Ron Paul for President! januari 15, 2012
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.2 comments
Senaste kolumnen i ÅU, den första 2012. Publicerad 13.1.2012.
Som ekonomisk kolmunist kan man inte ignorera presidentvalet i USA som nu dragit igång på allvar i och med primärvalen i Iowa och New Hampshire. Den som är bekant med mina skriverier och dessutom gjort sig besväret att bekanta sig med de repbublikanska kanditaterna, torde inte bli överraskad av jag helhjärtat stöder den 76-årige läkaren från Texas, Ron Paul. I den här kolumnen ämnar jag berätta varför.
1. Ron Pauls utrikespolitik
Ron Paul är mot krig och mot våld. Han vill ta hem samtliga amerikanska trupper som är stationerade utomlands, inte bara från krigszonerna i Mellanöstern utan också från Europa, Japan och Sydkorea. USA har idag 700 baser (enligt vissa uppskattningar 900) i över 130 länder. Ron Paul vill stänga dessa baser och ta hem trupperna. Med andra ord vill han avskaffa det amerikanska imperiet och lägga ner det ändlösa ”kriget mot terrorismen”. I praktiken betyder slut på det ständiga mördandet av oskyldiga civila runtom i världen, slut på hoten om sanktioner och eventuella militära åtgärder mot Iran (och andra), slut på embargot mot Kuba. Han vill helt enkelt att USA ska sluta lägga sig i andra länders angelägenheter och i stället föra en öppen, vänlig dialog med dem. Samtidigt ska alla handelshinder avskaffas så att den internationella handeln kan löpa fritt. Det var det som USA:s grundare förespråkade. ”Talk and trade with everyone, entangling alliances with no one.”
2. Ron Pauls ekonomiska politik
Ron Paul är liksom jag själv en anhängare av den österrikiska skolan. Han förespråkar en rent kapitalistisk ekonomi som bygger på fria marknader och frihandel, med så litet statlig intervention som möjligt. Inga bailouts och inga subventioner. Han vill också drastiskt skära ner de statliga utgifterna. 1000 miljarder dollar det första året och en balanserad budget innan första mandatperioden gått ut. Mycket av nedskärningarna kommer från Pentagons budget, men han vill också slopa flera federala departement. Några av dessa är utbildningsministeriet och handelsministeriet. Därtill vill han fasa ut Social Security och Medicare, vars ofinansierade förbindelser börjar närma sig 100,000 miljarder dollar.
Den ekonomiskpolitiska ståndpunkt som han kanske har fått mest uppmärksamhet för är dock hans vilja att först grundligt revidera och därefter helt avskaffa den amerikanska centralbanken, the Federal Reserve. Som ett led i detta vill han också tillåta konkurrerande valutor som marknaden, inte staten, producerar.
3. Ron Pauls inrikespolitik
Ron Pauls inrikespolitiska plattform utgår från den fria individens eget ansvar och skyddet av den personliga integriteten. Han har länge motsatt sig integritetskränkande lagar om PATRIOT Act och den ännu värre National Defense Authorization Act, som ger militären rätt att arrestera amerikanska medborgare inom USA:s gränser och hålla dem fångna utan rättegång. Han vill avkriminalisera samtliga droger och överföra regleringen av dessa till delstaterna, vilket skulle innebära slutet på det förödande War on Drugs. Detta krig har förstört miljontals amerikaners liv, inklusive tusentals människor som aldrig ens har sett en joint i hela sitt liv. Ron Paul vill överlag att delstaterna och de lokala distrikten ska bestämma i stället för byråkraterna i Washington DC, vilket också är vad den amerikanska grundlagen säger.
Jag skulle kunna skriva en smärre avhandling om varför jag hoppas att Ron Paul vinner, men hans utrikespolitik är egentligen det enda jag behöver. Kan ni ens föreställa er något sådant? En amerikansk president som vill låta världen sköta sina egna affärer i stället för att bomba allt och alla som har oturen att komma i vägen? Efter decennier av krigsgalningar som Bush och Obama vore det verkligen en välkommen omväxling!
Inte längre bäst i klassen december 13, 2011
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Senaste kolumnen, nummer 12 i ordningen, publicerad i ÅU tisdagen 13.12.2011.
Under hösten har det ordnats fler toppmöten om Europas skuldkris än jag vill räkna. Inget av dem har lett någonstans förstås, det gör sällan det när politiker och byråkrater ska ”lösa” problem. Och undra på det. Människor som är så totalt avskärmade från allt vad verklighet heter kan inte ens börja förstå de mycket verkliga problem som Europa står inför.
Vår kära finansminister lyckades demonstrera denna totala brist på verklighetsuppfattning i en kommentar till det senaste toppmötet. Saken gällde huruvida stabiliseringsfondens beslutsfattande ska vara enhälligt eller om det räcker med majoritetsbeslut. Finland höll fast vid enhällighet och enligt Urpilainen är det bara naturligt att Finland, som har skött sina egna affärer så bra, håller fast vid vissa saker.
Skött sina affärer så bra? Finlands statsskuld har ökat från 53 miljarder euro våren 2009 till 83 miljarder idag, nästan 50 procent av BNP. Finansministeriet själv förutspår att statsskulden överstiger 100 miljarder redan 2013. Låter det som att Finland har skött sina affärer bra?
År 1997 toppade statsskulden på ca 70 miljarder euro, för att sedan sjunka till bottennoteringen 53 miljarder. Under ett drygt decennium av vad som allmänt hyllades som stark ekonomisk tillväxt med Nokia i spetsen lyckades Finland amortera bort 17 miljarder på sin skuld. Under ett drygt decennium av stark årlig tillväxt. På mindre än tre år av recession har statsskulden ökat med 30 miljarder och det finns inga som helst tecken på att den trenden bryts under överskådlig framtid. Tvärtom.
Och nej, det är ingen idé att peka på hur mycket sämre diverse andra länder har skött sina affärer. Att andra är sämre betyder inte att du är bra. Dessutom är det flera som har skött sina affärer mycket bättre än oss.
Den ändlösa mängd poänglösa toppmöten och innehållslösa analyser i media kan lätt ge intrycket skuldkrisen är komplicerad och slog till helt utan förvarning. Så är det förstås inte. Det har byggts upp under flera decennier, i vissa länder snabbare än i andra. Att så är fallet torde inte vara svårt att förstå. Inte ens Grekland samlar på sig en skuld som överstiger 160 procent av BNP över en natt, eller ens över några år. Den har varit över 100 procent sedan 1990-talet.
Vad är lösningen då? Det har jag sagt förut: skär ner de offentliga utgifterna. Skuldproblem i allmänhet och Europas skuldproblem i synnerhet är ett utgiftsproblem. Det är ingen idé att skylla på bankirer och skattesmitare, det är politikernas och slutändan folkets fel att vi är där vi är. Det är vi medborgare som generation efter generation har skytt individuellt ansvar och krävt mer och mer på alla andras bekostnad. Ingen har brytt sig om vad det kostar eftersom ingen har själv tänkt betala för något, det ska alla andra göra. Politikerna och byråkraterna har levt loppan, men sist och slutligen är det vi medborgare som inte har velat eller kunnat ge upp vårt beroende av staten. Vi vill inte vara fria, vi vill inte ta ansvar.
Just det här är kanske den enskilt värsta konsekvensen av välfärdsstaten. Den skapar ett beroende som det är både svårt och smärtsamt att bryta sig loss ifrån. Upploppen på Atens gator är egentligen ett uttryck för den abstinens som nu påtvingas grekerna. Det kommer bara att bli värre och det kommer att sprida sig till många andra länder. Inga toppmöten i världen kan ändra på det.
Problemet med mainstream december 4, 2011
Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk politik, Nationalekonomi.add a comment
På youtube hittar man allt möjligt, till exempel det här klippet av Stossel, i vilket han intervjuar österrikaren Schiff och mainstreamaren Bivens. För vissa kan Bivens kanske låta övertygande, eller åtminstone svår att säga emot, men egentligen är det här ett skolboksexempel på hur svag ekonom han är. Bivens segment börjar runt 5.50.
http://www.youtube.com/watch?v=Nauh6A5HOtg
Här är några axplock:
”The way debt hurts is when the economy is at full employment.”
Ett standardpåstående man hör från mainstreamare. Vad som menas är att när det finns outnyttjande resurser (läs arbetare som bara går omkring och slår dank), så gör det ingenting att staten ”investerar” i vägar, broar, diken, gropar eller vad nu politikerna får för sig att sätta pengar på. Staten tränger inte ut privata investeringar eftersom den privata sektorn helt uppenbart inte är intresserad av att investera, därav alla arbetslösa arbetare.
Bivens och övriga mainstreamares utgångspunkt att resurser är just det, resurser. En homogen klump som kallas R. På samma sätt som kapital är en homogen klump som kallas K. Likaledes är arbetare en homogen grupp. Man gör ingen skillnad på murare, bokförare, piloter, gruvarbetare, sjömän, revisorer, systemutvecklare och alla andra tusentals olika sorters arbetare. Alla arbetare är dessutom exakt lika effektiva och yrkesskickliga, oberoende om de just har börjat eller har 20 års erfarenhet. De är bara en massa A:n i Bivens ekvationer.
När staten ”investerar” är det nästan alltid fråga om stora, långsiktiga projekt som just infrastruktur. Man bygger vägar för att bygga vägar, inte där det skulle behövas, utan där det finns ”outnyttjade resurser”. Vad har det lett till? Jo, till att det finns underbara vägar uppe i Vermont, Maine och Connecticut medan broar kollapsar i Kalifornien. Vägarna är i gott skick där ingen kör på dem (där de inte behövs), men i uruselt skick där trafiken är tung. Och när de ska lagas märker man att det inte finns pengar till det, för de gick till alla vägar ingen behövde.
Statens så kallade investeringar leder alltså till att resurser binds i projekt som ingen vet om någon faktiskt vill ha. Eftersom privata sektorns behov varken är eller kan vara känt för staten leder det oundvikligen till att staten binder upp sådana arbetare som vissa delar av privata sektorn hade behövt, även om andra delar av den inte hade något behov. Så ”crowding out” problemet är alltid närvarande.
Dessutom innebär statlig skuldsättning alltid ett problem för den privata sektorn, eftersom det är privata sektorn som måste betala skulden och räntorna. Dagens skuldsättning till låga räntor innebär stora kostnader för framtida skattebetalare. Och inte bara det, en stor orsak till dagens ekonomiska kris är statens skuldsättning från föregående decennier. Det är typiskt för mainstreamare som Bivens att missa det tämligen uppenbara faktumet att skuld alltid är långsiktigt. Även om statlig skuldsättning IDAG inte innebär problem IDAG (vilket det förstås gör) så innebär det problem i framtiden. Men så långt kan inte Bivens tänka.
Han går vidare:
”I’m not an expert on every single aspect of each industrial set of regulations. Look at the aggregate data, the proftis etc. There is not enough spending in the economy.”
Kommentar till Schiffs påstående att den enorma regleringen gör det svårt för företagare. Vad han egentligen säger är att han inte har en susning om hur omfattande regleringen är i någon sektor av ekonomin. Han har aldrig någonsin öppnat lagboken och läst, för sådant gör inte mainstreamare. Det enda han gör är att titta på totaler (aggregates). Han hävdar att företagens vinster har ökat enormt, men nämner inte var dessa vinster kommer ifrån. En snabb titt på arbetslöshetssiffrorna i USA samt dess enorma underskott i bytesbalansen ger för handen att vinsterna inte kommer från tillverkningen i USA. Både jobb och produktion har flyttat utomlands och det märks. Månne det kan ha något göra med det faktum att det är både dyrt, svårt och riskabelt att investera och producera i USA?
Sedan det där med att ”there is not enough spending”. Som att det fanns en given dollargräns för hur mycket konsumtion ekonomin ”behöver”. Det vore intressant att höra Bivens förklara hur många dollar som ska spenderas för att vara tillräckligt och var dessa dollar ska komma ifrån.
Till näst kommer min favoritkommentar:
”Survey what business worry about. Poor sales number one, government regulations number two, taxes number three. That should tell us something.”
Ja, det borde verkligen säga oss något. Men vad? Bivens missar sin egen poäng helt och hållet. Han sade själv att skatt och regleringar brukar vara högst upp, medan dålig försäljning brukar vara längre ner. Vad säger det? Nå, var och en kan ju dra sina egna slutsatser men så här tänker jag:
Skatt och reglering är lyxproblem. Så länge du har bra omsättning och goda intäkter så klarar du dig. Det är ju inte roligt att betala skatt och det kan vara nog så jobbigt att fylla i blanketter, men du överlever så länge det hålls på någorlunda rimlig nivå.
Dålig försäljning är däremot en helt annan sak. Den enda nämnare som faktiskt är gemensam för alla privata företag är att dålig försäljning leder till dåliga resultat. Det enda som är viktigare än första raden i resultaträkningen är den sista. Så länge andra saker som skatt och reglering är de stora huvudvärkarna är saker och ting mer eller mindre bra, det när försäljningen går ner som det verkligen börjar bli kritiskt.
Bivens har ingen aning om vad de dåliga försäljningssiffrorna beror på och han verkar inte så jätteintresserad heller. Han vill bara att amerikanarna ska köpa mera så att företagarna ska bli gladare. Han har inte en susning om vad de ”dåliga siffrorna” beror på eller hur de ska förbättras på hållbart sätt. Hans lösning är alla mainstreamares lösning: Staten ska trycka pengar och spendera.
Till sist:
”Dodd-Frank may well hurt some individual businesses. Underregulated financial sector was a big part of the problem.”
Spoken like a true court economist. Det faktum att han på fullaste allvar påstår att finansmarknaden var underreglerad säger ju allt som behöver sägas. Han har aldrig i hela sitt liv faktiskt tittat på USA:s ekonomi och sett vad som händer i den. Mainstreamare gör inte sådant. Det var den här metodologin som fick Paul Samuelson att dra slutsatsen att Sovjet kommer att gå om USA. Det var ingen grundlös gissning från Samuelson, det var en hypotes som grundade sig på djupa studier av USA och Sovjet. Han höll fast vid denna vansinniga tanke från början av 1970-talet till och med 1989. Han var helt bergsäker på sin sak.
Det är så det går när man som Bivens bara tittar på siffror, undersökningar, galluppar och modeller. Bivens har inte studerat finanssektorn, han har ingen aning om vad det var som fick bankerna att investera såsom de gjorde (hint: regleringarna spelade central roll). Han förstår inte att den privata sektorns behov varierar från sektor till sektor och över tid, för honom är det bara P på papper. Sparande är skadligt, man ska spendera. Var man får pengarna ifrån är oviktigt.
Man häpnar faktiskt när man ser intervjuer som denna. Och det blir inte bättre än så här. Bivens är inte sämre än någon annan mainstreamare och sannolikt bättre än de flesta. Det här är alltså vårt intellektuella motstånd, det här är den nivå de håller. Det borde uppmuntra alla österrikare.
Robin Hood – en missförstådd skatterebell november 16, 2011
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.2 comments
Senaste kolumnen i Åbo Underrättelser, nummer 11 i ordningen. Publicerad 16.11.2011.
Uttrycket robin hood-skatt är ett gammalt uttryck som har använts om flera olika skattetyper. Till exempel det används ofta för att beskriva den progressiva inkomstskatten som innebär att rika betalar högre skatt med vilken stöd, bidrag och samhällstjänster finansieras. Förmånstagarna är de fattiga som betalar mycket mindre in men får mycket mera ut ur systemet. På senare tid har också de föreslagna bank- och transaktionsskatterna kallats robin hood-skatter. De rika bankirerna ska betala en extra skatt som främst kommer de vanliga, fattiga medborgarna till godo. Med andra ord är det staten som agerar Robin Hood, den tar från de rika och ger till de fattiga. Men vad var det som Robin Hood egentligen gjorde?
En sekunds eftertanke visar hur gravt missförstådd Robin Hood historien är. Visst var han de svagas förkämpe mot de starka, men han stal ju egentligen ingenting såsom det ofta brukar påstås. För vem var det som var skurken i historien? Oftast är det sheriffen av Nottingham. Ibland är det prins John. Ibland både ock. Vad är det som Robin Hood tar tillbaka? Jo, skatter som sheriffen och/eller prinsen har tvingat ur de stackars bönderna och hantverkarna i Nottingham med omnejd. Vilka likheter finns mellan historiens Robin Hood och skatteverket idag? Inga alls.
I sagan är det just staten och skattverket som förtrycker de fattiga till förmån för kungen och adeln. De tar de fattigas pengar och bränner ner deras hus om de inte kan betala. Det är de rika och mäktiga som lever loppan på de fattigas och svagas bekostnad? Hur är det idag? Precis tvärtom. Ju mer du tjänar desto mer skatt betalar du. Om du är företagare och anställer någon tillkommer en rad andra skyldigheter och avgifter. Dessutom måste du ge betald semester och semesterersättning till dina anställda. Alla avgifter och förmåner gör att då man som företagare planerar att anställa någon måste man multiplicera bruttolönen med 1,7(!) för att kunna uppskatta den verkliga kostnaden. När du väl har anställt någon är det dessutom väldigt svårt och alltid dyrt att sparka en specifik anställd och ersätta honom med någon annan, ifall det visar sig att han inte var lämplig. Att anställa någon är bland det dyraste och mest riskabla man kan göra som företagare.
Att vara fattig är förstås sällan trevligt i sig, men det finns nog ingen fattig person i Finland som kan påstå sig vara förtryckt av de rika. Tvärtom har man som fattig rätt till en lång rad stöd, bidrag och samhällstjänster enbart på basis av att man är medborgare. Även om vissa bidrag och stöd åtminstone formellt förutsätter någon sorts motprestation, är kravet i praktiken sällan mer än just formellt. Andra är helt villkorslösa.
Så om man vill tala om förtryck som i sagan om Robin Hood så är rollerna helt omvända i Finland. Här är det de rika som plundras till förmån för de fattiga. Det är de fattiga arbetstagarna som är privilegierade i motsats till sina arbetsgivare, som rätt sällan är desto rikare än sina anställda. Staten är de facto en anti-Robin Hood, som i stället för att ta tillbaka stulen egendom i stället använder våld för att stjäla egendom och fördela den bland sina gunstlingar. Staten är sheriffen och prins John, vilket förstås är helt naturligt eftersom sheriffen och prins John var staten.
De enda robin hoods som finns idag är de som hjälper medborgarna att minimera denna plundring. En skattekonsult har alltså mycket mer gemensamt med Robin Hood än vad en skattmas har. Tyvärr är skattekonsulter ofta lika missförstådda som Robin Hood.
Det är skillnad på pengar och pengar november 2, 2011
Posted by Kaj Grüssner in Nationalekonomi, Kolumner.1 comment so far
Min 10:e kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 2.11.2011.
Ett av de vanligaste skälen till att inte låta marknaden korrigera sig själv och likvidera alla felinvesteringar som gjordes då bubblan blåstes upp är rädslan för deflation. Ursprungligen betyder deflation att penningmängden minskar, men i nuförtiden menas i regel att den allmänna prisnivån sjunker. Tanken är att om en sektor av ekonomin backar, med vilket menas att prisnivån sjunker, så backar hela ekonomin lika mycket. Riktigt så enkelt är det dock inte och den här frågan har blivit synnerligen relevant, då man har kommit överens om att skriva ner 50 procent av Greklands privatägda skulder samtidigt som den europeiska stabiliseringsfonden kan komma att femdubblas.
I dagens system ökar penningmängden i praktiken på två sätt. Det första är att centralbanken trycker upp nya pengar och injicerar dem i ekonomin. Det andra att affärsbankerna skapar pengar genom långivning, så kallad kreditexpansion. Även om både penningtryckande och kreditexpansion ökar penningmängden så finns det viktiga skillnader dem emellan.
En bubbla karaktäriseras av att prisnivån inom en given sektor ökar dramatiskt i relation till resten av ekonomin. Nu senast hände det som bekant på bostadsmarknaden. Kraften bakom denna kraftiga prisökning var den kreditexpansion som bankerna idkade med stöd av centralbank och övriga myndigheter. Genom att ge bostadslån skapades nya pengar som blev nya bostadslån som blev nya pengar och så vidare. Eftersom en så stor del av de nya pengarna bands upp i bostäder ökade bostadspriserna mycket och snabbt medan övriga priser ökade jämförelsevis litet eller till och med sjönk. Därför blev det inget Weimarliknande scenario trots att hundratals och tusentals miljarder euron och dollar trollades fram ur tomma intet. Dessa nya pengar kan också försvinna mycket fort till följd av kreditförluster. När ett lån förfaller försvinner nämligen också de nya pengar som skapades genom lånet.
I Zimbabwe är läget mycket annorlunda. I stället för att zimbabwiska banker genom kreditexpansion ökat penningmängden är det centralbanken som har gjort det på klassiskt sätt, det vill säga genom att bokstavligen trycka och ge ut enorma mängder nya pengar i kontantform. Det sägs att inte ens de fattigaste av de fattiga i Zimbabwe längre bemödar sig att plocka upp en 1 000 000 000 dollarsedel eftersom den är så värdelös. I det här fallet är de nya pengarna inte bundna till en given sektor utan sprids ut relativt jämt över hela ekonomin. Det gör att alla priser ökar ungefär lika mycket. Till skillnad från kreditexpansionen försvinner inte dessa pengar någonstans. De kanske ligger och skräpar i något dike någonstans, men de finns alltid kvar och gör ökningen mer bestående.
Eftersom det är just givna sektorer som har blåsts upp på artificiell väg är det också bara dessa givna sektorer som kommer att backa dramatiskt om man tillåter marknaden att rensa ut felinvesteringarna och korrigera obalanserna. Även om huspriserna sjunker dramatiskt kommer inte priset på mat, bensin eller energi att göra det. Rädslan för en allomfattande deflationsspiral är alltså obefogad ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Det är egentligen synd för nu om någonsin, med så många arbetslösa och folk som har svårt att få ekonomin att gå ihop, vore sjunkande priser en mycket välkommen välsignelse.
Nationalekonomi – åsikt eller vetenskap? september 29, 2011
Posted by Kaj Grüssner in Ekonomisk historia, Kolumner.add a comment
Senaste kolumnen i Åbo Underrättelser, nummer 9 i ordningen. Publicerad 28.9.2011.
I dessa dagar är det en mycket relevant fråga. Även om det finns många åsikter kan de i stort delas in i två riktningar: mainstream och österrike. Nedan gör jag en liten historisk jämförelse mellan dessa två riktningar, men i stället för att skriva ut dem så betecknar jag riktningarna som A och B och givna personer som siffror. Den som är intresserad kan själv klura ut vem som döljer sig bankom pseudonymerna.
Under 1920-talet var A1 den tidens mest ansedda ekonom. Den titeln blev han av med när han bara tre dagar före Wall Street kraschen sade att aktiepriserna nått en permanent högplatå. Kontrastera det mot B1 och B2 som flera år tidigare varnat för centralbankens expansiva penningpolitik och under 1929 sade att en krasch var nära förestående.
År 1943 argumenterade A2 för att den amerikanska staten inte skulle demobilisera efter krigsslutet, eftersom det skulle leda till en djup depression. Han ansåg alltså att staten måste hålla igång den enorma krigsindustrin även efter att krigsinsatserna hade tagit slut. Det gjorde man förstås inte. Under 1945 minskades statens utgifter med 2/3 i absoluta tal i takt med demobiliseringen. Företrädarna för A varnade samstämmigt att 1946 skulle bli ett fruktansvärt depressionsår. Det gick precis tvärtom. År 1946 blev USA:s mest robusta tillväxtår i historien, något som flera B-anhängare skrivit att skulle hända.
I WWII:s kölvatten skapades ett nytt, globalt penningsystem som kom att heta Bretton Woods. Huvudarkitekten var A3. I kortaste korthet gick det ut på att amerikanska dollar skulle vara konvertibla till guld till en fast växelkurs medan resten av världens valutor var konvertibla till dollar. Tanken var att dollarn skulle fungera som världens reservvaluta eftersom USA var (väst)världens supermakt. Redan samma år som Bretton Woods introducerades fick den hård kritik av B3. Han skrev flera ledare och artiklar i vilka han varnade för systemets inflationära karaktär, att det oundvikligen skulle leda till en stor ökning av mängden dollar som skulle få systemet att kollapsa. Hans spådom slog in 1971, då Nixon upphävde Bretton Woods avtalet.
A4 pekade i sin bok på det framgångsrika 1960-talet som ett bevis för sin skolas överlägsenhet, att de hade klurat ut hur man ska göra för att för evigt undvika konjunkturcykeln. Cirka en månad efter att boken publicerats slog krisen till i USA och mynnade ut i 1970-talets berömda stagflation, som i sig motbevisade en av grundstenarna i A-skolans teoretiska ramverk: att hög prisinflation och hög arbetslöshet inte kan existera samtidigt. B2, däremot, varnade under hela 1960-talet mot den politik som fördes och att det i slutändan skulle leda till ständigt ökande statliga interventioner i och kontroller av ekonomin, en spådom som besannades i Nixsons pris- och lönekontroller.
Under 1970 och 1980-talen var A5:s textbok i nationalekonomi den överlägset mest använda. I denna bok lovprisade A5 Sovjets ekonomiska system och var helt övertygad om att Sovjet skulle gå om USA, kanske så tidigt som 1990 men allra senast 2015. Det höll han fast vid ännu i 1989 års utgåva av boken. Det kan jämföras med B1 som redan under 1920-talet förklarat att den Sovjetiska ekonomin inte är ett fungerande system.
IT-bubblan på 1990-talet och husbubblan under 2000-talet är likaså spektakulära exempel på A-skolans missbedömningar och B-skolans djupa förståelse för ekonomi. Som sagt så finns det många åsikter om hur ekonomin fungerar och vad som borde göras eller inte göras. Men det finns mer än åsikter. Det finns de som har rätt och de som har fel. Vilket jag just har bevisat.
Om du bara visste med hur litet vett världen styrs augusti 27, 2011
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.2 comments
Min senaste kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 24.8.2011. I tidningen är rubriken en annan. Den här gången fick jag möjlighet att nämna Hayek 
De ekonomiska superstjärnorna har varit i farten igen. Paul Krugman, Myron Scholes och Robert Merton, samtliga tre nobelpristagare, var i Stockholm och diskuterade det världsekonomiska läget. Maken till naivitet och arrogans får man leta efter. Alla tre tror att staten både kan och bör styra ekonomin för att undvika kriser, eller för att ta oss ut ur kriser. Inte bara det, de tror också att de själva besitter den kunskap som krävs för att klara av uppgiften. Det här är vad den österrikiske ekonomen (tillika nobelpristagare) Friedrich Hayek kallade för ”The Pretense of Knowledge”, skenet av kunskap. Ett sken som alltid bedrar.
Detta sken har sällan varit så aktuellt som det är nu och aldrig har det bedragit oss så fullständigt som nu. När Alan Greenspan valdes till chef för den amerikanska centralbanken skapade han snabbt ett rykte om sig att vara ofelbar, besitta en i det närmaste övernaturlig kunskap om ekonomin och fantastisk insikt om vart den var på väg. Han var hela världsekonomins maestro, som med den minsta kommentar kunde få börsen att rusa upp eller ner. Han efterträddes av Ben Bernanke, den stora mästarens främsta lärjunge, som med fast och säker hand styrde det världsekonomiska skeppet genom den perfekta stormen 2008-2009 på ett så briljant och modigt sätt att han valdes till Time Magazines ”Person of the Year”.
Nu är dock läget litet annorlunda. Både Greenspan och Bernanke har fått utstå en hel del kritik det senaste dryga året, vilket har lett till att båda två fått försvara sig offentligt och skylla problem på allt och alla utom dem själva. Men hur mycket kaos och misär dessa två herrar än har orsakat så är det inte de som är problemet. Det är själva systemet och den allmänna tron på att vissa enskilda individer besitter den kunskap som krävs för att på ett framgångsrikt sätt styra ekonomin som gör att vi gång efter annan låter skenet bedra oss.
Det märks också i den politiska debatten. Mycket har handlat om hur Obama ska få igång tillväxten och skapa fler jobb. Igen är det alltså en person som ska åstadkomma allt detta. I Finland är det Urpilainen som ska fixa allting, på egen hand. Det i sig borde räcka för att få de flesta att sätta kaffet i vrångstrupen.
Hela tanken på att staten genom olika finans-, skatte-, och penningpolitiska åtgärder kan ”styra” ekonomin bygger på en fullständigt verklighetsfrånvänd uppfattning om politikers och byråkraters övermänskliga förmåga. För att kunna styra ekonomin på detta sätt måste beslutsfattarna veta bland annat följande:
1. den rätta penningmängden i varje givet läge,
2. den rätta räntenivån i varje givet läge,
3. den rätta investeringsgraden och de rätta investeringsobjekten,
4. hur produktionsstrukturen ska se ut och vilken produktionskapacitet som är den rätta
5. den rätta tidpunkten för att öka och sänka penningmängden och räntenivån, med hur mycket och i vilken takt, när och hur investeringsgraden, investeringsobjekten och produktionsstrukturen ska ändras.
Förutom att veta allt detta måste de även kunna verkställa alla åtgärder som ska mynna ut i det önskade resultatet inom rätt tid.
Det säger sig självt att ingen människa eller grupp av människor kan veta ens en bråkdels bråkdel av en bråkdel av det som nämnts ovan, en lista som på intet sätt är uttömmande. Och det räcker ju inte att gissa rätt en gång heller. De måste göra rätt dag efter dag, månad efter månad, år efter år, decennium efter decennium.
Är det faktiskt någon som på allvar tror att det någonstans finns individer som besitter denna kunskap och förmåga. Om ja, skriv in till redaktionen och berätta vem ni tror att är uppgiften mogen, gärna med en liten motivering.
Om keynesianism på Newsmill augusti 9, 2011
Posted by Kaj Grüssner in Debatt.add a comment
Publicerade idag en artikel på Newsmill om keynesianism och dess effekt på sparande, samt varför statlig konsumtion inte hjälper i recessioner.
Här är artikeln:
Bakfylla och återställare juli 26, 2011
Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.add a comment
Här följer min senaste kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 26.7.2011
Både i USA och EU har hysterin om ländernas skuldproblem gått het mycket länge med krismöte efter krismöte. På sidorna om Atlanten varnas för världens ände, katastrof av omätliga proportioner, massarbetslöshet och andra skräckscenarion. Men är det faktiskt så allvarligt som hysterin antyder? Det är nog ingen som förnekar att det skulle bli en massa störningar i systemet om flera länder gick omkull eller ställde in betalningar. Många banker skulle lida stora förluster och kanske till och med gå i konkurs. Vad som glöms bort är allt det har en positiv långsiktig verkan som borde välkomnas. En recession är inte ett problem, det är lösningen på ett problem.
Korrigeringen av obalanser är alltid smärtsam, det vet alla som någon gång har varit full och vaknat upp i krapula. Men bakfyllan är lika nödvändig som oundviklig och i det långa loppet hälsosam. Att låta krapulan ha sin gång är karaktärsbyggande, det är den mogna och ansvarasfulla saken att göra. Det gör en gott att lida litet pin, det får en att uppskatta nykterheten på nytt.
Men så finns de som inte är vuxna, mogna och ansvarstagande. Som inte klarar av krapulans hårda men rättvisa hand. I stället för att ta det välförtjänta illamåendet sträcker de sig efter flaskan. En sup blir fler och strax mår man prima igen ända tills man slocknar och vaknar upp på nytt, med dubbelt värre krapula. Så bär det av igen tills man inte vaknar upp mera överhuvudtaget. Problemet löst, för evigt.
EU jämte samarbetspartners har tydligen nått enighet om Grekland. Landet ska få 109 miljarder i nya lån utöver de 110 miljarder det fick förra gången. Vad är syftet med lånet? Jo, att hjälpa Grekland komma ur sina skuldproblem. Därutöver ska privata banker också ge tiotals miljarder i nya lån, eller förnya gamla lån med längre maturitet och lägre ränta. Här kan det vara värt att minnas att ett av de främsta skälen till panik var bankernas exponering mot länder som Grekland. Nu ska alltså denna exponering ökas betydligt, för att inte tala om att ju längre lånet är och ju lägre ränta, desto riskablare är det.
Vi vanliga medborgare har i alla tider blivit behandlade som barn av våra politiker, byråkrater och experter, ett förhållande som stärkts ytterligare med EU och EMU. Vad Barroso, van Rompuy, Trichet et al. nu håller på med kan liknas vid föräldern som i stället för att läxa upp ut sin bakfulla tonåring ger honom en flaska vodka i stället, en flaska han mer än villigt tar emot. Lösningen på Greklands skuldproblem är alltså en massiv ökning av dess skulder. Lösningen på bankernas exponering är alltså en massiv ökning av denna exponering med väsentligt högre riskprofil. Det är det här man kallar för ansvarsfull politik.
Det är lätt att sympatisera. Man vill ju inte att en massa människor ska komma i kläm när delar av systemet kollapsar. Helst skulle man förstås slippa det, precis som man gärna slipper bakfyllan. Men tyvärr kan man inte komma undan den och det samma gäller för vårt ekonomiska system. Man bör dock minnas att på samma sätt som krapulan gör fylltratten gott så skulle korrigeringen göra ekonomin gott. Sunda banker skulle ta över osunda banker, långsiktigt sparande skulle ersätta kortsiktig konsumtion, stater skulle tvingas till bättre hushållning av de offentliga finanserna. Allt det här vore mycket bra och väl värt litet kortsiktig smärta, hur obehaglig den tanken än är.
Vi har ett val framför oss. Antingen kan vi ta återställaren Barroso&Co vill tvinga på oss eller så kan vi vara vuxna och ta vårt ansvar. Efter så många återställare börjar det väl ändå bli dags att pröva det andra alternativet?
Svar till ledare i HBL 25.7.2011 juli 25, 2011
Posted by Kaj Grüssner in Debatt.add a comment
Bifogar mitt brev till Hannu Olkinouras ledare i måndagens HBL.
Bäste herr Olkinoura
Ni skriver om USA:s skuldtak och vad som Obama måste göra. Tyvärr rymdes det ett antal brister i er ledare.
Det börjar reda i första stycket när ni konstaterar att politikerna har lyssnat på ekonomerna som säger att så här kan det inte fortsätta. Med det menas givetvis de ekonomer som anser att skuldtaket absolut måste höjas för att undvika en internationell katastrof. Det är förstås exakt samma ekonomer som ännu 2008 bedyrade att den amerikanska ekonomin stod på stark grund och att det inte fanns några som helst problem på bostadsmarknaden. Det vore intressant att höra om ni fortfarande litar på dessa ekonomers omdöme och om ja, på vilka grunder?
Det finns en växande mängd ekonomer och historiker som anser att skuldtaket inte alls borde höjas. Vilka är dessa? Jo, de ekonomer som förgäves varnade för den kommande krisen flera år i förväg. I kongressen företräds denna syn av Ron Paul. När ni ändå skriver en ledare, varför inte lyfta fram detta perspektiv i stället för att copypasta den uttjatade propagandan från alla de som alltid har haft fel i allt de någonsin har sagt?
Likt propagandamakarna i Väst talar ni om det historiska i att USA inte skulle kunna sköta sina åtaganden. Det finns inget historiskt i det. USA har förfallit på sina åtaganden många gånger under historiens gång. Senast skedde det 1971, när Nixon ställde in konverteringen av dollar mot guld och sedan avskaffade konverteringen helt och hållet. Helt tydligt gick inte världen under då och lär inte göra det nu heller.
Det är sant att Obama ärvde en skenande skuldsättning från Bush, men det är ju inte som att han har försökt åtgärda det heller, eller hur? Bush sköt upp (inte finansierade) recessionen som borde ha slagit till i början av 2000-talet, men det är ju precis det som Obama har gjort och nu försöker göra igen. Han försöker inte lösa någonting, han försöker bara skjuta upp det så långt det går i hopp om att vinna nästa val. Detta är något som ni på sin höjd antyder i er ledare, men som egentligen är en av de mest centrala poängerna. Kanske det hade varit en bättre vinkling på denna ledare?
Det är ingen större idé att här påpeka felaktigheterna i era påståenden om hur den amerikanska federationen nu är lös och den skada som avsaknaden av en gemensam fiende har vållat. Däremot bör er antydan om att de krig USA har fört gynnat landet genom att sysselsättningen har gynnats. Det är just dessa krig som är en av de största, enskilda orsakerna till landets enorma ekonomiska problem. De har varit oerhört kostsamma och destruktiva för landet och dess självkänsla. Trots allt är det ju amerikanarna själva som är det främsta offret i kriget mot droger och terrorism. Det kunde man ju också ha tagit upp i en ledare som denna, om det överhuvudtaget behövde nämnas.
En eventuell double dip vore inte alls olycklig. Tvärtom är både USA och Europa i skriande behov av skuldsanering. Det har under årens lopp skapats enorma obalanser och dessa måste korrigeras. De massiva felinvesteringarna måste rensas ut så att knappa resurser kan frigöras från förlustbringande projekt och omallokeras till vinstbringande. Det sista som USA och världen behöver är ännu en kvasityrann i Washington. Vad som behövs är en person som respekterar amerikanernas rättigheter och förstår sig på ekonomi. Obama har ingen av dessa egenskaper och är således hopplöst olämpad för denna uppgift.
Denna mening summerar er ledare och stora delar av massmedia på ett ypperligt sätt:
”Den akuta krisen har den fördelen att den har erbjudit Barack Obama ett tillfälle att visa vad har står för när det handlar om statsmannaegenskaper”
Exakt. Det är ju inte de vanliga människorna som är det viktiga. Det är inte återgången till ett sunt ekonomiskt system som spelar roll. Det är inte marknadsaktörernas rätt till ekonomisk frihet och att få verka i en rättssäker miljö man bör sträva efter. Nej, det enda som faktiskt betyder något är att ännu en hopplöst okunnig, historielös, arrogant, inkompetent och människoföraktande politiker ska få visa sig på styva linan. Ju mer tyrannisk han blir, desto bättre.
Säg mig, herr Olkinoura, har det någonsin slagit er att det är ledare av den här typen som bidragit mest till massmedias svaga roll? Att det är ledare som den här som förstärker bilden av att massmedia är föga mer än en megafon för statens officiella linje? Kan ni alls greppa den här tanken eller är det för mycket begärt av en journalist att förstå innebörden av vad han själv skriver?
Högaktningsfullt,
Kaj Grüssner
