jump to navigation

Vem är det som är girig? maj 30, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
3 comments

Senaste (och sista?) kolumnen i ÅU, publicerad i  maj 2014.

En av vårens stora sensationer var nyheten om att Nalle Wahlroos har skrivit sig i Sverige. Enligt den allmänna konsensusen var syftet att smita undan den finska arvsskatten. Tydligen är skattesmitande är det enda tänkbara skälet till varför en finlandssvensk skulle vilja flytta från Finland till Sverige. Förutsägbart nog ledde nyheten till ett ramaskri och ändlös klagolåt över Nalles girighet.

Urpilainen med flera var snabba med att påpeka att Nalle har fått gratis utbildning i Finland och att han därför borde stanna kvar och ”ge tillbaks”. Okej. Nu är det så att Nalle årligen betalar mer i skatt än vad de flesta finländare tjänar i bruttolön under hela sin livstid. Jag har också fått avgiftsfri utbildning, från grundskola till och med ekon.mag examen. Därför kan jag med tämligen stor säkerhet hävda att Nalles utbildning har väldigt litet med hans framgångar att göra. Varje år utexamineras tusentals kandidater, magistrar och doktorer från våra universitet. Hur många av dem kommer någonsin att åstadkomma ens en bråkdel av det som Nalle åstadkommit? Nalle har nog ”gett tillbaks” mycket mer än vad han någonsin har fått.

Sedan har vi myten om att det är staten (som felaktigt jämställs med samhället) som har gett Nalle hans utbildning och andra förmåner. Niinistö och många andra har talat om allt det fina staten ger, men det är propaganda. Staten ger ingenting. Alla tjänster och förmåner som den offentliga sektorn förser medborgarna med finansieras av den privata sektorn. Staten kan inte ge någonting eftersom den inte producerar någonting. Det enda den gör är att ta egendom från vissa som den sedan omfördelar till andra. Det är skattebetalarna som ”ger”, inte politikerna eller byråkraterna.

Påståendet att Nalle av ren girighet flyttar till ett land som avskaffat arvsskatten är absurt. För det första är det ju inte Nalle som betalar arvsskatten, det är hans arvingar som gör det. Man kan anta att Nalles barn hör till arvingarna. Att försöka undvika arvsskatten är något som varje ansvarsfull förälder i mån av möjlighet bör göra. Det handlar ju om att skydda sina barns intressen. Vad kan vara naturligare än det?

Så man med fog undra vem det som egentligen är girig; föräldern som vill skydda sina barns intressen, eller alla utomstående personer som inte har något med Nalle att göra men vill åt hans pengar? Är det inte höjden av girighet att kräva att Nalle stannar så att man genom arvsskatten kan tillskansa sig hans förmögenhet? Hans belackare kunde ju inte bry sig mindre om Nalles eller hans familjs välbefinnande, det enda de är intresserade av är hans pengar. Är inte det girigt?

Som konstaterat så bidrar Nalle personligen med mer skatteintäkter varje år än vad de flesta gör under hela sin livstid. Därutöver har Nalle byggt en av Finlands bäst fungerande affärskoncerner och därigenom skapat tusentals arbetsplatser vilka i sin tur har genererat och generar skatteintäkter. Nalles bidrag till det finska samhället kan knappast ifrågasättas, däremot kan man verkligen fråga sig vad hans belackare har bidragit med.

I stället för att kräva att Nalle ska bidra mer än vad han redan har gjort bör hans belackare fundera på hur de själva kan bidra. Tyvärr är inte alla lika framgångsrika som Nalle, men det finns mycket bättre sätt att bidra med än att betala skatt. Till exempel kan vi bidra genom att dra åt svångremmen rejält så att vi kan börja betala bort statsskulden. För det girigaste av allt girigt torde väl vara att anse sig berättigad till att konsumera på kredit och lämna notan till sina barn och barnbarn. Girigare än så blir det inte.

Att acceptera verkligheten april 4, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i ÅU, publicerad 4.4.2014.

När man sysslar med vetenskap, även om det är på hobbynivå, handlar det till syvende och sist om att skilja verklighet från fiktion. Nästa steg är att övertyga andra om att acceptera denna verklighet. I naturvetenskaperna är det sällan något problem. Ingen ifrågasätter gravitationens existens och innebörd. Ingen klagar på att vi behöver mat, vatten och kläder för att leva. Vi har vant oss vi den verkligheten och lärt oss leva med den. Ekonomerna har det inte lika lätt. Även de sysslar med att skilja verklighet från fiktion lika mycket som naturvetarna, men med synbart sämre framgång.

Skuldsättning spelar roll. Västländerna har under flera decenniers tid levt över sina tillgångar med skarpt ökande skuldsättning som följd. Vi har inga problem att förstå de problem som skuldsättning innebär för privatpersoner och företag, men när det kommer till staten tar förnekandet vid. Finlands skuld har ökat med 7-8 miljarder per år sedan 2008, men trots det tycks det vara omöjligt att enas om anpassningsåtgärder på 3 miljarder över tre år. Det här är uttryck för idén om att skuldsättning egentligen inte spelar någon roll för staten. Några slutsatser av t.ex. Greklands öde vill man absolut inte dra.

Åtstramningar hämmar inte tillväxten. Att åtstramningar hämmar tillväxten är ett av de mest uttjatade mantran idag. Sanningen är raka motsatsen, på vilket det finns flera exempel. USA:s svar på depressionen 1920 och Estlands svar på krisen 2008 är värda att tittas närmare på. Tillväxten hämmas enbart enligt den formel som användas för att beräkna BNP, en formel som föga med verkligheten att göra. Tvärtom så frigör statliga åtstramningar resurser i den privata sektorn och det är där allt välstånd skapas, varav en del går till att finansiera den offentliga sektorn.

Satsningar på infrastruktur stimulerar inte ekonomin. En annan gammal ”sanning” som fortfarande lever kvar är att satsningar på infrastruktur är bra för ekonomin. Det finns inga bevis för detta, men det finns en uppsjö bevis på motsatsen. I Europa torde Spanien vara det land som spenderat mest på infrastruktur det senaste decenniet. Det har byggts tusentals kilometer väg och järnväg samt flera internationella flygfält. Flera av dessa satsningar hann börja förfalla innan de ens var färdigbyggda. Ingen använder dem, ingen lär använda dem inom överskådlig framtid och ingen vet vart pengarna tog vägen. Det enda man vet är att dessa satsningar lämnade en enorm skuldbörda efter sig och gjorde ingenting för att förbättra den spanska ekonomin.

Gratis utbud leder till begränsad tillgång. I Finland har vi nästan avgiftsfri sjukvård, vilket många tycker är bra eftersom det garanterar att ingen nekas vård på grund av brist på pengar. Men det stämmer inte riktigt. Den avgiftsfria sjukvården skapar en artificiellt höjd efterfrågan på sjukvårdstjänster. I klartext betyder det att antalet patienter vida överstiger sjukvårdens kapacitet. Det leder till långa köer, inte bara vad gäller speciella ingrepp utan också till hälsocentralerna för rutin- eller akutbesök. Vill man slippa köerna måste man gå privat och det kostar pengar.

En annan sanning är att ekonomerna i mångt och mycket har sig själva att skylla. De har låtit sig själva och sin vetenskap bli politiserade samtidigt som de nästan med våld försökt få nationalekonomi till en naturvetenskap. Därav allt modellerande och irrelevanta matematik som nationalekonomi allt för ofta förknippas med. Kanske det blir lättare för folk i gemen att acceptera ekonomiska verkligheter när ekonomerna accepterar sin egen?

Minimilön – en rasistisk tariff februari 18, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
4 comments

Kolumn i ÅU, publicerad 18.2.2014

Ett av de centrala begreppen i dagens välfärdssamhälle är skälig lön, med vilket menas att alla som arbetar har rätt till en lön som de kan leva på. Idealt ska lönen även räcka till att försörja familjen också. I många länder har man valt att ”garantera” skälig lön, en minimilön, genom lag eller kollektivavtal. Det kanske låter bra, men som så ofta är verkligheten en annan.

För att förstå minimilönen måste man förstå dess historia och syfte. I flera länder hade minimilönen direkta rasistiska undertoner. När den första minimilönlagstiftningen debatterades i USA under 1930-talet var de rasistiska motiven uttryckliga. Kongressledamöter hänvisade till klagomål på att användandet av svart (afroamerikansk) arbetskraft ledde till att vita arbetare förlorade jobb eller tvingades acceptera lägre löner. Ordföranden för de amerikanska fackföreningarna klagade på att färgad arbetskraft utnyttjades till att trycka ner lönenivåerna. Minimilönen var också ett populärt verktyg för Sydafrikas apartheidregim och de fackföreningar som stödde regimen.

Vad var då dess syfte? Det hade ingenting med att stöda fattiga arbetare att göra, dess syfte var att skydda primärt fackanslutna utbildade arbetare från konkurrens från outbildade, icke fackanslutna arbetare. Det enda de senare kunde konkurrera med var lägre lön. På samma sätt som man med importtariffer skyddar den inhemska industrin från utländsk konkurrens lobbade fackföreningarna för att införa minimilön, vilket skyddade deras medlemmar från lönekonkurrens.

I 1930-talets USA var svarta sällan utbildade eller skolade. Därför var de i regel mindre produktiva än vita arbetare. En arbetsgivare kunde således välja mellan att anställa utbildade, högre avlönade vita eller obildade, lägre avlönade svarta. Valet avgjordes ofta av hur produktiva den individuella arbetaren var i förhållande till sin lön. Om en svart producerade 30 cent i timmen men var beredd att jobba för 20 cent så var han lönsammare än en vit som producerade 45 cent i timmen men krävde 37 cent i lön. Genom att lagstifta en minimilön på 25 cent i timmen tappade den svarta arbetaren sin enda konkurrensfördel. Det blev per automatik lönsammare att anställa den vita arbetaren.

Men det fanns och finns fler grupper som skadas av minimilönen. Ungdomar är som grupp mindre produktiva än vuxna, eftersom de inte har hunnit få någon utbildning eller erfarenhet. Den enda ekonomiskt hållbara orsaken för någon att anställa ungdomar är att de kan jobba för lägre lön. Därför brukar det också vara fråga om mindre krävande uppgifter. Men för unga är lönen sällan det viktiga. Viktigare är att få erfarenhet, att lära sig ansvar och hur man beter sig på en arbetsplats. Det skapar förutsättningar för att klara av mer krävande uppgifter längre fram. Mentalt handikappade är en annan grupp som av uppenbara skäl är mindre produktive, varför de i t.ex. USA är undantagna från minimilönlagstiftningen.

Alla förstår att 100€/h vore alldeles för högt. Det skulle leda till massarbetslöshet med en stor marknad för svartarbete som följd. Likaledes skulle en minimilön på 1 cent/h helt sakna effekt, då vem som helst som jobbar ändå skulle få högre lön än så. Det enda minimilönen kan göra är att slå undan benen på de svagaste: de outbildade, de unga, de handikappade, som inte kan konkurrera med något annat än lägre lön.

Det är protektionism, ett skydd för de redan mest privilegierade mot de mest utsatta. Det är ingen slump att arbetslösheten bland t.ex. ungdomar tenderar att vara högre än genomsnittet. Som sådan är minimilönen en av de mest omoraliska och ekonomiskt destruktiva interventionerna som staten någonsin gjort sig skyldig till.

Konsumtion ger inte tillväxt januari 23, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 21.1.2014.

Jag spenderade jul och nyår i Kalifornien och ett av de stora samtalsämnena i media var huruvida kongressen skulle förlänga arbetslöshetsunderstödet eller inte. Obama har talat varmt för en förlängning med den aning kontraintuitiva motiveringen att förlängt arbetslöshetsunderstöd skapar jobb. Här hemma kritiserar Konsumentforskningscentralens Mika Pantzar ”finanseliten” för oansvarig skrämselpropaganda, vilken har dämpat finländarnas konsumtionsvilja.

Obamas och Pantzar ståndpunkt bygger på den felaktiga premissen att konsumtion skapar tillväxt och arbete. De menar att ju mer vi konsumerar, desto mer växer ekonomin. Många tar det här som en given sanning eftersom den upprepas så ofta av så många auktoriteter. Men om tänker efter en liten stund märker man snart hur ologisk denna ståndpunkt är. Att konsumera betyder ju precis det, att konsumera. Att använda upp något. Att avnjuta något. Att göra slut på något. Varefter detta något är borta. Hur kan det leda till tillväxt? Det kan det inte och det gör det inte heller.

Ta äppelsaft, till exempel. Enligt konsumtionsidén leder ökad konsumtion av äppelsaft till ökad produktion av äppelsaft och därmed mer jobb inom äppelodlingssektorn. Det låter ju logiskt, men var kom den första äppelsaften ifrån? Före det fanns någon äppelsaft kunde ju ingen konsumera den. Om det är konsumtion som driver tillväxt kommer det aldrig att produceras någon äppelsaft, eftersom det inte finns någon äppelsaft att konsumera på grund av att ingen har producerat den ännu.

Obama och Pantzar har alltså fått det hela om bakfoten. Det är frånvaron av konsumtion som möjliggör tillväxt. För att producera äppelsaft måste någon först plantera äppelträd, sedan sköta om dessa träd tills de bär frukt, plocka frukten, pressa saften ur äpplena, hälla upp dem på flaska och sälja saften till allmänheten. Allt detta kräver investeringar, både i form av tid, arbete, råvaror och maskiner. Det kräver kapital, vilket i sin tur kräver sparande, det vill säga att man avstår från konsumtion.

Det är omöjligt att konsumera något som inte har producerats. Ingen kan konsumera äppelsaft förrän den har producerats, men äppelsaft kan produceras utan att någon konsumerar den. Konsumtion är en funktion av produktion. Produktionen måste alltid komma först. Tillväxt är ökad produktion som i sin tur möjliggör ökad konsumtion. Detta är axiomatiskt, men har tydligen gått presidenten och forskningsprofessorn förbi.

När Pantzar klagar på att fler och fler finländare drar ner på konsumtionen är han ute och cyklar. Det är väldigt bra om finländarna i högre grad avstår från konsumtion till förmån för sparande. Det bygger upp kapital som i framtiden kan användas till produktiva investeringar.

Att han dessutom kritiserar den så kallade finanseliten för ”oansvarig skrämselpropaganda” är rena rama vansinnet. Eurokrisen har inte försvunnit någonstans. Liksom USA är Europa totalt beroende av 0-räntor, snart sagt alla EU-länder dras med höga skulder som ökar hela tiden, samtidigt som den demografiska bomben fortsätter att ticka. Det finns alltså all anledning att vara försiktig med sina pengar. Med Janet Yellen som ny chef för USA:s centralbank och beslut om minskade stödköp är framtiden ännu mera oviss.

Försiktighet är en dygd, det har sällan varit mer sant än nu. Att i dessa tider uppmuntra folk att spendera sina sista pengar är höjden av oansvarighet, framför allt när man är en forskningsprofessor som borde veta något om saken.

Vad ”mänskliga rättigheter” kostar januari 12, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 8.1.2014.

Få saker kan man vara så rörande överens om som att det existerar något som kallas mänskliga rättigheter. Vad som däremot är svårare att komma överens om är vad som går under denna rubrik. Ursprungligen var de ganska få, nu tycks listan vara ändlös. Utan att ta desto mer ställning till den debatten vill jag påminna om att ju mer vi kräver desto mer kostar det, och att våra medel faktiskt är begränsade.

De som kräver att mer och mer ska klassas som mänsklig rättighet brukar göra det utan en tanke på hur de ska finansieras. Orsaken till det är förstås att det inte är de som ställer kraven som betalar, det ska finansieras via skattesedeln. Man antar den privata sektorn kan absorbera alla kostnader som detta för med sig utan negativa konsekvenser, trots de ständiga massuppsägningarna och utlokaliseringarna vi hör om på nyheterna. Men beter sig som om bolagens vinster och (den privata sektorns) löner är en gyllene kvarn som aldrig slutar mala guld. Det finns alltid mer att ta ifrån. Men tyvärr är det inte så och Finlands växande skuldberg är ett bevis på det.

Idag anser man sig ha rätt till allt möjligt enbart för att man existerar. Descartes filosofiska snilleblixt ”jag tänker, därför finns jag” har ersatts med folkhemmets ”jag finns, därför ska jag ha”. Här är det värt att notera att av alla mänskliga rättigheter som krävs så understryks sällan rätten till egendom.  Detta beror förstsås på att den går stick-i-stäv med andra rättigheter. Det går nämligen inte att hävda individers rätt till egendom samtidigt som man hävdar deras rätt till sjukvård, utbildning och arbete, eftersom de senare rättigheterna oundvikligen inkräktar på den förra.

Sällan ägnas någon tanke på vilka incentiv detta skapar. Om man anser att man borde få något bara på basis av sin existens blir tröskeln högre att skaffa det själv genom eget arbete. Omvänt så börjar arbetsmoralen tryta när beskattningen blir tillräckligt hög. Se vilken emigration Hollandes hot om 75% inkomstskatt på inkomster över en miljon euro fick till stånd i Frankrike. Tänk vilka reaktioner vi hade sett om Hollande, i stället för att sätta en nedre gräns vid en miljon, hade beskattat alla inkomster med 75%, från första euron uppåt. Tror du själv din arbetsglädje skulle vara opåverkad om din skatt höjdes till 75% i syfte att finansiera alla dessa mänskliga rättigheter?

Den bakomliggande tanken tycks vara att allt ska strömlinjeformas, alla skillnader ska utjämnas och alla tillgångar ska fördelas. Ingen ska ha rätt till något annat än det som ”samhället” bestämmer, varken mer eller mindre.

Det finns heller ingen brist på folk som tror sig veta hur det ska fungera. Dessa samhällsingenjörer är väldigt farliga, för de kan inte låta bli att med jämna mellanrum pillra på samhällsapparaten. Det är därför vi hela tiden har samhällsreformer som inte leder någonstans och diverse skattereformer vart femte år eller så. Därför växer regelverken hela tiden och framtiden blir allt osäkrare, för man vet inte vad de hittar på till näst.

I debatten om den offentliga ekonomin hör man alltid att lösningarna på hållbarhetsunderskottet måste innehålla både nedskärningar och skattehöjningar. Men vi har i decennier haft bland de högsta skattetrycken i världen. Det går inte att hela tiden höja det, det finns helt enkelt inte mer att ta ifrån. Det är dags att pröva det där med sänkta utgifter och mindre offentlig sektor nu. Och det innebär färre ”mänskliga rättigheter” också. Vi har helt enkelt inte råd med dem, eller alla de byråkrater vi anställt för att administrera dem.

Glöm det där med efterfrågan januari 12, 2014

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad i 4.12.2013.

En av grundbultarna i konventionell nationalekonomi är att efterfrågan är det viktigaste av allt. Enligt den logiken finns det alltså en ”korrekt” nivå på efterfrågan och det är statens uppgift att hålla efterfrågan på denna korrekta nivå. Så låt oss säga att den korrekta nivån är 100. Om efterfrågan stiger till 120 ska staten kyla ner ekonomin genom att skära ner offentliga utgifter och höja skatter och räntor. Om efterfrågan i stället sjunker till 80, ja då ska staten stimulera, då ska det tryckas pengar, sänkas räntor och köras igång stora statliga projekt.

Bristerna i detta resonemang är många. För det första finns det förstår inget sådant som ”korrekt nivå” på efterfrågan. Och även om det gjorde det så skulle det förstås vara helt omöjligt att veta vad det är. Hur skulle det ens gå att mäta? Men även om man visste vad korrekt nivå var och dessutom kunde mäta efterfrågan, så vore det ett rörligt mål eftersom efterfrågan hela tiden skiftar. Våra preferenser skiftar hela tiden över tid. Alla åtgärder som vidtogs för att ”korrigera” nivån skulle alltså göras för sent. Det kan ta veckor, månader eller till och med år innan en viss åtgärd får effekt och då har ju efterfrågenivån hunnit ändra flera gånger om.

Sedan har vi det där med att efterfrågan inte är ett enhetligt begrepp som kan uttryckas med bokstaven D i en formel. Det finns cirka 7 miljarder människor på jorden som vid varje given tidpunkt efterfrågar en oändlig mängd olika saker. Förändringar i räntenivån, statliga utgifter eller penningmängden är väldigt svepande och trubbiga verktyg som påverkar olika delar av marknaden på väldigt olika sätt. Det är som att försöka döda myggor med slägga. I det flesta fall missar man målet helt och hållet, men då man träffar så är inverkan tusen gånger för stark, med alla de oförutsedda konsekvenser det för med sig. Den räntemanipulation som först satte igång och sedan spräckte husbubblan är ett utmärkt exempel på det.

Idag är det återigen på mode att tala om deflationshotet, med vilket konventionella ekonomer menar sjunkande priser. En före detta bankekonom sade nyligen att problemet med sjunkande priser är att folk skjuter upp sina inköp. Tydligen tror denna ekonom att folk slutar äta, dricka, använda kläder, bo under tak, köra bil, och leva överhuvudtaget om de tror att priserna sjunker marginellt i framtiden.

Han oroar sig i onödan, efterfrågan är nämligen oändlig. Så länge det finns människor så kommer det att finnas efterfrågan. Den kommer att variera, både över tid och för enskilda produkter och tjänster. Men den tar aldrig slut. Sjunkande priser gör inte heller att folk slutar köpa. Elektronikbranschen torde bevisa det. På lång sikt torde sjunkande priser tvärtom leda till att vi köper mer, eftersom de lägre priserna möjliggör ökad konsumtion. Sjunkande priser är en naturlig följd av en växande ekonomi. När vi blir bättre och effektivare på att producera ökar utbudet, varvid priserna sjunker. Detta hände till exempel i USA från slutet av 1700-talet till 1913.

Vad de konventionella ekonomerna tenderar att glömma bort är att konsumtion förutsätter produktion. De fokuserar alltså på fel sida av ekvationen. De oroar sig hela tiden över något som aldrig kan ta slut, något som existerar genom det blotta faktum att människor existerar. Samtidigt tycks de ta produktionen för givet, trots att produktion kräver resurser, investering, risktagande och en massa hårt arbete.

De oroar sig alltså mer för att det inte finns någon som vill äta maten än om det finns någon mat att äta. De antar att maten finns och aldrig tar slut, vad de tvivlar på är huruvida någon vill ha den. Jag tror att vi kan utgå ifrån att inte någon av dem har varit till Afrika.

Om att organisera samhället oktober 22, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i ÅU, publicerad 22.10.2013.

Den här månadens stora nyhet har förstås varit den så kallade ”government shutdown” i USA. Att påstå att den amerikanska regeringen skulle ha stängt ner är förstås en enorm överdrift. Endast 17% av de anställda fick en retroaktivt betald semester. Ironiskt nog verkar det som att den federala regeringen nästan har spenderat mer pengar på att hålla parker och oceaner stängda än när allt var öppet, vilket säger en del hur staten på riktigt fungerar.

Det finns ett antal saker man kan lära sig av den här historien. Lärdomar kan också hittas i Detroit, där det offentliga på riktigt har brakat ihop. Lärdomarna har att göra med hur samhällen och samhällsfunktioner kan organiseras.

Till att börja med kan det konstateras att allt som staten sköter både har och kan skötas av den privata sektorn, med undantag för invasion och fullskaliga krig. Både utbildning och sjukvård har historiskt tillhandahållits av privata organisationer, i synnerhet kyrkliga sådana. Ofta har det också varit fråga om lokala initiativ, byn har gått ihop för att se till att barnen får någon sorts utbildning. Privata skolor och sjukhus finns det många av än idag och tenderar att vara långt bättre än sina offentliga motsvarigheter.

Samma sak gäller vägar. Den berömde amerikanske entreprenören James J. Hill byggde en transkontinental järnväg helt med privata pengar. Och i stället för att med arméns hjälp massakrera de indianer över vars land han ville bygga så handlade han med dem. Han köpte rätten att dra järnväg över deras marker. År 1893, när samtliga subventionerade järnvägslinjer gick i konkurs gjorde Hill en god vinst. Det finns tusentals kilometer privata vägar och järnvägar, vilka med sin blotta existens bevisar att byggandet av infrastruktur inte kräver statligt ingripande.

Faktum är att infrastrukturen är ett typexempel på när staten tränger ut privata alternativ. När USA:s interstate highway system byggdes på 1950-talet var det inte för att förse civilsamhället med bra vägar utan för att underlätta truppförflyttningar. En av följderna var att järnvägarna fick mindre utrymme, vilket i sin tur hade stor inverkan på godstransport. I stället för att transportera gods med tåg trängs stora långtradare med små personbilar på landsvägarna. Det skulle vara bättre och framför allt säkrare att sköta de långa bulktransporterna med tåg och de kortare detaljtransporterna med lastbil, men på grund av landsvägsnätet finns det inte tillräckligt med järnväg.

En annan följd av att vägarna byggdes för armén är förstås att det finns för mycket väg i glestbefolkade områden och för litet i tätbebyggda, vilket demonstreras av de nästan perfekta men mestadels tomma vägarna i New England och de fallfärdiga, trafikstockade vägarna i Kalifornien.

Till och med rättsväsendet var länge i privat regi, framför allt vad gäller lokala dispyter, medan den internationella handelsrätten och sjörätten har nästan helt och hållet skapats av privata marknadsaktörer. Dagens lagar är föga mer än kodifiering av den praxis som uppstod över tid inom den internationella handeln. Och än idag anlitas privata skiljedomstolar för att lösa tvister.

Det här är värt att hålla i minnet när man funderar på hur man bäst löser komplexa samhällsfrågor. Oberoende av hur man väljer att organisera något så är det människor som står för utförandet. Att förstatliga en samhällsfunktion är bara ett alternativ. Det är aldrig det enda alternativet och sällan, om någonsin, det bästa alternativet.

Företagarföraktet september 20, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i ÅU, publicerad 20.9.2013

Nu har regeringen gett sitt tredje och sannolikt sista förslag till nya dividendskatteregler. Förslaget är inte bara ett uttryck för de negativa attityder som finns mot företagare, det visar också hur fullständigt frånskilda våra lagstiftare är från den verklighet som vi vanliga medborgare måste leva i.

I en artikel skrev Kauppalehti (29.8) att dividender nu kan beskattas på tre olika sätt:

  1. Lindrad kapitalskatt (högst 150,000 EUR och högst 8% av nettoförmögenheten)
  2. Lindrad och icke-lindrad kapitalskatt (Över 150,000 EUR men högst 8% av nettoförmögenheten)
  3. Både kapitalskatt och förvärvsinkomstskatt (över 8 procent av nettoförmögenheten)

Men det är faktiskt värre än så. På grund av den progressiva kapitalskatten kan varje alternativ delas i två underalternativ: kapitalinkomstdelen beskattas antingen i sin helhet med 30% eller delvis även med 32%. I alternativ 3 tillkommer även den progressiva förvärvsinkomstskatten. Och så var det där med att kapitalinkomstdelen är 85% skattepliktig till den del den överstiger 150,000 EUR, medan förvärvsinkomstdelen är 75% skattepliktig.

Syftet med ändringen är att skärpa dividendbeskattning, frågan är varför. Läser man vad finansministeriets arbetsgrupper skriver i sina redogörelser och reformförslag, eller lyssnar på Urpilainens retorik, eller utsätter sig för Helsingin Sanomats propaganda, får man ingen positiv bild av företagare. I stället problematiserar man skattefria eller skattelindrade dividender, eftersom företagare kan omvandla lön till lindrigare beskattad kapitalinkomst.

Låt vara att entreprenörerna har grundat sina företag i vilka de har satsat både egna och lånade pengar, burit all risk, jobbat utan övertidsersättning, sjunkpenning eller semester i vetskapen att de är de sista som får några pengar om det blir något över. Lönerna till anställda betalas först, sedan leverantörerna och finansiärerna. Först därefter kan företagaren ta ut några pengar. Det ska vi strunta i enligt hela det politiska och byråkratiska etablissemanget, ansenlig andel av intelligentian och tydligen en hel del av väljarna

Det vi ska fokusera på är att företagare ibland tar ut dividend i stället för lön och att de på så sätt ibland kan uppnå lindrigare beskattning. Det är det som är det viktiga. Inte det faktum att det är företagarna som betalar de löner vars beskattning finansierar välfärdssamhället (5,3 miljarder), som genom sin omsättning genererar statens momsintäkter (17 miljarder) och som förstås betalar bolagsskatten (2,4 miljarder). Därtill kan läggas acciserna (6,9 miljarder). Siffrorna är tagna från statens egen budget för 2014 och inkluderar alltså inte skatterna som betalas till kommunen.

Inte nog med det. I samtliga fall är det företagarna som sköter om skatteuppbörden. Det innehåller och betalar in sina anställdas och sina bolags förskottsskatter. Det är företagen som uppbär, deklarerar och betalar momsen, det samma gäller för acciserna. Staten behöver inte göra något själv, bara tacka och ta emot. Fast tacka gör staten förstås inte.

Om vi ska ha något som helst hopp om att kunna behålla ens en del av den välfärd och höga levnadsstandard som vi har vant oss med måste vi radikalt ändra vår inställning till företagare och företagande. För vem vill starta eget eller ta över ett existerande företag när man hela tiden svartmålas av både pressen och politiker och straffas med ständigt ändrande och ständigt strängare skatter? Inte många. Och vem är det då som ska skapa framtidens jobb?

Finland är importberoende augusti 25, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i ÅU, publicerad 23.8.2013.

Nu i budgetmanglingstider talas det igenom om hur ”exportberoende” Finland är, hur hårt den globala krisen drabbar en exportbaserad ekonomi som Finlands. Just den här termen har länge varit ett favorituttryck för både politiker och ekonomer. Ju fler gånger man lyckas få in det där ordet, desto klokare är man. Men vad betyder det egentligen? Svaret är enkelt: det betyder att Finland är importberoende.

Tänk på alla konsumentvaror som vi använder här hemma. Varifrån kommer det? Var tillverkas de? I de flesta fall är det någon annanstans än Finland. Vad gäller den tunga industrin är det inte så hemskt mycket bättre. Inte ens våra egna flaggskepp verkar vara så villiga att göra de massiva investeringar som krävs för att hålla industrin igång. Det tillverkas helt enkelt väldigt litet saker i Finland.

Att länder är importberoende beror på samma skäl som varför individer är det. En enskild individ i dagens värld är oerhört importberoende eftersom det är så få saker som den kan göra själv. Vem av oss skulle kunna föda oss själva, till exempel? Vem skulle kunna göra alla kläder själv eller bygga ett hus? För att inte tala om att bygga sin egen TV, dator, telefon, internetmodem etc. Väldigt få och deras levnadsstandard skulle vara katastrofalt låg.

Varje individ importerar allt det som den inte gör själv och finansierar denna import med det den exporterar. Jag själv är skattekonsult. Jag säljer (eller snarare hyr) min tid och min kunskap till min arbetsgivare som i sin tur säljer den vidare till kunderna. Dessa betalar arbetsgivaren och arbetsgivaren betalar mig. Min tid och min kunskap är min exportvara. Betalningen jag får (min lön) använder jag sedan till att importera mat, husrum, kläder, internet och allt det andra jag konsumerar. I likhet med de flesta andra exporterar jag alltså bara en sak, men importerar en stor mängd andra saker.

Kontrastera det mot en eremit som är helt självförsörjande. Han bor i en koja han har byggt själv med sina bara händer och med verktyg han har tillverkat själv. Han äter det jakten, fisket och naturen ger honom. Samma gäller hans kläder. Han träffar aldrig någon annan människa. Han exporterar ingenting, men han importerar ingenting heller.

Så även här fungerar länder på samma sätt som individer. Eftersom det är så litet som tillverkas i Finland måste de som bor i Finland importera det de vill ha från andra länder. För att kunna göra det måste vi exportera något som andra vill ha. Ju mer saker vi vill ha men som vi av olika orsaker inte tillverkar själva, desto mer importberoende är vi.  Och ju mer importberoende vi är, desto mer beroende är vi att av någon annan vill köpa det som vi tillverkar. Om vi tillverkade allt vi ville ha själva så skulle vi inte behöva sälja någonting till utlandet, och då skulle vi heller inte vara exportberoende.

Det finns förstås en mängd saker som det vore rena vansinnet att producera i Finland, såsom tropiska frukter till exempel, men vi har under de senaste decennierna förlorat produktion på grund av att vi själva har gjort det för svårt och dyrt. Enligt BCG kommer Finland att förlora 42,000 arbetsplatser inom tillverkningsindustrin innan 2020. När man är importberoende bör man sträva till att ha så bred exportrepertoar som möjligt, eller så ser man till att de få saker man säljer är av så fantastisk kvalité att ingen annan kan mäta sig med en. Annars kan man plötsligt finna sig i en situation där ingen vill ha det man säljer och då kan man inte köpa något heller. Tyvärr verkar vi vara på väg åt just det här hållet, mer och mer för varje år som går.

Dividend eller lön – ägarna mot de anställda juli 26, 2013

Posted by Kaj Grüssner in Kolumner.
add a comment

Kolumn i Åbo Underrättelser, publicerad 26.7.2013.

 

I dessa kärva ekonomiska tider har flera röster höjts mot höga dividendutdelningar, i synnerhet då företagen ifråga har skurit ner på personalen. Det hävdas att företagen bör satsa på att hålla anställd personal eller till och med anställa nya i stället för att ge en massa pengar till ägarna. Ytligt kan det verka konstigt att ett företag delar ut dividend samtidigt som det sparkar personal, men det är faktiskt fråga om två i grunden olika saker.

Personalkostnader är en resultatpost, den inverkar direkt på bolagets resultat. Dividendutdelning är en balanspost, den går från bolagets ackumulerade vinstmedel. Skillnaden kan verka obetydlig, men den är i själva verket väldigt viktig.

När ett bolag skär ner på personalen görs det oftast av lönsamhetsskäl. Genom att minska på utgifterna hoppas man kunna förbättra resultatet. I ett land som Finland där arbetskraften är dyr (inte minst på grund av den höga skatten på lön), arbetsgivaravgifterna är höga och arbetsmarknaden rigid, är personalkostnaderna ofta en betydande post i bolagets resultaträkning. De senaste årens nedläggningar och massuppsägningar vittnar om det.

Då lönsamheten är låg brukar investeringsviljan också vara det. Om ett bolag inte ser några möjligheter till att göra lönsamma investeringar är det helt naturligt att dela ut medel till ägarna i stället, som i sin tur kan hitta annan användning för sina pengar. Dividendutdelningen har som sagt ingen inverkan på bolagets lönsamhet, så trots att många så gärna vill få till det så finns det ingen motsägelse mellan att säga upp personal samtidigt som ägarna tar ut dividend.

Nu är det förstås många som opponerar sig och hävdar att om ägarna inte tog ut dividend så skulle bolaget ha råd att hålla kvar personalen litet längre. Det stämmer i och för sig, men om inte lönsamheten förbättras blir uppskovet kort. I värsta fall dras hela bolaget ned i djupet, vilket kan sluta med att hela personalen förlorar sina jobb samtidigt som ägarna förlorar sina insatser. Utöver det så innebär dylik konstgjord andning att knappa resurser hålls bundna i olönsamma projekt i stället för att befrias och allokeras till lönsamma ändamål. Det skadar hela ekonomin, inte bara enskilda bolag.

Ett bolag har mycket bättre chanser att överleva om det har friare händer att förfoga över sin egen kostnadsbas. Med flexiblare arbetsmarknad skulle bolag snabbt kunna minska på sin personal om det behövs, utan en massa tidskrävande och byråkratiska förfaranden. Snabba åtgärder som återställer lönsamheten är ofta nyckeln till framgång, vilket på sikt innebär att bolaget kan börja återanställa igen. Tyvärr saknar bolagen riktig kontroll över sina personalkostnader. Det är en orsak till varför de ofta harvar på tills de måste ta till massuppsägningar, som är både dyra, tidskrävande och svepande i stället för billiga, snabba och precisa.

Trots all propaganda finns det ingen motsättning mellan ägare och anställda, tvärtom är det ett av de mest naturliga samarbetsförhållandena till ömsesidigt gagn som finns. Ägarnas insatser skapar arbetsplatserna, de anställda producerar värde åt ägarna. Dividendutdelning sker inte på de anställdas bekostnad, lika litet som de anställdas löner tär på ägarnas dividender. Det är när utomstående parter lägger sig med skatter, regleringar och påtvingade avtal som det uppstår problem, och då är det både ägare och anställda som lider.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.