vinning, är det som har drivit utvecklingen sedan människan kom till. Men liksom allt annat måste girigheten, som är inbyggd i alla människor, balanseras. Motvikten till girigheten är risk, rädslan att förlora. Tyvärr har välfärdsstaten i generation efter generation haft som utsatt mål att minimera risken i våra liv, med katastrofala följder.
En de värsta konsekvenserna har jag berört förut: individens beroendeförhållande till staten. Det är synnerligen uppenbart när det gäller pensionen. Den allmänna konsensusen är att om inte staten tvingar oss att spara för ålderdomen så skulle ingen göra det.. Det är dock värt att notera att alla du frågar säger att de nog själva skulle spara, det är bara ”alla andra” som inte skulle göra det.
Tvärtom är det just statens ”löfte” om ålderspension som får oss att strunta i det egna sparandet. Vi utgår från att vi får vår pension, vi behöver inte göra något själva. Tyvärr är det inte så enkelt. Pensionssystemens historia är en som går från krasch till krasch. Vi fick vårt nuvarande system på 1960-talet och det funkar fortfarande enligt dess ursprungliga principer, det vill säga med antagandet att det alltid kommer att finnas ”tillräckligt många” arbetande per pensionär och att dagens arbetande finansierar dagens pensionärer. Det finns ingen beredskap för de förändringar i detta förhållande som nu har skett. Därför försöker man nu manipulera systemet genom att höja pensionsåldern, införa ålderskoefficient och på andra sätt bryta de löften man gett till pensionärerna.
Om var och en själv bar ansvaret för sin ålderdom skulle situationen vara en helt annan. Det skulle för det första sporra till mer sparande, vilket alltid är positivt. Det i sin tur skulle innebära ökad personlig förmögenhet, eftersom det du sparar själv är dina tillgångar, till skillnad från vad du betalar i arbetspensionsavgift. Det skulle ge oss mer frihet i hur vi disponerar våra inkomster, men risken att stå barskrapad på ålderns höst skulle dämpa lusten att sätta sprätt på pengarna och uppmuntra till mer långsiktigt tänkande.
Samma logik kan tillämpas på bankgaranti. Idag är våra depositioner garanterade till 100,000 euro, alltså till ett mycket högre belopp än någon av oss har på banken. Garantin såldes som ett skydd för deponenterna, men i verkligheten är den en av de viktigaste subventionerna som bankerna får. Hur? För att vi inte bryr oss om vilken bank vi väljer, eftersom våra pengar alltid är ”garanterade”. Utan denna garanti skulle vi vara mycket noggrannare med vilken bank vi väljer, vilket i sin tur skulle uppmuntra bankerna till mer försiktighet. Valet av bank skulle då bli en noggrann process, inte bara ett beslut på måfå. Trots allt vill man ju vara säker på att man får sina pengar när man behöver dem. Tack vare garantin behöver inte bankerna bry sig om att skapa sig ett rykte om att vara en säker bank, vilket givetvis höjer deras riskaptit. Bail-out garantierna som staten alltid har givit bankerna minskar ju inte riskaptiten heller.
Denna ständiga strävan till att minimera risk, som ett är välfärdsstatens uttalade mål, gör oss mindre ansvarsfulla. Vi blir kortsiktigare. Det förstärker vår naturliga drift att konsumera i nuet i stället för att spara för framtiden. Vi behöver alltså mer risk, inte mindre. Det är risken som håller allas vår girighet i schack. Det om något torde ha blivit bevisat av den pågående krisen.
Skatteparadis oktober 10, 2012
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Kolumn nummer 10 år 2012. Publicerad i ÅU onsdagen 10.10.2012.
Det har varit mycket diskussion om skatteparadis den senaste tiden. Finska bolags vinster skickas via komplicerade ägarstrukturer utomlands och hamnar i fickorna på riskkapitalister medan den finska skattmasen står med skägget i brevlådan. I ett radioprogram på Yle konstaterades att det finns många som offentligt fördömer skatteparadisen, men ingen som i eget namn talar för dem. Nåväl, låt då mig bli den första.
En av de saker som upprör många kritiker är att det på ställen som Cayman-öarna finns tiotusentals företag registrerade, men de är i regel bara postlådor. Företagen har ingen verksamhet där, bara sin hemadress. Än sen?, säger jag. Dessa små paradisöar har sällan några naturresurser att tala om. Deras läge motiverar inte byggandet av en stor hamn. Inte ens turismen är alla gånger så betydande. Genom att locka till sig företag med låga skatter och stark sekretess kan de sina blygsamma förhållanden till trots skapa en ekonomi som erbjuder både arbetstillfällen och välstånd för sina invånare. Kritikerna vill svartlista dessa mikrostater och alla som har något med dem att göra. Vad som skulle hända med skatteparadisens invånare om deras bästa förutsättning för dräglig existens fråntogs dem verkar inte bekymra någon över hövan.
Till skillnad mot vad konsensusen säger så är skattekonkurrens en positiv sak. Det är bra att individer och företag har möjlighet att flytta till gynnsammare klimat. Risken för att de produktivaste flyttar bort lägger åtminstone litet hämsko på statens överdrifter, vilket Frankrike redan fått erfara. Det är också nyttigt att hålla i minnet att Europas veritabla explosion i teknisk, ekonomisk och samhällelig utveckling skedde då vår kontinent var splittrad i hundratals furstendömen och stadsstater. Det var just den starka konkurrensen dem emellan som möjliggjorde den raketartade höjningen av européernas levnadsstandard under 1800-talet i synnerhet, i stark kontrast mot de stagnerande, centraliserade imperierna i Mellanöstern och Asien. Västvärldens nedgång har föga överraskande sammanfallit med allt ökad centralisering i både USA och Europa.
I den ändlösa diskussionen om svart ekonomi, skatteflykt och dylikt glöms en viktig aktör bort. Ironiskt nog är det den största skatteboven av dem alla: skattmasen själv. Den finska skatteförvaltningens misstag, felaktiga beslut, ineffektivitet och ren kistväktarmentalitet orsakar finska företag och skattebetalare enorm skada varje år. Skattetvister som pågår i åratal är hör till vardagen och även om den skattskyldige till slut vinner så får den aldrig någon som helst ersättning för de kostnader som processen har inneburit. Kostnaderna består inte bara av konsultarvoden, utan också av egen tid, egna resurser, de pengar som ligger på skattmasens konto och den ständiga osäkerheten om hur det kommer att sluta. Det är något som våra ”undersökande journalister” gärna skulle få ta sig en titt på.
Faktum är att vi behöver mer skatteparadis. Vi behöver mer valfrihet. Vi behöver fler ställen där det finns något sorts integritetsskydd, för individens rätt till privatliv och sekretess är snart ett minne blott. Vi måste ta en lång begrundande blick på historien och inse vilka katastrofala följder centralisering och centralplanering har fått. Konkurrens har alltid varit oss tillgodo, oberoende om det är mellan individer, företag eller länder. Ju flera alternativ vi har, desto friare är vi. Och här spelar skatteparadisen en viktig roll.
Separation av bank och stat september 8, 2012
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Senaste kolumnen, publicerad 7.9.2012, nummer nio för året.
Ett intressant tema i den pågående debatten om eurokrisen är separationen av stat och bank. Det var synnerligen aktuellt då man diskuterade det spanska räddningspaketet. Budskapet var att bankerna måste räddas, men inte på bekostnad ökad statsskuld. Tanken är alltså att räddningspengarna går raka vägen in bankernas balanser i stället för att först lånas ut till staten (t.ex. Spanien) som sedan ger pengarna vidare.
Från den ekonomiska korrigeringens början 2008 har diskussionen fokuserat på två saker: Staternas skulder och bankernas exponering mot dessa statsskulder. Nedskrivning av staternas skulder har upplevts som omöjliga, eftersom det skulle leda till oöverstigliga kreditförluster som i sin tur skulle dra bankerna ner i konkursens malström. Men är det någon som har hört någon djupare diskussion om hur det kommer sig att bankerna har så stor exponering mot statsobligationer? Överraskande nog hittas svaret hos staten.
En orsak till varför man hör så litet om det här kan vara uppfattningen att bankerna ärhelt oreglerade, de får göra vad de vill. Ingenting kunde vara mindre sant. Banker har väldigt starka restriktioner på vad de får investera i och hur mycket. Dessutom varierar kapitalkraven beroende på investering. Men det menas att för vare 100 euro en bank placerar i en viss typ av investering (t.ex. statsobligationer) så måste det ha två, fem eller tio euro i eget kapital. Ju lägre risk investeringen har, desto mindre eget kapital måste banken ha.
Statsobligationer har överlag ansetts vara helt riskfria, vilket betyder att kapitalkraven för att investera i dessa har varit väldigt låga. Det har givetvis varit ett starkt incentiv för bankerna att placera stora summor i statsobligationer, eftersom ju mindre de måste ha i eget kapital, desto mer kan de låna ut och få ränta. Med andra ord har staten själv genom sina egna regleringar dels tvingat, dels givit väldigt starka incentiv till bankerna att låna ut sina kunders pengar till staten.
Det torde inte vara svårt att inse motivet bakom just dessa regler. Genom att tvinga och sporra bankerna till att placera i statsobligationer säkrar staterna sin egen finansiering. När stater lånar upp pengar för att finansiera sina budgetunderskott handlar det alltid om miljardbelopp. Av rent praktiska skäl kan sådana auktioner inte riktas till allmänheten, utan måste riktas till gigantiska finansinstitut som har de miljarder som staterna behöver. Miljarder som till stor del består av de pengar som finns på vanliga människors konton.
Staten och banken ligger alltså i samma säng. Det är sannolikt den starkaste och mest långlivade sammansvetsningen av det privata och det offentliga som finns. Nu påstår alltså politikerna, inklusive vår käre ledare Katainen, att de vill ”separera bankerna från staten”. Det är givetvis nonsens och lösningen de har skulle inte på något sätt uppnå detta mål. Vad de föreslår är ju att EMU-länderna gemensamt lånar upp pengar på marknaden som de sedan injicerar in i bankerna, som i sin tur lånar pengarna vidare till de enskilda staterna. Bara politiker kan kalla det för att ”separera bankerna från staten”.
Lyckligtvis har jag en lösning som i hög grad separerar bankerna från staten: Förbjud bankerna att investera i statsobligationer. Gör det helt enkelt olagligt för dem att låna ut pengar till staten, precis på samma sätt som det är olagligt att låna pengar till terrorister och organiserad brottslighet. Förbjud också stater från att äga eller låna pengar, direkt eller indirekt, till bankerna. Det skulle vara ett stort steg mot den separation politikerna påstår sig vilja uppnå.
