Vad är högerextremism? november 17, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.1 comment so far
Nästa år är ett valår i både USA och i Sverige, vilket innebär att det surras rätt mycket i media om olika partier, kandidater och vad de står för. Höger ställs mot vänster i ett ändlöst propagandakrig. I Sverige väckte sverigedemokraterna stor uppståndelse då partiledaren Jimmie Åkesson skrev en i mångas ögon främlingsfientlig debattartikel. Och just främlingsfientlighet har alltid förknippats med extremhögern, på helt felaktiga grunder
Alla vet vad som menas med vänsterextremism är. Det är socialism, kommunism och marxism. Det är en mycket tydligt definierad ideologi som därför är mycket lätt att ta till det extrema. Men vad är högerextremism? Borde inte det vara raka motsatsen till vänsterextremismen? Kanske, men enligt gällande definitioner är skillnaden minimal.
Enligt den vanliga definitionen är nationalistiska och främlingsfientliga partier, som t.ex. sverigedemokraterna, högerextrema. Samma sak med fascistiska och nazistiska grupperingar. Det har sitt ursprung i att framför allt Hitler och hans nazister av någon anledning anses vara kommunismens raka motsats. Och eftersom kommunism är vänster så måste nazism och allt som hör ihop det vara höger. En till synes logisk slutsats, men som grundar sig på felaktiga fakta.
Vad som ofta glöms bort eller bortses från är att både kommunism och nazism är avarter av samma sak: socialism. De är båda kollektivistiska ideologier som framhäver staten och underordnar individen. Främlingsfientlighet och nationalism är båda element i kollektivismen i det att man ser människor som del av grupper (utlänningar och landsmän), i stället för individer. Samma sak med rasism eller sexism. Man ser människor som del av grupper som definieras av etnicitet eller kön. Både kommunistiska och nazistiska partier är alltså vänster, men på olika sätt. Sverigedemokraterna är alltså lika mycket vänster som vänsterpartiet.
Vad blir då kvar? För att vara helt ärlig så vet jag inte vad högerextremism är, men jag vet vad det inte är. Det har ingenting att göra med kollektivistiska ideologier som främlingsfientlighet, anti-semitism, rasism, nationalism eller något annat som ofta förknippas med högerextrema partier.
Jag brukar själv försöka undvika att använda den sedvanliga politiska högervänsterskalan just på grund av att den är så bristfällig. Man hör ofta att yttervänstern och ytterhögern ligger nära varandra, men hur är det möjligt om skalan går från höger till vänster? Om ytterligheterna ligger nära varandra måste det ju vara frågan om en cirkel och en cirkel har varken höger eller vänster.
Vänsterextremism betyder kollektivism i olika former. Dess extrema motsats borde då vara en ideologi som förespråkar individualism. Den ideologi som mer än någon annan gör det är anarko-kapitalismen, som på sitt sätt är extremliberalism. Om så är fallet så är högerextremism sannerligen något som världen är i ett desperat behov av.
Din tid och din arbetsinsats är värdelösa november 8, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle, Skatter.5 comments
Fundera en stund på hur företag beskattas. Vid årets slut adderar man ihop alla inkomster och drar av alla utgifter. Om resultatet är positivt betalar företaget skatt på vinsten. Samma mekanism tillämpas på försäljningsvinst. Om du säljer aktier, en bil, ett hus eller en frimärkssamling får du dra av anskaffningsutgiften, det vill säga det belopp du betalade för att anskaffa aktierna, bilen, huset eller frimärksamlingen. Säg att du köpte en aktie för 5,000 euro och säljer den för 10,000 euro. Din vinst är då 5,000 euro och du betalar skatt på 5,000 euro, inte på 10,000 euro som du sålde aktien för.
Du behöver förstås inte sälja din aktie mot pengar, du kan också byta den mot något annat. Den som vill ha din aktie kanske inte har en massa kontanter liggandes omkring, men han har en bil som han vill bli av med. Ni kommer överens om att byta aktien mot bilen. I de flesta fall av byteshandel anses ingen beskattningsbar vinst ha uppnåtts, eftersom du värderar bilen mer än aktien och han värderar aktien mer än bilen. Ni båda anser er ha fått något värdefullare, men ingen har gjort en mätbar vinst så ingen blir beskattad.
Låt oss nu fundera på beskattning av lön. Säg att du är en vanlig kontorsanställd på ett företag. Du jobbar fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen, 160 timmar i månaden och får 3,000 euro i månadslön. Din beskattningsbara inkomst på årsbasis är alltså 36,000 euro plus eventuella naturaförmåner. Från inkomsten får du göra vissa standardiserade avdrag ”för inkomstens förvärvande”, men de är oftast tämligen begränsade. I princip betalar du skatt på den lön du får av din arbetsgivare för det jobb du utför. Hur förhåller sig nu logiken i lönebeskattningen mot beskattning på vinst som diskuterats ovan?
Din lön grundar sig alltså på din arbetsinsats, du får lön för det jobb du utför åt din arbetsgivare. Din prestation är 160 timmar arbete i månaden, något som alla månadsanställda vet att i praktiken utgör huvuddelen av din vakna tid per månad. Din arbetsgivare får dra av din lön som en kostnad när företagets beskattningsbara inkomst skall beräknas, men du får inte dra av värdet på din tid från din lön.
Det betyder att i beskattarens ögon så är din tid, dina 160 timmar i månaden, helt värdelösa. Och inte bara det, din arbetsinsats, det du producerar åt din arbetsgivare, är likaså värdelöst. Enligt beskattaren får du 3,000 euro i månaden av din arbetsgivare, men du ger ingenting av värde i utbyte. Du får 3,000 euro i månaden för ingenting. Enligt den logiken spelar det alltså ingen roll om du sitter hemma och ser på TV eller sitter på kontoret och jobbar. Varken din tid eller din arbetsinsats är värt något överhuvudtaget. Därför blir du också beskattad på basis av lönens fulla belopp.
Det är därför du inte får göra avdrag för din tid på samma sätt som du fick dra av aktiens anskaffningspris från försäljningspriset. Du kan heller inte säga att du byter din tid och arbetsinsats mot lönen, eftersom din tid och arbetsinsats är värdelösa. Om det du ger är värdelöst så anses du nämligen inte heller ha gett någonting. Säg att du i exemplet ovan skulle ha gett en näve grus i utbyte mot bilen. Eftersom näven grus i praktiken saknar värde skulle beskattaren i det fallet ha ansett att du fick bilen i gåva och beskattat dig för det. Enligt beskattarens sett att se på saken så ger din arbetsgivare dig en gåva på 3,000 euro i månaden, eftersom det du ger i utbyte är lika värdelöst som en näve grus.
Var och en värderar ju sin tid och sitt arbete hur den vill, men jag håller nog inte med om att den tid och den arbetsinsats som jag ger min arbetsgivare är lika värdelöst som en näve grus. Vad tycker du? Är din tid och din arbetsinsats helt värdelösa?
Michael Moore: lögnare, hycklare och apologet november 1, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Debatt, Småprat.1 comment so far
Som utlovat tittade jag på Michael Moores ”dokumentär” Capitalism: A love story. För några år sedan hade jag säkert blivit upprörd över alla de barnsliga knepen, vinklandet och genomgående okunskapen för att inte tala lögnaktigheten i filmen, egenskaper är Moores främsta kännetecken. Men det blev jag inte, jag har numera vant mig vid den här typen av skrupellös propaganda.
Moores film går ut på att demonisera kapitalismen. I en scen går han till och med så långt att intervjua två präster och en biskop, som samstämmigt konstaterar att kapitalism är en synd, en ondska. En ondska som man enligt Moore inte kan reglera, man måste förinta den. Gott så.
Naturligtvis har filmen ingenting med var sig kapitalism eller fria marknader att göra, utan med den typ av ekonomisk fascism, korporativism, som präglat det amerikanska samhället i drygt hundra år. Ironiskt nog ägnar Moore slutet av sin film till att hylla Franklin D. Roosevelt, utan att reflektera att det just var FDR som cementerade ekonomisk fascism i USA. Hans New Deal, som började med den interventionistiske Herbert Hoovers program, var modellerat efter Mussolinis Italien.
Han fortsätter med att berätta om hur FDRs medarbetare for till Europa för att hjälpa till att bygga upp de länder som ödelades av WWII. Förstås sägs inget om det faktum att FDR manövrerade USA in i kriget mot både folkets och kongressens vilja och att USA i mycket hög grad bidrog till den massiva ödeläggelsen i både Europa och Japan. Han säger heller ingenting om att Marshallplanen rent ekonomiskt var ett fiasko. De länder som fick mest hjälp återhämtade sig långsammast. I Tysklands fall, som fick mycket Marshallhjälp, började den explosionsartade återhämtningen först efter man börjat fasat ut hjälpprogrammen och avreglerat ekonomin.
I filmen behandlas givetvis det stora räddningspaketet som Hank Paulson pressade igenom kongressen. Han intervjuar några kongressledamöter som var kritiska mot räddningspaketet och lustigt nog är samtliga som han intervjuar demokrater. Tanken att intervjua Ron Paul, den främsta och överlägset kändaste motståndaren till räddningspaktetet och dagens system, slog honom sannolikt inte. Eller kanske han övervägde det, men en sådan intervju hade sannolikt blivit besvärlig för Moore, eftersom republikanen från Texas hade förklarat att hela hans film var totalt missriktad. Moore är hycklare av ansenliga mått.
Sedan har han en gripande scen från Katrina-katastrofen. Han filosoferar över varför det alltid är de fattiga som lider, varför det aldrig är de rika bankirerna som drabbas. Inte ett ord om det faktum att det var arméns dammar som brast, ingenting om hur FEMA trakasserade New Orleans traumatiserade invånare och hindrade privata företag och individer från att hjälpa till.
Han avslutar med att konstatera att USA är världens rikaste land och att alla amerikaner därför har rätt till FDRs dröm om eget hem, bra utbildning och gratis sjukvård. Alla har rätt till detta, ingen skall behöva göra någonting för att få det.
USA är inte världens rikaste land, tvärtom är det värdens mest skuldsatta land. En gång var det världens rikaste, då dess ekonomi präglades av relativ fri marknad, fri konkurrens och fri banking under 1800-talets andra hälft. Detta system byttes ut mot ekonomisk fascism i början av 1900-talet och har fortsatt sedan dess.
Före Lyndon Johnsons The Great Society på 1960-talet kunde amerikaner utbilda sig på universitet utan att skuldsätta sig. Landet var fullt av privata sjukhus som erbjöd gratis vård åt alla om behövde det. Sedan staten tog över har skuldfri utbildning och gratis sjukvård försvunnit nästan helt.
Jag vet inte om Michael Moore bara är okunnig eller en samvetslös lögnare. Antagligen både ock. Han attackerar kapitalism men talar om korporativism. Han demoniserar, med all rätt, de stora bankirerna, men säger inte ett ord om den statliga halvan av kartellen. Han utmålar Bush till djävulen men hyllar Obama, trots att denne inte bara fortsatt på Bushs linje, han har expanderat den.
Michael Moore är en lögnare, hycklare och apologet för den världsordning han påstår sig kritisera. Han har gjort en dokumentär om ett ämne som han inte förstår eller känner till. Således blir det fel från första början. Moore tror sig tala om kapitalism när han i själva verket talar om korporativism. I ytterst hårda ordalag kritiserar han det system hans politiska idoler står för och byggt sina karriärer på.
Filmen är således både tragisk och patetisk och knappast värd att ödsla desto mera tankeenergi på. Men Moore lär säkert göra pengar på den.
Svåra och självklara val i USA oktober 25, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Politik och samhälle.add a comment
Om ett år är det kongressval i USA och som vanligt kommer ekonomin att vara ett hett samtalsämne. Med en officiell arbetslöshet på nästan 10 procent och fortsatt ekonomisk instabilitet ska det att bli mycket intressant att se hur dialogen mellan Vita Huset och the Fed kommer att låta.
Debatten kommer att handla om Feds så kallade exit strategy, med vilket menas hur Fed skall dra tillbaks alla pengar som den pumpat in i ekonomin. Och det är mycket pengar. I augusti 2008 hade de amerikanska bankerna 45 miljarder dollar i depositioner hos Fed. Ett år senare, i augusti 2009, hade bankerna 829 miljarder dollar i depositioner hos the Fed. En 17-faldig ökning, alltså. Vad österrikarna har varnat för (jag själv skrev om detta hot i en tidigare post) och som till och med mainstream ekonomer börjat oroa sig för är vad som händer om bankerna börjar expandera på basis av dessa enorma reserver. Den bubblan har potential att bli mycket större än husbubblan.
Men vad är det som Fed kan göra då? Egentligen har den två alternativ:
1. Fortsätta med sin expansiva, lågränta penningpolitik
2. Börja strama åt penningpolitiken och höja räntan
Problemet med det första alternativet är att dollarn hela tiden blir svagare i takt med att nya dollar trycks upp och räntan hålls artificiellt låg. Redan nu används dollarn i vad som kallas carry-trade, med vilket menas att man lånar dollar, växlar det mot en starkare valuta och köper upp tillgångar som ger avkastning i den starkare valutan, t.ex. aktier och andra värdepapper. Eftersom dollarn är den valuta som ”säljs” för att ”köpa” starkare valutor, har carry-trade handeln en negativ inverkan på dess värde. Ju längre handeln fortgår, desto lägre sjunker dollarn. Det i sin tur gör amerikanska statsobligationer mindre attraktiva, eftersom de ger avkastning i en ständigt sjunkande valuta. En ständigt sjunkande valuta i sin tur för med sig risken för hyperinflation.
Det andra alternativet är inte mycket trevligare, men det enda som kan fungera på lång sikt. Problemet är att en räntehöjning mycket väl kan leda till att alla stora bolag (plus alla andra med stora lån, t.ex. alla med huslån) som staten och centralbanken räddade skulle gå under, vilket i sin tur skulle leda till att den ekonomiska kollaps som politikerna och byråkraterna byggt sin skrämselpropaganda på realiseras. Förra gången det gjordes var i början på 1980-talet, då Paul Volcker chockhöjde räntan till 20 procent efter 1970-talets stagflation., men det gjorde att de mesta av obalanserna rättades till och banade väg för ny tillväxt på sundare grund.
Vad som gör situationen ännu intressantare är att Vita Huset och Fed sannolikt har olika prioriteringar. Obama vill knappast ha en djup recession eller depression under sin mandatperiod mer än vad Bush ville ha. Å andra sidan vill nog inte Bernanke bli den Fed-chef som kollapsade dollarn. Just därför ska det bli spännande att följa med både retoriken och politiken det kommande året. Egentligen kan ju inte vanliga republikaner säga så mycket, paret Bush/Bernanke gjorde exakt samma sak som Obama/Bernanke, men Old Right republikaner som Ron Paul, Rand Paul, Peter Schiff, Jake Towne med flera kan ju sannerligen göra det och det har de också börjat göra redan.
I presidentvalet 2008 var amerikanarna tydligen inte redo för Ron Pauls budskap. Då var han också ganska ensam. Nu är han inte det längre, nu finns det en hel rörelse bakom honom och flertalet kandidater till både representanthus och senat. Kanske amerikanarna äntligen har förstått att det finns ett reellt alternativ till republikansk fascism och demokratisk socialism. Jag hoppas det, men jag vågar inte riktigt tro på det ännu.
Frihetens filosofi och moral oktober 18, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Naturliga rättigheter, Politik och samhälle.6 comments
I takt med den ekonomiska krisens framfart har också den ideologiska debatten fått nytt liv. Återigen diskuteras kapitalism, den fria marknaden och vilken roll staten har och borde ha. Bortsett från den rena okunskapen om vad kapitalism och fri marknad överhuvudtaget är och betyder, så är det få förespråkare för en stark stat som reflekterat över vad statens mandat egentligen grundar sig på. Man liksom bara utgår från att staten har rätt att vadsomhelst.
Det är både nedslående och frustrerande att så många genast drar slutsatsen att det är staten som skall lösa alla problem, inte minst med tanke på att det i regel är staten själv som orsakat dem. Men det är tyvärr en naturlig konsekvens av flera generationer välfärdssamhälle och den erosion av fasta, moraliska värderingar som det för med sig. Idag hör nästan vad som helst till kategorin mänskliga rättigheter, ett begrepp som blivit mer och mer omfattande utan desto mera reflektion över vad en människa faktiskt borde kunna kräva.
Klassiska liberaler av alla inriktningar har en annan uppfattning. De erkänner endast de negativa, naturliga rättigheterna: rätten till liv, frihet och egendom. Det där med att rättigheterna är negativa är en mycket viktig distinktion, för det definierar vad dessa rättigheter de facto innebär. Rätten till liv betyder alltså inte att du har rätt att göra vad som helst för att hålla dig vid liv, utan endast att du har rätt till att inte bli dödad. På motsvarande sätt betyder rätten till frihet att du har rätt till att inte bli frihetsberövad och rätten till egendom att du har rätt att inte bli bestulen.
Drar man det till sin spets betyder det att en människa som är fem före att svälta ihjäl inte kan hävda sin rätt till liv som försvar för att han stulit mat av någon annan. Att B vägrar ge en limpa bröd åt den svältande A betyder inte att B kränker A:s rätt till liv, han bara håller på sin rätt till egendom, i det här fallet brödlimpan.
Det är uppenbart att välfärdssamhället med sina otaliga, skattefinansierade rättigheter inte skulle kunna fungera i ett land där man höll hårt på de naturliga rättigheterna. Således skulle inte vissa företag som är verksamma inom vissa branscher ständigt kunna räkna med särbehandling på skattebetalarnas kostnad. Det skulle inte finnas en enorm byråkratisk apparat som tar sig rätten att avlyssna befolkningen utan deras vetskap. Det skulle inte höjas krav på registrering hos en kvasistatlig institution för att få slänga några slantar i en spelmaskin. Det skulle inte finnas förbud mot att sälja sin egen mark till vem man vill. Det skulle inte hela tiden ropas på statliga lösningar till av staten skapade problem.
Men problemet med staten är egentligen varken politikerna och tjänstemännen eller de lobbygrupper som äger dem. Som Ron Paul brukar säga så spelar det ingen roll vem som är chef för centralbanken, det blir kaos ändå. Det verkliga problemet är det faktum att staten ges så mycket makt och inflytande. Idag får man inte göra någonting utan tillstånd från diverse myndigheter. I praktiken har man som vanlig medborgare inget val hur man vill planera för pensionen, hur man vill säkra adekvat sjukvård och utbildning eller hur man vill driva sitt företag eller hur man vill leva sitt liv i största allmänhet. Man får ju inte ens välja hur och när man vill dö.
Varför är det så? Är det faktiskt så enkelt att vi inte vågar ta ansvar för oss själva, eller vill vi bara inte? Jag tror inte att någon ärligt anser att Vanhanen&co vet bättre än han/hon själv vad han/hon vill ha och behöver. Så varför ger vi så reservationslöst staten rätt att kontrollera våra liv? Vore det inte bättre om vi tog kontrollen själva? Vad är det värsta som kunde hända?
Ge ekonomipriset till Ben Bernanke oktober 12, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Småprat.2 comments
Så Obama fick Nobels fredspris. Det tog inte länge förrän artiklar som kommenterade utnämningen poppade upp över hela internet. Jag erkänner villigt att Obamas pris överraskade mig totalt, men på ett negativt sätt. Men det faktum att nästan alla kommentarer verkade vara kritiska, många uppmanade till och med Obama att vägra ta emot priset, det var en positiv överraskning. Jag trodde att världen var så förälskad i Obama att utnämningen skulle leda till en veritabel våg av glädjeyttringar. Men icke, lyckligtvis.
Förra året skrev jag en bloggpost som kommenterade Paul Krugmans ekonomipris. Det ska bli intressant att se vem som får det i år. Kanske Fed-chefen Ben Bernanke? Det vore precis lika motiverat som Obamas fredspris och skulle följa samma logik. Dessutom så har ju Bernanke faktiskt gjort en hel massa redan, inte bara talat om att göra saker.
Obama fick priset bland annat för att han skapat ett helt nytt diplomatiskt klimat, för att han fört in världen på ett nytt spår och mot ökat internationellt samarbete. Nå än så länge har han ju inte gjort någonting, bara talat om att göra. Men har inte Bernanke verkligen gjort det Obama fick pris för att han lovat göra?
Inte ens Alan Greenspan har tagit en så stor internationell roll som Bernanke i dennes försök att lösa den globala ekonomiska krisen. Samarbetet mellan Fed och övriga centralbanker och finansiella institutioner har bedrivits på en helt annan nivå nu än någonsin tidigare. Fed-chefens makt och inflytande har aldrig blottlagts så mycket som de senaste par åren. Nu mer än någonsin tidigare talas det om en verklig, global centralbank och gränsöverskridande samarbete vad gäller reglering och övervakning av finansmarknaden. I det arbetet har Fed givetvis en central roll.
En annan sak är förstås att Obamas fredspris är hundra procent politiskt. Det kan ingen förneka. Syftet med priset är väl att cementera den utrikespolitik som beskrivs i Obamas retorik. Att hans handlingar i många fall varit det raka motsatta fäster man inte mycket vikt vid.
Så eftersom man inte behöver göra något som har med fred att göra (tydligen kan man till och med expandera pågående krigsinsatser) för att få Nobels fredspris, varför skulle man då behöva uppvisa någon som helst förståelse för ekonomi för att få ekonomipriset? Bernanke må ha haft fel i alla hans spådomar, ljugit om att ha en exit strategi (det har han garanterat inte) och sannolikt varit inblandad i olagligheter i samband med Bank of Americas förvärv av Merrill Lynch, men han är galjonsfiguren och den främsta företrädaren för den ekonomiska politik som hela västvärlden anammat, om än i varierande utsträckning. Han har på det ekonomiskpolitiska planet vidtagit de åtgärder som Obama har lovat på det utrikespolitiska planet.
Så utgår man från den logik norska nobelkommittén tillämpade då Obama fick fredspriset kan ekonomipriset inte ges till någon annan än Ben Bernanke. Jag hoppas nästan att han får det, för det skulle en gång för alla visa hur värdelöst och rent löjligt ekonomipriset är.
Vad är en ekonomisk kollaps? Del 2 av 2 oktober 9, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.add a comment
Om nu politikernas hotbild är föga mer än propaganda, hur är det då med den kris österrikarna varnar för? Överdriver de lika mycket, eller finns det faktiskt något att på allvar oroa sig för? Tyvärr finns det, men jag vill redan från början understryka att Europa, Oceanien och i synnerhet Asien har det mycket bättre förspänt än USA.
Den kris som USA står inför är vad Peter Schiff, Jim Rogers, Ron Paul med flera kallar valutakris. De är rädda för att den amerikanska dollarn kommer att krascha om staten och centralbanken fortsätter på samma sätt som förr. Marc Faber har sagt att hyperinflation är oundvikligt om politikerna och byråkraterna inte ändrar riktning. Med tanke på alla dollar som finns undanstoppade i amerikanska banker och utländska valutareserver är det scenariot faktiskt skrämmande sannolikt redan nu. Om USA:s fortsätter med budgetunderkott i tusenmiljarderklassen blir det ännu svårare att se hur den hägrande valutakrisen skall kunna undvikas.
Vad innebär det då om österrikarnas farhågor realiseras? I värsta fall blir den amerikanska dollarn lika värdelös som den zimbabwiska. Det betyder att alla amerikaners besparingar, löner och kassatillgodohavanden blir värdelösa, precis som alla skulder i dollar. Därutöver blir ekonomisk aktivitet nästan omöjligt, eftersom USA saknar ett bytesmedium (pengar). Tills ett nytt bytesmedium har vunnit insteg är amerikanerna reducerade till byteshandel. I en sådan kaotisk miljö är det inte bara några banker som går omkull, hela samhället faller sönder vilket riskerar att mynna ut i våldsamma upplopp och stridigheter. Det här är något som bland andra Gerald Celante har varnat för. Ett sådant klimat kan bana väg för mycket obehagliga politiska extremister som lovar att återställa ordningen och de forna glansdagarna. Se bara vad som hände i Tyskland.
Vad kan amerikanerna göra för att undvika detta worst case scenario? Tyvärr har det gått så långt att de nödvändiga åtgärderna blivit allt svårare att vidta. Det första vore att höja Feds styrränta, drastiskt, såsom Paul Volcker gjorde i början på 1980-talet efter 1970-talets stagflation. Som högst låg räntan på över 20 procent, jämfört med dagens dryga 0 procent. Problemet är att en sådan räntehöjning helt skulle omintetgöra både Bushs och Obamas stimulanspaket och räddningsåtgärder. Antalet kreditförluster på både bostadslån, företagslån och andra lån skulle mångdubblas, vilket i sin tur skulle driva bankerna i konkurs. Alla de hundratals och tusentals miljarder dollar som använts till att rädda dem skulle gå upp i rök, för att inte tala om de statliga bolåneinstituten Freddie och Fannie och det statliga depositionsförsäkringsbolaget FDIC. Det betyder också att Obama kan glömma sin hälsovårdsreform och övriga sociala reformer.
På något sätt har jag svårt att föreställa mig att Obama och Bernanke plötsligt skulle hitta det politiska modet att vidta de nödvändiga åtgärderna, speciellt som den senare har hyllats för sitt fantastiska hanterade av den ekonomiska krisen medan den förra knappast vill riskera sitt omval genom att göra det som är ekonomiskt rätt. Det är han alldeles för populistisk för. I stället är det mycket sannolikare att Obama, Bernanke och deras anhang gör allt vad de kan för att styra undan deras egen påhittade kris och kör rakt in i den riktiga, hägrande valutakrisen som österrikarna har varnat för i flera år nu.
Vad är en ekonomisk kollaps? Del 1 av 2 oktober 7, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi.4 comments
Ända sedan den ekonomiska krisen ”började” har folk på båda sidor om skranket talat om risken för total ekonomisk kollaps. Denna risk har använts som argument både för och emot statliga interventioner. Den politiska klassen har målat fan och helvete på väggen för att legitimera diverse stimulanspaket, medan kritikerna har hävdat att det är just dessa stimulanspaket som kommer att göra hotbilderna till verklighet. Med vad är det för katastrofer de egentligen talar om?
Det första man måste komma ihåg är att även en ekonomisk kollaps är mycket smärtsam, så betyder det inte att folk faller ner och dör. Både världen i stort och enskilda länder har genomlevt ekonomiska kollapser otaliga gånger genom historien. Det andra är att ekonomiska kollapser tar sig i uttryck på olika sätt och att en viss typ av kollaps är mycket värre än en annan. Och det är här skillnaden ligger mellan de skräckscenarier som mainstream målar upp och de som österrikarna varnar för.
Ett modeuttryck som genomsyrat den politiska propagandan är ”systemrisk”, med vilket menas att världsekonomin är så hoplänkad att om en stor bank går i konkurs så sätter det igång en kedjereaktion som slutar med att alla världens banker går i konkurs, som i sin tur leder till att kreditgivningen upphör, vilket i sin tur gör att alla företag går i konkurs och alla människor i hela världen blir arbetslösa. Ungefär så här sofistikerat är deras resonemang efter att man skalat bort allt blomsterspråk. Men är det bara propaganda? Är inte världsekonomin sammanlänkad? Finns det ingen systemrisk?
Jo, världsekonomin är mycket mer sammanlänkad nu än vad den var tidigare, i synnerhet på finansmarknaden. Multinationella finansinstitutioner och centralbanker är mycket sammanlänkade och skulle sannolikt påverkas av att stora banker går i konkurs. Men att alla banker är beroende av varandra till den grad som påstås faller på sin egen orimlighet. För det första så är bankerna faktiskt varandras konkurrenter. För det andra är vissa banker mer solventa än andra. Se bara på hur bra Ålandsbanken klarade sig under 1990-talets bankkris jämfört med andra finska banker,. För det tredje har alla banker, till och med de amerikanska, också värdefulla tillgångar och inte bara så kallade ”toxic assets”.
När vanliga företag går i konkurs likvideras deras tillgångar. Värdelösa tillgångar upphör att existera medan värdefulla tillgångar övergår till nya ägare. Samma sak gäller för banker. De solventa bankerna köper upp de insolventa bankernas värdefulla tillgångar, medan alla toxic assets försvinner i form av förluster för ägare och borgenärer. Se bara på Ålandsbankens köp av Kaupthing Sverige. Det uppstår inget vakuum, en värld helt utan banker, det enda som händer är att ekonomins resurser övergår från inkompetenta förvaltare till kompetenta. Det är en bra sak, inte något man bör kämpa emot.
Visserligen kan denna övergång vara mycket smärtsam och påverka andra aktörer, men som sagt är det en övergång som har skett gång på gång på gång i världens historia. De må svida, men om man låter processen ha sin gång tar det sällan länge och den efterföljande återhämtningen blir både snabb och robust.
Det ständiga tjatet om konstitutionen oktober 3, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.1 comment so far
I den amerikanska politiska debatten brukar det vara populärt att fundera över vad konstitutionen säger om saker och ting. Framför allt förespråkare för en begränsad stat brukar vara ivriga att kritisera både lagar och myndigheter för att de strider mot konstitutionen. Men varför gör de så mycket väsen av ett drygt 200 år gammalt dokument?
För det första bör man komma ihåg att konstitutionen faktiskt är USA:s grundlag. Oavsett vad man tycker om den så borde man ju förstå varför folk hävdar att staten borde hålla sig till den. I republiken Finlands historia har vi mig veterligen bara åsidosatt grundlagen en enda gång och det var när Kekkonen omvaldes genom riksdagsbeslut. För det andra så avger kongressledamöterna, presidenten och domarna en ed att försvara och upprätthålla konstitutionen. Att kräva att någon faktiskt följer den ed som personen avgett kan väl heller inte anses vara orimligt. Så det torde vara ganska okontroversiellt att tycka att staten borde följa grundlagen och att statens representanter håller den ed de avger.
Det är när man har kommit så här långt som det börjar talas om hur anakronistisk konstitutionen är, eller att det är ett så kallat ”levande dokument” som kan tolkas hur som helst enligt tidens anda. Med tanke på hur simplistisk den amerikanska konstitutionen är så är det svårt att se hur den kan kallas anakronistisk. Dess egentliga syfte är att begränsa den federala regeringens makt, upprätthålla rättstatens principer och garantera de mänskliga fri- och rättigheterna. Sedan när är rättsstat och mänskliga rättigheter något omodernt? Kanske jag är i en minoritet, men jag tycker nog att båda två är evigt aktuella och minsta inskränkning av dem är fullständigt oacceptabelt.
Är då den amerikanska grundlagen ett levande dokument? Naturligtvis inte. Inget lands grundlag är levande. Den är heller inte svårtolkad, tvärtom är det mycket klar och tydlig. Dessutom är det mycket uppenbart vad grundarna syftade till när de skrev den. Den är inte öppen för tolkning enligt tidens anda.
Men kan ett modernt land som USA styras av ett så gammalt dokument? Som sagt så finns det inte mycket i konstitutionen som är bundet till 1700-talets värld. Den representerar en filosofi och en syn på staten som inte bara är tidlös, utan den filosofi som lade grunden för Västvärldens fantastiska uppgång. Men om man nu tycker att konstitutionen inte längre funkar så som den är skriven så kan man ändra på den eller göra tillägg till den, något som till viss del har gjorts. Finland är ett föredöme här. De ändringar som gjorts kanske inte alltid är de bästa, men man har åtminstone förstått att man faktiskt måste ta hänsyn till grundlagen, inte bara strunta i den.
Det är det man har gjort i USA, struntat i den. En av de mest inflytelserika demokratiska representanthusledamöterna, James Clyburn, sade rakt ut att det mesta kongressen gör är i strid med konstitutionen. Man bryr sig helt enkelt inte om vad som står i den, ingen tar stress över vilka begränsningar konstitutionen dikterar. Det är en farlig väg att ta, en väg som lett USA till saker som Patriot Act, Guantanamo Bay, illegala krig, bailouts och en hel massa annat. När staten givits cart blanche att strunta i grundlagen, hur kan man då förvänta sig att den skall bry sig om något annat?
USA var en gång ett fritt land, men det börjar bli mycket länge sedan. Idag liknar det mycket mer en polisstat. Det är den naturliga följden av att staten struntar i det dokument som garanterar medborgarnas rättigheter.
Fåfängans och omoralens gränslösa rike september 25, 2009
Posted by Kaj Grüssner in Politik och samhälle.add a comment
Den så omtalade globala ekonomiska krisen har inte bara blottlagt politikernas till synes bottenlösa okunskap, den har även givit otaliga bevis på att fåfänga och omoral är det politiska spelets absoluta grundpelare. Detta har illustrerats både av uttalanden av enskilda politiker och i olika åtgärder som vidtagits. Exempel på det förra är Obamas stabchef Rahm Emanuels notoriska konstaterande om att man inte får låta kriser som denna gå till spillo. Exempel på det senare är myriaden av stimulanspaket och räddningsaktioner som både USA och EU-länder ägnat sig åt.
Men vad är det omoraliska i politikernas stimulansåtgärder? Det är ett ämne som jag har tangerat ett antal gånger redan, men något som förtjänar lite mer ingående genomgång.
För det första fanns det aldrig något nationalekonomiskt behov av stimulansåtgärderna. Tvärtom gör stimulansåtgärder situationen värre, som 1930-talets USA och 1990-talets Japan vittnar om, för att inte tala om de ekonomiska katastroferna i Sydamerika. Trots det ljög politiker och byråkrater så tungorna svartnade, med medias och mainstream ekonomers fulla stöd. Man målade fan och helvete på väggen och förkunnade att om inte staten ges rätt att rädda sina vänner på Wall Street kommer världen att gå under. Ljugandet gick så långt att politikerna till och med ljög för varandra. Sanningssägare som Ron Paul och Peter Schiff ignorerades totalt.
För det andra var det just de personer som beskylldes för krisen som räddades. Politikerna har ju fallit över varandra i ivern att fördöma och demonisera bankirerna för deras hejdlösa risktagning och omåttliga bonusar, men vem var det som fick alla stimulansmiljarder? Bankirerna förstås. Vem betalade? Alla andra, det vill säga de vanliga människor som på riktigt drabbades av krisen. Som Jim Rogers uttryckte det: ”Krisen kanske är över för bankerna, men de amerikaner som förlorade både jobb och hus är fortfarande arbetslösa och hemlösa. För dem är krisen långt ifrån över, de har inte fått det bättre”. Politiker älskar att tala om hur de värnar om de svaga och fattiga, men när krisen kommer så är det den rika eliten som de håller om ryggen, på de svaga och fattigas bekostnad.
För det tredje finansieras stimulansåtgärder med tryckta pengar och ökad statsskuld. Priset för dagens räddningspaket betalas inte av de som gynnas eller påstås gynnas av dem, det betalas av kommande generationer i form av enorma räntor och förlorad köpkraft. Här är det läge för lite eftertanke. Vad kallar man en förälder som lämpar över notan för sin egen konsumtion på sina barn? Personligen kan jag inte tänka mig att någon vettig förälder med gott samvete maxar sitt kreditkort och låter barnen betala. Föräldrar brukar ju i regel göra tvärtom, det vill säga begränsa sin egen konsumtion till förmån för sina barn. Vettiga föräldrars mål är att ge sina barn de som de själva aldrig fick. Det är sannerligen fallet med mina föräldrar. Det är naturligt och det är rätt. I normala fall. För anständiga människor. Men inte för politiker. Deras utgångspunkt är att roffa åt sig så mycket de bara kan så länge de är vid makten. Låt kommande generationer betala. Om det är något som finanskrisen visat så är det just den här mentaliteten. Den genomsyrar hela det politiska etablissemanget. I hela världen.
Den här listan kan egentligen göras hur lång som helst, men poängen torde vara uppenbar. Power corrupts and absolute power corrupts absolutely, lyder Lord Actons bevingade ord. Alla som har fallit offer för den avskyvärda, sektlika dyrkan av Obama gör gott att reflektera över det här. Samtidigt bör man minnas att det finns undantag, även om de är få. Ett sådant undantag är Ron Paul, något som han har bevisat gång på gång på gång sedan början av 1970-talet.
Det börjar verkligen bli dags för oss vanliga människor att visa att vi inte är lika omoraliska som de politiska överherrar vi har valt att härska över oss.
