Liberala axplock

Snedvriden syn på historia och utveckling december 2, 2007

Ett av de mest tacksamma ämnen man som journalist kan forska i är vad vårt så kallade välstånd bygger på. Mycket på grund av att detta alltid leder till diverse ”chockerande avslöjanden” om hur de stackars människorna i Trejde Världen lider så att vi kan leva i överflöd. Senaste uttryck på detta är Niklas Lampis ledare baserad på Magnus Berglunds granskning i programmet Spotlight.

Här framställs den åländska sjöfarten som girig, kall och känslolös, och som utan skrupler utnyttjar de fattiga folken i Bangladesh och Indien genom att skicka sina fartyg dit för att skrotas. Naturligtvis åtnjuter inte arbetarna där samma rättigheter och löner som vi ålänningar, och miljön bryr man sig inte mycket om. Lagvidrigt är det, dessutom, eftersom det går mot internationella avtal. Men det är inte bara den åländska sjöfarten som är boven, utan hela det västerländska samhället eftersom vi tycker om att köpa billig spik och sällan frågar var den kommer ifrån.

Sådan här journalistik är i regel en säker vinnare inom yrkeskåren eftersom den också ger möjlighet att kritisera den råa kapitalismen och den ”fria marknaden”, vilket oroväckande många faktiskt tycks tro att existera någonstans i vår värld. I samband med dett brukas det också påpeka hur hemskt det var här i Europa under industrialimsmens första tid, då arbetare dog som flugor i fabriker och gruvor, eftersom samtliga arbetsgivare var för giriga och onda för att bekymra sig om arbetsplatssäkerhet och mänskliga löner. Därifrån brukar ropen efter ökad offentlig kontroll samt ökat utlandsbistånd inte låta vänta på sig alltför länge.

Inte helt överraskande förbises tämligen viktiga saker när man ger sig in på denna enkelväg. Vad som skedde under industrialismens första årtionden var ekonomisk utveckling. Det arbete som erbjöds krävde i det närmaste inga färdigheter alls, och det fanns ett enormt utbud på arbetskraft. Det stora utbudet berodde på att folk flockade in från landsbygden för att få arbete. Ungefär här brukar myten om hur de stackars människorna lockades till städerna med drömmar om jobb och rikedom, att de aldrig kunnat föreställa sig förhållandena på fabrikerna. Detta är inget annan än en myt. Folk flockade till fabrikerna och gruvorna eftersom de usla förhållandena till trots ändå var mycket bättre än livet på landet, vilket säger en hel del om den självhushållande landsbygdens romantiska idyll. Ingen tvingade dem att stanna i fabrikerna, det gjorde de frivilligt eftersom alternativet(den idylliska landsbygden) var så mycket sämre.

De så kallade sweat shops som västerländska storföretag har runt om i världen är i praktiken precis det som vi själva hade här i början av 1800-talet. Vad som skett här, men inte i Trejde Världen, är utveckling. Dagens säkra, fina fabriker och allt de övriga är följden av ekonomisk, teknisk och därmed samhällelig utveckling, och sådant tar tid. Den moderna arbetskraften är mycket mer utbildad nu än då, och därför mer värdefull och svårare att ersätta. Därför har också arbetsförhållandena blivit bättre. Arbetsgivarna har varken råd eller möjlighet att behandla sina arbetare som de gjorde för 200 år sedan.

Tyvärr har inte resten av världen nått dit ännu. Det kommer att ta en stund, och ju mer världsförbättrande politiker och aktivister lägger sig i, desto längre kommer det att ta. Den korruption och de inbördes strider som håller Afrika tillbaka är idag inte så mycket en följd av västerländsk imperialism under kolonialiseringens tidevarv som en konsekvens av den biståndspolitik som bedrivits kombinerat med protektionistiska handelshinder(skyddstullar, subventioner mm). Det ständiga inflödet av billiga lån och monetärt bistånd möjliggör och driver på inbördeskrig, eftersom det är den fraktion som har makten som får biståndspengarna. Dessa hamnar sedan på diverse bankkonton runt om i världen. Handelshindren gör det omöjligt för de fattiga länderna att bedriva en potentiellt mycket lukrativ export.

Vad är då lösningen? Man kunde börja med att låta utveckligen löpa fritt genom ökad frihandel och mindre politisk styrning. Tyvärr är sådana idéer inte särskilt populära, varken bland politiker, journalister eller main stream ekonomer.